fredag 4 mars 2011

Platon och psykologin

Om filosofin består av fotnoter till Platon, menar filosofiprofessorn Daniel Robinson att psykologin är fotnoter till Aristoteles. Psykologin uppstod visserligen inte som en självständig akademisk disciplin förrän på 1870-talet, men psyket – själen, intellektet, anden och det där som det grekiska ordet ψυχή innefattar – har varit föremål för filosofisk spekulation i tusentals år, förmodligen så länge människor varit medvetna varelser (med-vetande, »veta med sig«, av latinets conscientia). Den västerländska filosofins grundande förknippas med Thales från Miletos (Θαλής ο Μιλήσιος, 624–546 f.Kr.), men Platon är den förste vars skrifter finns bevarade.

Πλάτων
(427–347 f.Kr.)
Platon (Πλάτων, 427–347 f.Kr.) tillhörde aristokratin (αριστοκρατία, »de bästas herradöme«) i Athen och var väl skolad, bland annat som lärjunge till filosofen Sokrates (Σωκράτης, ca 469–399 f.Kr.). Platon hävdar att han bara återger Sokrates filosofi och låter honom ofta vara huvudperson i sina dialoger, men det finns goda skäl att anta att Platon själv står för en betydande del av materialet, inte minst för hans filosofi utvecklas från de äldsta till de yngsta dialogerna (Robinson, 1995). Platon grundade en skola, Akademin (Ακαδημία Πλάτωνος, namngiven efter hjälten Akademos i den grekiska mytologin), som verkade i Aten ända till 500-talet e.Kr.

Platon utformade inte någon psykologi i modern bemärkelse, men på flera ställen i dialogerna berör han flera av de frågor som sedemera kom att benämnas psykologiska. Påtagligt är att Platons »psykologi« är nativistisk, dvs. att det finns någon form av idéer eller begrepp som är medfödda. Det finns alltså kunskap som är oberoende av erfarenheten och som också finns i psyket innan erfarenheten. Kunskap, för Platon, är kunskap om verklighetens eviga principer, och denna kunskap uppnås genom förnuftstänkande och insikt. Sinneserfarenheten kan bara ge kunskap om de ändliga och ständigt föränderliga materiella tingen.

I likhet Pythagoras från Samos (Ο Πυθαγόρας ο Σάμιος, 570–497 f.Kr.) tänkte sig Platon att det bakom den observerbara verkligheten finns gudomliga principer. Pythagoras sats, i ord uttryckt som att kvadraten av hypotenusan i en rätvinklig triangel är lika med summan av kvadraterna av de två kateterna, är dels något vi räkna oss till i alla verkliga rätvinkliga trianglar, dels ett matematiskt samband som gäller för själva definitionen av en rätvinklig triangel. Kunskap om det senare, som kanske kan kallas »triangelns idé«, får vi genom insikt: ett slags inre »upptäckande« av den kunskap som redan finns där, vilket Platon också argumenterar för i dialogen Menon (Μένων).

Kunskap är dock inte statisk. Om det mesta som har med människans psyke för Platon är medfött, så erbjuder det bara råmaterialet. Det måste förädlas, och det sker genom uppfostran och utbildning. I Platons politiska dialoger, där han målar upp en bild av hur staten bör organiseras och att en viss grupp bör utbildas till att bli republikens väktare, kan man dessutom ana en idé om en kognitiv utveckling i stadier (Robinson, 1995). Likväl innebär Platons fokus på medfödda förmågor och medfödda skillnader att det är skillnader mellan människor och människor; vissa erbjuder ett ädlare råmaterial än andra, och den upplysta filosofens – som tagit sig ut ur den dunkla grottan och skådat dagsljuset, för att anspela på Platons grottliknelse – är det ädlaste av dem alla.

Platons så kallade »idélära« missförstås ofta, menar Robinson. Platon själv är inte entydig med vad han avser med dessa idéer, och man kan dessutom skönja en utveckling i dialogerna. Klart är i alla fall att idéerna inte handlar om fakta eller ting, men det är heller inte någonting som är beroende av våra förgängliga kroppar; de försvinner inte när vi dör. Ett exempel är språket: vi skulle inte kunna ha ett språk, menar Platon, om vi inte redan från början hade något slags intuitiv kunskap om tingen. Denna intuitiva kunskap kan bara vara given av Gud; idéerna är godheten själv till skillnad från att vara »god«, rättvisan själv till skillnad från att vara »rättvis«.

Robinson placerar Platons filosofi i efterdyningarna av det förödande Peloponnesiska kriget (431–404 f.Kr.) som Athen förlorade mot Sparta. Detta var en tid av tillbakagång, självrannsakan och självkritik, och detta återspeglas Platons spekulativa intresse för metafysiska frågor och ointresse för människors vardagsliv. Robinson tycker sig se ett samband mellan kulturkonjunktur och filosofi:
While we must resist the allure of mechanical laws of causation in history, we must also ackonowledge the regularity with which materialistic philosophies prosper in periods of empire and spiritualistic-idealistic philosophies emerge in the wake of destruction.
(Robinson, 1995, s. 60)

Referenser

  • Robinson, D. N. (1995). An Intellectual History of Psychology. Madison: University of Wisconsin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar