Traditionell psykologi

Om man inte befinner sig i den akademiska psykologins mittfåra, kan man inte undgå att påmind om det. Min forskning, som handlar om mäns upplevelser av att bli fäder, är ett exempel på ”icke-traditionell” psykologi. Kollegor har svårt att förstå mina frågeställningar, och ofta får jag besvara frågor om ”hypotes”, ”mätmetoder” och ”generaliserbarhet” – frågor som är irrelevanta för min forskning eller som åtminstone måste besvaras på sätt som innebär att själva begreppen måste omdefinieras.

För den som står lite vid sidan av, är det uppenbart att det finns en dominerande huvudinriktning inom psykologin, eller kanske ett dominerande ”paradigm” i Kuhns mening. Vad denna huvudinriktning består av, är dock svårt att få grepp om, bland annat för att psykologin består av så många olika fält och delområden: kognitiv psykologi, biologisk psykologi, klinisk psykologi, personlighetspsykologi, socialpsykologi – bara för att nämna några. Likväl är det något som förenar dem, men inte någon övergripande teori. Däremot präglas akademisk psykologi av en gemensam föreställning om hur man bedriver akademisk psykologi.

Detta har jag skrivit om i inlägget Mainstream psychology på min blogg om teoretisk psykologi. Här är den svenska kortversionen.

I korthet, den förhärskande huvudfåran inom akademisk psykologi präglas av tre grundantaganden som framför allt berör hur man skall bedriva psykologisk forskning:

1. Det kvantitativa imperativet innebär att saker och ting måste vara kvantifierbara och mätbara för att vara vetenskapligt meningsfulla. Detta gäller även psykologiska fenomen. Men kan vi verkligen kvantifiera och mäta psykologiska fenomen? Kan upplevelsen av ljuset från en glödlampa och ett stearinljus jämföras i termer av ”ljusare” och ”mörkare” – eller är det så skilda upplevelser att de inte utan vidare låter sig anpassas till en endimensionell, kvantitativ skala? Detta var en het debatt mellan psykologipionjärerna på 1800-talet, där William James bestämt hävdade det senare. Att vi upplever ett ljud starkare än ett annat ljud beror inte på att det förra består av fler ”sinneskvanta”, utan att vi bedömer ljudet som starkare.
   
   Trots att debatten ebbade ut och Galtons statistiska metoder inledde en över hundra år lång tradition av mätande, är frågan fortfarande inte löst. Kan vi verkligen kvantifiera ångest?
2. Modern psykologi, i synnerhet biologisk psykologi och neurovetenskap, präglas av reduktionistisk materialism, dvs. idén att alla mentala fenomen kan reduceras till neuronal aktivitet. Allt vi upplever, inklusie medvetandet självt, är en följd av hjärnans och nervsystemets funktion. Också detta är ett synsätt som har sitt ursprung i 1800-talet då psykologin grundades. Mot detta hävdade instrospektionisterna (däribland Wilhelm Wundt och William James) att uppenbart mentala fenomen, som till exempel idéer, känslor, sinnesintryck, perceptioner, begrepp, konst, tro och medvetande, inte kan reduceras till fysiologi utan måste studeras på sina egna villkor.
   
   De reduktiva materialisterna ville betrakta psykologin som en naturvetenskap (och lämna filosofin åt filosoferna), medan introspektionisterna snarast ville se psykologin som en humanvetenskap (och lämna fysiologin och fysiologerna). Båda perspektiven lever kvar än i dag, men det är den förstnämnda som dominerar.
3. För att bedriva psykologi på rätt sätt, måste man använda sig av den ”empiriska metoden” som utförligt beskrivs i aldrig så många introduktionsböcker i vetenskaplig metod för psykologi. Vad som menas med ”empirisk” i det här sammanhanget är i stort sett experiment, kvasiexperiment och statistisk analys. Det är knappast något som de historiska empiristerna (John Locke, George Berkeley, David Hume, etc) skulle känna igen. Eller som Daniel Robinson uttrycker det (i min översättning):
   

   Den experimentella psykologins paradigm karaktäriseras av ett tämligen torrt utbud av experimentella ”kontroller” och upprepade mätningar. Detta har gett en mångfald av stabila, funktionella relationer mellan oberoende och beroende variabler under förhållanden som i allmänhet är så olika de aktuella intresseområdet att generaliseringar är intetsägande. All heder åt 1800-talspsykologerna som djärvt tillämpade sådana metoder på psykologiska fenomen, för det var endast genom att försöka utveckla psykologin i den riktningen som metodens begränsningar kunde uppdagas. Mindre hedervärda är de legioner som pliktskyldigast härmat dessa ansträngningar under större delen av ett sekel.
   

   (Robinson, 1995, p. 332)

Mer än allt annat har detta sin grund i psykologins önskan att vara naturvetenskaplig. Som så mycket annan vetenskap under 1800-talet tog den tidiga psykologin avstånd från filosofin (som då dominerades av arvet från Hegel, vilket uppfattades som metafysiskt svärmeri), men priset blev högt. Filosofisk reflektion ersattes av metodologisk ensidighet, där psykologin upphöjde experimentet till den främsta metoden, och allt som gick att undersöka med experimentet var psykologi, och allt som inte gick att undersöka experimentellt var det inte.

Referenser

Robinson, D. N. (1995). An intellectual history of psychology (3rd ed.). Madison: University of Wisconsin.