tisdag 18 december 2012

Intentionaliteten

Franz Brentano (1838–1917)
När Husserl kritiserade psykologismen inom logiken och formulerade den moderna fenomenologin (se Fenomenologiska funderingar) tog han sin utgångspunkt i intentionaliteten så som den formulerades av filosofen Franz Brentano1. Passagen i Brentanos Psychologie vom empirischen Standpunkt (1874) är ofta citerad2:
Varje psykiskt fenomen karaktäriseras av det som medeltidens skolastiker kallade den intentionala (men även den mentala) inexistensen av ett föremål, och vad vi – ehuru med ej helt otvetydiga uttryck – skulle vilja kalla hänvändelsen till ett innehåll, riktningen mot ett objekt (varunder här inte är att förstå något reellt), eller den immanenta föremålsligheten. Vart och ett innehåller i sig något som objekt, ehuru icke på samma sätt. I en föreställning föreställes något, i omdömet erkännes eller förkastas något, i kärleken älskas något, i hatet hatas det, i begäret begärs det, osv.

Denna intentionala inexistens är utmärkande uteslutande för de psykiska fenomenen. Intet fysiskt fenomen uppvisar något liknande. Och därmed kan vi definiera de psykiska fenomenen på så sätt, att vi säger att de är sådana fenomen som i sig intentionalt innehåller ett föremål.
(Brentano, 1874, s. 115–116, översättning Dick Haglund)
Medvetandefenomenen, eller medvetandeakterna, skiljer sig från fysiska ting på så sätt att de alltid är riktade mot ett objekt utanför sig själv (ett fysiskt ting, en fantasi, en idé, etc). Medvetandeakten så att säga transcenderar (överskrider) sig själv och innesluter det intentionala objektet. Intentionaliteten är denna riktadhet i medvetandeakten och karaktäriserar alla medvetandefenomen. Detta betyder, bland annat, att psykiska fenomen inte utan vidare kan reduceras till fysiologi eller fysikaliska processer. Intentionaliteten är icke-reducerbar och Brentanos s. k. aktfilosofi således anti-reduktionistisk3.

För Husserl erbjöd Brentanos ett alternativ till psykologismen. Husserl betraktade själv logikens begrepp och lagar som psykiska fenomen, något som bara ”finns i huvudet”, men i Logische Untersuchungen (1900) ändrade han ståndpunkt och hävdade att logiska utsagor som ”X kan inte samtidigt vara och inte vara Y” är objektiva, och medvetandeakterna innesluter dem som intentionala objekt. Logiska utsagor är inte psykiska fakta, utan möjliga objekt för medvetandet (Bengtsson, 2001).

I Husserls version av intentionaliteten har medvetandeakten två ”poler” som är oupplösligt förenade, dels det intentionala objekt som medvetandeakten riktar sig mot (noema, grek. νόημα, ungefär ”det tänkta”), dels det specifika sätt på vilket objektet erfars (noesis, grek. νόησις, ”tänkande”). Ronald Valle och Mark King (1978) beskriver korrelationen mellan noema och noesis på ett mycket enkelt sätt: Medvetandeakten ”se ett träd” – dvs. vi fäster blicken på ett träd och varseblir det – består av två poler, dels träd-såsom-sett (noema), dels seende-av-träd (noesis). Trädet är inte ett neutralt ting i en oberoende verklighet, utan det betyder någonting för oss. Trädet visar alltid sig som någonting – ett erbjudande om vila i dess skugga, virke, frukter på dess grenar, något att klättra i, och så vidare – det är ett träd-såsom-sett.

Tolkningarna av Husserls noema (och för all del Brentanos intentionalitet) har varit många, men låt oss inte fastna i hårklyverier. Viktigare att se är hur intentionaliteten i Husserls tappning erbjuder en ny syn på den cartesianska dualismen som präglat det västerländska tänkandet sedan 1600-talet. Det var den franske filosofen René Descartes som formulerade det berömda cogito ergo sum, ”jag tänker, alltså finns jag till”:
René Descartes (1596–1650)
Mais aussitôt après je pris garde que, pendant que je voulais ainsi penser que tout était faux, il fallait nécessairement que moi qui le pensais fusse quelque chose; et remarquant que cette vérité, je pense, donc je suis, était si ferme et si assurée, que toutes les plus extravagantes suppositions des sceptiques n’étaient pas capables de l’ébranler, je jugeai que je pouvais la recevoir sans scrupule pour le premier principe de la philosophie que je cherchais.
(Descartes, 1637, min kursivering)
För den som tvivlar, resonerade Descartes, framstår det likväl som ett ovedersägligt faktum att den tvivlande själv existerar, ty annars skulle denne inte kunna tvivla. Men Descartes stannar inte där. Eftersom jag kan tänka bort allt – världen, kroppen, etc – men inte tänka bort själva tänkandet, måste det som är jag ytterst sett bestå av rent tänkande. Descartes formulerar den mest extrema dualism det västerländska tänkandet dittills skådat när han definierar tänkande som en egen, separat substans, res cogitans, skild från den materiella världens substans, res extensa. Naturligtvis hänger de båda ihop, men för Descartes och senare tänkare återstod att förklara hur. Hur kan något rent mentalt och icke-materiellt påverka något materiellt och mekaniskt, och omvänt? Detta märkliga samband mellan en ”yttre” materiell och till synes lagbunden värld och en ”inre” värld av tankar, idéer, fantasier och liknande påtagligt icke-materiella fenomen brukar benämnas det psykofysiska problemet (på engelska the mind-body problem). Inom medvetandefilosofin har man fortfarande inte funnit en tillfredsställande lösning (Robinson, 2008), och inom den akademiska psykologin låtsas man för det mesta som att problemet inte finns eller att det är irrelevant.

Husserl menade att Descartes var alldeles för sträng när han uteslöt allt utom själva tänkandet (tvivlet) som den otvivelaktiga grund på vilken säker kunskap kan byggas. Husserl hävdade att också det vi tvivlar på är givet för oss. Det är inte bara det faktum att vi tänker som är givet, utan också det vi tänker på. Om jag tänker på en rosa elefant, är det otvivelaktigt så att jag tänker på en rosa elefant.
Det är emellertid genast uppenbart att inte allt kan vara tvivelaktigt, ty i samma ögonblick som jag fäller omdömet att allt är tvivelaktigt är det otvivelaktigt att jag fäller ett sådant omdöme; och därmed vore det orimligt att vilja hålla fast vid ett universellt tvivel. Och i varje bestämt tvivel är det otvivelaktigt säkert att jag tvivlar så. Och likaså för varje cogitatio. Hur jag än varseblir, föreställer, dömer, sluter, hur det än må förhålla sig med säkerheten eller osäkerheten, med föremålsligheten eller föremålslösheten hos dessa akter, med avseende på varseblivandet är det absolut klart och säkert att jag varseblir det och det, med avseende på omdömet att jag dömer si eller så osv.
(Husserl, 1950/1988)
Att vi tänker, och tanken vi tänker, är absolut given för oss; att vi varseblir och det vi varseblir (oavsett om det existerar i sig eller inte) är absolut givet för oss; och så vidare (Husserl använder begreppen cogito, ”jag tänker”, och cōgitātiō, ”tanke”, vilket i filosofiska sammanhang syftar på alla slags medvetanden och deras föremål, inte bara just tankar). I den oupplösliga korrelationen mellan cogito och cōgitātiō finner vi återigen intentionaliteten, den här gången som ett band som knyter det medvetna subjektet närmare den värld vi lever i. Kanske kan man, om Descartes ursäktar, säga att intentionaliteten minskar gapet mellan res cogitans och res extensa.

Intentionaliteten innebär att det inte finns något rent medvetande i sig självt, något immateriellt medvetande-som-medvetande som svävar omkring i en rymd utan tid och rum, utan endast medvetande om någonting. Intentionaliteten innebär att medvetandet är riktat mot någonting, och även om vi kan tala om drömmar och fantasier pekar alltid dessa tillbaka till samma sak, nämligen den värld vi lever i och delar med våra medmänniskor (jfr Schütz, 1945).

Maurice Merleau-Ponty
(1908–1961)
Husserls elev och efterträdare på professuren i Göttingen, Martin Heidegger (som jag ännu inte läst) och den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty (som jag med stor behållning har läst) utvecklar dessa tankar vidare. Merleau-Ponty betonar att världen (inte vårt medvetande eller några förståndskategorier à la Kant) finns där för oss och före varje analys av den:
Världen är där före varje analys som jag kan göra av den och det vore konstlat att låta härleda den från en serie av synteser vilka skulle förbinda förnimmelserna och sedan objektets perspektivistiska faser, då både de förra och de senare tvärtom är resultatet av analysen och inte kan förverkligas före denna. […] Vi får alltså inte fråga oss om vi verkligen varseblir en värld, vi måste tvärtom säga: Världen är detta som vi varseblir.
(Merleau-Ponty, 1945/2004, s. 45, 54)
Intentionaliteten, menar Merleau-Ponty, är mer än det faktum att varje medvetande är ett medvetande om någonting; ”detta är inte någon nyhet” som han uttrycker det (s. 55) och hänvisar till att också Kant var på det klara med att världen är förutsättningen för existensen av ett medvetande.
Vad som skiljer intentionaliteten från det kantska förhållandet till ett möjligt objekt är att världens enhet, innan den fastslås av kunskapen och i en akt av uttrycklig identifiering, är levd såsom någonting redan färdigt eller redan där.
(Merleau-Ponty, 1945/2004, s. 55, min kursivering)
Merleau-Ponty tar avstånd från en rent intellektualistisk tolkning av intentionaliteten, dvs. att medvetandet är förutsättningen för världen så som vi uppfattar den (Merleau-Ponty är mycket tydligare än Husserl på den här punkten). För Merleau-Ponty innebär intentionaliteten att hela vårt vara riktar sig mot världen:
[Det handlar] om att erkänna medvetandet självt som utkast av världen, ämnat åt en värld som det varken omfattar eller äger men mot vilken det inte upphör att rikta sig.
(Merleau-Ponty, 1945/2004, s. 56)
Merleau-Ponty använder begreppet vara-till-världen (être au monde) som en beteckning för det som ”förankrar subjektet i en bestämd ’omvärld’” (Merleau-Ponty, 1945/1997, s. 28), vilket jag förstår i ljuset av intentionaliteten4

Referenser
Bengtsson, J. (2001). Sammanflätningar: Husserls och Merleau-Pontys fenomenologi (3:e utgåvan). Göteborg: Daidalos.
Brentano, F. (1874). Psychologie vom empirischen Standpunkt. Leipzig: Duncker & Humblot.
Descartes, R. (1637). Discours de la méthode: Pour bien conduire sa raison, et chercher la vérité dans les sciences. Leiden, Nederland: Ian Maire.
Husserl, E. (1900). Logische Untersuchungen. Erster Theil: Prolegomena zur reinen Logik. Halle: Von Veit & Comp.
Husserl, E. (1988). Fenomenologins idé. Göteborg: Daidalos. (Original publicerat 1950)
Merleau-Ponty, M. (1945). Phénoménologie de la perception. Paris: Gallimard.
Merleau-Ponty, M. (1997). Kroppens fenomenologi. Göteborg: Daidalos. (Original publicerat 1945)
Merleau-Ponty, M. (2004). Vad är fenomenologin? I A. P. Fredlund (övers.), Lovtal till filosofin: essäer i urval (s. 41–60). Eslöv: Brutus Östlings. (Original publicerat 1945)
Robinson, D. N. (2008). Consciousness and mental life. New York: Columbia University.
Schütz, A. (1945). On multiple realities. Philosophy and Phenomenological Research, 5(4), 533–576. Tillgänglig från http://www.jstor.org/stable/2102818
Valle, R. & King, M. (1978). An introduction to existential-phenomenological thought in psychology. I R. Valle & M. King (red.), Existential-phenomenological alternatives for psychology, s. 3–17. New York: Oxford University Press.


Noter
1 Husserl studerade för Brentano i Wien 1884–1886.
2 Originaltextens lydelse: Jedes psychische Phänomen ist durch das charakterisirt, was die Scholastiker des Mittelalters die intentionale (auch wohl mentale) Inexistenz eines Gegenstandes genannt haben, und was wir, obwohl mit nicht ganz unzweidentigen Ausdrücken, die Beziehung auf einem Inhalt, die Richtung auf ein Object (worunter hier nich eine Realität zu verstehen ist), oder die immanente Gegenständlichkeit nennen würden. Jedes enthält etwas als Object in sich, obwohl nich jedes in gelicher Weise. In der Vorstellung ist etwas vorgestellt, in dem Urtheile ist etwas anerkannt oder verworfen, in der Liebe geliebt, in dem Hasse gehasst, in dem Bergehren begehrt u. s. w. Diese intentionale Inexistenz ist den psychischen Phänomenen ausschließlich eigenthümlich. Kein physisches Phänomen zeigt etwas Aehnliches. Und somit können wir die psychischen Phänomene definiren, indem wir sagen, sie seien solche Phänomene, welche intentional einen Gegenstand in sich enthalten.
3 Alla håller förstås inte med mig; också reduktionistiska tolkningar av Brentano förekommer.
4 Såvitt jag förstår är Merleau-Pontys vara-till-världen snarlikt Husserls livsvärld (Lebenswelt) och Schütz vardagsvärld (world of daily life).

måndag 17 december 2012

Fenomenologiska funderingar

”Fenomen” kommer av det grekiska ordet φαινόμενον1 (fenómenon) som ungefär betyder ”det som visar sig”. Fenomenologin är således ”läran om det som visar sig”, men till skillnad från de traditionella vetenskaperna är det inte vad som visar sig som intresserar fenomenologin utan det sätt på vilket fenomenen visar sig. Om vi reflekterar över vardagserfarenheten inser vi snart att fenomenen alltid visar sig som någonting, oavsett om detta ”något” är ett verkligt objekt, en tanke, en känsla eller en ren fantasi. Dessa självklara ting bland vilka vi lever våra liv tar vi som utgångspunkt för vårt kunskapssökande, och det är på dem som hela vetenskapen vilar. Maurice Merleau-Ponty uttrycker det träffande:
Vår varseblivning leder fram till föremål, och så snart föremålet är konstituerat framstår det som grunden till alla de erfarenheter vi haft eller skulle kunna ha av det.
(Merleau-Ponty, 1945/1997, s. 13)
Vår varseblivning överskrider (transcenderar) det som faktiskt är oss givet för våra sinnen. Ett hus ser vi alltid ur ett visst perspektiv, men vi varseblir huset som just ett hus, och även om vi inte kan se husets baksida så vet vi att den finns där och att vi kan se den om vi går runt huset. Vi varseblir huset som hus ur alla perspektiv samtidigt, eller snarare ur ingens perspektiv; vi varseblir huset som ett ting i världen som har en betydelse bara för oss. Detta är en av fenomenologins grundtankar: ”Allt vi erfar erfars som något, dvs. det har mening” (Bengtsson, 2001, s. 29).

Inom psykologisk forskning grundas begrepp och teorier på fenomen som vi tar mer eller mindre för givna, såsom ”tankar”, ”känslor”, ”minne”, ”kognitiva processer”, ”affekter”, och så vidare. Inom klinisk forskning används en omfattande diagnosterminologi som tas mer eller mindre för given; även om det just nu pågår livliga diskussioner om hur exempelvis ”depression” och ”ADHD” skall definieras i den kommande DSM-5, så ”vet” alla vad det är för någonting. Så snart diagnosen är ställd, så snart klassifikationen är gjord, rusar vi vidare, gör våra empiriska studier och drar våra slutsatser. Fenomenologin manar i stället till försiktighet och omsorgsfullhet. Vad är det för fenomen vi egentligen har att göra med? Hur kommer det sig att vi uppfattar vissa sätt att vara på som ”depression” respektive ”ADHD”, och andra inte? Sällan är kategorierna så självklara och entydiga som vi helst skulle vilja tro.

Edmund Husserl (1859–1938)
Den moderna fenomenologin grundades av den tyske filosofen Edmund Husserl i och med publiceringen av hans Logische Untersuchungen i två band 1900 och 1901 (för övrigt samma år som Sigmund Freud publicerade Die Traumdeutung och Zur Psychopathologie des Alltagslebens). Husserl påbörjade sin akademiska bana som matematiker, och i sina ”logiska undersökningar” kritiserar han bland annat den dåtida psykologismen som reducerade logiken till blott och bart psykologi. De logiska lagarna skulle således i själva verket vara psykologiska lagar, något som ”bara finns i huvudet”, och som sådana möjliga att undersöka empiriskt. Husserl hävdar tvärtemot att logikens begrepp och lagar inte blott och bart är medvetandeobjekt, utan objektiva och möjliga objekt för ett medvetande.

Psykologism är en form av reduktionism, dvs. ståndpunkten att fenomen och förklaringar kan brytas ned i sina beståndsdelar och uttömmande förklaras av mer grundläggande fenomen och förklaringar. Inom vetenskapen innebär reduktionism oftast ståndpunkten att vetenskapliga teorier på en nivå kan förklaras av teorier på en mer grundläggande nivå. Så kan till exempel psykologiska fenomen förklaras av fysiologiska processer, fysiologi av organisk kemi, organisk kemi av oorganisk kemi, och så vidare. Inte sällan ses fysiken som den mest grundläggande vetenskapen av dem alla, och olika varianter av fysikalism (ofta mycket naiv sådan) präglar nutidens vetenskapliga tänkande. För psykologins vidkommande innebär reduktionism synsättet att psykologiska fenomen (sinnesförnimmelser, tankar, känslor, fantasier, drömmar, etc) uttömmande kan förklaras av fysiologiska processer (alernativt historiska och materiella faktorer, om man gör en extrem tolkning av Marx; sociologism är också en variant av reduktionism).

Karaktäristiskt för fenomenologin är dess anti-reduktionism. Alla vetenskaper sysslar med abstraktioner, menar man, och dessa abstraktioner är grundade på det faktum att allt vi erfar erfars som något. Det finns ingen ”ren fysik” eftersom den fysikaliska begreppsapparaten och teorierna är grundade på vår naturliga, vardagliga varseblivning av verkligheten, vår levda verklighet eller Lebenswelt (livsvärld) som Husserl sedemera benämnde det. Inte heller kan vi tala om ”bara biologi”, eftersom också biologin är en abstraktion grundad på vår levda erfarenhet, vår livsvärld. Livsvärlden är primär i relation till alla vetenskaper, den utgör fundamentet för all vetenskap (jag skall återkomma till det här med livsvärlden i framtida blogginlägg).

Husserl själv manar oss att gå tillbaka till ”sakerna själva”:
Wir wollen auf die „Sachen selbst“ zurückgehen.
(Husserl, 1901, s. 7)
Med detta menar Husserl att vi varken kan ta vetenskapliga teorier, sunt förnuft eller vilka åsikter som helst för givna, utan vi måste i möjligaste mån göra rättvisa åt de objekt som är föremål för vår undersökning. Detta gäller oavsett om det handlar om fysiska ting, logiska begrepp, känslor, kulturobjekt, sociala institutioner eller något annat (Bengtsson, 2001). Fenomenologins uppgift är att sätta ord på den ”stumma erfarenheten” och bringa den till klart uttryck:
Der Anfang ist die reine und sozusagen noch stumme Erfahrung, die nun erst zur reinen Aussprache ihres eigenen Sinnes zu bringen ist.
(Husserl, 1973, s. 77)
Först när föremålet för vårt kunskapsintresse blottlagts genom den fenomenologiska reduktionen (som jag kommer att skriva mer om i ett annat inlägg), när alla våra teorier, förutfattade meningar och förväntningar så att säga satts inom parentes (därav det engelska uttrycket bracketing), först då kan vi förstå vad det är för objekt vi undersöker och vilka frågor vi kan ställa till det.

Referenser
Bengtsson, J. (2001). Sammanflätningar: Husserls och Merleau-Pontys fenomenologi (3:e utgåvan). Göteborg: Daidalos.
Husserl, E. (1900). Logische Untersuchungen. Erster Theil: Prolegomena zur reinen Logik. Halle: Von Veit & Comp.
Husserl, E. (1901). Logische Untersuchungen. Zweiter Theil: Untersuchungen zur Phänomenologie und Theorie der Erkenntnis. Halle: Von Veit & Comp.
Husserl, E. (1973). Cartesianische Meditationen und Pariser Vorträge (2:a utgåvan). Haag: Martinus Nijhoff.
Merleau-Ponty, M. (1945). Phénoménologie de la perception. Paris: Gallimard.
Merleau-Ponty, M. (1997). Kroppens fenomenologi. Göteborg: Daidalos. (Original publicerat 1945)

Noter
1 Bildat av verbet φαίνω (féno), ”göra synligt, komma fram i ljuset, ses, visas”; se Liddell & Scott, An intermediate Greek-English lexicon.