Hoa-Hoa Dahlgren, 1978. |
En del av detta är naturligtvis familjepolitiken, som sedan 1970-talet utgått från att män och kvinnor skall dela på ansvaret för barnen. Försäkringskassans kampanj för att få fler män att ta ut sina »pappadagar«, med bland andra brottaren Lennart »Hoa-Hoa« Dahlgren, är närmast klassisk, för att inte säga världsberömd.
Vad som anses rätt och riktigt för en pappa – låt oss för enkelhetens skull kalla det »papparollen« – har med andra ord förändrats. Dagens fäder förväntas vara närvarande, omhändertagande, kompetenta, jämställda och ta ut lika mycket föräldraledigt som mamma.
Att papparollen förändrats är en sak, men hur det egentligen är att vara pappa kan vara en annan. Hur är det att leva papparollen? Hur är det att vara närvarande, kompetent och jämställd i en krass verklighet med jobb, hushållsarbete och allt det där andra som hela tiden väntar på att bli gjort?
Detta är i sig intressanta frågor, men mitt forskningsintresse är mer specifikt. Hur är det att leva papparollen när det kompliceras av, låt säga, att man förlorar jobbet eller drabbas av depression eller sjukdom? Hur är det att leva papparollen när den visar sig svår eller omöjlig att leva upp till? Hur är det när föräldraskapet visar sig vara något helt annat än det man trodde? Hur är det att vara pappa när man, till exempel, plågas av villrådighet eller maktlöshet?
Kort sagt, hur är det att vara pappa när det inte är så enkelt att vara pappa?
Större delen av den forskning som finns på området har antingen intresserat sig för papparollen i sig, ofta i ett historiskt perspektiv, eller för pappor som mår såpass dåligt att de söker hjälp inom primärvård och psykiatri. Det finns, till exempel, många studier som visar att uppemot 10% av alla nyblivna fäder uppvisar symptom på depression, men inte i någon studie har man frågat papporna själva om deras upplevelser och erfarenheter.
Om du skulle vilja delta i min studie, eller känner någon som kanske vill det, får du gärna kontakta mig.