Under senare år har dock en oro och kritik framförts från feministiskt håll mot det ”nya” faderskapets innebörd för jämställdheten mellan könen. […] De konstaterade att männen endast lade beslag på de mer attraktiva delarna av föräldraskapet och lämnade de tråkiga åt kvinnorna. Utåt sett framstod männen som jämställda, men i det inre familjearbetet förändrades inte den grundläggande ojämlikheten mellan könen. (Plantin, 2001, s. 41–42)Detta citat provocerar mig, av två skäl. För det första, det är normativt, vilket i och för sig ligger i jämställdhetsidealets natur: det bör vara på ett visst sätt. Men bakom den normativa föreställningen om jämställdhet – som för övrigt kan betyda många olika saker beroende på vem man frågar – ligger grundantagandet att det inte finns några essentiella skillnader mellan män och kvinnor. Det är en lika grundlös utgångspunkt som idén att det finns en av naturen given skillnad mellan män och kvinnor och att denna skillnad innebär olika roller för män respektive kvinnor. Eftersom frågan tenderar att landa i en fruktlös debatt om vad som egentligen är arv respektive miljö, är det till syvende och sist en fråga om tro. I dagens Sverige finns bara ett tillåtet sätt att tro.
Jag minns när jag under ett seminarium under psykologprogrammet ställde den förbjudna frågan: ”Vad är per definition problemet med könsroller?” Med roll i det här sammanhanget menas normer – kollektiva idéer om vilka beteenden som är tillåtna respektive icke tillåtna – som gäller för enskilda individer (Wheelan, 2005). Reaktionen på min fråga var häpnadsväckande. Det var som om jag hade svurit i kyrkan, ja, ännu värre, som om jag hade smädat krucifixet och pinkat i dopfunten. Frågan var helt enkelt en omöjlig fråga, och vittnade bara om min fundamentala okunskap, som om jag vore en övervintrad dinosaurie från äldre stenåldern.
Nog för att roller och stereotyper ställer till elände, nog för att det finns maktassymmetrier mellan könen (åt båda håll) – men jag har fortfarande inte fått svar på min fråga. Varför är könsroller i sig ett problem? Problemen som man talar om handlar ju snarast om hur könsrollerna är utformade och kollektivt förhandlade, eller hur man skall uttrycka det. Men, återigen, det kan ju vara min okunskap.
Och det får vara hur det vill med den manliga respektive kvinnliga essensen. Måhända är män och kvinnor, i likhet med hanar och honor hos mängder av djurarter, skapade för olika roller. Måhända finns inga generella skillnader att tala om. Däremot är jag konservativ i den meningen att jag tror att människor förändras långsamt, och att social ingenjörskonst i syfte att dana goda samhällsmedborgare minst sagt är vanskliga projekt.
För det andra – alltså det andra skälet till att citatet ovan provocerar mig – är hur det uttrycks. Jag har ingen anledning att betvivla själva sakfrågan, att kvinnor i större utsträckning står för det som man tänker sig är ”tråkiga” hushållsuppgifter och männen för de ”roliga”. Det bygger säkert på statistik (som, om man frågar Mark Twain, bara är en sofistikerad variant av lögn). Men sättet som det uttrycks på antyder också förklaringar till varför det är som det är. Männen gör bara det roliga för att de ”endast lade beslag på de mer attraktiva delarna av föräldraskapet”. Männens intentioner, deras själviska avsikter, var att bara kapa åt sig det roliga, och lämna de tråkiga uppgifterna åt kvinnorna.
Jag vill ogärna tro att alla män, eller män i allmänhet, är så illvilliga och självupptagna. Säkert är det bara för att jag själv är man, kanske till och med för att jag är en övervintrad dinosaurie från äldre stenåldern, men jag vill inte tro att det är så. Jag vill gärna ha högre tankar om människan och mannen.
Plantin, L. (2001). Män, familjeliv och föräldraskap. Umeå: Boréa.
Wheelan, S. A. (2005). Group processes: A developmental perspective. Boston: Allyn and Bacon .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar