onsdagen den 9:e februari 2011

Social konstruktionism

Hur kan vi tala om ting? Vi behöver förstås ord, och för att veta vad orden betyder kan vi alltid peka och säga »det där är en stol«. Detta är vad som brukar kallas en ostensiv definition (av latinets ostensivus, »som bevisar«, »som åskådliggör«; se också Sohlberg & Sohlberg, 2009, s. 121). Har vi ingen stol i närheten att peka på kan vi beskriva dess beståndsdelar och funktion (»Den ska stå upp på alla fyra benen med ryggen upp och så ska du sitta på sitsen på andra sidan«; Nordqvist, 1988), men även om vi bryter ned begreppen i »byggstenar« måste vi i slutänden kunna peka på saker för att vara överens om vad orden betyder.

Hur kan vi tala om mentala fenomen som känslor och upplevelser, det som inom filosofin brukar kallas för qualia (av latinets qualis, »av vilken sort?«)? Känslor såsom »smärta« och »glädje« kan vi inte peka på, men likväl kan vi tala om dem. Hur är det möjligt?

Tänk på barnet som snubblar och skrapar knät. »Aj aj aj«, säger pappa, »det där gjorde ont! Kom så får jag blåsa!« Och barnet lär sig att den upplevelse som just erfarits har ett namn, nämligen »ont«. Eller spädbarnet som skiner upp i ett leende när det plaskar med vattnet i badbaljan. »Oj, vad du blev glad!« säger mamma. »Det där var roligt!« Och barnet lär sig att den upplevelsen också har ett namn, nämligen »glad« och »rolig«.

För att kunna tala om våra subjektiva upplevelser och känslor – qualia – behöver vi också ett språk, men till skillnad från de yttre tingen som vi kan peka på, finner vi ord och uttryck för våra inre upplevelser genom att få dem speglade i språket så som det används i samspelet människor emellan.

Språket är nödvändigt för att världen, så som jag upplever den, skall vara begriplig. Utan ord för mina subjektiva upplevelser och känslor saknar de mening. Vad vore »nöjd« utan ordet »nöjd«, eller »förundrad« utan ordet »förundrad«? Det är först när jag sätter ord på min inre värld som den blir begriplig; eller, om man så vill, först då jag skapar mening i världen så som jag upplever den. Eftersom det språk jag har tillgängligt för att göra min tillvaro begriplig är det kollektivt delade språk som används av både mig och människor i min omgivning, är min inre, subjektiva värld i viss bemärkelse en spegling av den »yttre« världen, eller en spegling av den kultur jag lever i (Richards, 2010).

Ordet kultur betyder ursprungligen odling eller bildning (av latinets cultura, »bearbetning«, »odling«, »bildning«) och används ibland i betydelsen att odla »själen« eller »intellektet«. Här skall jag dock använda ordet i en betydelse lånad från kulturantropologin:
[…] »kultur« kan ses som en väv, eller ett universum, av betydelser, som ordnar och ger form åt människors upplevelser och verklighet som människor. Kultur gör upplevelser vetbara på vissa sätt, och följaktligen inte på andra sätt. Men kultur är ett universum som människor själva har skapat och kontinuerligt skapar på nytt, både i bemärkelsen vidmakthålla traditioner och betydelser och i bemärkelsen omskapa och förändra dem. Och medan människor skapar sig själva och förhåller sig till varandra, »använder« de också oundvikligen kulturen; den är deras förråd av möjliga betydelser.
(Magnusson, 2010, s. 58, min kursivering)
Således, människor är meningsskapare i den bemärkelsen att de ständigt strävar efter att göra världen så som de upplever den begriplig, och när de gör detta, stödjer de sig på de existerande »betydelsesystem« som språket och kulturen utgör.

Psykologi som sociokulturell historia

Vad betyder detta för psykologin? Psykologi handlar om mänskligt beteende, tänkande, kännande och upplevande (se min artikel Vad är psykologi?) – fenomen som, för att vi skall kunna tala om dem, måste ha ett språk, och språket hänger ihop med kulturens »betydelsesystem«. För att tala om beteende, tänkande, kännande och upplevande använder vi oss av det språk och den förståelse vi delar med våra medmänniskor. Med andra ord: psykologiska fenomen, så som vi förstår dem, är rotade i vår kultur. Detta gäller även om man i behavioristisk anda definierar psykologi såsom enbart studiet av beteende (och bortser från tankar, känslor och upplevelser), eftersom också beteende måste göras begripligt (för behavioristen får beteendet mening om man kan identifiera ett stimulus – eller kombination av stimuli – som kan anses orsaka beteendet i fråga).

Psykologin vill ofta göra anspråk på att vara en förlängning av naturvetenskapen och söker således efter de bakomliggande »naturlagar« som kan förklara människors beteenden, tankar, känslor och upplevelser. Men vad är det för »lagar« som psykologin egentligen finner? Stannar Lisa för rött ljus för att stimulit »rött ljus« orsakar beteendet »stanna bilen«, eller stannar Lisa för rött ljus för att hon följer de kulturella normer och konventioner som gäller för bilkörning? I båda fallen kan vi förvänta oss att observera regelbundenheter eller samband mellan olika »variabler« – men förklaringarna är fundamentalt olika (Moghaddam, 2005).

Om beteende och vår förståelse av beteende grundar sig på kulturens betydelsesystem, betyder det att såväl beteende som förståelse förändras när kulturen förändras. Det senaste halvseklet har åtminstone i västvärlden inneburit en explosion av psykologisk kunskap som allmängods. Psykologi läses som skolämne, på universitetet ges populära kurser i psykologi, psykologisk kunskap och psykologisk expertis exploateras i massmedia. Kort sagt, var och varannan känner till psykologiska idéer (t. ex. Sigmund Freuds uppfattning om det »omedvetna« och »freudianska felsägningar« som ett uttryck för omedvetna önskningar) och – vilket är viktigt – använder denna psykologiska kunskap för att göra sin värld, så som de upplever den, begriplig.

Således, när psykologin studerar människors beteenden, tankar, känslor och upplevelser, formulerar nya begrepp och konstruerar nya teorier, förändras människors sätt att bete sig tänka om sig själva. Men eftersom det var just detta (människors beteenden och tankar om sig själva) som ursprungligen låg till grund för de formulerade teorierna, betyder det att teorierna inte längre är giltiga så snart de har blivit allmängods. Kunskap om psykologiska teorier invaliderar de psykologiska teorierna (Gergen, 1973).

Gergen (1973) noterar att psykologins påverkan på människors beteende ofta sker på ett subtilt, knappt märkbart sätt. För det första, trots att psykologiska teorier eftersträvar att vara neutrala, är psykologiska begrepp ofta värderande. De flesta uppfattar begrepp som »låg självaktning«, »bekräftelsesökande«, »auktoritär« och »konform« som negativa, något man helst vill undvika. Det betyder också att försöksdeltagare gärna undviker att bli bedömda på det sättet när de deltar i psykologiska studier. Men samma idéer kan uttryckas på andra sätt: hög självaktning kan benämnas »egotism«; bekräftelsesökande kan benämnas »social integrationsförmåga«; »auktoritär« kan ses som som stabil, tydlig och ordnad; konformitet kan benämnas »pro-solidariskt beteende«. Psykologins förmenta neutralitet innebär i själva verket en värdering av beteenden, och det påverkar dem som deltar i psykologiska studier.

För det andra, många psykologiska studier förutsätter att försöksdeltagarna (och helst också försöksledarna) inte känner till det egentliga syftet med studien, för om de gjorde det, skulle det påverka resultatet. Kunskap om psykologiska processer, som jag tidigare inte kände till, innebär att jag kan förhålla mig till mig själv och mitt beteende på nya sätt. Om jag, till exempel, vet att den autokinetiska effekten innebär att jag kommer att uppfatta en rörelse hos en fix ljuspunkt i mörker, kommer jag heller inte att uppfatta (eller åtminstone inte rapportera) att ljuspunkten rör sig i Muzafer Sherifs (1935) klassiska experiment. När psykologisk kunskap blir allmängods, betyder det att vissa studier inte längre går att genomföra, eftersom det inte längre finns några »naiva« försöksdeltagare.

För det tredje, människor gillar i allmänhet inte att bli fångade i psykologiska teorier, eftersom de inkräktar på deras upplevelse av att vara fria, autonoma människor (detta gäller i synnerhet i den individualistiskt präglade västvärlden). Om psykologiska teorier kan användas för att förutsäga och kontrollera människors beteende, innebär det att »den vanliga människan« befinner sig i en utsatt position gentemot den som besitter den speciella psykologiska kunskapen. Således, vi värjer oss och försöker undvika kontroll. Om vi, till exempel, genomskådar reklamens syfte att få oss att köpa en viss produkt, kanske vi gör tvärtom och köper aldrig den produkten bara för att den förekommit i en reklamkampanj.

Gergens (1973) slutsats blir att vi åtminstone inte kan betrakta socialpsykologi som en nomotetisk vetenskap som formulerar allmängiltiga lagar för socialt beteende. I stället bör vi betrakta socialpsykologi som historia, som undersöker vissa samband mellan olika former av socialt beteende i en specifik historisk och kulturell kontext.

Dessutom, att ägna sig åt (akademisk) psykologi är att handla, tänka, känna och uppleva, vilket samtidigt är den (akademiska) psykologins studieområde. Att ägna sig åt psykologi är alltså att studera människor som, bland annat, ägnar sig åt psykologi. Om psykologi handlar om att redogöra för människors beteenden, tankar, känslor och upplevelser (vilket hävdas av bland andra Saugstad, 2001) måste en heltäckande psykologisk vetenskap kunna redogöra för människor som ägnar sig åt psykologisk vetenskap. Detta blir en oändlig självreferens som brukar benämnas reflexivitet. Richards (2009) definierar reflexivitet som »when the referent of an activity and the activity itself belong in the same class« (s. 208). Ett annat exempel på reflexivitet är: »Denna mening har fem ord.«

Social konstruktionism

Hittills har jag hävdat att (1) vår förståelse av psykologiska fenomen är grundad i språk och kultur, (2) språk och kultur förändras eftersom de skapas och omskapas av oss människor, (3) ny psykologisk kunskap förändrar vår förståelse av de psykologiska fenomen som psykologin studerar, samt (4) psykologins anspråk på att formulera allmängiltiga och eviga principer för människors beteenden, tankar, känslor och upplevelser är, i bästa fall, överdrivet optimistiskt – i värsta fall ogiltigt. Detta får implikationer för synen på vad kunskap egentligen är, och det är här som begreppet social konstruktionism brukar dyka upp.

Social konstruktionism (eller »social konstruktivism«; här råder viss begreppsförvirring och båda begreppen används [Sohlberg & Sohlberg, 2009]; Gergen [1985] argumenterar för »konstruktionism«, vilket också är det begrepp jag kommer att använda) är ett begrepp som numera används i många olika sammanhang med ganska olika innebörd. Gergen (1985) menar att social konstruktionism bör betraktas som ett slags delad medvetenhet bland forskare snarare än en enhetlig rörelse eller skola. Andra menar att social konstruktionism numera används i så många olika sammanhang att det urvattnats på betydelse.

Hur som helst, de synsätt som brukar falla under benämningen social konstruktionism har tre särdrag gemensamma. För det första, det är en -ism i den bemärkelsen att social konstruktionism utgör en epistemologisk (kunskapsteoretisk) ståndpunkt. Social konstruktionism är inte en teori bland andra teorier, utan ett av flera möjliga sätt att förstå själva innebörden av begreppet »teori«. För det andra, kunskap är en (re)konstruktion av verkligheten så som vi uppfattar den, inte en avbild av verkligheten i sig. För det tredje, denna konstruktion av kunskap sker i ett kollektivt, socialt samspel mellan människor. Ytterst sett handlar social konstruktionism om att kunskap betraktas som en form av (eller möjligen förlängning av) social handling – inte som ett slags mental representation (Gergen, 1985).

Så långt kan de flesta vara överens, men härifrån går meningarna isär. Vad är det, till exempel, som egentligen konstrueras? Sociala och psykologiska fenomen som »midsommar«, »manlighet«, »Institutionen för psykologi« och »kärlek«, eller även materiella ting som »stenar« och »nötter«? Bland det som brukar falla under benämningen social konstruktionism återfinns en mångfald av epistemologiska och ontologiska utgångspunkter – men de förenas i synen på kunskap som en produkt av mellanmänsklig interaktion.

Ofta, men inte alltid, går en socialkonstruktionistisk epistemologi hand i hand med ett kritiskt perspektiv. Den sociala konstruktion som studeras (t. ex. kvinnlighet eller invandrare) uppfattas som problematisk, och världen skulle vara bättre om denna sociala konstruktion radikalt förändrades eller helt enkelt försvann (Hacking, 1999).

Det som faller under paraplybeteckningen social konstruktionism delar ofta en eller flera av följande utgångspunkter (Gergen, 1985):
  • De begrepp som vi använder för att göra verkligheten begriplig är inte givna av verkligheten i sig. Detta är att säga att det inte finns några naturliga kategorier »där ute«, utan de kategorier (t. ex. »män« och »kvinnor«) med vilka vi gör världen begriplig och hanterbar är beroende av språk och kultur. Antropologiska och etnografiska studier visar till exempel att psykologiska företeelser som känslor, schizofreni, altruism, barndom och våld mot kvinnor kan förstås på vitt skilda sätt i olika kulturer.
  • De begrepp vi använder för att göra verkligheten begriplig är sociala artefakter, produkter av mellanmänsklig interaktion i ett visst kulturellt och historiskt sammanhang. Detta gäller i synnerhet många psykologiska fenomen. Så är till exempel inte dikotomin tanke–känsla, självet eller existensen av motiv och minnen självklara i alla kulturer, utan snarast ett uttryck för en västerländsk, individualistisk människosyn. För psykologiforskaren har detta en avgörande betydelse, eftersom det innebär att han eller hon måste kliva ur sin egen vardagspsykologiska förståelse och försöka göra »främmande« psykologier begripliga. Frågan är om detta ens är möjligt? Om det nu är möjligt, vilka begränsningar finns i vad psykologin kan uttala sig om? Och vidare, om det nu finns en kulturellt och historiskt förankrad förståelse av psykologiska fenomen (t. ex. dikotomin tanke–känsla) finns också implicita krav på vad psykologin måste säga för att vara begriplig och kommunicerbar.
  • Huruvida idéer och synsätt består över tid beror inte på deras empiriska giltighet, utan har att göra med sociala processer. Människor kan betraktas på vissa sätt, trots att de förändrar sitt beteende – eller betraktas på nya sätt, trots att de gör likadant som förut. Hur vi tolkar och gör andra människor begripliga för oss själva hänger inte nödvändigtvis ihop med vad vi faktiskt ser, utan vad vi redan från början tror oss veta. Detta ger anledning att ifrågasätta hela idén om »sanning«. Lösningen är att ersätta en epistemologi baserad på sinneserfarenhet med en social epistemologi.
  • Hur vi beskriver och förklarar fenomen avgör hur vi förstår dem, och detta har också sociala implikationer. Det är en avsevärd skillnad som vi betraktar exempelvis ångest och depression som någonting människor oförskyllt drabbas av – eller som något de själva valt eller iscensatt.
Social konstruktionism kan ses som ett försök att lösa den ständiga debatten mellan empirism och rationalism (se mitt artikel Empirism och rationalism). Empirismen, med företrädare som John Locke, David Hume, John Stuart Mill och den yngre (1920-tal) logiska empirismen, förlägger kunskapens grund till något yttre, verkligheten i sig, som via våra sinnen förvandlas en mental avbildning eller representation av just denna verklighet. Rationalismen, med företrädare som René Descartes, Gottfried Spinoza, Immanuel Kant och många fenomenologer, förlägger kunskapens grund till något inre, nämligen en medfödd förmåga att tänka: att kategorisera, bearbeta och integrera sinnesintryck till kunskap, som således utgör en form av mental rekonstruktion av verkligheten (Gergen, 1985).

Såväl empirismen som rationalismen betraktar kunskap som någonting mentalt, dvs. någon form av mentala, kognitiva eller semantiska strukturer som existerar inuti en enskild individ. Social konstruktionism innebär att betrakta kunskap som en social process. Propositionell kunskap är sådan kunskap som kan uttryckas i språket, och språk är, per definition, någonting delat, något kollektivt. Språk består av symboler och ljud, och dessa symboler och ljud blir inte språk förrän de delas av en grupp människor. Med andra ord, kunskap är språk och språk är social handling (Gergen, 1985).

Slutligen, sociala konstruktionister kritiserar ofta den naturvetenskapligt orienterade psykologin för sin övertro på »metoden«:
In large degree the sciences have been enchanted by the myth that the assiduous aplication of rigorous method will yield sound fact – as if empirical methodology were some form of meat grinder from which truth could be turned out like so many sausages.
(Gergen, 1985, s. 273)

Referenser

  • Gergen, K. J. (1973). Social psychology as history. Journal of Personality and Social Psychology, 26(2), 309–320. doi: 10.1037/h0034436
  • Gergen, K. J. (1985). The social constructionist movement in modern psychology. American Psychologist, 40(3), 266–175. doi: 10.1037/0003-066X.40.3.266
  • Hacking, I. (1999). The social construction of what? Cambridge: Harvard University Press.
  • Magnusson, E., & Marecek, J. (2010). Genus och kultur i psykologi: teorier och tillämpningar. Stockholm: Natur och kultur.
  • Moghaddam, F. M. (2005). Great ideas in psychology: A cultural and historical introduction. Oxford: Oneworld.
  • Nordqvist, S. (1988). Nasse hittar en stol. Bromma: Opal.
  • Richards, G. (2009). Psychology: The key koncepts. London: Routledge.
  • Richards, G. (2010). Putting psychology in its place: Critical historical perspectives. London: Routledge.
  • Saugstad, P. (2001). Psykologins historia: en introduktion till dagens psykologi. Stockholm: Natur och kultur.
  • Sherif, M. (1935). A study of some social factors in perception. Archives of Psychology, 27(187), 1–60. Tillgänglig från: http://www.brocku.ca/MeadProject/Sherif/Sherif_1935a/Sherif_1935a_toc.html
  • Sohlberg, P., & Sohlberg, B.-M. (2009). Kunskapens former: vetenskapsteori och forskningsmetod. Stockholm: Natur och kultur.

måndagen den 7:e februari 2011

Psykoanalysen

Sigmund Freud
(1856–1939)
Få psykologer – om någon – är så kända utanför den akademiska psykologin som Sigmund Freud. I vissa avseenden har Freud haft större inflytande inom litteraur och konst än inom psykologi. Hur som helst går det inte att förneka att Freud är både en både briljant och originell tänkare.

Freud utbildade sig till läkare i Wien och studerade hypnos hos den berömde neurologen Jean-Martin Charcot i Paris. Charcot använde hypnos för att behandla hysteri (grek. υστερικός, av av υστέρα, »livmoder«), den vanligaste psykiatriska diagnosen vid slutet av 1800-talet som yttrade sig i stamning, huvudvärk, magont, kväljningar, hallucinationer, minnesblockeringar och i mer extrema fall förlamning, blindhet, dövhet eller känselbortfall (hysteri betraktades som ett typiskt kvinnligt problem; därav benämningen). Freud lyckades dock inte behandla hysteri med hypnos och övergav den behandlingsmetoden till förmån för en »pratkur« där patienten fritt associerar samtidigt som läkaren lyssnar och då och då skjuter in någon fråga – det som Freud kom att kalla psykoanalys.

Freuds soffa
Det var denna pratkur i kombination med de hysteriska patienternas karaktäristiska minneblockeringar som fick Freud att formulera sin teori om det omedvetna. Att det försiggår saker i vårt psyke som ligger utanför medvetandets domäner var förvisso ingen ny idé, men Freud formulerade detta på ett sätt som fick enormt genomslag för 1900-talets tänkande.

Freud delade upp psyket i medvetet, förmedvetet och omedvetet. Detta kallade han för psykets topologi (studiet av geometriska former; av grek. τόπος, »plats«). Med det medvetna avser Freud helt enkelt de mentala element som för tillfället befinner sig medvetandet. Det förmedvetna är sådant som har varit medvetet, men lagrats i minnet och med större eller mindre svårigheter kan bli medvetet igen. I det omedvetna återfinns däremot sådant som en gång varit medvetet, men som upplevts som så hotfullt, smärtsamt eller besvärligt att det förpassats till det omedvetna genom bortträngning. Det var dessa bortträngda minnen som enligt Freud ställde till problem vid hysterin, och behandlingen bestod i att med hjälp av psykoanalys medvetandegöra dessa minnen och därmed lösa den inre psykiska konflikt som de orsakade.

Kärleksguden Eros
För att förstå Freuds idé om det omedvetna behöver vi också förstå hans syn på psyket. Den psykoanalytiska skola som Freud grundade kallas numera oftast för psykodynamisk teori (av de grekiska orden ψυχή, »själ«, och δύναμη, »kraft«; alltså »själskraft«), och även om teoribildningen genomgått fundamentala förändringar sedan Freud är grundtanken likväl att psykiskt lidande oftast orsakas av inre konflikter till följd av ett slags »blockerade själskrafter«. För Freud handlade denna själskraft om en särskild psykisk energi, kallad libido (lat. »lust«, »åtrå«, »begär«), som har sitt ursprung i sexualdriften eller det som Freud benämnde Eros (efter den grekiska kärleksguden). Modern psykodynamisk teori betonar i stället affekt och emotion som grund till inre konflikt, snarare än drift och instinkt.

Sexualdriftens mål och syfte är ytterst sett reproduktion och släktets forlevnad. Libido tar sig dock olika uttryck, och Freud menar att all mänsklig verksamhet i grunden han hänföras till denna psykiska energi. I stället för fortplantningsaktiviteter sublimeras libido i exempelvis social, kulturell och religiös verksamhet. Precis som termodynamikens första huvudsats säger att energi inte kan förstöras, kan inte heller libido förstöras utan måste få utlopp. Sker det inte produktivt i form av fortplantning eller sublimering, leder det till olika former av neuros.

Detet, jaget och överjaget.
Detta leder oss fram till Freuds strukturella (lat. structura, »sammanfogning«, »byggnadssätt«) indelning av psyket i detet, jaget och överjaget. Detet (tyska: das Es, engelska: id) är människans kokande kittel av drifter, impulser, behov och önskningar, präglat av primärprocesstänkandets krav på omedelbar behovstillfredsställelse. Detet är omedvetet, vilket betyder att den yttersta drivkraften till varför vi gör som vi gör är dolda för oss.

Jaget (tyska: das Ich, engelska: ego) är den del av psyket som har den besvärliga uppgiften att medla mellan detets irrationella krav och yttervärlden, som sällan erbjuder möjligheter till omedelbar behovstillfredsställelse. Det är jaget som med hjälp av olika försvarsmekanismer måste hålla sådana hotfulla impulser i schack. Detets krav är hotfulla eftersom uppfyllandet av dem innebär en reell fara, till exempel att ge efter för alla sina aggressiva impulser när chefen ger (som man tycker) oberättigad kritik. Jaget är delvis omedvetet, men innehåller också medvetna och förmedvetna mentala element.

Överjaget (tyska: das Über-Ich, engelska: superego) ser Freud som den del av jaget som dikterar hur man bör vara och göra. Överjaget innebär en internalisering av kulturens moraliska påbud och brukar ofta liknas vid vårt samvete. Freuds förståelse av psyket bäddar således för ständig inre konflikt:
Ett ordspråk varnar för att samtidigt tjäna två herrar. Det arma jaget har det värre än så, det tjänar tre stränga herrar, strävar att bringa deras anspråk och krav i samklang med varandra. Dessa anspråk går alltid isär, tycks ofta vara oförenliga; inte underligt då om jaget ofta stupar på sin uppgift. De tre tyrannerna heter yttervärlden, överjaget och detet. […] Jaget, pådrivet av detet, hårt ansatt av överjaget, tillbakastött av verkligheten, kämpar alltså för att kunna bemästra sin ekonomiska uppgift att återställa harmonin mellan de krafter och inflytanden som verkar i och på jaget, och vi förstår nu anledningen till att vi så ofta inte kan hålla tillbaka utropet: Det är sannerligen inte lätt att leva. När jaget måste erkänna sin svaghet, bryter det ut i ångest, realångest inför yttervärlden, samvetsångest inför överjaget, neurotisk ångest inför styrkan hos detets lidelser.
(Freud, 1932/1996, s. 495)
Försvarsmekanismer
Jaget hanterar ångesten med hjälp av olika försvarsmekanismer. Detta är en idé från den psykodynamiska teorin som letat sig in i klinisk psykologi och återfinns som försvarsfunktionsskalan i psykiatrins »bibel«, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, fjärde utgåvan (DSM-IV). Försvar definieras i DSM-IV som automatiska psykologiska processer som skyddar individen från inre och yttre stressorer. Dessa stressorer kan handla om detets drifter och impulser (neurotisk ångest), överjagskonflikter (överjagsångest), reella hot (realångest) eller egna och andras affekter (vilket utgör en utökning av Freuds teori). Dessa försvar är nödvändiga för normalt psykiskt fungerande, och huruvida ett försvar är »bra« eller »dåligt« beror på sammanhanget (därför brukar man i stället tala om adaptiva respektive maladaptiva försvar).

Vanliga försvar är bortträngning (det hotfulla hålls borta från medvetandet), förnekande (det obehagliga undviks och hanteras som om det aldrig inträffat), projektion (mina egna oacceptabla önskningar och fantasier tillskrivs någon annan) och sublimering (psykisk energi och frustration får utlopp i skapande handling), men också positivt laddade beteenden som humor och självreflektion kan betraktas som försvar.

Anna Freud
(1895–1982)
Den dynamiska psykologin har utvecklats sedan Freud, och man brukar urskilja fyra utvecklingslinjer eller »vågor«. Freuds ursprungliga psykosexuella teori brukar benämnas driftpsykologin. Sigmunds dotter, Anna Freud, tog fasta på den betydelse som jaget och dess försvarsmekanismer spelade i monografin Das Ich und die Abwehrmechanismen (1936). Hon definierade och beskrev försvaren regression (återgång till tidigare psykosexuell utvecklingsnivå), bortträngning, reaktionsbildning (oacceptabla impulser vänds till sin motsats, t. ex. en önskan att döda leder till överdrivet omhändertagande), isolering (en tanke isoleras från den känslomässiga aspekten, som trängs bort), upphävande (något görs ogjort på något magiskt sätt), projektion, introjektion (införlivande av andras egenskaper i det egna jaget), vändning mot självet (framför allt aggressiva impulser riktas mot det egna självet), omvändning (en förflyttning från objekt- till subjektposition eller omvänt) samt sublimering. Anna Freud brukar betraktas som en representant för jagpsykologin.

Melanie Klein
(1882–1960)
Familjen Freud flyttade till London 1938 och Anna kom snart i konflikt med Melanie Klein, som företrädde en skola som på många punkter avvek från den klassiska psykoanalysen. Karaktäristiskt för Kleins teori var att jaget ständigt införlivar andra personer som »objekt« (därav benämningen objektrelationsteori), framför allt mamman som är spädbarnets »signifikanta andra« (det var oftast mamma som var den som tog hand om spädbarnet). Dessa introjicerade objekt projiceras sedan på andra människor och utgör på så sätt ett slags grundläggande modell för hur man skall relatera till andra. Om mamma var opålitlig och inte fanns tillgänglig, projiceras mamma-objektet på andra människor man möter, vilket kan vara grunden till en fundamental tillitsbrist i nära relationer. Klein menade också att neuroser har sin grund i inre konflikter som uppstår redan under det första levnadsåret. Objektrelationsteorin har fått kritik för att vara alltför deterministisk och fokusera kvinnors tillkortakommanden.

Heinz Kohut
(1913–1981)
Slutligen, den österrikisk–amerikanske psykoanalytikern Heinz Kohut förde objektrelationspsykologin vidare genom att tala om självobjekt. Signifikanta andra tjänar som empatiska förebilder för oss, de ger oss »självobjektupplevelser« och en sund självkunskap. Bristande empati innebär en mindre sund utveckling av självet, och starkt idealiserade föräldrabilder kan exempelvis leda till grandiosa, orealistiska ambitioner.

Självpsykologins idéer har förts vidare av psykoanalytikern och spädbarnsforskaren Daniel Stern, som med utgångspunkt i fenomenologi, existentialism och psykodynamisk teori formulerat en teori om spädbarnets utveckling av en känsla-av-själv.

Psykoanalysen och den dynamiska psykologin kritiseras ofta för att inte vara »vetenskaplig« i den bemärkelsen att den postulerar falsifierbara teorier, och att den psykoterapeutiska behandling som bygger på psykodynamiska teorier är marginellt bättre än placebo. Den psykodynamiska skolans argaste kritiker (som oftast vill betrakta psykologin som en strikt naturvetenskaplig diciplin) menar att den inte hör hemma i den akademiska psykologin över huvud taget, utan borde hålla sig där den är som mest populär: bland författare, filosofer, litteraturvetare, historiker – kort sagt humaniora.

Referenser

  • Freud, S. (1996). Föreläsning XXXI: Uppdelningen av personligheten. I Föreläsningar: Orientering i psykoanalysen, s. 477–497. Stockholm: Natur och kultur. Original publicerat 1932.
  • Stern, D. N. (2003). Spädbarnets interpersonella värld: ett psykoanalytiskt och utvecklingspsykologiskt perspektiv. Stockholm: Natur och kultur .

fredagen den 4:e februari 2011

Den kognitiva psykologin

Noam Chomsky
(f. 1928)
Med ordet kognition (latin cognitio, »undersökning«, »inlärande«, »kunskap«, av cognosco, »lära känna«, »undersöka«) syftar man på de psykets funktioner med vilkas hjälp information och kunskap hanteras, dvs. perception, minne, tänkande, problemlösning och uppmärksamhet. Alla dessa är exempel på inre, mentala processer, och detta utgör den avgörande skillnaden mellan behaviorismen och den kognitiva psykologin. Detta var också innebörden av det som brukar kallas den »kognitiva revolutionen«, vars startskott ibland förknippas med lingvisten Noam Chomskys recension (eller snarare totalsågning) av Skinners Verbal behavior (1957).

Psykologi och språk

En grundtanke i Skinners behavioristiska syn är att språket börjar med imitation och förstärkning. När barnet råkar säga »mamma« eller »pappa« blir föräldrarna glada och uppmuntrande, vilket leder till att barnet försöker yttra samma sak igen. Barnet fortsätter att imitera, föräldrarna förstärker imitationen och så småningom utvecklas ett språk.

Chomsky avvisade denna tanke helt och hållet. För det första, argumenterade Chomsky, hur och hur ofta föräldrar och omgivning förstärker spädbarnets verbala beteende varierar högst betänkligt mellan olika kulturer. Likväl lär sig barn prata vid ungefär samma ålder, oavsett kultur, oavsett graden av operant inlärning.

För det andra, det föräldrar förstärker är inte grammatik, utan innehåll. Mammas reaktion på »mamma den bil« är att hämta barnets leksak, inte korrigera barnets grammatik: »mamma, hämta den bilen«. Om grammatik inte förstärks, kan behaviorismen inte förklara hur barnet lär sig korrekt grammatik.

För det tredje, språket är kreativt. Språket uttrycker nya idéer, och samma idé kan uttryckas på flera olika sätt. Varje dag yttrar vi meningar, språkliga konstruktioner, som vi aldrig tidigare yttrat. Meningen som jag skriver här just nu är en mening som jag (mig veterligt) aldrig tidigare skrivit. Språket består således av ständigt nya beteenden, som aldrig blivit förstärkta.

För det fjärde (Chomsky är inte nådig i sin kritik), hur kan det komma sig att barn kan följa verbara instruktioner långt innan de själva kan yttra dem? Vilken historia av operant betingning ligger bakom en sådan språklig förståelse? Slutligen, det finns exempel på barn som vuxit upp under depriverande förhållanden och inte utvecklat ett språk. Enligt behaviorismen borde de kunna utveckla ett språk genom operant inlärning, precis som alla andra barn, men detta är inte möjligt. Det förefaller som om språkinlärning bara kan ske under en viss period av barnets liv.

Sammantaget, menar Chomsky, tyder detta på att människans språkliga förmåga är medfödd. Det finns någon medfödd struktur eller färdighet som gör det möjligt för barnet att lära sig ett språk. Språket kan inte vara resultatet av operant inlärning. Chomsky går längre än så och kritiserar Skinner för att helt enkelt inte vara vetenskaplig (se tidigare inlägg om Chomsky och psykologin).

Skinner svarade aldrig på kritiken, bland annat för att han menade att Chomsky helt missat poängen i hans Verbal behavior och inte orkade bry sig. Det i kombination med att behaviorismen kommit i vanrykte och att alltfler kognitiva teorier sett dagens ljus, innebar slutet för behaviorismens dominans inom den akademiska psykologin.

Den kognitiva revolutionen

Vad var det som gjorde den kognitiva psykologin så revolutionerande? Att studera tänkande, minne, problemlösning och så vidare är inte direkt något nytt. Richards (2010) menar att det fanns två aspekter som gjorde den kognitiva psykologin till en »revolution«. För det första, det kognitiva paradigmet bröt behavioristernas monopol på experimentell psykologi. Från att ha avfärdat alla inre processer som »mentalism« och vetenskapligt ointressanta, fanns nu experimentella procedurer för att undersöka och dra slutsatser om just mentala processer. Detta är dock en sanning med modifikation; vissa behavioristiska inriktningar tog redan inre, mentala faktorer i beaktande. Minns till exempel Edward Tolman och hans utökade stimulus–organism–respons-schema (se min artikel om behaviorismen).

ENIAC (1947)
Det riktigt revolutionerande var däremot den kognitiva psykologins sätt att tänka om tänkande. Under andra världskriget uppfanns datorn – 1941 av tysken Konrad Zuse (Z3) och oberoende av honom 1946 av John Mauchly and J. Presper Eckert (ENIAC) – baserad på principer utarbetade av matematikerna Alan Turing (som avled mycket tragiskt 1952) och John von Neumann. Från principerna för och konstruktionen av dessa automatiserade beräkningsmaskiner lånades ett antal begrepp in till psykologin.

Till att börja med, information betraktades nu som någonting som kunde kvantifieras och representeras i termer av binära kombinationer – ett eller noll, sant eller falskt, elektrisk spänning eller inte. På detta följde nya begrepp som »kanalkapacitet«, »lagringsutrymme«, »brus« och »redundans« (överflödig eller dubblerad information). När »informationsparadigmet« slog rot i psykologin ställdes nya frågor: Vilken »kanalkapacitet« (eller »bandbredd«) har sinnesorganen? Hur stort »lagringsutrymme« korttidsminne respektive långtidsminne? Hur representeras och lagras minnen? Kardinalmetoden för att undersöka detta var skillnader i reaktionstider för bearbetning av små respektive stora »informationsmängder«.

Feedback eller återkoppling är ursprungligen är en reglerteknisk term som innebär att information om det styrda systemets beteende återförs till den styrande mekanismen som justerar systemets funktion i riktning mot det önskade målet (ungefär som en termostat reglerar värmeventilen i ett element för att hålla konstant inomhustemperatur). Denna typ av självreglerande system var något som studerades inom cybernetiken (av grek. κυβερνήτης, »styrman«, »ledare«) och i början på 1950-talet konstruerade neurofysiologen och robotteknikern William Grey Walters enkla robotar baserade på cybernetikens principer. Cybernetiken och feedbackbegreppet erbjöd psykologin ett sätt att hantera avsiktligt beteende, något som behaviorismen hade svårt att hantera – om psykologin skulle ansluta sig till en naturvetenskaplig determinism blir det svårt att förklara hur beteende kan påverkas av framtida händelser (teleologiska förklaringar). Sålunda, det till synes »avsiktliga« beteendet löstes upp i termer av cybernetik och negativ (korrigerande) feedback. Och det som återkopplades var naturligtvis ingenting annat än information.

Slutligen, på samma sätt som beräkningsmaskiner som Z3 och ENIAC styrdes av program, tänkte man sig att mentala processer styrdes av ett slags mentala program, kognitiva scheman eller kognitiva skript. På så sätt kunde psykologin hantera planerat och rutinmässigt beteende. På samma sätt kunde man dra analogier mellan »hårdvara« (sinnesorganen, de mentala förutsättningarna för tänkande, Chomskys generativa grammatik, etc) och »mjukvara« (inlärning, färdighetsträning, kunskap, etc).

Något förenklat kan man säga att den kognitiva psykologin grundar sig på en »datormodell«, även om denna haltar på många punkter (särskilt som senare kognitiv psykologi noterat att människan inte är en passiv informationsbearbetningsmaskin utan aktivt konstuerar och rekonstuerar sin omvärld – ett klart inslag av rationalism, även om kunskapsmetoderna i grunden är empiristiska). Begreppet modell är också centralt i den kognitiva psykologin. I stället för förklaringar använder man sig av modeller, förenklade representationer av verkligheten som i vissa väsentliga avseenden stämmer överens med gjorda observationer. Dessa modeller är oftast matematiskt modellerade, och sofistikerade statistiska metoder är ett av den kognitiva psykologins kännetecken.

Den kognitiva psykologins manifest

George A. Miller
(f. 1920)
Den kognitiva psykologin tog form under 1950-talet, men det var Plans and the structure of behavior (1960) av George A. Miller (som skrev den berömda artikeln The magical number seven, plus or minus two [1956] som berör korttidsminnets lagringskapacitet), Eugene Galanter och Karl H. Pribam som av många betraktas som den kognitiva psykologins manifest. Till skillnad från behaviorismen, som i princip betraktade sambandet mellan stimulus och respons som en enkel reflexbåge, menade Miller, Galanter och Pribam att vi måste förutsätta en mediering mellan stimulus och respons i termer av något slags organisation av erfarenheter, nämligen en självkorrigerande kognitiv process som de kallade TOTE, test–operate–test–exit.

TOTE är en enkel feedback-loop. Vi börjar med ett »test« för att se hur saker och ting förhåller sig (t. ex. huruvida spiken är fullt islagen), fortsätter med någon form av åtgärd eller »operation« (slår till spiken med en hammare), ett nytt »test« för att se om målet är uppnått (huruvida spiken är fullt islagen) och, om så är fallet, lämnar uppgiften (»exit«). Denna TOTE-enhet eller »plan« kan vara en del av en större plan, t. ex. spika upp reglar till en innervägg. Således, planmässigt, målinriktat beteende består av flera nivåer eller lager av TOTE-enheter. Utifrån resultatet modifieras dessa TOTE-enheter som en följd av inlärning.

Styrkan i TOTE-modellen är att den, till skillnad från stimulus–respons-modellen, kan hantera komplext beteende. Pianisten som spelar ett arpeggio (ackordtoner som spelas efter varandra, ungefär som på en harpa) gör inte detta genom att associera varje ton till föregående ton, utan genom att helt enkelt aktivera ett »arpeggioprogram«. Även om TOTE inte etablerades som begrepp hade Miller, Galanter och Pribams bok ett enormt inflytande tack vare att den integrerade lingvistik, neurologi, minne, forskning kring problemlösning och till och med hypnos i det kognitiva paradigmet.

Referenser

  • Chomsky, N. (1959). A review of B. F. Skinner's Verbal Behavior. Language, 35(1), 26-58. Tillgänglig från http://www.jstor.org/stable/411334
  • Miller, G. A. (1956). The magical number seven, plus or minus two: Some limits on our capacity for processing information. Psychological Review, 63(2), 81–97. doi: 10.1037/h0043158
  • Miller, G. A., Galanter, E., & Pribram, K. A. (1960). Plans and the structure of behavior. New York: Holt, Rhinehart, & Winston.
  • Richards, G. (2010). Putting psychology in it's place: Critical historical perspectives. Hove, England: Routledge.
  • Skinner, B. F. (1957). Verbal behavior. Englewood Cliffs, NJ: Appleton-Century-Crofts.

torsdagen den 3:e februari 2011

Gestaltpsykologin

Christian von Ehrenfels
(1859–1932)
Gestaltpsykologin har sin upprinnelse bland tyska psykologer och filosofer, som var allt annat än ense om Wilhelm Wundts i grund och botten reduktionistiska psykologi. Ett problem som tycktes olösligt med en strukturalistisk utgångspunkt var hur perception av struktur och form egentligen går till. Detta kan illustreras med Christian von Ehrenfels som noterade att en melodi känns igen oavsett tonart och oavsett vilket instrument som spelar melodin. En melodi består visserligen av enskilda toner, men denna melodi är avsevärt mer än summan av de enskilda tonerna. Transponerar vi melodin till en annan tonart är det helt andra toner, men melodin är densamma. Denna perceptuella helhet kallade von Ehrenfels för Gestaltqalitäten, gestalt- eller formkvaliteter.

Hur kan en strukturalistisk och reduktionistisk psykologi (som Wundts experimentella psykologi representerade) förklara att vi uppfattar samma melodi, samma struktur, trots att det är andra toner? Om vår perception grundar sig på att grundläggande element kombineras till mer komplexa strukturer, en bottom–up-process, hur kan det komma sig att olika toner – olika sinnesförnimmelser – leder till att vi uppfattar en och samma melodi? Tyder inte detta på att perception är ett slags top–down-process som aktivt söker efter strukturer i det sinnesorganen uppfattar?

Kurt Koffka
(1886–1941)
Detta var inte bara en fråga om teknikaliteter. På ett djupare plan handlade detta om mening (innebörd, betydelse), som gestaltpsykologerna hävade att behaviorismen och Wundts reduktionistiska psykologi ignorerade. Kurt Koffka, en av gestaltpsykologins portalfigurer, skriver i sin kritik av behaviorismen:
Meaning and significance could have no possible place in such a molecular system; Caesar's crossing the Rubicon: certain stimulus-response situations; Luther at Worms: so many others; Shakespeare writing »Hamlet«; Beethoven composing the Ninth Symphony; an Egyptian sculptor carving the bust of Nephertete, would all be reduced to the stimulus-response schema.
(Koffka, 1935, s. 26)
Detta var särskilt relevant i Tyska riket i början på 1910-talet, som snart stod inför det första världskriget. Hur kan en reduktionistisk psykologi, som blott eftersträvar att i naturvetenskaplig anda förklara hur människor fungerar, bevara begrepp som mening, mänsklighet och människovärde? Här fanns utrymme för alternativa formuleringar av psykologin och dess mål (Richards, 2010).

Åter till problemet med formperception och von Ehrenfels gestaltkvaliteter. Det tyska ordet Gestalt betyder »skepnad«, »form«, »figur« och betecknar en isolerad, avgränsad, sluten och strukturerad helhet vars egenskaper inte kan reduceras till egenskaperna hos dess delar. Gestaltpsykologernas motto var att helheten är mer än summan av delarna, med andra ord ett holistiskt synsätt. När det gäller perceptuella processer sågs inte dessa som rena bottom–up-processer i empirismens anda, utan som en rationalistisk bearbetning av sensorisk information där psyket aktivt söker efter form och struktur.

Max Wertheimer
(1880–1943)
Ett annat exempel är det som Max Wertheimer kallade φ-fenomenet (grekiska bokstaven »fi«), ett perceptuellt fenomen som uppstår när stillbilder visas efter varandra i snabb följd (cirka 12–40 bilder per sekund), vilket leder till att man uppfattar flera flimrande objekt och en rörelse kring och mellan dem, ett slags illustration av ren rörelse. Detta skall inte förväxlas med β-fenomenet, som innebär att vi uppfattar en rörelse hos konsekutiva stillbilder eller exempelvis lampor som tänds i tur och ordning (detta är ett utbrett missförstånd och återspeglas till exempel i Natur och kulturs psykologilexikon; se vidare Steinman, Pizlo, & Pizlo, 2000). Såväl β som φ ser gestaltpsykologerna som ett argument för att perceptuella processer är inriktade på att uppfatta former och strukturer, dvs. Gestalten.

Wolfgang Köhler
(1887–1967)
Det tredje namnet som brukar förknippas med gestaltpsykologin är Wolfgang Köhler. Under första världskriget gjorde Köhler experiment med chimpanser på Teneriffa (där britterna hade internerat honom). Det han fann var raka motsatsen till Thorndikes kattburar. I ett experiment placerade Köhler bananer utanför buren, utom räckhåll för chimpansen. Inte ens de två pinnarna i buren räckte fram till bananerna, men genom att sammanfoga pinnarna kunde chimpansen nå dem. Lösningen på problemet var inte resultatet av trial-and-error, menade Köhler, utan ett resultat av en mental omorganisering av situationen, ett slags insikt eller aha!-upplevelse.

Centralt för gestaltpsykologin var fältteorin, inlånad från bland andra Einstein. Fältteorin lyfter blicken från en enkel uppfattning om orsak och verkan (t. ex. månens rotation kring jorden beräknad med Newtons rörelseekvationer) till ett komplext nätverk av samverkande krafter och faktorer (t. ex. månens rotation kring jorden såsom inbegripen i jordens gravitationsfält). På motsvarande sätt betraktade gestaltpsykologerna beteende och mentala fenomen som i en skärningspunkt mellan flera sådana kraftfält: biologi, perception, miljö, etc. Gestaltpsykologins mål blev sålunda att identifera och utforska dessa kraftfält och deras lagar.

Ett annat viktigt begrepp inom gestaltpsykologin var isomorfism (av grek. ίσος, »lika«, och μορφή, »form«), strukturlikhet. Två företeelser är isomorfa om de i vissa avseenden har samma struktur. Perceptuella fenomen, till exempel β och φ, tänktes på något sätt vara isomorfa med fysiologiska skeenden.

Rubins vas
Slutligen, det mest bestående arvet efter gestaltpsykologin är gestaltlagarna, eller principen om Prägnanz (pregnant, klar, kortfattad, koncis) som innebär att perceptuella fenomen alltid ordnas på det prydligaste, enklaste och mest meningfulla sättet.
Den mest kända av dem torde vara principen om om figur–bakgrund, dvs. att vi uppfattar alla perceptuella fenomen som figurer mot en bakgrund. Tittar jag på en bokstav på en papper, utgör bokstaven figur och papperet bakgrund. Lyssnar jag på någon som talar, utgör talet en figur mot bakgrund av alla andra, i sammanhanget ovidkommande, ljud. (Detta är en grundtanke också i fenomenologin.) Detta kan illustreras med Rubins vas: antingen uppfattar vi den som en vit vas mot svart bakgrund, eller två svarta ansikten mot en vit bakgrund.

Gestaltpsykologin inspirerade bland annat socialpsykologin och perceptionspsykologin, men blev på det hela en kortlivad skola som relativt snabbt glömdes bort. Det främsta skälet till detta var att gestaltpsykologernas idéer om fält och isomorfism inte höll måttet, även om de var briljanta och kreativa. Gestaltpsykologernas främsta bidrag – synen på perception, gestaltlagarna, etc – inlemmades i den akademiska psykologin och togs framför allt över av den kognitiva psykologin.

Referenser

  • Koffka, K. (1935). Principles of Gestalt psychology. New York: Harcourt Brace.
  • Richards, G. (2010). Putting psychology in its place: Critical historical perspectives. Hove, England: Routledge.
  • Steinman, R. M., Pizlo, Z., & Pizlo, F. J. (2000). Phi is not beta, and why Wertheimer's discovery launched the Gestalt revolution. Vision Research, 40(17), 2257–2264.

onsdagen den 2:e februari 2011

Fenomenologin

Ordet fenomen kommer av det grekiska ordet φαινόμενο (fainomeno) som betecknar någonting som visar eller uppenbarar sig. Fenomenologi är således läran om det som visar sig, eller mer precist: studiet av medvetandets och erfarandets struktur så som det upplevs. Fenomenologins mål är att finna erfarenhetens mest grundläggande struktur, och den fenomenologiska kärnfrågan kan formuleras på följade sätt: hur kommer det sig att vi uppfattar någonting som någonting?

Fenomenologiska synsätt har förekommit genom hela filosofihistorien, och den introspektiva psykologin kan med rätta betecknas som en form av fenomenologi. Dock var det först med den tyske filosofen Edmund Husserl som fenomenologin tog form som en filosofisk diciplin. Husserl var i sin tur influerad av bland andra Immanuel Kant, Franz Brentano och William James, varför jag börjar min framställning med den förstnämnde.

Immanuel Kant
(1724–1804)
Filosofen Immanuel Kant är den moderna filosofins centralfigur. Hans idéer representerar det som brukar kallas »filosofins kopernikanska revolution«, ett radikalt perspektivskifte på samma sätt som Nicolaos Copernicus förändrade världsbilden genom att placera solen, inte jorden, i centrum. För att förstå denna »kopernikanska revolution« behöver vi rekapitulera empirismen och rationalismen:
  • Empirismen hävdar att all kunskap vilar på sinneserfarenhet, dvs. all kunskap är a posteriori. Matematik, logik och andra deduktiva vetenskaper handlar bara om relationer mellan idéer, och alla idéer vilar ytterst på sinnena. Det finns inget intuitivt själv, och moralens grund är ytterst sett känslan.
  • Rationalismen hävdar att intellektet inte kan vara en tabula rasa där sinneserfarenheten lämnar spår; där måste åtminstone finnas något som organiserar och integrerar sinnesintrycken till sammanhängande kunskap. Rationalismen hävdar ofta, men inte alltid, att det finns intuitiv kunskap vars sanning är uppenbar, och från dessa självevidenta sanningar kan kunskap härledas genom deduktion (ett exempel är matematik och logik). Dessutom är existensen av självet intuitivt (jämför Descartes cogito, ergo sum, »jag tänker, alltså är jag«), och etiken vilar på någon form av objektiv verklighet, t. ex. Gud.
För Kant är skillnaden mellan rationalism och empirism trivial och handlar bara om i vilken utsträckning sinneserfarenheten duger som kunskapsgrund. Det grundläggande epistemologiska problemet är dock att såväl empirismen och rationalismen hävdar att kunskap om verkligheten faktiskt är möjlig. Båda synsätten gör kunskapen beroende av objekten, dvs. kunskapen vilar ytterst sett på verkligheten, och frågan är bara i vilken mån detta kunskapsbygge återspeglar denna grund.

Det Kant gör är att han skiftar perspektiv. Vad händer om vi i stället sätter människan och hennes kognition – förnimmande, tänkande, kännande, vetande – i centrum, och betraktar objekten så som beroende av människan? Följden blir en människa som aktivt rekonstruerar verkligheten, och vars upplevelse beror dels på den passiva sinneserfarenheten, given a posteriori, dels på intellektets aktiva bearbetning av denna sinneserfarenhet enligt sina egna regler, givna a priori. På samma sätt som Copernicus menade att vi, för att förstå planeternas rörelser sedda från jorden, måste ta hänsyn dels till planeternas kretslopp runt solen, dels till jordens eget kretslopp, hävdade Kant att vi måste skilja på dels tinget-i-sig (das Ding an sich, den noumenala världen), dels tinget-för-oss (das Ding für uns, den fenomenala världen).

Således, såväl empirismen som rationalismen gör ett misstag när de tar för givet att vi faktiskt kan veta någonting om tinget-i-sig. Vi känner inte världen utanför vårt medvetande. Allt vi känner är hur världen framstår för oss – tinget-för-oss – och vårt medvetande är begränsat i vissa tankekategorier och kan bara tänka inom vissa ramar, där tid, rum, kausalitet och självet utgör fyra av dessa kategorier, givna a priori.

Fenomenologin tar vid här, och något förenklat kan man säga att fenomenologin är studiet av tinget-för-oss, dvs. studiet av fenomenen så som de visar sig för medvetandet. Detta medvetande betraktas dock på ett speciellt sätt inom fenomenologin, nämligen som ett riktat eller intentionalt medvetande.

Franz Brentano
(1838–1917)
Med intentionalitet menas att alla mentala fenomen tycks ha någon form av objekt. Medvetandet består av ett slags mentala handlingar, som alla är riktade mot någonting. Detta någonting, det mentala objektet, kan vara ett fysiskt existerande föremål, men också en sinnesförnimmelse, tanke, känsla eller fantasi; hur det än är, finns inga medvetandefenomen utan objekt. Vi förnimmer en vindpust, vi tänker på Pythagoras sats, vi gläds åt den godkända tentan, vi fantiserar om hur det skulle vara att vara rik – aldrig tomt, objektlöst förnimmande, tänkande, glädjande eller fantiserande. Tanken om intentionalitet härstammar från den medeltida skolastiken, men fördes in i psykologin av den tyske filosofen och psykologen Franz Brentano. (William James resonerar i Principles of Psychology på liknande sätt när han skriver om medvetandets kontinuerliga ström, men han har å andra sidan läst Brentano; se mitt inlägg om William James och funktionalismen.)

Edmund Husserl
(1859–1938)
Det var en av Brentanos elever, Edmund Husserl, som utarbetade fenomenologin som en systematisk filosofi och formulerade dess metod, ofta kallad epoché (av det forngrekiska ordet εποχή, »tillbakahållande«, som ursprungligen användes av skeptikerna för tanken att man i varje tveksam situation bör undvika att fälla ett omdöme). Epoché innebär att sätta parentes kring vår vardagliga, för-givet-tagna uppfattning om verkligheten (det som fenomenologerna benämner den naturliga attityden) och försöka finna erfarandets grundläggande struktur – eller svaret på frågan vad det är som gör att vi uppfattar någonting som någonting.

Det som fenomenologin studerar är alltså fenomenen så som de visar sig i den fenomenala världen (tinget-för-oss som Kant uttryckte det), med utgångspunkt i medvetandet och intentionaliteten. För fenomenologen yttrar sig intentionaliteten i att varje medvetandeakt har två poler, dels sättet att vara medveten om någonting (noesis, grek. νόησις, »varseblivning«, »tänkande«, »förstånd«), dels det som medvetandet är riktat mot (noema, grek. νόημα, »det tänkta«, »tanke«, »idé«). Dessa är oupplösligt förbundna. Medvetandeakten att se ett träd består således av två poler, seende-av-träd (noesis) samt träd-såsom-sett (noema). Den fenomenologiska metoden består i att reflektera över denna intentionala korrelation mellan noesis och noema.

Husserls fenomenologi brukar kallas för transcendental, dvs. den försöker sträcka sig bortom de ändliga tingen och finna erfarandets grundläggande struktur. Det Husserl söker är en stabil och orubblig grund för vetenskapen, och han är starkt kritisk till den samtida naturalismen, dvs. antagandet att allt som existerar går att studera med vetenskapliga metoder, inklusive psyket. Detta, menar Husserl, är naivt. Husserl menar att vi först grundligt måste kartlägga det fenomen vi avser studera innan vi försöker formulera några teorier om det. Husserl presenterar fenomenologin som en strikt deskriptiv (beskrivande) vetenskap och vill se fenomenologin som det fundament på vilken all annan vetenskap måste byggas. Trots allt är det ju hur vi uppfattar fenomenen som ligger till grund för all vår kunskap, inklusive naturvetenskapen.

Fenomenologin har uttolkats och utvecklats i olika riktningar av bland andra Martin Heidegger, Jean-Paul Sartre och Maurice Merleau-Ponty. De tar avstånd från Husserls försök till en ren, transcendental fenomenologi och utvecklar vad som brukar kallas en existentialfilosofisk riktning av fenomenologi som betonar människans och tingens världslighet. Det faktum att vi existerar i världen (vara-i-världen) innebär att tingen och deras innebörd eller mening redan är givna, förmedlade av språk, kultur och historia. Det räcker inte med att bara betrakta fenomenen, eftersom den erfarenhetens struktur som fenomenologin eftersträvar i själva verket handlar om förståelse. Tingen och erfarandet måste därför tolkas. Denna hermeneutiska (tolkande) fenomenologi har framför allt utvecklats av Martin Heidegger, Hans-Georg Gadamer och Paul Ricœur.

Fenomenologin har aldrig utgjort en »skola« inom psykologin på samma sätt som behaviorismen eller kognitivismen. Fenomenologiska perspektiv och ansatser – inte minst som kritik av de rådande, naturvetenskapligt orienterade paradigmen – har däremot alltid förekommit parallellt med de dominerande skolorna inom psykologin. Husserls fenomenologi hade också stor betydelse för gestaltpsykologin.