Läkemedelsindustrins 1816 skäl att sälja antidepressiva

I den psykiatriska diagnosmanualen DSM-IV finns nio diagnoskriterier för »egentlig depressionsepisod«, varav fem måste vara uppfyllda för att man skall kunna ställa diagnosen depression:

1. nedstämdhet,
2. minskat intresse eller minskad glädje av praktiskt taget alla aktiviteter,
3. viktnedgång/viktuppgång eller ökad/minskad aptit,
4. för mycket eller för lite sömn,
5. rastlöshet eller tröghet,
6. energibrist,
7. känsla av värdelöshet eller obefogad skuld,
8. koncentrationssvårigheter eller obeslutsamhet,
9. tankar på döden eller självmordstankar.

Minst ett av de två första diagnoskriterierna måste vara uppfyllt. Det innebär antingen ett av de två första kriterierna (två möjligheter) och minst fyra av de resterande sju (64 möjligheter), eller de två första (en möjlighet) och minst tre av de resterande sju (99 möjligheter), dvs. 2 ∙ 64 + 99 = 227 möjliga kombinationer. Om man därtill beaktar att flera av diagnoskriterierna avser två diametralt motsatta fenomen (t. ex. för mycket eller för lite sömn) finns det 1816 möjliga sätt att uppfylla diagnosen depression. Om vi är lite mer restriktiva i våra beräkningar och endast beaktar alla möjligheter att uppfylla exakt fem diagnoskriterier, kvarstår ändå 105 kombinationer. Det betyder 105 olika möjligheter att uppfylla minimikraven för en depressionsdiagnos.

Kardinalsymptomen är nedstämdhet (vilket exemplifieras med »känner sig ledsen eller tom« och »ser ut att vilja gråta«) och ointresse eller oförmåga att känna glädje. Utöver det är det vitt skilda upplevelser och »symptombilder« som utan vidare kvalificerar sig för diagnosen depression och som därmed förmodas ha samma orsaker (etiologi) och sjukdomsförlopp.

En person som är ledsen, rastlös, sover dåligt, äter dåligt, har svårt att koncentrera sig och inte kan sluta tänka på döden tycks inte ha mycket gemensamt med en person som är ointresserad, uttråkad, less, överviktig, långsam, energilös och just inte gör mycket annat än äter och sover. Ändå förmodas båda lida av exakt samma »psykiska störning«, nämligen depression.

Det skall sägas att enligt diagnoskriterierna skall symptombilden ha hållit i sig minst två veckor och inte kunna sättas samman med någon form av förlust eller sorgereaktion. Det är den »oförklarliga sorgen« som betraktas som depressiv. I förslagen till nästa revision av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM-V, är dock detta kriterium borttaget. Alla former av nedstämdhet skall således betraktas som patologiska om de håller i sig längre än två veckor, oavsett om det kan finnas »skäl« för dem eller inte.

Det är inte svårt att kvalificera sig för en depressionsdiagnos. Nästan alla former av själsligt lidande kan uttrycka sig i form av nedstämdhet, energibrist, och så vidare. Jag är dessutom övertygad om att själsligt lidande uttrycker sig på just det här sättet, eftersom det är så man förväntas visa sitt lidande och dåligmående. Den som är deprimerad gör som deprimerade gör, eftersom det är så deprimerade förväntas göra. Det vi i västvärlden kallar depression är i mångt och mycket ett kulturspecifikt uttryck för mänskligt lidande. För 120 år sedan fanns inte ens diagnosen depression, och förekomsten av depression varierar högst avsevärt världen över. I vissa kulturer förekommer inte depression alls.

Jag argumenterar inte här för att depression inte finns; eftersom jag själv lider av återkommande episoder är jag fullt medveten om fenomenets förkroppsligade verklighet. Likväl är den psykiatriska diagnosen depression så vid att nästan vem som helst kan kvalificera sig för den. Det är inte en tillfällighet att den vanligaste diagnosen i den psykiatriska öppenvården är »depression UNS« – »utan närmare specifikation«. Depression är en slaskdiagnos för själsligt lidande som ingen vill kännas vid. Generallösningen heter antidepressiv medicinering eller KBT. Båda formulerar problemet i termer av symptom. När symptomen är borta, är problemet löst.

Dessutom ligger det stora pengar i det. Läkemedelsindustrin har ett intresse av att de psykiatriska diagnoserna vidgas. För varje utgåva av DSM har diagnoserna blivit alltmer generösa och inkluderande. Den kommande DSM-V är inget undantag. Där har till och med själva definitionen av »mental störning« ändrats på så sätt att det handlar om individuell, fysiologisk problematik, dvs. sådan problematik som kan lösas genom att påverka de neurofysiologiska processerna med olika former av läkemedel.

Det är mer sannolikt att bli rik på aktier i läkemedelsbolag än på att doktorera i psykologi.