Islam, religion eller manlighet? Om Uppdrag Granskning som kunskapsprojekt

Onsdag 16 maj sändes ett avsnitt av Uppdrag Granskning (UG) som på SVT:s hemsida fått rubriken Muslimska ledare uppmanar kvinnor till underkastelse. Bakgrunden är att alla svenska församlingar som får del av det statliga stödet till trossamfund samtidigt måste upprätthålla och stärka samhällets värderingar. Att, som Uppdrag Granskning visar, ge kvinnor rådet att inte polisanmäla sina våldsamma män och att de måste ställa upp på sex fast de inte vill, är helt uppenbart i strid med det svenska samhällets värderingar.

I efterdyningarna av UG har debatten, föga förvånande, handlat om islam och dess kvinnosyn. Men hur kan vi med sådan säkerhet säga att det är islam som är det egentliga problemet? Jag hävdar att vi inte kan det, åtminstone inte baserat på UG och det sätt de genomförde sin granskning.

Först vill jag göra klart att jag inte försvarar islam. Jag kritiserar inte islam heller, för den delen. Mitt syfte med det här blogginlägget är att visa hur vårt sätt att ställa frågor får konsekvenser för vilka svar vi får, vilka slutsatser vi kan dra och vilken riktning den efterföljande debatten tar.

Som forskare och lärare i forskningsmetod vet jag ett och annat om hur man ställer frågor och hur man går tillväga för att besvara dem på ett sådant sätt att antalet tänkbara förklaringar och samband minimeras. Jag kan inte bedöma UG ur ett journalistiskt perspektiv, men betraktat som ett kunskapsprojekt – ett arbete som syftar till att ge tillförlitlig kunskap om ett visst fenomen – är det minst sagt bristfälligt.

Den centrala frågan är vad UG egentligen granskar. Är det hur trossamfund med statsbidrag efterlever kravet på att upprätthålla och stärka samhällets värderingar? Är det islam och dess kvinnosyn? Är det hur svenska församlingar försäkrar sig om sina anställdas och lekmäns kompetens? Eller är det något annat? Vilket det än är, lider granskningen av ett alltför snävt och selektivt urval för att man skall över huvud taget skall kunna dra några substantiella slutsatser.

Om det handlar om att granska trossamfund med statsbidrag, varför begränsa sig till enbart moskéer? Varför inte också granska ortodoxa kyrkor, judiska synagogor, Frälsningsarmén, Svenska kyrkan och andra frireligiösa samfund? Som UG gjort sin granskning nu, kan vi inte säga att det är just inom islam som problemet förekommer, eller om det är ett problem som gäller fler eller kanske till och med alla trossamfund, oavsett konfession. Uttryckt på forskningsspråk, för att utröna vilka faktorer som samvarierar eller korrelerar med det fenomen vi undersöker, måste vi variera alla tänkbara faktorer så mycket som möjligt (och försöka konstanthålla övriga).

Detta har en avgörande betydelse för vilka slutsatser som är möjliga att dra. Antag att en mer omsorgsfullt genomförd granskning skulle visa att problemet förekom i alla trossamfund. Då skulle debatten se annorlunda ut och handla om vad det kan tänkas vara för problem med religion i allmänhet. Eller, för den delen, att det enbart förekom i moskéer men inte andra trossamfund. Då skulle debatten förvisso handla om islam, men då med en helt annan substans än vad som nu är fallet. (Strängt taget kan man inte dra den slutsatsen heller, eftersom problemet likväl kan handla om exempelvis kompetens- eller rekryteringsproblem; att systematiskt utesluta alternativa förklaringar är själva kärnan i vetenskaplig forskning.)

Säkerligen finns en och annan som menar sig veta vilket resultatet skulle bli i övriga trossamfund, men utan en omsorgsfull undersökning av sakernas tillstånd är och förblir det ren spekulation. Saken är den att vi – baserat på UG:s granskning – faktiskt inte kan veta om de missförhållanden som uppdagats hänger ihop med islam, religiösa trossamfund i allmänhet eller något annat – till exempel det faktum att alla smygfilmade »imamer« var män.

Kanske är det orättvist att bedöma ett grävande journalistiskt arbete utifrån ett forskningsperspektiv, men båda har det gemensamt att de söker kunskap om något som vi inte känner till. Min poäng är att med omsorgsfullt, hederligt och eftertänksamt arbete kan man ställa bättre frågor och dra säkrare slutsatser. Detta gäller inte minst sådana politiskt känsliga ämnen som islam, invandring och rasism. Som granskningen är genomförd nu kan jag inte se att efterbörden hade kunnat bli något annat än en substanslös debatt om islam.

Märk väl, jag hävdar inte att företeelser som islam inte får granskas. Däremot hävdar jag att man kan göra det på bra och mindre bra sätt. Med lite mer eftertanke (före!) hade UG:s granskning kunnat bli något mer än bara bensin på elden.

PS: Märk väl att jag diskuterade detta med vänner på Facebook innan programmet ens sänts. Jag kunde redan då, baserat på hur UG ställt frågan, förutsäga att detta inte skulle resultera i en debatt om hur trossamfund förvaltar statsbidrag, om trossamfund bör bedriva familjerådgivning, om religion som sådan är ett problem – utan om islam.

Läkemedelsindustrins 1816 skäl att sälja antidepressiva

I den psykiatriska diagnosmanualen DSM-IV finns nio diagnoskriterier för »egentlig depressionsepisod«, varav fem måste vara uppfyllda för att man skall kunna ställa diagnosen depression:

1. nedstämdhet,
2. minskat intresse eller minskad glädje av praktiskt taget alla aktiviteter,
3. viktnedgång/viktuppgång eller ökad/minskad aptit,
4. för mycket eller för lite sömn,
5. rastlöshet eller tröghet,
6. energibrist,
7. känsla av värdelöshet eller obefogad skuld,
8. koncentrationssvårigheter eller obeslutsamhet,
9. tankar på döden eller självmordstankar.

Minst ett av de två första diagnoskriterierna måste vara uppfyllt. Det innebär antingen ett av de två första kriterierna (två möjligheter) och minst fyra av de resterande sju (64 möjligheter), eller de två första (en möjlighet) och minst tre av de resterande sju (99 möjligheter), dvs. 2 ∙ 64 + 99 = 227 möjliga kombinationer. Om man därtill beaktar att flera av diagnoskriterierna avser två diametralt motsatta fenomen (t. ex. för mycket eller för lite sömn) finns det 1816 möjliga sätt att uppfylla diagnosen depression. Om vi är lite mer restriktiva i våra beräkningar och endast beaktar alla möjligheter att uppfylla exakt fem diagnoskriterier, kvarstår ändå 105 kombinationer. Det betyder 105 olika möjligheter att uppfylla minimikraven för en depressionsdiagnos.

Kardinalsymptomen är nedstämdhet (vilket exemplifieras med »känner sig ledsen eller tom« och »ser ut att vilja gråta«) och ointresse eller oförmåga att känna glädje. Utöver det är det vitt skilda upplevelser och »symptombilder« som utan vidare kvalificerar sig för diagnosen depression och som därmed förmodas ha samma orsaker (etiologi) och sjukdomsförlopp.

En person som är ledsen, rastlös, sover dåligt, äter dåligt, har svårt att koncentrera sig och inte kan sluta tänka på döden tycks inte ha mycket gemensamt med en person som är ointresserad, uttråkad, less, överviktig, långsam, energilös och just inte gör mycket annat än äter och sover. Ändå förmodas båda lida av exakt samma »psykiska störning«, nämligen depression.

Det skall sägas att enligt diagnoskriterierna skall symptombilden ha hållit i sig minst två veckor och inte kunna sättas samman med någon form av förlust eller sorgereaktion. Det är den »oförklarliga sorgen« som betraktas som depressiv. I förslagen till nästa revision av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM-V, är dock detta kriterium borttaget. Alla former av nedstämdhet skall således betraktas som patologiska om de håller i sig längre än två veckor, oavsett om det kan finnas »skäl« för dem eller inte.

Det är inte svårt att kvalificera sig för en depressionsdiagnos. Nästan alla former av själsligt lidande kan uttrycka sig i form av nedstämdhet, energibrist, och så vidare. Jag är dessutom övertygad om att själsligt lidande uttrycker sig på just det här sättet, eftersom det är så man förväntas visa sitt lidande och dåligmående. Den som är deprimerad gör som deprimerade gör, eftersom det är så deprimerade förväntas göra. Det vi i västvärlden kallar depression är i mångt och mycket ett kulturspecifikt uttryck för mänskligt lidande. För 120 år sedan fanns inte ens diagnosen depression, och förekomsten av depression varierar högst avsevärt världen över. I vissa kulturer förekommer inte depression alls.

Jag argumenterar inte här för att depression inte finns; eftersom jag själv lider av återkommande episoder är jag fullt medveten om fenomenets förkroppsligade verklighet. Likväl är den psykiatriska diagnosen depression så vid att nästan vem som helst kan kvalificera sig för den. Det är inte en tillfällighet att den vanligaste diagnosen i den psykiatriska öppenvården är »depression UNS« – »utan närmare specifikation«. Depression är en slaskdiagnos för själsligt lidande som ingen vill kännas vid. Generallösningen heter antidepressiv medicinering eller KBT. Båda formulerar problemet i termer av symptom. När symptomen är borta, är problemet löst.

Dessutom ligger det stora pengar i det. Läkemedelsindustrin har ett intresse av att de psykiatriska diagnoserna vidgas. För varje utgåva av DSM har diagnoserna blivit alltmer generösa och inkluderande. Den kommande DSM-V är inget undantag. Där har till och med själva definitionen av »mental störning« ändrats på så sätt att det handlar om individuell, fysiologisk problematik, dvs. sådan problematik som kan lösas genom att påverka de neurofysiologiska processerna med olika former av läkemedel.

Det är mer sannolikt att bli rik på aktier i läkemedelsbolag än på att doktorera i psykologi.