fredag 26 oktober 2012

Vad är psykologi – egentligen?

Jag har ägnat mig åt psykologi sedan jag påbörjade min psykologutbildning hösten 2003. Ändå blir jag förbryllad. Vad håller vi egentligen på med? Vad är egentligen psykologi? Vad är det vi studerar? Vad är detta psyke (ψυχή) som psykologin utnämnt till sitt studieobjekt?

Om detta kan man förstås skriva mycket, och mycket har redan skrivits av författare som Kurt Danziger, Amedeo Giorgi, Sigmund Koch, Graham Richards, Dan Robinson och många, många andra. Jag har också skrivit om detta tidigare, men den här gången tänkte jag presentera en kortversion, eller möjligen nidbild – jag överlåter åt läsaren själv att ta ställning.

Majoriteten av det som publiceras som psykologisk forskning handlar om att mäta någonting hos så många personer som möjligt och sedan försöka finna mönster bland alla dessa mätvärden med hjälp av avancerade matematiska modeller (just nu förefaller strukturella ekvationsmodeller vara på modet). Därefter försöker man uttala sig om karaktären hos detta »någonting« som man tror sig ha mätt.

Problemet är att vi sällan vet vad det är vi egentligen mäter, eller hur det kommer sig att det vi mäter uppvisar de mönster de faktiskt gör. Inom psykologin använder vi oss av begrepp som »kognitioner«, »emotioner«, »affekter«, »representationer«, men alla dessa begrepp är historiskt och kulturellt situerade. Kurt Danziger visar till exempel hur vår förståelse av »emotion« som ett slags kroppsligt tillstånd över vilket vi har föga kontroll är en relativt ny uppfinning som i filosofilitteraturen kan spåras till David Hume (1711–1776); dessförinnan talade man om »passioner« som var kopplade till »begär« och därmed hade moraliska implikationer (Danziger, 1997). Det språk psykologin använder för att tala om psykiska fenomen är inte givet en gång för alla; det finner sin giltighet endast genom att människor kan använda det psykologiska språket för att förstå sig själva och sina egna upplevelser och erfarenheter.

Det innebär i sin tur en cirkularitet i psykologins förståelse av sig själv och det ψυχή som utgör dess studieobjekt. Det språk psykologin använder sipprar ut i vardagsspråket och blir en del av människors sätt att förstå sig själva. Var och en vet vad en »freudiansk felsägning« är, men innan Sigmund Freuds teorier slog igenom i början av 1900-talet fanns inga »freudianska felsägningar«, åtminstone inte i den betydelsen att felsägningen döljer en oacceptabel önskan som trängts bort till det omedvetna. »Drifter«, »det omedvetna«, »bortträngning«, »kognition«, »beteende«, »emotion«, »stimulus«, »respons« – alla dessa (och många fler) är begrepp som psykologin uppfunnit eller omtolkat och som i dag används av människor när de försöker förstå sig själva. För att inte tala om alla diagnoser! Jag är »lite deprimerad« eller »har en släng av ADHD« – ett språk som dessutom implicerar en rent biomedicinsk förståelse.

I den meningen, som Kenneth Gergen (1973) och Graham Richards (2010) påpekar, uppfinner psykologin sitt eget studieobjekt. De psykologiska fenomen psykologin undersöker är inga givna ting, de existerar inte som objektiva föremål färdiga att upptäcka inne i människors psyken. Nej, de är, i ordets rätta bemärkelse, konstruktioner.

Referenser

Danziger, K. (1997). Naming the mind: How psychology got it's variables. London: Sage.
Gergen, K. J. (1973). Social psychology as history. Journal of Personality and Social Psychology, 26(2), 309–320. doi: 10.1037/h0034436
Richards, G. (2010). Putting psychology in its place: Critical historical percpectives. Hove, England: Routledge.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar