onsdag 10 november 2010

Noam Chomsky och psykologin

Lingvisten och den politiske aktivisten Noam Chomsky är bland annat känd för sin kritik av psykologin, framför allt Burrhus Skinners variant av behaviorismen. Hans artikel A review of B. F. Skinner's Verbal behavior (1959) betraktas ofta som startskottet för den »kognitiva revolutionen« inom psykologin.

Chomsky är inte nådig i sin kritik. I en intervju med David Cohen (2004) menar Chomsky att den behavioristiska psykologin är en pseudovetenskap med en mängd antaganden a priori som närmast är att likna vid teologi. Hans resonemang går ungefär såhär.

Vi tänker oss en mycket komplex maskin. Vi kan inte öppna den och se hur den ser ut inuti eller hur den fungerar. Antag att maskinen förändras över tid. Antag att maskinen förändras från något slags ursprungligt tillstånd till ett finalt, slutsligt stådant. Antag vidare att maskinen i början förändras mycket och i rask takt, men att den vid en viss tidpunkt blir relativt stabil och de förändringar som sker är relativt små. Hur kan vi vetenskapligt gå tillväga för att undersöka maskinen och utröna dess natur?

Det enda vetenskaligt rimliga, menar Chomsky, vore att undersöka många instanser av denna maskin i sitt slutliga, stabila tillstånd och söka efter likheter och skillnader. Utifrån detta kan man sedan formulera hypoteser om maskinens initiala tillstånd och vilka förutsättningar maskinen måste ha för att kunna uppnå det finala, observerbara tillståndet. Och det, i sin tur, säger något om maskinens utveckling från initialt till finalt tillstånd.

Detta motsvarar Chomskys generativa grammatik. Om vi studerar språk och språkutveckling världen över, upptäcker vi att det finns vissa mönster som är gemensamma. Enligt Chomsky måste detta tolkas som att människan har en medfödd förmåga till språk, och den generativa grammatiken är alltså dessa medfödda regler som kan förklara och förutsäga alla de kombinationer av ord som utgör de existerande språkens grammatik.

Samma sätt att vetenskapligt undersöka någonting gäller också andra sammanhang och andra företeelser, men av någon anledning inte när det gäller människor. Psykologin domineras av den brittiska empirismen och associationismen, dvs. att medvetande och därmed också språk grundar sig på erfarenhet och kombinationen av grundläggande erfarenhetselement enligt vissa enkla regler. Språk betraktas därmed som något som lärs in genom erfarenhet, och ett exempel på detta ger alltså Skinner i sin bok Verbal behavior (1957): språkinlärning är helt enkelt föräldrarnas förstärkning av vissa ljud som spädbarnet ger ifrån sig.

För Chomsky är detta ovetenskapligt. Han menar att man då på förhand, a priori, har bestämt sig för att inlärning går till på ett visst sätt, nämligen genom operant betingning, och att alla former av inlärning, inklusive språk, kan beskrivas och förklaras på detta sätt. Dessa antaganden a priori är främmande för vetenskap och Chomsky menar att de snarast borde höra hemma inom teologin. I praktiken innebär det att psykologin inte studerar inlärning, utan sina egna »vetenskapliga« metoder.

Behaviorismen och Skinner må vara inaktuella år 2010, men nog är Chomskys kritik värd att ta på allvar? Psykologin definieras i mångt och mycket av sina metoder, kanske mer än det läroboksmässiga »studiet av de psykiska processerna« (eller liknande definitioner; vad som egentligen utgör psykologins studieobjekt är en lång diskusson i sig).

Ett exempel är attributionsteorin, där man på förhand bestämt sig för att ett visst mellanmänskligt fenomen skall studeras i termer av observatör, aktör och objekt. Vilken kunskap kan sådan forskning ge, om man redan från början har definierat vad fenomenet handlar om? Eller forskning kring stereotyper, som på förhand definieras som vissa kognitiva strukturer som omedvetet aktiveras i samband med att vi kategoriserar vår upplevelsevärld?

De är alla exempel på hur den komplexa maskin Chomsky pratar om studeras genom att först postulera hur den fungerar, och därefter studera konsekvenserna av detta sätt att fungera.

Chomskys beskyllning av psykologi som pseudovetenskap ringer i öronen.


Chomsky, N. (1959). A review of B. F. Skinner's Verbal Behavior. Language, 35(1), 26-58.
Cohen, D. (2004). Psychologists on psychology. London: Hodder & Stoughton.
Skinner, B. F. (1957). Verbal behavior. Englewood Cliffs, NJ: Appleton-Century-Crofts.

2 kommentarer:

  1. Chyomskys kritikk av Skinner holder ikke, og behaviorismen er fortsatt levende.

    www.psykologibloggen.no/?p=3072

    SvaraRadera
  2. Väl skrivet på din blogg! Men du skriver egentligen inte så mycket om vad i Chomskys kritik som var felaktig? En poäng i Chomskys kritik av Skinners förståelse av språket är att det som förstärks när barnet lär sig tala inte är ord eller språkljud, utan mening och innebörd, vilket är svårt att reducera till "beteende".

    Att tankar och känslor inte kan betraktas som orsaker till beteende är för övrigt ett ontologiskt och epistemologiskt grundantagande, inte ett vetenskapligt faktum.

    SvaraRadera