måndag 12 september 2011

Essentialism, konstruktionism och postmodern etik

Inom genusteori gör man en viktig skillnad mellan essentialism och konstruktionism, och i mångt och mycket är det just dessa två synsätt som ligger bakom debatten som följde på mitt inlägg om feministiska myter. Janis Bohan, professor emerita vid Metropolitan State College of Denver, kontrasterade elegant dessa två synsätt mot varandra i en nu nästan 20 år gammal artikel.

Essentialism, skriver Bohan, innebär att kön är en egenskap hos individen: ”Essentialist models, thus, portray gender in terms of fundamental attributes that are conceived as internal, persistent, and generally separate from the on-going experience of interaction with the daily sociopolitical contexts of one's life” (Bohan, 1993, s. 7).

Konstruktionism, å andra sidan, innebär att kön är en klassifikation av mellanmänskliga transaktioner: ”… gender is not a trait of individuals at all, but simply a construct that identifies particular transactions that are understood to be appropriate to one sex” (Bohan, 1993, s. 7).

Det konstruktionistiska perspektivet innebär att det finns vissa sätt att vara som vi anser vara ”kvinnliga” respektive ”manliga”. Eftersom män identifierar sig som män, agerar de i enlighet med vad som anses vara ”manligt”, och kvinnor är kvinnliga för att de handlar i enlighet med det som anses vara ”kvinnligt”. Här finns förstås också starka sociala förväntningar: även om det är möjligt för en man att vara på ett ”kvinnligt” sätt, kommer mannens upplevelse av att vara ”kvinnlig” markant skilja sig från en kvinnas, eftersom bemötandet från omgivningen blir annorlunda (”kärring”, ”bög”, etc).

Fördelen med detta perspektiv, menar Bohan, är att fokus flyttas från individuella egenskaper till sociala sammanhang. Mäns maktfördelar i relation till kvinnor löses inte genom att cementera kvinnors underordning i termer av ”kvinnliga egenskaper” (essentialism), utan genom att granska de maktordningar som genomsyrar de små och stora sociala sammanhangen.

Den bärande tanken i konstruktionismen, eller social konstruktionism, är att det vi kallar verklighet är en konstruktion, och att denna konstruktion är tillkommen i mellanmänskliga sammanhang. Vad som är verkligt är det vi kommit överrens om skall gälla för verkligt. (Se tidigare inlägg om social konstruktionism.)

Detta betyder inte att fysiska ting som stenar och träd inte existerar såvida vi inte kommer överens om det. Däremot betyder det att betydelsen av såväl träd som stenar är socialt konstruerad. Än mer flytande blir det när vi börjar tala om sådant som inte är fysiska ting, utan rena idéer, till exempel ”manligt” och ”kvinnligt”. Detta varierar betänkligt världen över, och det är svårt att hitta något slags ”essentiell” manlighet eller kvinnlighet som gäller i alla kulturer. Inte ens indelningen av kön i man och kvinna är universell!

Däremot har jag problem med den relativism som ligger och lurar i det konstruktionistiska perspektivet: om det vi kallar ”verklighet” bara är en social konstruktion, vad säger att vår konstruktion är mera riktig än, säg, den afghanska talibanrörelsen? Det vanligaste svaret på den här invändningen är att det blir en fråga om etik, och det är också Bohans svar:
The constructionist reply invokes the argument for ethical responsibility. Although knowledge is situational, it is also explicitly value laden: The absence of an absolute truth does not provide—indeed, it does not tolerate—an escape from values issues.Tthe privileging of feminist consciousness derives not from its more adequate access to an absolute and free-standing truth but from the humanity-enhancing values that are its foundation.
(Bohan, 1993, s. 16)
Men svaren på de etiska frågeställningarna bygger på de ontologiska och epistemologiska. Vad vi anser vara rätt och fel är intimt förknippat med hur vi tror att verkligheten är beskaffad och vilken kunskap som är möjlig. Om nu verkligheten är onåbar och några sanningar inte finns, mot vilken måttstock skall vi göra denna bedömning huruvida en viss social konstruktion är bättre än någon annan? Hur kan vi hävda att de västerländska (eller rentav svenska) konstruktionerna av ”kvinnlighet” är bättre än den afghanska talibanrörelsen, där ”kvinnlighet” innebär att gå klädd i burqa, inte arbeta och inte utbilda sig? Den måttstock vi använder, oavsett om den kallas ”mänskliga rättigheter” eller något annat, är ju också den en social konstruktion?

Jag har försökt få klarhet i denna socialkonstruktionistiska eller postmoderna etik, men det förefaller som om postmodernism just handlar om de eviga sanningarnas definitiva kollaps (de stora teorierna och den gäckande sanningen var däremot något som präglade modernismen). Eller som någon uttryckte det på Twitter: ”rätt för mig är inte nödvändigtvis rätt för dig. Om vi ska umgås behöver vi komma överens om vad som är rätt för oss.”

Nog måste det finnas en väg ut ur relativismens moras?

Referenser

Bohan, J. S. (1993). Regarding gender: Essentialism, constructionism, and feminist psychology. Psychology of Women Quarterly, 17(1), 5-21. doi:10.1111/j.1471-6402.1993.tb00673.x

Traditionell psykologi

Om man inte befinner sig i den akademiska psykologins mittfåra, kan man inte undgå att påmind om det. Min forskning, som handlar om mäns upplevelser av att bli fäder, är ett exempel på ”icke-traditionell” psykologi. Kollegor har svårt att förstå mina frågeställningar, och ofta får jag besvara frågor om ”hypotes”, ”mätmetoder” och ”generaliserbarhet” – frågor som är irrelevanta för min forskning eller som åtminstone måste besvaras på sätt som innebär att själva begreppen måste omdefinieras.

För den som står lite vid sidan av, är det uppenbart att det finns en dominerande huvudinriktning inom psykologin, eller kanske ett dominerande ”paradigm” i Kuhns mening. Vad denna huvudinriktning består av, är dock svårt att få grepp om, bland annat för att psykologin består av så många olika fält och delområden: kognitiv psykologi, biologisk psykologi, klinisk psykologi, personlighetspsykologi, socialpsykologi – bara för att nämna några. Likväl är det något som förenar dem, men inte någon övergripande teori. Däremot präglas akademisk psykologi av en gemensam föreställning om hur man bedriver akademisk psykologi.

Detta har jag skrivit om i inlägget Mainstream psychology på min blogg om teoretisk psykologi. Här är den svenska kortversionen.

I korthet, den förhärskande huvudfåran inom akademisk psykologi präglas av tre grundantaganden som framför allt berör hur man skall bedriva psykologisk forskning:
  1. Det kvantitativa imperativet innebär att saker och ting måste vara kvantifierbara och mätbara för att vara vetenskapligt meningsfulla. Detta gäller även psykologiska fenomen. Men kan vi verkligen kvantifiera och mäta psykologiska fenomen? Kan upplevelsen av ljuset från en glödlampa och ett stearinljus jämföras i termer av ”ljusare” och ”mörkare” – eller är det så skilda upplevelser att de inte utan vidare låter sig anpassas till en endimensionell, kvantitativ skala? Detta var en het debatt mellan psykologipionjärerna på 1800-talet, där William James bestämt hävdade det senare. Att vi upplever ett ljud starkare än ett annat ljud beror inte på att det förra består av fler ”sinneskvanta”, utan att vi bedömer ljudet som starkare.

    Trots att debatten ebbade ut och Galtons statistiska metoder inledde en över hundra år lång tradition av mätande, är frågan fortfarande inte löst. Kan vi verkligen kvantifiera ångest?
  2. Modern psykologi, i synnerhet biologisk psykologi och neurovetenskap, präglas av reduktionistisk materialism, dvs. idén att alla mentala fenomen kan reduceras till neuronal aktivitet. Allt vi upplever, inklusie medvetandet självt, är en följd av hjärnans och nervsystemets funktion. Också detta är ett synsätt som har sitt ursprung i 1800-talet då psykologin grundades. Mot detta hävdade instrospektionisterna (däribland Wilhelm Wundt och William James) att uppenbart mentala fenomen, som till exempel idéer, känslor, sinnesintryck, perceptioner, begrepp, konst, tro och medvetande, inte kan reduceras till fysiologi utan måste studeras på sina egna villkor.

    De reduktiva materialisterna ville betrakta psykologin som en naturvetenskap (och lämna filosofin åt filosoferna), medan introspektionisterna snarast ville se psykologin som en humanvetenskap (och lämna fysiologin och fysiologerna). Båda perspektiven lever kvar än i dag, men det är den förstnämnda som dominerar.
  3. För att bedriva psykologi på rätt sätt, måste man använda sig av den ”empiriska metoden” som utförligt beskrivs i aldrig så många introduktionsböcker i vetenskaplig metod för psykologi. Vad som menas med ”empirisk” i det här sammanhanget är i stort sett experiment, kvasiexperiment och statistisk analys. Det är knappast något som de historiska empiristerna (John Locke, George Berkeley, David Hume, etc) skulle känna igen. Eller som Daniel Robinson uttrycker det (i min översättning):
    Den experimentella psykologins paradigm karaktäriseras av ett tämligen torrt utbud av experimentella ”kontroller” och upprepade mätningar. Detta har gett en mångfald av stabila, funktionella relationer mellan oberoende och beroende variabler under förhållanden som i allmänhet är så olika de aktuella intresseområdet att generaliseringar är intetsägande. All heder åt 1800-talspsykologerna som djärvt tillämpade sådana metoder på psykologiska fenomen, för det var endast genom att försöka utveckla psykologin i den riktningen som metodens begränsningar kunde uppdagas. Mindre hedervärda är de legioner som pliktskyldigast härmat dessa ansträngningar under större delen av ett sekel.
    (Robinson, 1995, p. 332)
Mer än allt annat har detta sin grund i psykologins önskan att vara naturvetenskaplig. Som så mycket annan vetenskap under 1800-talet tog den tidiga psykologin avstånd från filosofin (som då dominerades av arvet från Hegel, vilket uppfattades som metafysiskt svärmeri), men priset blev högt. Filosofisk reflektion ersattes av metodologisk ensidighet, där psykologin upphöjde experimentet till den främsta metoden, och allt som gick att undersöka med experimentet var psykologi, och allt som inte gick att undersöka experimentellt var det inte.

Referenser

Robinson, D. N. (1995). An intellectual history of psychology (3rd ed.). Madison: University of Wisconsin.