Vad är psykologi – egentligen?

Jag har ägnat mig åt psykologi sedan jag påbörjade min psykologutbildning hösten 2003. Ändå blir jag förbryllad. Vad håller vi egentligen på med? Vad är egentligen psykologi? Vad är det vi studerar? Vad är detta psyke (ψυχή) som psykologin utnämnt till sitt studieobjekt?

Om detta kan man förstås skriva mycket, och mycket har redan skrivits av författare som Kurt Danziger, Amedeo Giorgi, Sigmund Koch, Graham Richards, Dan Robinson och många, många andra. Jag har också skrivit om detta tidigare, men den här gången tänkte jag presentera en kortversion, eller möjligen nidbild – jag överlåter åt läsaren själv att ta ställning.

Majoriteten av det som publiceras som psykologisk forskning handlar om att mäta någonting hos så många personer som möjligt och sedan försöka finna mönster bland alla dessa mätvärden med hjälp av avancerade matematiska modeller (just nu förefaller strukturella ekvationsmodeller vara på modet). Därefter försöker man uttala sig om karaktären hos detta »någonting« som man tror sig ha mätt.

Problemet är att vi sällan vet vad det är vi egentligen mäter, eller hur det kommer sig att det vi mäter uppvisar de mönster de faktiskt gör. Inom psykologin använder vi oss av begrepp som »kognitioner«, »emotioner«, »affekter«, »representationer«, men alla dessa begrepp är historiskt och kulturellt situerade. Kurt Danziger visar till exempel hur vår förståelse av »emotion« som ett slags kroppsligt tillstånd över vilket vi har föga kontroll är en relativt ny uppfinning som i filosofilitteraturen kan spåras till David Hume (1711–1776); dessförinnan talade man om »passioner« som var kopplade till »begär« och därmed hade moraliska implikationer (Danziger, 1997). Det språk psykologin använder för att tala om psykiska fenomen är inte givet en gång för alla; det finner sin giltighet endast genom att människor kan använda det psykologiska språket för att förstå sig själva och sina egna upplevelser och erfarenheter.

Det innebär i sin tur en cirkularitet i psykologins förståelse av sig själv och det ψυχή som utgör dess studieobjekt. Det språk psykologin använder sipprar ut i vardagsspråket och blir en del av människors sätt att förstå sig själva. Var och en vet vad en »freudiansk felsägning« är, men innan Sigmund Freuds teorier slog igenom i början av 1900-talet fanns inga »freudianska felsägningar«, åtminstone inte i den betydelsen att felsägningen döljer en oacceptabel önskan som trängts bort till det omedvetna. »Drifter«, »det omedvetna«, »bortträngning«, »kognition«, »beteende«, »emotion«, »stimulus«, »respons« – alla dessa (och många fler) är begrepp som psykologin uppfunnit eller omtolkat och som i dag används av människor när de försöker förstå sig själva. För att inte tala om alla diagnoser! Jag är »lite deprimerad« eller »har en släng av ADHD« – ett språk som dessutom implicerar en rent biomedicinsk förståelse.

I den meningen, som Kenneth Gergen (1973) och Graham Richards (2010) påpekar, uppfinner psykologin sitt eget studieobjekt. De psykologiska fenomen psykologin undersöker är inga givna ting, de existerar inte som objektiva föremål färdiga att upptäcka inne i människors psyken. Nej, de är, i ordets rätta bemärkelse, konstruktioner.

Referenser

Danziger, K. (1997). Naming the mind: How psychology got it's variables. London: Sage.

Gergen, K. J. (1973). Social psychology as history. Journal of Personality and Social Psychology, 26(2), 309–320. doi: 10.1037/h0034436

Richards, G. (2010). Putting psychology in its place: Critical historical percpectives. Hove, England: Routledge.

Är psykiatriska diagnoser någonting man »har«?

Uppdatering 29 augusti 2012: Under det gångna dygnet har jag fått en hel del reaktioner på mitt inlägg. Av det skälet vill jag lägga till några kommentarer:

1. Mitt försök att göra skillnad mellan uttrycken »ha en depression« respektive »vara depressiv« håller inte. Ursprungligen skrev jag mitt inlägg som en utveckling av en kommentar jag skrev på Twitter, men själva frågeställningen visade sig vara en omöjlig ingång till argumentationen jag för i blogginlägget.
2. Min semantiska upptagenhet döljer mina två huvudteser, nämligen att (1) psykologiska fenomen och psykiskt lidande kan inte utan vidare reduceras till fysiologi (något som är en förutsättning för det medicinska synsättet på psykiskt lidande), samt att (2) majoriteten av alla psykiatriska diagnoser i DSM-IV är kulturellt och historiskt situerade; de utgör bara ett av flera möjliga sätt att tala om mänskligt psykiskt lidande.
3. Jag syftar flera gånger på »de flesta psykiatriska diagnoser«, men är i övrigt vag när det gäller vilka diagnoser jag egentligen avser. För att vara mer precis: min kritik är framför allt riktad mot det som DSM-IV klumpar ihop som »förstämningssyndrom« och »ångestsyndrom«, västerlandets nya »folksjukdomar«, och »personlighetsstörningar«, men DSM-IV är full av knepiga diagnoser, till exempel »patomimi«, att simulera sjukdom med syftet att anta sjukroll (en behändig diagnos om man vill bli av med en särdeles besvärlig patient). ADHD är också en synnerligen problematisk diagnos. Jag syftar inte på utvecklingstörningar, schizofreni, epilepsi eller andra psykiatriska diagnoser där den fysiologiska komponenten är otvetydig.

De flesta talar om psykiatriska diagnoser som någonting man »har«: jag »har« depression, han »har« ADHD, hon »har« borderline. Själva språkbruket minner om psykiatrins önskan att likställa sig med övriga medicinska discipliner, och de psykiatriska diagnoserna i den fjärde utgåvan av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV) – psykiatrins »bibel« – försöker så långt det är möjligt efterlikna övriga medicinska diagnoser. Depression eller diabetes, det kommer på ett ut – båda diagnoserna strävar efter att skilja det sjuka från det friska med vetenskaplig precision.

Det finns dock en fundamental skillnad mellan medicinska och psykiatriska diagnoser. Medicinska diagnoser ställs på grundval av ett eller flera symptom, dvs. tecken på en viss sjukdom eller medicinsk dysfunktion. Symptom (eller tecken) på diabetes är exempelvis onormal törst, trötthet, dimsyn och en andedräkt som luktar aceton. Symptom på benbrott, förutom svår smärta, kan vara att kroppsdelen är onormalt vinklad och muskelspasmer. I båda exemplen pekar symptomen på en underliggande fysiologisk dysfunktion eller skada som enkelt kan verifieras: diabetes fastställs med hjälp av ett blodprov, ett benbrott med en röntgenbild. När den medicinska diagnosen är fastställd, behandlas orsaken till symptomen: insulin mot diabetes, gips till det brutna benet.

Med det stora flertalet psykiatriska diagnoser förhåller det sig annorlunda. För det första är det ytterst få psykiatriska diagnoser där man känner till någon egentlig orsak. Med många diagnoser, till exempel axel II-diagnoser (personlighetsstörningar), är det svårt att över huvud taget tänka sig ett enkelt samband mellan orsak och verkan, allra minst ett rent fysiologiskt sådant. Depression eller antisocial personlighetsstörning kan inte fastställas med blodprov eller fMRI. (Det är visserligen populärt med stora epidemiologiska studier som pekar på diverse riskfaktorer för den ena och den andra psykiatriska diagnosen, men detta är ingalunda en förklaring.)

För det andra, det nyss nämnda innebär att de allra flesta psykiatriska diagnoser inte definieras i termer av någon underliggande dysfunktion, utan symptomen i sig utgör själva definitionen av den psykiatriska diagnosen. En person som är nedstämd, passiv, orkeslös och sömnlös är således deprimerad eftersom nedstämdhet, passivitet, energilöshet och sömnstörning utgör själva definitionen av depression. Flertalet psykiatriska diagnoser är helt enkelt cirkulära: de är inte mycket mer än en benämning på vissa specifika sätt att handla, tänka, känna och uppleva världen. DSM-IV hävdar själv att den är teorilös och enbart deskriptiv.

För det tredje, psykiatriker behandlar inte orsaken till de psykiska störningar som definieras i termer av psykiatriska diagnoser, utan de symptom som definierar diagnosen. Det kan faktiskt inte vara på något annat sätt: eftersom symptombilden utgör definitionen av den psykiatriska diagnosen, innebär behandling av en psykisk störning per definition symptombehandling.

Vidare, psykiska problem kännetecknas av både ekvifinalitet – dvs. att olika orsaker kan ge upphov till en och samma symptombild – och multifinalitet – dvs. att samma orsak kan ge upphov till flera olika symptombilder. Det spelar ingen roll om tant Agda bröt benet när hon föll i trappan eller blev påkörd av bussen, benet är likväl brutet och behandlingen är densamma. För den som uppfyller kriterierna för »depression« kan livssituationen och de sociala omständigheterna vara av enorm betydelse för förståelse av de psykiska lidandet, liksom vilken »behandling« som kan tänkas vara adekvat. Det är skillnad på depression och depression.

Att en psykiatrisk diagnos pekar på ett identifierbart »funktionsfel« som relativt enkelt kan åtgärdas med medicinsk eller psykologisk behandling – en symptombild, en diagnos, en orsak, en behandling – är dessvärre föga mer än en from förhoppning. Jag kan inte säga att jag »har« depression eller ADHD på samma sätt som jag »har« diabetes eller cancer; de senare kan jag betrakta som något jag-främmande, något som inte är en del av mig, medan de psykiatriska diagnoserna är benämningar på just mitt speciella sätt att se, uppleva och reagera på världen. Alltså, jag snarast »är« depressiv, hyperaktiv eller emotionellt instabil (borderline). De psykiatriska diagnoserna låter sig svårligen separeras från min identitet, min uppfattning av vem jag egentligen är.

Det hela kompliceras också av att psykiatriska diagnoser i dag har kulturella, ekonomiska och juridiska betydelser. För att mitt barn skall få extra stöd i skolan behövs exempelvis en neuropsykiatrisk diagnos (det är inte en tillfällighet att barn- och ungdomspsykiatrin har årslånga köer för ADHD-utredningar). Å andra sidan drar försäkringsbolagen åt sig öronen om jag någon gång fått diagnosen »depression«. En psykiatrisk diagnos kan innebära såväl stigmatisering som fördelaktig särbehandling, vilket naturligtvis erbjuder olika möjligheter till identitetsskapande. Inom psykiatrin händer det alltför ofta att människor med vitt skilda livshistorier reduceras till diagnoser. Orsakssamband vänds ut och in och patientens livssituation förstås med utgångspunkt i diagnosen, i stället för tvärtom.

Psykiatriska diagnoser (det stora flertalet av dem) är något helt annat än medicinska diagnoser. De är inte jämförbara. Psykiatriska diagnoser är cirkulärt definierade samt kulturellt och historiskt situerade. Faktiskt så ändrar de psykiatriska diagnoserna människors psykiska lidande; i västvärlden uttrycker människor sitt psykiska lidande som depression, eftersom det är så man förväntas uttrycka psykiskt lidande. Den som mår dåligt gör som man förväntas göra när man mår dåligt. I andra delar av världen förekommer inte några depressionsdiagnoser över huvud taget – inte för att psykiskt lidande inte finns, utan för att det uttrycks på andra sätt – och för 120 år sedan var »hysteri« (inte depression) den vanligaste psykiatriska diagnosen.

Om psykologins inomvetenskapliga inkommensurabilitet

Här om dagen skrev jag att den akademiska psykologin i själva verket är ett tvärvetenskapligt forskningsområde som spänner över naturvetenskap, humanvetenskap och socialvetenskap. Ofta talar man om olika ”paradigm” (positivism, social konstruktionism, etc) inom psykologin, men jag menar att en tydligare och viktigare skiljelinje går mellan psykologin som naturvetenskap respektive humanvetenskap.

Naturvetenskap studerar naturen, dess delar eller verkningar. Utgångspunkten är att naturen är ordnad och förutsägbar, och målet med naturvetenskapen är att beskriva de regelbundenheter som kan observeras i naturen i termer av naturlagar. Detta kallas också för ett nomotetiskt forskningsintresse (från grekiskans νομοθετικός, ”som rör lagstiftning”). Ett naturvetenskapligt perspektiv på människans psyke innebär att betrakta henne som en del av naturen och underställd naturens ordning. Hennes beteende, upplevelser, tankar och känslor kan beskrivas i termer av lagbundna samband. Ett ”positivistiskt paradigm” är lika problemfritt i naturvetenskapligt inriktad psykologi som i andra naturvetenskaper.

Humanvetenskap studerar människan och hennes situation, på hennes egna villkor. Studieobjektet är det unikt mänskliga: medvetande, sinnesförnimmelser, tankar, fantasier, känslor, begrepp, idéer, språk, kultur, historia, estetik, och så vidare. Humanvetenskapen strävar efter att tolka och förstå det tillfälliga, unika och subjektiva, vilket också kallas för ett idiografiskt forskningsintresse (från grekiskans ἴδιος, ”särskildhet”, och γραφικός, ”gällande skrift”, av γραφή, ”beskrivning”). Centralt är mening, dvs. hur människor gör världen och sig själva begripliga. Ett ”socialkonstruktionistiskt pradigm” är relativt oproblematiskt i en humanvetenskaplig psykologi, även om vi här kan röra oss mellan flera epistemologiska och ontologiska utgångspunkter (t. ex. hermeneutisk fenomenologi eller existentialism).

En aspekt av Thomas Kuhns paradigmbegrepp – som vi gör våld på när vi använder det i betydelsen av samtidiga, konkurrerande vetenskapsteoretiska utgångspunkter – är att konkurrerande teorier inom två olika paradigm inte kan jämföras. Det finns inget övergripande, neutralt kriterium som kan användas för att utvärdera den ena teorin gentemot den andra, utan teorierna är inkommensurabla. Frågan är om detta också gäller psykologin?

Jag vågar svara ”ja” på den frågan. Även om vi psykologer gärna vill betrakta psykologin som en enhetlig vetenskap och på något sätt jämka samman de naturvetenskapliga, humanvetenskapliga och socialvetenskapliga aspekterna av psykologin, är det omöjligt att finna något slags övergripande, enhetlig psykologisk teori. Faktum är att ”teori” inte ens är ett relevant begrepp inom alla psykologier. Vi kan inte mäta ett begrepp samtidigt som vi dekonstruerar det. Vi kan inte betrakta människan som determinerad av naturlagar och neurala processer, samtidigt som hon är fri och förmögen att ta ansvar. Vi kan inte samtidigt studera människan som objekt och subjekt. Likt Heisenbergs osäkerhetsprincip kan bara det objektiva studeras på bekostnad av det subjektiva, och det subjektiva på bekostnad av det objektiva – och ändå är vi människor både objekt och subjekt.

Kan det vara så att psykologins akilleshäl är drömmen om att vara ett enhetligt forskningsområde? Det är när vi blundar för inkommensurabiliteten i de olika psykologierna som konflikterna uppstår. Alla försök till en psykologisk enhetsvetenskap innebär att vi pressar in ger någon av psykologierna förtur – den naturvetenskapliga, den humanvetenskapliga eller den socialvetenskapliga – och de övriga får foga sig därefter.

Först när vi erkänner att vissa synsätt faktiskt är oförenliga – inkommensurabla – men ändå är legitima vetenskaper med människan som studieobjekt kan de epistemologiska konflikterna inom psykologin få ett slut.

Priset vi får betala är osäkerhet: ingen vetenskap kommer någonsin att fånga ”mysteriet människan” i sin helhet. Att vara människa kan bara förstås genom att vara människa.

Den förvirrande stridslinjen mellan positivism och social konstruktionism

Många meningsskiljaktigheter inom den akademiska psykologin målas upp som en konflikt mellan två konkurrerande kunskapsteoretiska paradigm, närmare bestämt positivism och social konstruktionism (eller konstruktivism). Positivism förknippas med mätning, objektivitet och realism; social konstruktionism med subjektivitet, diversitet och avsaknaden av absoluta sanningar. Ibland dras skiljelinjen mellan ”kvantitativa” respektive ”kvalitativa” metoder, där positivismen sägs förespråka det förra, och social konstruktionism det senare.

Denna stridslinje är en chimär, och jag menar att de kunskapsteoretiska och metodologiska konflikterna inom psykologiämnet snarast har att göra med att psykologin inte är en enhetlig akademisk disciplin, utan ett tvärvetenskapligt forskningsområde som spänner över naturvetenskap, humanvetenskap och socialvetenskap. Men låt mig först reda ut några begrepp.

När man talar om paradigm inom psykologin används inte begreppet så som vetenskapsfilosofen Thomas Kuhn använde det. Kuhn ville förklara hur en vetenskap utvecklas genom paradigmskiften där de rådande teorierna och världsbilderna (”paradigmet”) ställs på ända för att forskarna sitter med så många pusselbitar som inte passar. Ett klassiskt exempel är hur Netwons mekanik ersattes av Einsteins relativitetsteori. Något paradigmskifte i Kuhnsk anda har aldrig förekommit inom psykologin, vilket bland annat beror på att det inte finns någon allomfattande ”grand theory” inom psykologin (Robinson, 1995). Paradigm inom psykologin avser snarast ”olika kunskapsteoretiska synsätt” eller kanske det Ludwik Fleck (1935/1997) benämner ”tankestilar” och ”tankekollektiv”.

Positivism (som kritiker av mainstream-psykologi gärna använder som ett skällsord) i allmän mening är vetenskapsteoretiska synsättet att den vetenskapliga metoden är det främsta (eller enda) sättet att uppnå kunskap om de processer som döljer sig bakom såväl fysikaliska som mänskliga skeenden. Med ”vetenskaplig metod” menas i det här sammanhanget ett systematisk tillvägagångssätt som å ena sidan bygger på observation, mätning och experiment, å andra sidan formulering, testning och korrigering av hypoteser.

Historiskt kan positivismen härledas till Auguste Comte (som hävdade att allt vetande grundas på observation, matematik och logik), Wienkretsens logiska empirism, samt Karl Poppers och Imre Lakatos kritiska rationalism. Modern positivism, eller kanske snarare postpositivism, tar hänsyn till språkets betydelse och att vetenskapen inte vilar på solid grund, utan dess teorier måste ständigt utmanas och prövas (falsifikationism).

Social konstruktionism är ett annat vetenskapsteoretiskt synsätt som hävdar att det vi uppfattar som ”verkligt” i själva verket är en produkt av mellanmänsklig interaktion och socialt handlande. Genom framför allt språket konstruerar vi verkligheten (se tidigare inlägg om social konstruktionism). Detta är en fundamentalt annorlunda syn på kunskap än den positivismen förespråkar. I stället för att se kunskap som en mental representation (som mer eller mindre överensstämmer med en tänkt verklighet), är kunskap en social process. Kunskap tillkommer i ett socialt sammanhang, och är också bara kunskap i sociala sammanhang. Kunskap är inte individuellt, något som finns inuti en individ, utan en produkt av social handling.

Psykologer gör ibland misstaget att översätta såväl positivistisk som socialkonstruktionistisk kunskapssyn till ett slags kognitiv konstruktivism à la Jean Piaget eller George Kelly, men detta är att blanda ihop äpplen och päron. Teorier är utsagor eller hypoteser om verkligheten (som, om man följer Poppers falsifikationism, skall vara prövbara), medan epistemologier (som till exempel positivism eller social konstruktionism) är olika sätt att förstå själva innebörden av begreppet ”teori”. Att göra denna sammanblandning är ett exempel på (möjligen oavsiktlig) psykologism, uppfattningen att filosofi, vetenskap och till och med logik har sin grund i psykologin.

Även om positivism och social konstruktionism kan betraktas som skilda kunskapsteoretiska perspektiv (eller, med inte så lite våld på Kuhn, ”paradigm”) inom socialvetenskap, är inte detta den viktigaste skiljelinjen inom psykologin. Vad jag med allt starkare eftertryck vill hävda, är att psykologin inte är en enhetlig vetenskaplig disciplin i likhet med fysik eller kemi, utan en tvärvetenskaplig disciplin som spänner över naturvetenskap, humanvetenskap och socialvetenskap. Det är i det interdisciplinära mötet mellan dessa tre psykologier (notera pluralformen!) som konflikterna uppstår, eftersom de ibland faktiskt är oförenliga.

Dessa tre psykologier fanns med redan när psykologin grundades i slutet på 1800-talet. William James (1842–1910) och Wilhelm Wundt (1832–1920) försökte etablera psykologin som en vetenskap som varken var fysiologi eller filosofi, utan något som idag snarast skulle kallas humanvetenskap (studiet av människan och hennes unikt mänskliga situation). Samtidigt förespråkade fysiologer som Hermann von Helmholtz (1821–1894) en naturvetenskaplig psykologi, där studiet av nervsystemets funktion stod i centrum. Slutligen, med utgångspunkt i bland andra George Henry Lewes (1817–1878), etablerades också en socialvetenskaplig psykologi med målet att studera verkliga människor i sociala sammanhang (inte försöksdeltagare i experiment), deras handlingar, idéer samt de sociala krafter som verkar på dem (Robinson, 1995). Ur dessa tre har en mångfald specialområden inom psykologin vuxit fram, områden som ibland är svåra eller rentav omöjliga att förena, eftersom de i själva verket är skilda vetenskaper.

Det som kritiseras som ”positivistisk psykologi” är ofta (men inte alltid) i själva verket en naturvetenskaplig psykologi, där målet är att kartlägga sinnesorganens och nervsystemets funktion – låt vara att det sker i metaforer som ”kognitiva scheman” och ”perceptuella processer”. Detta skiljer sig markant från exempelvis en fenomenologisk (och därmed humanvetenskaplig) psykologi där den unikt mänskliga upplevelsen och meningsskapandet står i centrum – utan några som helst ambitioner att reducera detta till neurofysiologi. En diskursiv studie som studerar mänsklig interaktion i termer av social handling kan snarast vara en socialvetenskaplig studie och behöver inte nödvändigtvis vara översättningsbar till humanvetenskaplig psykologi, än mindre naturvetenskaplig dito.

Även om olika ”paradigm” sammanfaller med gränsdragningarna mellan naturvetenskap, humanvetenskap och socialvetenskap, vågar jag hävda att den största skillnaden inom psykologin går mellan dessa tre vetenskapliga discipliner och deras skilda studieområden. Naturvetenskapen studerar tingen och söker de ”naturlagar” som kan beskriva regelbundenheter som finns i naturen. Människan studeras som vore hon en djurart bland andra. Humanvetenskapen studerar människan på människans egna villkor, och studieområdet är språk, kultur och historia. Socialvetenskapen studerar samhället och dess komplexitet, och relationen mellan struktur och aktör står i centrum. Alla dessa tre är aspekter av mänskligt liv, av mänsklig psykologi, och kanske måste vi leva med att olika grenar av psykologin faktiskt är inkommensurabla (för att bruka våld på ett annat av Thomas Kuhns begrepp).

Referenser

Fleck, L. (1997). Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum: inledning till läran om tankestil och tankekollektiv. Lindome: Symposion.

Robinson, D. N. (1995). An intellectual history of psychology (3rd ed.). Madison: University of Wisconsin.

Vad är psykologi?

Detta inlägg är baserat på en introduktionsföreläsning i psykologi för blivande psykologer.

Psykologi som självreflektion.

Psykologi som kognition.

Psykologi som emotion.

Psykologi som beteende.

Psykologi som behandling.

Psykologi eller psykiatri?

Det finns en anledning till att man påbörjar en femårig utbildning till psykolog. Ibland får man höra att psykologer har egna problem och därför söker sig till andra människor med problem, eller att de läser psykologi i hopp om att lösa sin egen problematik. Även om det skulle vara sant för en och annan, har var och en sina egna skäl till att läsa psykologi. Någon vill hjälpa människor, någon annan är intresserad av ämnet som sådant. Någon har tänkt sig att bli skolpsykolog, någon annan vill bli psykoterapeut, ytterligare någon har bara en vag uppfattning vad man egentligen gör som psykolog. För min egen del var det två motiv som en gång i tiden fick mig att börja läsa psykologi: dels ett existentiellt sökande efter ett svar på frågan »vad är det att vara människa?«, dels en övertygelse om att jag med mina egna erfarenheter faktiskt skulle kunna vara andra till hjälp. (Efter fem års utbildning upptäckte jag att psykologin inte gav mig något svar på den första frågan, och jag var heller inte lika övertygad om att jag verkligen kunde hjälpa.)

Alla som börjar läsa psykologi har idéer om vad psykologi egentligen innebär och förväntningar på vad den femåriga psykologutbildningen kommer att innehålla. För någon handlar psykologi om självreflektion, ett inåtskådande och en strävan efter att finna svar på frågor som varför jag är den jag är, varför jag gör som jag gör och varför jag känner som jag känner.

För andra handlar psykologi i första hand om tänkande, inlärning och problemlösning, det som med ett psykologiskt fackuttryck brukar kallas kognition. Detta, invänder någon annan, är bara den rationella aspekten av människans själsliv och att vi också måste se till de irrationella, känslomässiga eller emotionella aspekterna.

Ytterligare någon menar att psykologi i första hand handlar om beteende, vad vi gör och vad vi inte gör, inte minst för att såväl tankar som känslor inte går att observera eller mäta. Detta med observerbarhet, mätbarhet och repeterbarhet är ett kriterium för att psykologin över huvud taget skall få kallas vetenskap, menar en del. I den mån vi har att göra med olika former av mentala processer skall dessa vara definierade på ett sådant sätt att de faktiskt går att mäta, till exempel i form av reaktionstid. Ett exempel på detta är den tid (i millisekunder) det tar att bedöma huruvida ett visst ord finns med i en (memorerad) lista med ord. Om det tar längre tid att göra den bedömningen för längre listor, kan vi sluta oss till att den mentala process vi undersöker tar längre tid på sig att bearbeta längre ordlistor och att denna process således bearbetar den memorerade ordlistan sekventiellt på något sätt.

Men, invänder vän av ordning, var det inte psykologer vi skulle bli? Psykologer ägnar väl sig åt olika former av psykologisk behandling, till exempel psykoterapi? Psykologi, menar man då, måste ju handla om olika former av psykoterapeutiska tekniker. För många är det just den lyssnande, empatiska terapeuten som är sinnebilden för psykologen, även de som själva tänkt sig att bli psykologer. Faktum är att detta är psykoterapeutens roll, och för att bli psykoterapeut behöver man inte vara psykolog. Man kan lika gärna vara socionom eller präst. Eller psykiater.

Vad är skillnaden mellan en psykolog och en psykiater? Båda kan ju bli psykoterapeuter? En legitimerad psykolog är en person som genomgått en femåring psykologutbildning och fullgjort en ettårig praktisk tjänstgöring som psykolog (PTP). En psykiater, däremot, är en läkare som specialiserat sig på diagnos och behandling av psykiska störningar och sjukdomar, dvs. en expert på psykiska avvikelser. Psykologen – och detta är viktigt – är den enda profession som är expert på normalfungerande människor.

Psykologi – definition och etymologi

Ordet psykologi kommer av det grekiska ψυχολογία (psykología), en sammansättning av ψυχή (psukhe),  »själ«, och λόγια (logia), »lära«. Psykologi kan således uttydas som »läran om själen« eller »själsvetenskap«. Ordet kan spåras tillbaka till 1500-talet, men det är inte förrän på 1700-talet det kom att användas i den nyss nämnda betydelsen.

Om man slår upp ordet psykologi i exempelvis Natur och kulturs psykologilexikon får man veta att ordet har åtminstone tre olika betydelser:

1. Psykologi som människokunskap, dvs. allmän kunskap om hur vi själva och andra människor fungerar. Denna vardagspsykologi, som Graham Richards (2010) betecknar som »psykologi med lilla p« (eller lilla ψ), har antagligen funnits så länge det funnits människor. Inom vissa yrken, till exempel lärare, läkare, präst och officersyrken, har psykologi (lilla ψ) varit särskilt framträdande.
2. Psykologi som vetenskaplig diciplin, eller det som Richards benämner »Psykologi med stora P« (eller stora Ψ). Psykologin uppstod som en självständig akademisk diciplin i slutet av 1800-talet och är således en mycket ung vetenskap.
3. Psykologi som professionellt utövad verksamhet, det vill säga det som psykologer och psykoterapeuter ägnar sig åt.

Vad som egentligen utgör Psykologins (stora P, eller Ψ) studieobjekt, hur dess mål skall formuleras och vilka medel (eller metoder) som skall användas för att nå målen har varit, och är fortfarande, föremål för diskussion. Om vi i likhet med Richards (2010) säger att Psykologin (Ψ) är vetenskapen om vår psykologi (ψ), återstår frågan om vad detta lilla ψ egentligen är. Några citat ur olika uppslagsverk kan belysa de små, men viktiga, nyansskillnaderna i definitionen av Psykologi (Ψ):

… vetenskaplig disciplin som söker på ett systematiskt sätt beskriva och förklara hur och varför människor känner, tänker och handlar …

(NE)

… läran om det själsliga hos människor och djur, deras beteende, upplevande och inbördes samspel; numera också en samlingsbeteckning på en grupp nära besläktade vetenskaper.

(Bra Böckers Lexikon, 1988)

Psykologi som vetenskap handlar om ett systematiskt utforskande av människors upplevelser och beteenden. Man utgår från att människan är både en biologisk varelse frambringad av och underkastad evolutionens krafter och en social och kulturell varelse som söker mening och tolkar sig själv och sin situation i världen – medveten om sin egen förgängelse.

(Nationalkommittén för psykologi, SNCFP)

Dessa tre definitioner, från tre olika källor, är intressanta av flera anledningar. För det första, det enda som är gemensamt för de tre definitionerna är beteende, dvs. det observerbara. NE nämner ingenting om upplevande, vilket däremot BBL och SNCFP gör. NE tar däremot upp den klassiska triaden tanke–känsla–handling. Vilka aspekter av människans psyke som anses intressanta och vetenskapligt utforskningsbara – här nämns kognition, emotion, beteende, upplevande och socialt samspel – skiljer sig åt.

För det andra, BBL antyder att Psykologin (Ψ) inte är en enhetlig vetenskap, utan en »grupp nära besläktade vetenskaper«. Givet den akademiska Psykologins enorma spännvidd, från fysiologiskt inriktad neuropsykologi till antropologiskt orienterad kulturpsykologi, är frågan berättigad. En del menar att Psykologin inte kan och heller inte bör betraktas som ett ämne. Andra hävdar motsatsen och pekar på att intresset för olika aspekter människans psyke (lilla ψ) utgör en minsta gemensam nämnare.

För det tredje, SNCFP pekar inte bara ut vad som är Psykologins studieobjekt, utan preciserar också ett antal filosofiska grundantaganden om vad som konstituerar människan och hennes psyke. Här nämns evolution, kultur och förgängelse i samma mening, och jag gissar att formuleringen är ett försök att få de olika skolorna inom Psykologin att enas kring en definition av ämnet.

Vad Psykologi egentligen är och vad som utgör dess studieobjekt är således allt annat än självklart. Tills vidare ansluter jag till Richards (2010) och hävdar att Psykologin (stora Ψ) är vetenskapen om vår psykologi (lilla ψ), dvs. vetenskapen om psykologin så som vi upplever, förstår och förklarar den i vardagslivet.

Psykologins reflexivitet

Varför är det så svårt att definiera Psykologi (här skrivet med stort P eller Ψ för att markera den akademiska disciplinen)? Ett skäl är att Psykologins studieobjekt, detta lilla ψ eller människors »vardagspsykologi«, inte är ett konkret, fysiskt objekt som vi kan peka på. När vi studerar stenar, elektroner, DNA-molekyler, stjärnor och träd studerar vi något som vi kan anta existerar oberoende av våra undersökningar och dessutom är oföränderliga, åtminstone i den bemärkelsen att de fungerar på samma sätt varje gång vi studerar dem.

När vi vill studera psykologiska processer – tankar, känslor, upplevelser – är det svårare. Vi kan inte observera människors upplevelser av kärlek, ilska, smärta, röd eller ångest, eftersom de är privata och endast tillhör den som upplever dem. För att kunna tala om psykiska fenomen måste vi således ha ett språk, men vi kan inte peka på fysiska objekt och säga »det här är ångest« på samma sätt som vi kan säga »det här är en telefon«. Det språk vi kan använda för att tala om psykiska fenomen är det språk som vi alla känner till för att uttrycka känslor och upplevelser, dvs. det språk och den kultur vi lever i. Vi använder alltså de kulturspecifika uttryck för inre upplevelser som finns tillgängliga för oss. I den meningen, skriver Richards (2010), är vårt språk för våra inre upplevelser i själva verket en spegling av yttervärlden och vår kollektiva, kulturella förståelse av psykologiska fenomen.

Men, invänder någon, om vi bara studerar beteende behöver vi ju inte bry oss om inre upplevelser? Nej, vi kanske inte behöver använda oss av ord som återspeglar inre upplevelser – mentalism som behavioristerna skulle kalla det – men vi måste fortfarande tillskriva ett visst beteende psykologisk mening, och denna psykologiska mening är lika kulturellt och kollektivt förankrad som språket. Olika beteenden, som till exempel att hålla fram en knuten hand med sträckt tumme, ges olika innebörd beroende på kulturell kontext.

Således, Psykologin använder sig av det språk som finns tillgängligt för att tala om psykologiska fenomen, men teoribildning och utveckling inom den akademiska Psykologin innebär att språket för psykologiska fenomen förändras. Ett exempel är »Freudianska felsägningar«, språkliga misstag och förväxlingar som vi kläcker ur oss men som vi, på allvar eller skämtsamt, menar står för omedvetna önskningar, ofta med sexuell innebörd. Detta är en popularisering av Sigmund Freuds psykodynamiska teori, där felsägningar antogs vara omedvetna, bortträngda impulser som tog sig genom psykets censur och hoppade ut som, just, »grodor«. Innan Freud uppfann sin teori, hade ingen gjort några Freudianska felsägningar.

Ett annat exempel är depression. Tidigare, för sådär en 50 år sedan, var depression något relativt sällsynt, både som psykiatrisk diagnos och människors prat om sina upplevelser. Numera är depression en av de vanligaste diagnoserna vid sjukskrivning, och var och varannan som har en dålig dag »känner sig deprimerad«. Depression, ursprungligen ett psykologiskt fackuttryck, har således blivit ett allmänt ord som människor använder för att sätta ord på sina inre upplevelser.

Det paradoxala med detta är att Psykologins (Ψ) studieobjekt, människans psykologi (ψ), förändras av att bli studerad. Ny psykologisk kunskap erbjuder nya sätt att förklara och förstå sina egna upplevelser, och när Psykologisk kunskap blir allmängods förändrar detta hur människor talar om sina upplevelser – kanske förändrar de till och med själva upplevelserna.

Psykologins hjälpvetenskaper

Den akademiska Psykologin har relationer och kopplingar till andra vetenskaper. Sett ur Psykologins perspektiv kan vi kalla dessa för hjälpvetenskaper, dvs. vetenskaper vars resultat också används inom Psykologin. Bland Psykologins hjälpvetenskaper kan nämnas (i bokstavsordning):

• Antropologi, ordagrant »läran om människan«, framför allt i form av kulturstudier (socialantropologi).
• Ekonomi, studiet av resursers bildande, organisation och användning, dvs. alla de arrangemang inom vilka människor söker sin bärgning och försöker tillfredsställa sina behov.
• Etologi, studiet av djurs beteenden. En tidig form av etologi har sitt ursprung i Charles Darwins studier och evolutionsteorin. Detta kallades för komparativ psykologi eftersom man jämförde djurs och människors beteenden.
• Filosofi, om tänkande, metafysik och kunskap. Filosofin ägnade sig under flera århundraden åt många frågor som i dag skulle betraktas som psykologiska.
• Fysiologi, läran om hur levande organismer, deras organ och vävnader fungerar. Den tidiga experimentalpsykologin var ursprungligen en gren av fysiologin. Särskilt intressant för psykologin är neurofysiologin, studiet av nervsystemets funktion och uppbyggnad.
• Genetik eller ärftlighetslära, studiet av genomets (arvsmassans) uppbyggnad och funktion, hur gener (arvsanlag) uppkommer och förändras samt biologisk variation.
• Historia, beskrivning och utforskning av den förflutna verkligheten.
• Neurologi, studiet av nervsystemets sjukdomar.
• Pedagogik, kunskapen om uppfostran och undervisning och därmed förknippade metoder (didaktik).
• Psykiatri, själsläkekonst, medicinskt specialområde som handlar om psykiska störningar, dess yttringar, orsaker, behandling  och förebyggande.
• Sociologi, studiet av samhällen och social handling. Ett särskilt intresse, som anknyter till psykologi, är sociala identiteter och grupprocesser.
• Statistik, vetenskapen om hur data med inslag av slumpmässig variation eller osäkerhet skall insamlas, utvärderas och presenteras. Psykologin är en mycket statistiktung disciplin med många egna och egenartade statistiska metoder.

Psykologins delområden

Grovt sett kan psykologin delas in i allmän psykologi och tillämpad psykologi. Den allmänna psykologin berör sådana aspekter av de mänskliga psyket  – tankar, känslor, upplevelser, beteenden –  som kan antas gälla för alla, eller åtminstone de flesta, människor. Utvecklingspsykologi, hur människor utvecklas och förändras från födelse till död, är ett exempel på allmänpsykologiskt delområde. Tillämpad psykologi innebär att psykologisk kunskap används för att lösa problem inom andra områden, till exempel mental hälsa eller företagsledning. Ofta använder man benämningen klinisk psykologi, men det utesluter många tillämpade områden.

Allmän psykologi

Nedan räknar jag upp några allmänpsykologiska delområden. Dessa återkommer under psykologutbildningen, ibland som enskilda kurser, ibland som enskilda inslag under en kurs, ibland som »strimmor« som sträcker sig över hela utbildningen (se psykologutbildningens programöversikt). Delområdena och deras beskrivningar är hämtade från Nationalkommittén för psykologi.

• Biologisk psykologi är ett tvärvetenskapligt ämnesområde som syftar till att försöka förklara psykologiska fenomen i termer av bakomliggande biologiska processer. Biologisk psykologi går ofta hand i hand med kognitiv psykologi och återkommer på psykologprogrammets andra termin.
• Emotionspsykologi innebär studiet av känslomässiga reaktioner och tillstånd. Dessa kan betraktas ur flera perspektiv: kognitivt, upplevelsemässigt, fysiologiskt och expressivt. Emotion studeras ofta inom ramen för kognitiv psykologi.
• Kognitionspsykologi handlar om hur människor förstår sig själva och sin omvärld. I blickfånget för kognitionspsykologin står mentala processer och strukturer. Processer och fenomen som studeras av kognitionspsykologin är bland annat perception, uppmärksamhet, minne, kunskapsrepresentation, tänkande, problemlösning, beslutsfattande och språk. Kognitionspsykologi återkommer på termin 2, 7 och 8.
• Kulturell psykologi berör människans kulturella sammanhang och hennes kulturellt grundade förståelse av sin omvärld. Kulturell psykologi gör anspråk på att vara primär för att förstå människan och mänskligt agerande; det är kulturen som gör människan och hennes upplevelser och beteenden begripliga. Två inriktningar är tvärkulturell psykologi, som jämför mänskliga egenskaper och prestationer mellan olika kulturer, och kulturpsykologi där utgångspunkten är människans fundamentala beroende av sina sociala och kulturella förutsättningar.
• Motivationspsykologi intresserar sig för de drivkrafter eller motiv som ligger bakom mänskligt, målinriktat beteende. Motivation är ett fundamentalt begrepp inom psykologin och dyker upp som viktiga teman i andra delområden, till exempel kognitionspsykologi, emotionspsykologi och personlighetspsykologi.
• Neuropsykologin syftar till att förstå och förklara normala och sjukliga psykologiska funktioner med utgångspunkt i centrala nervsystemets funktion. En utgångspunkt är att mentala fenomen kan förklaras av neuronala, ett grundantagande som neuropsykologin delar med den biologiska psykologin. Ett vanligt arbetsredskap inom neuropsykologi är olika hjärnavbildningstekniker, till exempel fMRI.
• Perceptionspsykologi är studiet av den förmåga som gör att biologiska organismer kan få information om den yttre världen (»miljöperception«) och den inre världen (»kroppsperception«). Perceptionspsykologin kan ytterligare delas in i exempelvis visuell perception, auditiv perception, känsel och smärtperception.
• Personlighetspsykologi innebär ett studium av de strukturer och processer som systematiskt varierar mellan olika individer och bidrar till organisation, kontinuitet och stabilitet i personens beteende. Eller, enklare uttryckt, varför folk är olika och dessutom är olika på ett sådant sätt att de förefaller vara lika olika oavsett vilken situation de ställs inför. Dessa strukturer och processer, som alltså antas ligga bakom våra personligheter, förutsätts vara både nedärvda och förvärvade. Personlighetspsykologi läses på psykologprogrammets första termin.
• Psykofysik handlar om sambandet mellan fysisk stimulering, deras neuropsykologiska motsvarigheter och sinnesupplevelserna; kort sagt, hur ett fysiskt stimulus hänger ihop med upplevelsen av detsamma. Psykofysiken söker efter lagbundenheter i dessa samband inom perceptionspsykologi, kognitionsvetenskap, psykofysiologi, neurologi, miljöpsykologi och socialpsykologi. På psykologprogrammet läses psykofysik inom ramen för biologisk och kognitiv psykologi.
• Socialpsykologi berör hur den sociala världen, dvs. andra individer och grupper, påverkar våra tankar, känslor och beteenden. Man arbetar med flera perspektiv samtidigt: inom individer, mellan individer, inom grupper och mellan grupper.
• Utvecklingspsykologin försöker beskriva och förklara de psykologiska förändringar som människan genomgår under sitt livsförlopp, framför allt när det gäller normalutvecklingen från födelse till vuxen ålder.

Tillämpad psykologi

Till sist, för fullständighetens skull, skall jag också kort nämna några tillämpade områden:

• Arbets- och organisationspsykologi, människan i arbetslivet; hennes upplevelser och reaktioner i relation till arbetets innehåll och organisation; de sätt på vilka individer ingår i grupper och relaterar till varandra.
• Ekonomisk psykologi, studiet av ekonomiskt beteende utifrån psykologiska teorier och metoder (Daniel Kahneman fick Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för sin tillämpning av psykologi i ekonomisk vetenskap).
• Handikappsykologi, varaktiga funktionsnedsättningar, vilken betydelse och konsekvenser de har samt hur dessa konsekvenser kan kompenseras.
• Hälsopsykologi, hur hälsa uppkommer och bibehålls och hur ohälsa kan förebyggas med psykologiska metoder.
• Idrottspsykologi, dels forskning kring idrottsutövning, dels professionellt utövad verksamhet i prestationsinriktat eller hälsobefrämjande syfte.
• Klinisk psykologi, professionell verksamhet som syftar till att förebygga, bota och lindra mänskligt lidande.
• Militärpsykologi, psykologi tillämpad på militär verksamhet, t. ex. personbedömningar, tester, interaktion människa–teknik, ledarskap, grupprocesser, propaganda, stress- och stridsreaktioner.
• Miljöpsykologi, samband mellan fysisk miljö (naturliga eller skapade) och människors psykologiska reaktioner.
• Missbrukspsykologi, riskbruk, missbruk, beroende och hur dessa tillstånd uppkommer, utvecklas och vidmakthålls. Innefattar även behandling och återfallsprevention.
• Musikpsykologi, upplevelser och beteenden i samband med musik.
• Pedagogisk psykologi, människors utveckling och lärande och vad som underlättar respektive försvårar lärande.
• Politisk psykologi, hur psykologiska faktorer påverkar människors politiska uppfattningar och politiska beteende. Undersöker sambandet mellan personlighet, social grupptillhörighet och politiska åsikter.
• Religionspsykologi, den psykologiska aspekten av religion (den andra aspekten är den teologiska).
• Rättspsykologi, ett psykologiskt perspektiv på polisiärt och juridiskt arbete.
• Teknikpsykologi, samspelet människa–maskin och hur tekniska system bör utformas.

Som synes, för varje mänsklig verksamhet kan man tänka sig ett tillämpat psykologiskt delområde.

Referenser

• Richards, G. (2010). Putting psychology in it's place: Critical historical perspectives. Hove, England: Routledge.

Psykologi som kausal respektive normativ vetenskap

Psykologi är en så bred och heterogen akademisk disciplin att man kan fråga sig om det verkligen handlar om ett ämne, eller om man kanske borde tala om flera psykologier, i pluralis. En indelning som jag brukar använda mig av utgår från Jürgen Habermas »kunskapsintressen« och skiljer således mellan psykologi som naturvetenskap (tekniskt kunskapsintresse), psykologi som humanvetenskap (praktiskt kunskapsintresse) och psykologi som samhällsvetenskap (emancipatoriskt kunskapsintresse). Gerd Christensen (2004) har skrivit en bok om psykologins vetenskapsteori med utgångspunkt i just denna indelning (även om boken är rörig intill oläslighet).

Andra indelningar är psykologi som ett »utifrånperspektiv« som betonar prediktion och mätbarhet eller psykologi som »inifrånperspektiv« som betonar upplevande och meningsskapande. Detta motsvarar ofta distinktionen mellan så kallade kvantitativa och kvalitativa forskningsmetoder, men benämningarna »kvantitativ« och »kvalitativ« är problematiska eftersom det antyder att skillnaden är metodisk och bara handlar om vilken typ av data man analyserar, quantitas eller qualia. I själva verket handlar skillnaderna om epistemologi – vad är kunskap och vilken kunskap om människans psyke är egentligen möjlig?

Fathali Moghaddam (2005) gör en vid första anblicken elegant indelning i psykologi som kausal respektive normativ vetenskap:

Thus, a foundational division … is between psychology as a causal science, attempting to identify cause–effect relations in thought and action, and psychology as a normative science, exploring regularities in thought and action in association with norms, rules, values, and other features of culture. (Mogghaddam, 2005, s. 7)

Den förstnämnda skulle således motsvara psykologi som naturvetenskap och de kvantitativa metoderna, medan den senare berör människan som meningsskapande varelse i en kulturell kontext, eller kort sagt tolkande forskning. Det återstår att se om Mogghaddams indelning står sig i längden.

• Christensen, G. (2004). Psykologins vetenskapsteori. Lund: Studentlitteratur.
• Moghaddam, F. (2005). Great ideas in psychology: A cultural and historical introduction. Oxford: Oneworld.

Noam Chomsky och psykologin

Lingvisten och den politiske aktivisten Noam Chomsky är bland annat känd för sin kritik av psykologin, framför allt Burrhus Skinners variant av behaviorismen. Hans artikel A review of B. F. Skinner's Verbal behavior (1959) betraktas ofta som startskottet för den »kognitiva revolutionen« inom psykologin.

Chomsky är inte nådig i sin kritik. I en intervju med David Cohen (2004) menar Chomsky att den behavioristiska psykologin är en pseudovetenskap med en mängd antaganden a priori som närmast är att likna vid teologi. Hans resonemang går ungefär såhär.

Vi tänker oss en mycket komplex maskin. Vi kan inte öppna den och se hur den ser ut inuti eller hur den fungerar. Antag att maskinen förändras över tid. Antag att maskinen förändras från något slags ursprungligt tillstånd till ett finalt, slutsligt stådant. Antag vidare att maskinen i början förändras mycket och i rask takt, men att den vid en viss tidpunkt blir relativt stabil och de förändringar som sker är relativt små. Hur kan vi vetenskapligt gå tillväga för att undersöka maskinen och utröna dess natur?

Det enda vetenskaligt rimliga, menar Chomsky, vore att undersöka många instanser av denna maskin i sitt slutliga, stabila tillstånd och söka efter likheter och skillnader. Utifrån detta kan man sedan formulera hypoteser om maskinens initiala tillstånd och vilka förutsättningar maskinen måste ha för att kunna uppnå det finala, observerbara tillståndet. Och det, i sin tur, säger något om maskinens utveckling från initialt till finalt tillstånd.

Detta motsvarar Chomskys generativa grammatik. Om vi studerar språk och språkutveckling världen över, upptäcker vi att det finns vissa mönster som är gemensamma. Enligt Chomsky måste detta tolkas som att människan har en medfödd förmåga till språk, och den generativa grammatiken är alltså dessa medfödda regler som kan förklara och förutsäga alla de kombinationer av ord som utgör de existerande språkens grammatik.

Samma sätt att vetenskapligt undersöka någonting gäller också andra sammanhang och andra företeelser, men av någon anledning inte när det gäller människor. Psykologin domineras av den brittiska empirismen och associationismen, dvs. att medvetande och därmed också språk grundar sig på erfarenhet och kombinationen av grundläggande erfarenhetselement enligt vissa enkla regler. Språk betraktas därmed som något som lärs in genom erfarenhet, och ett exempel på detta ger alltså Skinner i sin bok Verbal behavior (1957): språkinlärning är helt enkelt föräldrarnas förstärkning av vissa ljud som spädbarnet ger ifrån sig.

För Chomsky är detta ovetenskapligt. Han menar att man då på förhand, a priori, har bestämt sig för att inlärning går till på ett visst sätt, nämligen genom operant betingning, och att alla former av inlärning, inklusive språk, kan beskrivas och förklaras på detta sätt. Dessa antaganden a priori är främmande för vetenskap och Chomsky menar att de snarast borde höra hemma inom teologin. I praktiken innebär det att psykologin inte studerar inlärning, utan sina egna »vetenskapliga« metoder.

Behaviorismen och Skinner må vara inaktuella år 2010, men nog är Chomskys kritik värd att ta på allvar? Psykologin definieras i mångt och mycket av sina metoder, kanske mer än det läroboksmässiga »studiet av de psykiska processerna« (eller liknande definitioner; vad som egentligen utgör psykologins studieobjekt är en lång diskusson i sig).

Ett exempel är attributionsteorin, där man på förhand bestämt sig för att ett visst mellanmänskligt fenomen skall studeras i termer av observatör, aktör och objekt. Vilken kunskap kan sådan forskning ge, om man redan från början har definierat vad fenomenet handlar om? Eller forskning kring stereotyper, som på förhand definieras som vissa kognitiva strukturer som omedvetet aktiveras i samband med att vi kategoriserar vår upplevelsevärld?

De är alla exempel på hur den komplexa maskin Chomsky pratar om studeras genom att först postulera hur den fungerar, och därefter studera konsekvenserna av detta sätt att fungera.

Chomskys beskyllning av psykologi som pseudovetenskap ringer i öronen.

---

Chomsky, N. (1959). A review of B. F. Skinner's Verbal Behavior. Language, 35(1), 26-58.
Cohen, D. (2004). Psychologists on psychology. London: Hodder & Stoughton.
Skinner, B. F. (1957). Verbal behavior. Englewood Cliffs, NJ: Appleton-Century-Crofts.