Teoretiska perspektiv på maskulinitet: strukturalism och poststrukturalism

Genushierarki och strukturell ojämlikhet

Øystein Gullvåg Holter

Den norske jämställdhets- och maskulinitetsforskaren Øystein Gullvåg Holter, professor i sociologi vid Universitetet i Oslo, är en av de första maskulinitetsforskarna i Norden. Han är kritisk mot tendensen att inom viss feministisk forskning och maskulinitetsforskning nöja sig med att betrakta manligheten som sådan som orsaken till ojämlikhet och kvinnors underordning. Man måste, menar han, se det hela i ett större, strukturellt perspektiv.

För att klargöra detta gör Holter (2005) skillnad mellan det genushierarkiska perspektivet (direct gender hierarchy perspective) och det strukturella ojämlikhetsperspektivet (structural inequality perspective). I det genushierarkiska perspektivet studeras män och manlighet i termer av könade maktrelationer, kort sagt, mäns dominans över kvinnor. I det strukturella ojämlikhetsperspektivet betraktas män i första hand som samhällsvarelser infogade i en samhällsstruktur som innebär ojämlikhet och diskriminering, bland annat – men inte enbart – baserat på kön. Det förstnämnda perspektivet dominerar internationell jämställdhetsforskning, hävdar Holter, medan det strukturella perspektivet utvecklats framför allt i Norden.

Problemet med det genushierarkiska perspektivet är att orsaken till ojämlikhet och kvinnors underordning ofta söks i manligheten som sådan. Den maskulinitet som problematiseras betraktas gärna som statisk och oföränderlig, som om problemet står att finna i mannens natur. Holter håller visserligen med om att det finns många exempel på detta, men menar att det är ett tankefel och ett exempel på övergeneralisering: ”A view that holds true in some situations becomes the abstract rule” (Holter, 2005, s. 18). Grundproblemet, enligt Holter, är att detta perspektiv innebär ett övertagande av den traditionella patriarkala synen – att män är viktigare och har större förmåga till socialt ansvar jämfört med kvinnor – fast precis tvärtom: män är i själva verket sämre än kvinnor.

Detta beror enligt Holter på en sammanblandning av män och patriarkat (dvs. ”de maktstrukturer som upprätthåller manlig dominans”; Gemzöe, 2002, s. 56) respektive maskulinitet och makt. Holter menar att vi måste skilja på genus som meningssystem och patriarkat som maktstruktur; dessa är bara delvis överlappande. Med meningssystem menar Holter det betydelsesystem som gör en individ socialt relevant. Detta betyder att män och mäns dominans över kvinnor kan bara förstås i ljuset av samhället och dess maktstrukturer.

Faktum är att Holter betraktar samhällsstrukturen som det fundament på vilket genussystemet vilar: ”[…] it is the form of society – the existence of historical, changing forms of patriarchy or gender-unequal societal structures – that creates certain types of masculinities and the ways that power becomes linked to them” (Holter, 2005, s. 20). Genus är således en produkt av historiska, ekonomiska, samhälleliga och kulturella faktorer. Holter betonar visserligen viken av individen som aktör (dvs. förmåga till egna initiativ, oberoende av begränsande eller determinerande strukturer), men hans beroende av marxistisk samhällsanalys är tydlig.

Strukturalism och poststrukturalism

Holter förefaller rotad i en strukturalistisk tradition som kan spåras tillbaka till sociologins grundare, Émile Durkheim, Max Weber och Karl Marx. Strukturalism, i vid mening, innebär att verkligheten är strukturerad och ordnad, och att denna övergripande struktur i någon mening bestämmer de enskilda delarna. Enskilda element, till exempel individer i ett samhälle, kan inte analyseras eller förstås isolerat, eftersom deras tillvaro är bestämd av mer övergripande strukturer. Detta gäller också deras förståelse av kön. För Holter tycks dessa bestämmande strukturer utgöras av ekonomi, samhälle och kultur. Inte minst uppdelningen i en (manlig) produktionssfär och en (kvinnlig) reproduktionssfär är viktiga faktorer bakom mäns och kvinnors förståelse av manligt respektive kvinnligt och de maktstrukturer som de är sammanflätade (men inte identiska) med.

Ett strukturalistiskt synsätt antar att bakom all mänsklig verksamhet – språk, samhälle, kultur, ekonomi, etc – finns något slags grundläggande struktur. Målet är att finna de regler, koder eller system som döljer sig i sociala fenomen. Lingvisten Noam Chomskys teori om människans medfödda språkförmåga är ett exempel. Alla språk har sina egna grammatiska regler, men dessa varierar inte i oändlighet utan efter vissa mönster. Detta mönster tolkar Chomsky som den bakomliggande struktur som ger upphov till alla grammatiska varianter, dvs. det han kallar för den generativa grammatiken.

Såvitt jag förstår innebär strukturalism en form av kunskapsteoretisk realism, dvs. de bakomliggande strukturer vi undersöker antas existera och genom tillräckligt rigorösa undersökningar kan vi nå (näst intill) objektiv kunskap om dem. I slutet på alla undersökningar har vi nått fram till något slags essens, eller sanning, för att anspela på Charles Sanders Pierce och hans pragmatiska sanningsteori.

Strukturalistiska teorier är ofta storslagna, syntetiserande och komplexa. Detta återspeglas i Holters (2006) teoretiska komplexitet och hans allt noggrannare distinktioner mellan biologi och social konstruktion, mellan maktstruktur och meningssystem, mellan genus och jämställdhet, mellan genus och makt, och så vidare.

Poststrukturalismen vänder sig i första hand mot detta sanningsanspråk. I stället pekar poststrukturalismen på att kunskap är kontextuell, kulturell och på ett eller annat sätt förknippad med makt. Kunskap är social, historisk och grundad i specifika erfarenheter. Poststrukturalismen är anti-essentialistisk och förnekar att människan har någon given natur eller identitet. I stället för att söka efter ”det manliga” eller ”det kvinnliga” studeras hur individer konstitueras och skapas som subjekt.

Holter menar att begreppet poststrukturalism är förlegat och att hans teori går bortom en simpel dualism mellan struktur–aktör: ”Societal theories of gender and inequality can often be seen as ’poststructuralist,’ although such a term is of questionable utility today. Good gender research and theory creation go beyond a static structure–actor division.” (Holter, 2005, s. 16). Detta visar snarast på att Holter inte förstått innebörden av ett poststrukturalistiskt synsätt, som i själva verket innebär ett starkt ifrågasättande av de dualismer som Holter så omsorgsfullt mejslar ut i sitt teoribygge.

Anti-essentialism och anti-dualism

Alan Petersen

En forskare som belyser poststrukturalismens betydelse för maskulinitetsforskningen är Alan Petersen, professor i sociologi vid Monash University i Melbourne, Australien. Petersen (2003) menar att kön ofta ”essentialiseras”. Med essens menas det som konstituerar en person eller ett ting. Essensen är oreducerbar och oföränderlig. Essens anger vad något är, till skillnad från existens som anger att något är.

Ett essentiellt synsätt på kön innebär att manligt respektive kvinnligt betraktas som någonting som delas av alla män och kvinnor i alla tider och dessutom ligger bakom alla observerbara skillnader mellan män och kvinnor. Detta innebär samtidigt en begränsning av möjlig variation och förändring. Kort sagt, män och kvinnor betraktas som väsensskilda.

Detta motsägs av tvärkulturella studier, som visar på en avsevärd variation i hur kön uttrycks och organiseras. Petersen menar att människors kroppar uppfattas som olika, vilket leder till att de konstrueras såsom i besittning eller avsaknad av socialt privilegierade egenskaper. Dessa socialt konstruerade skillnader antas sedan vara fundamentala ontologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Kan då inte biologiska skillnader mellan män och kvinnor ha någon betydelse? Visst kan det vara så, men dessa skillnader överdrivs ofta. Vetenskapen, särskilt psykologin, har varit synnerligen fokuserad på skillnader mellan grupperna män och kvinnor men inte av variationen inom gruppen män respektive gruppen kvinnor; inomgruppsvariationen är praktiskt taget alltid betydligt större än mellangruppsvariationen. Denna upptagenhet vid könsskillnader beror enligt Petersen på flera saker: (1) alltsedan upplysningen betraktas män och kvinnor som väsensskilda, men komplementära; (2) antagandet att kön är avgörande för identiteten; (3) tendensen hos vetenskapliga tidskrifter att publicera funna skillnader, eftersom det anses ha större nyhetsvärde. Detta fokus på skillnader underbygger den essentialistiska synen på kön.

Men framför allt bör vi ifrågasätta dualismerna natur–kultur och kön–genus, där kön antas vara naturligt, biologiskt givet och genus är kulturellt och socialt konstruerat. Naturen antas vara given och objektiv, och på detta fundament byggs kulturens meningssystem. Det betyder också att biologin antas begränsa kulturens möjliga uttryck. Men också det vi uppfattar som ”oföränderlig biologi” är en diskurs öppen för förändring:

Although in the broader culture there is a tendency to view natural and social knowledge as mutually exclusive, increasingly it has become clear that all knowledge, including biological knowledge, is socially produced and reflects prevailing assumptions about normal embodiment and subjectivity. […] Rather than seeing bodies as biologically given, or prediscursive, bodies have come to be seen as fabricated through discourse as an effect of power/knowledge.

(Petersen, 2003, s. 64–65)

Också naturvetenskapliga dicipliner, till exempel anatomi, formas av historiska och sociala föreställningar om skillnader mellan män och kvinnor.

Vad är då konsekvensen av det poststrukturella synsättet för maskulinitetsforskningen? Framför allt handlar det om att granska de grundläggande kategorier (framför allt dualismer), begrepp och antaganden som forskningen bygger på. Detta påverkar allt, från sättet att ställa forskningsfrågor, över valet av forskningsmetoder, till de resultat och slutsatser som kan dras.
Till skillnad från strukturalismen, som bygger på en minutiös undersökning av de sociala fenomen som döljer en bakomliggande struktur, handlar poststrukturalismen om en minutiös granskning av de kategorier och begrepp som beskriver och förklarar sociala fenomen, med syftet att få syn på de sociala och kulturella processer som skapat just dessa kategorier, begrepp eller förståelseformer.

Referenser

Gemzöe, L. (2002). Feminism. Stockholm: Bilda.

Holter, Ø. G. (2005). Social theories for researching men and masculinitites: Direct gender hiearchy and structural inequality. In M. S. Kimmel, J. Hearn, & R. W. Connell (Eds.), Handbook of studies on men and masculinities (pp. 15-34). Thousand Oaks, CA: Sage.

Petersen, A. (2003). Research on men and masculinities: Some implications of recent theory for future work. Men and Masculinities, 6(1), 54-69. doi: 10.1177/1097184X02250843.

Manlighet och maskulinitet

Många gånger använder vi ord vars betydelse vi tar för givna. Detta gäller även inom forskning där definitioner annars är en grundbult i det akademiska språkbruket. Ett exempel är mansforskningen där begrepp som manlighet och maskulinitet tas för givna. Det engelska ordet masculinity kan översättas med både ”manlighet” och ”maskulinitet”, och i svenska texter används orden ibland synonymt, ibland med avgörande betydelseskillnader. Så vad menas egentligen med ”maskulinitet” och hur förhåller sig det begreppet till det mer vardagliga ordet ”manlighet”?

Etymologiskt har orden samma ursprung. Maskulinitet kommer av latinets masculinus, ytterst mas, som betyder just ”manlighet” eller ”man”. Manlighet är en sammansättning av orden man och likhet, alltså man-likhet.

Går man till ordböckerna förefaller det inte vara någon nämnvärd skillnad. Såväl manligt som maskulint är något ”som anses typiskt för en man” (Köhler, Messelius, & Mattsson, 2006) eller ”typiskt för män enl. vissa (delvis föråldrade) ideal” (Svenska Akademien, 2009). En betydelseskillnad är att manligt också kan avse något ”som är av eller har att göra med mankön” (Svenska Akademien, 2009). Kanske kan detta tolkas som att ordet manlig är starkare knutet till det biologiskt observerbara könet, medan maskulin mer syftar på idéer och ideal kring det manliga könet?

Denna distinktion är dock inte lika enkel att bibehålla när vi talar om manlighet och maskulinitet. I båda fallen syftar detta otvetydigt på det att vara man – kvaliteter eller egenskaper som anses typiska eller lämpliga för män – och vad är det om inte idéer och ideal? Man kan förstås diskutera huruvida dessa ideal är av givna av naturen (essentialism) eller socialt konstruerade, men de är likväl idéer, och jag har svårt att se att något av begreppen – manlighet eller maskulinitet – skulle vara starkare kopplat till det biologiska könet.

Författare som Claes Ekstam (2006) tycks använda orden manlighet och maskulinitet synonymt, medan exempelvis Bo Nilsson (1999) skiljer på manlighet som den rent beskrivande nivån av vad män gör, medan maskulinitet rör sig på en mer analytisk, generell nivå. Det är mot bakgrund av detta som Nilssons växling mellan begreppen manlighet och maskulinitet blir begriplig:

Den tidiga mansforskningen präglades också av en mer eller mindre given föreställning om att manlighet är ett singulärt fenomen. En vit, vital och heterosexuell man utgjorde den idealtyp mot vilken alla män jämfördes. I bakgrunden fanns begreppet könsroll, vilket implicerade att både män och kvinnor socialiserades in i könsspecifika handlingsscheman. Könsrollsforskningen upprättade således både en manlig och en kvinnlig standard, och eftersom den allt som oftast undvek att problematisera relationerna mellan könen, reproducerade den även en dualistisk könsuppfattning, en syn på könen som två separata entiteter.

Kritiken mot ovan nämnda perspektiv kom från män vars manlighet, i jämförelse med idealtypen, indirekt framställdes som avvikande. Svarta, homosexuella och representanter för etniska minoriteter poängterade att maskulinitet inte utgör ett fenomen, och därför, menade de, krävs studier av hur olika individer eller grupper av individer konstruerar skilda versioner av manlighet.

[…] Maskuliniteter analyseras ofta som sociala och kulturella konstruktioner, vilket innebär att de meningar som är förbundna med det manliga, med biologiskt kön och sexualitet, varken ses som universella eller transhistoriska […]. Variabler som klass, sexualitet, ras och etnicitet, samt ålder (generation), är av övergripande betydelse för konstruktionen av maskulinitet.

(Nilsson, 1999, s. 14)

Här kan man ana en historisk utveckling inom mansforskningen, från en mer eller mindre naturligt given mansroll till en flora av divergerande och konkurrerande maskuliniteter. För Nilsson förefaller maskulinitet vara ett överordnat begrepp, nämligen den socialt konstruerade mening som bland annat innefattar manlighet. Om manlighet betecknar den empiriska nivån kan man tänka sig att ordet ofta förekommer i singularis. Å andra sidan, de kontextuella och lokalt konstruerade maskuliniteterna förekommer oftast i pluralis.

I slutänden kan distinktionen mellan manlighet och maskulinitet tyckas vara akademiskt hårklyveri. Även om det kan finnas en poäng i att skilja mellan manlighet som innehåll och maskulinitet som den sociala process som skapar, formar och upprätthåller olika manlighetsideal, betyder orden i grund och botten samma sak och i likhet med Ekenstam (2006) lutar jag åt att betrakta dem som synonymer – särskilt som masculinity tycks vara det ord som används på engelska. Således, tills vidare definierar jag, för mig själv och min forskning, såväl maskulinitet som manlighet som de kvaliteter eller egenskaper som anses typiska eller lämpliga för män.

Referenser

Ekenstam, C. (2006). Mansforskningens bakgrund och framtid: några teoretiska reflexioner. Norma: Nordisk tidskrift för maskulinitetsstudier, 1(1), 6-23.

Köhler, P. O., Messelius, U., & Mattsson, C. (2006). Natur och kulturs stora svenska ordbok. Stockholm: Natur och kultur.

Nilsson, B. (1999). Maskulinitet: representation, ideologi och retorik. Umeå: Boréa.

Svenska Akademien. (2009). Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. Stockholm: Norstedt.