Om språket och erfarenheten

Min handledare är mycket förtjust i diskursiv psykologi. Om jag har förstått den diskursiva psykologin rätt – vilket jag troligen inte har – är en viktig utgångspunkt att språket inte betraktas som en bärare av information utan som en form av social handling. Det intressanta blir då inte vad som sägs, utan hur det sägs och varför det sägs på just det sätt som det sades.

Jag är förvisso okunnig i ämnet, och rent principiellt har jag inget emot den diskursiva psykologin – men jag värjer mig en aning mot upptagenheten vid språket. Det är som om den diskursiva psykologin – och socialkonstruktionismen också för den delen – betraktar språket som det primära, som om språket utgjorde själva fundamentet i vår verklighetsuppfattning.

Som jag tänker mig det hela, är den omedelbara erfarenheten det primära. Språket är sekundärt och kan aldrig fånga helheten i det varseblivande nuögonblicket. Här måste jag förstås bekänna min skuld till Daniel Stern (2005); hans kombination av fenomenologi, existentialism och psykodynamisk teori har gjort ett outplånligt intryck på mig. Hur som helst, min poäng är att erfarenheten är rikare än språket och kan aldrig helt fångas i ord. Språket snarast begränsar och förvränger erfarenheten.

När den diskursiva psykologin och socialkonstruktionismen lägger så stor vikt vid språket, uppfattar jag det som ett slags uppgivenhet. Som om svårigheterna att nå längre än språkets begränsningar innebär att där utanför ingenting finns.

Smith, Flowers och Larkin (2009) skriver om just detta:

Experience is itself tantalizing and elusive. In a sense, pure experience is never accessible; we witness it after the event. Therefore, when we speak of doing research which aims to get at experience, what we really mean is we are trying to do research which is ‘experience close’. Indeed, because IPA has a model of the person as a sense-making creature, the meaning which is bestowed by the participant on experience, as it becomes an experience, can be said to represent the experience itself. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009, s. 33)

Kanske skillnaden mellan diskursiv och fenomenologisk psykologi snarare är en fråga om filosofi än praktik?

---

Smith, J. A., Flowers, P., & Larkin, M. (2009). Interpretative phenomenological analysis: Theory, method and research. London: SAGE.
Stern, D. N. (2005). Ögonblickets psykologi: om tid och förändring i psykoterapi och vardagsliv. Stockholm: Natur och kultur.

Det enskilda som vägen till det allmänna

Som jag skrev här om dagen bygger tolkande fenomenologisk analys på fenomenologi, hermeneutik och idiografi. Det idiografiska inslaget innebär att man fokuserar det enskilda i all sin rikedom snarare än att genom statistisk inferens finna det allmänna och gemensamma. Det hela är dock inte så enkelt:

This emphasis on the particular (and the focus on grasping the meaning of something for a given person) cannot be conflated exactly with a focus on the individual – even though this may appear to provide a convenient shorthand for what idiography does. As we have seen earlier, the phenomenological view of experience is complex. On the one hand, experience is uniquely embodied, situated and perspectival. It is therefore amenable to an idiographic approach. On the other hand, it is also a worldly and relational phenomenon, which offers us a concept of the person which is not quite so discrete and contained as the typical understanding of an ‘individual’. Dasein is not the assemblage of dispersed and disparate personae commonly posited by social constructionism (e.g. see Gergen, 1991) – but is thoroughly immersed and embedded in a world of things and relationships. Because Dasein's experience is understood to be an in-relation-to phenomenon, it is not really a property of the individual per se. However, a given person can offer us a personally unique perspective on their relationship to, or involvement in, various phenomena of interest. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009, s. 29)

Om jag har förstått det rätt, innebär det två saker. För det första, det idiografiska perspektivet innebär inte att vi betraktar en individ såsom isolerad från sin livsvärld. Smith, Flowers och Larkin betonar att den fenomenologiska livsvärlden inte kan betraktas som en lös sammansättning av sociala konstruktioner. Livsvärlden är totaliteten av all möjlig mänsklig erfarenhet. Två människor som möts har det gemensamt att de är människor, och den livsvärld de relaterar till är den mänskliga livsvärlden – inte en separat inkarnation eller individuellt urval av möjliga sociala konstruktioner. I likhet med Daniel Stern (2005) tror jag att mänsklig inlevelse och förståelse är möjlig av det enkla skälet att vi är människor. Som Smith m.fl. skriver i citatet ovan, erfarenhet är inte en egenskap hos individen som sådan, men varje individ kan bidra med sitt unika perspektiv på fenomenet i fråga.

För det andra, att undersöka det enskilda innebär i någon mening att vi också undersöker det allmänna. Om vårt forskningsintresse är individens erfarenhet, kommer vi samtidigt att få veta någonting om mänsklig erfarenhet. Visserligen en unik relation till ett upplevt fenomen, men inte mer unikt än att det ryms inom totaliteten av möjlig mänsklig erfarenhet. Det är därför jag tror att förståelse och inlevelse är möjlig, och att denna förståelse inte bara handlar om att jag konstruerar ungefär detsamma som den andre konstruerar, utan att vi faktiskt delar denna förståelse, att det rör sig om en intersubjektiv process som sträcker sig bortom synen på det ”inkapslade subjektet”. Det är åtminstone så jag förstår Daniel Stern.

---

Gergen, K. J. (1991). The saturated self: Dilemmas of identity in contemporary life. New York: Basic Books.
Smith, J. A., Flowers, P., & Larkin, M. (2009). Interpretative phenomenological analysis: Theory, method and research. London: SAGE.
Stern, D. N. (2005). Ögonblickets psykologi: om tid och förändring i psykoterapi och vardagsliv. Stockholm: Natur och kultur.

Förförståelse och tolkning eller tolkning och förförståelse?

Vanligtvis brukar man betrakta förförståelse som ett problem vid tolkning. Förförståelsen är någonting som riskerar att grumla tolkningen, i värsta fall förvanska den; i ett sådant läge kanske man till och med kan tala om förutfattade meningar och fördomar.

Så tänkte åtminstone jag ända till jag läste Smith, Flowers och Larkin (2009). De redogör för Martin Heidegger och hans syn på tolkning, eller hermeneutik som vetenskapen om tolkning benämns med ett fint ord. Det kan nämligen vara tvärtom:

Thus the reader, analyst or listener brings their fore-conception (prior experiences, assumptions, preconceptions) to the encounter, and cannot help but look at any new stimulus in the light of their own prior experience. … The fore-structure is allways there, and it is in danger of presenting an obstacle to interpretation. In interpretation, priority should be given to the new object, rather than to one's preconceptions. And note the sequence [in the quote by Heidegger] – here the suggestion seems to be that one makes sense of these fore-structures in terms of the things themselves. In other words, while the existence of fore-structures may precede our encounters with new things, understanding may actually work the other way, from the thing to the fore-structure. For example, when encountering a text, I don't necessarily know which part of my fore-structure is relevant. Having engaged with the text, I may be in a better position to know what my preconceptions were. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009)

Smith, Flowers och Larkin fortsätter med att citera Hans-Georg Gadamer som skriver om det komplexa förhållandet mellan tolkaren och det tolkade:

It is necessary to keep one's gazes fixed on the things throughout all the constant distractions that originate in the interpreter himself. A person who is trying to understand a text is always projecting. He projects a meaning for the text as a whole as soon as some initial meaning emerges in the text … Working out this fore-projection which is constantly revised in terms of what emerges as he penetrates into the meaning, is understanding what is there. (Gadamer, 1967, citerad i Smith, Flowers, & Larkin, 2009)

Att läsa och förstå en text är som en dialog mellan något gammalt (förförståelse) och något nytt (texten i sig). I själva verket blir förförståelsen den bakgrund mot vilken texten visar sin annanhet. Smith, Flowers och Larkin skriver det inte, men steget härifrån till ett fenomenologiskt synsätt på tolkning verkar inte långt: texten utgör det fenomen som visar sig för medvetandet, i relation till förförståelsen, bakgrunden – en gestalt, en figur oupplösligt förenad med sin bakgrund. I sann fenomenologisk anda skriver de däremot att det är av största vikt att vara medveten om sin förförståelse, eftersom det är mot just denna förförståelse som texten visar sig.

---

Gadamer, H.-G. (1990). Truth and method (2:a utgåvan). New York: Crossroad. Original publicerat 1960.
Smith, J. A., Flowers, P., & Larkin, M. (2009). Interpretative phenomenological analysis: Theory, method and research. London: SAGE.

Tolkande fenomenologisk analys

I dag fick jag tag på ett exemplar av Jonathan Smiths bok om interpretative phenomenological analysis, vanligen förkortat IPA. Det är uppfriskande läsning:

IPA is a qualitative research approach committed to the examination of how people make sense of their major life experiences. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009, s. 1)

Boken inleds med en kärnfull, elegant formulering om vad IPA handlar om. Att läsa den här meningen var som att dra på en arbetshandske på handen och upptäcka att den sitter perfekt: detta är det verktyg jag behöver! Boken fortsätter med lika kärnfulla formuleringar:

At the most elemental level, we are constantly caught up, unselfconsciosly, in the everyday flow of experience. As soon as we become aware of what is happening we have the beginnings of what can be described as ‘an experience’ as opposed to just experience. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009, s. 2)

Ibland kan jag bli avundsjuk på alla som har engelska som modersmål. Vilket annat språk kan uppfinna ett så genialt uttryck som ”unselfconsciously”? Det är lika träffsäkert som omöjligt att översätta utan att använda åtminstone en halv mening.

Och så till det där med hermeneutisk hermeneutik:

It can be said that the IPA researcher is engaged in a double hermeneutic because the researcher is trying to make sense of the participant trying to make sense of what is happening to them. This captures the dual role of the researcher. He/she is employing the same mental and personal skills and capacities as the participant, with whom he/she shares a fundamental property – that of being a human being. At the same time, the researcher employs those skills more self-consciously and systematically. As such, the researcher's sense-making is second order; he/she only has access to the participant's experience through the participant's own account of it. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009, s. 3)

Utgångspunkten är att människan är en meningsskapande varelse, och att detta meningsskapande är fundamentalt för hennes existens. Det forskaren gör är alltså att finna (eller skapa) mening i meningsskaparen, making sense of the sensemaker som jag läste någonstans men nu glömt var.

Vidare, IPA är idiografisk i den betydelsen att man intresserar sig för hur just den här informantens erfarenhet ser ut, med alla sina detaljer och nyanser. Man eftersträvar ett litet, homogent urval så att man kan skönja också subtila likheter och skillnader mellan deltagarna. Intervjuformen är vanligen semistrukturerad.

Som en sammanfattning av detta kärnfulla första avsnitt i boken skriver Smith, Flowers och Larkin att de centrala teoretiska utgångspunkterna är fenomenologi, hermeneutik och idiografi.

Som sagt, uppfriskande läsning.

---

Smith, J. A., Flowers, P., & Larkin, M. (2009). Interpretative phenomenological analysis: Theory, method and research. London: SAGE.

Nyblivna föräldrar och stödet från far- och morföräldrar

Laura Hansen och Elizabeth Jacob (1992) intervjuade 86 nyblivna föräldrar om det stöd de fick från sina egna föräldrar i samband med föräldrablivandet. Det hela skedde inom ramen för ett projekt kallat Family circle vid Youth and family counseling i Libertyville, Illinois. Projektet startade för 25 år sedan, och artikeln har nästan 20 år på nacken, men resultatet är likväl intressant eftersom det är en av de mycket få artiklar jag hittat som berör min egen frågeställning.

Hansen och Jacob skriver att föräldrablivandet innebär stora förändringar för såväl föräldrar som far- och morföräldrar:

Major changes occur for the new parents in their relationship to each other and to their parents. The grandparents are also faced with changes when their children become parents. In most families, both generations must handle the revival of old issues. (Hansen & Jacob, 1992, s. 471)

De refererar till tidigare forskning om far- och morföräldrars relation till sina barnbarn, men få studier tar upp dynamiken över flera generationer (”intergenerational aspects”). Detta gällde 1992 när Hansen och Jacob skrev sin artikel, och det verkar fortfarande gälla – åtminstone om man ser till det magra resultat mina litteratursökningar ger.

Hansen och Jacob utgår från en stress–stöd–coping-modell, där tanken är att socialt stöd är nödvändigt för att för att individer och familjer skall kunna hantera den fullt normala stress som exempelvis ett föräldrablivande innebär. Brist på socialt stöd innebär ökad risk för dysfunktionalitet och annat elände.

Syftet med studien är i linje med min egen forskningsfråga, nämligen

[…] to gain knowledge about the transition to parenthood as it affects and is experienced by new parents and grandparents, with a focus on coping strategies and shifts in family relationships […] (Hansen & Jacob, 1992, s. 472)

Inom ramen för ett projekt som tydligen kallades the three generation project ville man samtidigt erbjuda stöd i form av bland annat intervjuer och samtalsgrupper för såväl föräldrar som far- och morföräldrar. De teoretiska perspektiven är utvecklingspsykologi, psykodynamisk personlighetspsykologi och systemteori.

Studien berör i stort sett bara vit, välutbildad medelklass med en medianålder kring 30 år. Dessutom boende i Illinois, USA, och jag förmodar att det rör sig om storstadsmiljö. Hansen och Jacob är dock medvetna om detta och gör inga försök att uttala sig om andra grupper. Tvärtom reflekterar de över vad som gäller i den aktuella kulturen, alltså vit, välutbildad, amerikansk medelklass, och de stötte också på familjer där far- och morföräldrar inte kunde acceptera varandra på grund av olika slags kulturskillnader.

Paren intervjuades både under graviditeten och efter födelsen, när barnet var 4–6 månader gammalt. Bland de 86 stadigvarande par som intervjuades var det hela 20% av de blivande mödrarna och 10% av de blivande männen som pratade om allvarliga konflikter inom sina respektive ursprungsfamiljer under graviditeten. Som jag förstår det, innebar det inte att de blivande föräldrarna var direkt indragna in konflikten, utan att det kunde röra sig om exempelvis de blivande far- eller morföräldrarnas egna skilsmässa.

Hur som helst, intervjuerna var semistrukturerade, och de frågor som Hansen och Jacob tar som exempel från intervjuguiden kan vara intressanta för mig:

During the first session, the couples were asked about their expectations of support from their parents […] How did their parents react to the announcement of the pregnancy? Who, if anybody, would come to help after the delivery? Did they expect support (tangible or emotional) from their parents? How available were their parents, considering the grandparents' health, geographic distance, social circumstances, and the history of family relationships? During the second session, interviewers explored the couples' experiences of support after the birth and the status of parent–grandparent relationships. Who actualy helped, in what way, and what, if anything, was helpful from grandparents? […] What were the new parents' current feelings regarding their parents? (Hansen & Jacob, 1992, s. 473)

Under projektets gång samlade man också in data från samtalsgrupperna.

Studiens största brist förefaller vara den analysmetod som användes:

From all of these sources, we developed ideas about the transition process, its challenges, opportunities for growth, and risks, which are presented below with a focus on intergenerational features of support. We believe that our exploratory approach and our findings are significant and helpful for practitioners who work with families during life transitions. (Hansen & Jacob, 1992, s. 474, min kursivering)

Vad denna ”upptäckande attityd” egentligen består av, är oklart. Det är också oklart hur de nämnda teorierna – utvecklingspsykologi, psykodynamisk teori och systemteori – förhåller sig till denna ”upptäckande attityd”.

Hansen och Jacob insåg att de måste betrakta stöd ur tre olika perspektiv: (1) Vad betyder egentligen stöd för de nyblivna föräldrarna? (2) Hur förhåller sig detta till återuppväckandet olösta problem hos individer eller inom familjer? (3) Vilka förväntningar har de nyblivna föräldrarna på sig själva, och vad förväntar de sig av sina egna föräldrar i egenskap av far- och morföräldrar?

Hansen och Jacob undersökte också stöd utifrån de nyblivna far- och morföräldrarnas perspektiv: (1) Vilka förväntningar har de på sig själva? (2) Hur påverkar de egna övergångarna i livet, till exempel bli pensionerad, möjligheterna att ge stöd? (3) Vilka aspekter av de nyblivna föräldrarnas instabila och sköra tillstånd – till exempel motsägelsefulla behov och krav försvårar givandet och mottagandet av stöd?

Hansen och Jacob delar in resultatet i fem punkter:

1. Utveckling och förändring hos nyblivna föräldrar samt far- och morföräldrar: Detta avsnitt veckar utgå mycket från psykodynamisk utvecklingspsykologi. Tanken är att den egna barndomen aktualiseras i samband med föräldrablivandet:

   Many parents look upon parenthood as a chance to do some things differently with their own children—often the hope and intent is to do better than their parents did. However, because of unforeseen events during pregnancy, delivery , and the postpartum period, many of the essentially mature and well-settled new parents that we talked to were jolted out of the illusion that they were in full control of their lives. (Hansen & Jacobs, 1992, s. 474)

   Uppenbart, åtminstone för Hansen och Jacob, var de nyblivna föräldrarnas medvetna eller omedvetna fantasi att på något sätt få ta del av det perfekta föräldraskap som de själva inte fick.
   
   Innan förlossningen tänkte sig den blivande föräldrarna att de först ville ta det lugnt och ”become a family” innan far- och morföräldrar involverades. De ville inte ha någon hjälp utifrån (vilket Hansen och Jacob mycket riktigt påpekar hänger samman med en kulturell föreställning om familjen som enbart kärnfamilj med mamma–pappa–barn). Efter några skriknätter ringde de i alla fall till mormor eller farmor (men inte morfar eller farfar).


2. Förändrade relationer: De föräldrar som upplevde att de blev betraktade som mer mogna och vuxna tyckte också att relationen till de egna föräldrarna fördjupades:

   A father said, “They no longer see me as a little boy,” and a mother stated, “They have more respect for me as an adult and a parent.” Another mother said, “I judge them less as parents—I am more accepting of them as people.” Several new fathers talked of bringing “pleasure” to their parents. A man described himself as a “link” between his father and his son. (Hansen & Jacob, 1992, s. 475)

   Å andra sidan, det fanns också besvikelse:

   “I know they must have felt about me the way I do about my child, so it really mystifies me that my feelings are disregarded so often by them.” Parents commented on feeling excluded, neglected, or ignored because of their parents' preoccupation with the baby. Others expressed great anger about their parents' chronic self-involvement. (Hansen & Jacob, 1992, s. 475)



3. Erfarenheter av stöd, besvikelser och familjernas coping-förmåga: Hur man uppfattar det stöd som ges beror mycket på vilka förväntningar man har. Detta var uppenbart i studien, både vad gäller de nyblivna föräldrarnas uppfattning av vad stöd innebär, och de nyblivna far- och morföräldrarna. Till exempel, mormodern som tröstar det skrikande barnet kan till exempel upplevas som både stöd och kritik av de nyblivna föräldrarna. Hansen och Jacob skriver:

   We were struck by the high incidence of stressors during this period for an apparently stable middle-class population with very few known significant high-risk factors. The stressors included slight and serious health problems for babies, parents, and grandparents; losses of grandparents by death; job losses of fathers; mothers' return to work within weeks of delivery; and even crib death.
   
   Among our 86 couples, 65% of the mothers and 37% of the fathers reported that the first month of their baby's life was more difficult than they had expected. (Hansen & Jacob, 1992, s. 476)

4. Far- och morföräldrarnas perspektiv: Ofta krockar de nyblivna föräldrarnas behov med far- och morföräldrarnas egna. Det kan röra sig om pension, flytt, dödsfall, sjukdom, sviktande hälsa och trötthet. De skulle behöva stöd från sina barn, men nyblivna föräldrar är av naturliga själ upptagna med sig själva och sin nya familjemedlem.


5. Kultur och traditioner: Många far- och morföräldrar beklagade att de på grund av bristande hälsa eller stora geografiska avstånd inte kunde engagera sig i den nya familjen. Större betydelse hade dock kultur och tradition:

   More important than geographic distance are the discontinuities of cultures and traditions that exist in many modern families, which arise in case of couples whose family-of-origin backgrounds are widely divergent ethnically, religiously, or socioeconomically. Those couples who were unable to integrate divergencies chose either the maternal or the paternal family for support, often accentuating conflict with the other branch. (Hansen & Jacob, 1992, s. 477)

   Intressant nog knöt den nyblivna modern ofta an till sin svärmor om den egna modern inte var tillgänglig:

   In our study population, several new mothers who had lost their mothers or who had severely dysfunctional parents developed close or even idealized attachments to the father's parents, which supplied them with the necessary support. Overall, we found that both men and women had more contact with their parents once they became parents. (Hansen & Jacob, 1992, s. 477)

   Hansen och Jacob gör också en del intressanta iakttagelser när det gäller farföräldrarna:

   In contrast with some cultures, American paternal grandparents frequently consider themselves secondary to the maternal grandparents. Less seem to be expected of them by new parents, and initially they may be less involved. […] Several [grandfathers] expressed great peasure in their sons' fatherhood and involvement with the baby, coupled with regrets about their own early distance from their children, based on economic pressure and different expectations of men at that time. […] Interestingly, the degree of support received by new fathers from their parents related positively to the support the fathers gave to the new mothers and was associated with a smoother adjustment for the new parents. (Hansen & Jacob, 1992, s. 477–478)

   Hansen och Jacob berör dessutom det som jag själv tror att jag kommer att finna när jag intervjuar nyblivna föräldrar:

   Among the families in this study, the women relied heavily on peers and other sources of support outside the family. The men did not have such a richly developed social network, though some obtained support at the workplace. (Hansen & Jacob, 1992, s. 478)

   Konflikter inom och mellan familjer accentuerades i samband med ledigheter och högtider. Detta upplevdes mest som kravfyllt och besvärligt av de nya familjerna.

Summa summarum, vad är intressant för mig i den snart 20 år gamla artikeln? Jag noterar flera saker:

• Den har en frågeställning som ligger nära min egen.
• Den är 20 år gammal och berör amerikansk, vit medelklass. Det ger mig anledning att fråga hur det ser ut i dagens Sverige?
• Vad som menas med stöd är subjektivt och beror bland annat på egna erfarenheter och förväntningar. Det är riskabelt att fråga folk om ”stöd” eller ”relation” och tro att vi menar samma sak.
• Kvinnorna i studien hade ett större socialt nätverk än männen. Enligt Hansen och Jacob verkar det också som om kvinnorna behöver en ”mormor” – om inte den egna dög fick hon ta svärmor.
• Om det finns konflikter och olösta problem i ursprungsfamiljen aktualiseras de i samband med föräldrablivandet.
• Studien redovisar inte någon särskild analysmetod, inte mer än upprepade genomläsningar, samtal i forskargruppen och en ”explorativ attityd”. Här finns utrymme för en mer systematisk och dokumenterbar analysmetod.

---

Hansen, L. B. & Jacob, E. (1992). Intergenerational support during the transition to parenthood: Issues for new parents and grandparents. Families in Society, 73(8), 471-479. doi: 10.1606/1044-3894.1735

Glen Stamp om övergången till föräldraskap

Glen Stamp har skrivit en liten artikeln om »transition to parenthood« för Marriage and Family encyclopedia. Artikeln är helt sönderhackad av reklam och felaktiga länkar, men nedan kommer de i rätt ordning:

1. Parenthood as crisis versus transition to parenthood
2. Changes in the marital relationship
3. Theoretical assumptions
4. Alternative/multicultural findings
5. Conclusion

Artikeln är inte särskilt omfattande, men litteraturlistan i sista avsnittet kan vara användbar.

Förvånade fäder

Lesley Barclay och Deborah Lupton (1999) gjorde under andra halvan av 90-talet en studie som i mångt och mycket anknyter till mitt eget intresseområde. De följde ett antal familjer under lång tid i samband med att de blev förstagångsföräldrar. Artikeln redovisar upprepade intervjuer med 15 män kring deras erfarenheter i samband med att de blev fäder. Intervjuerna har analyserats ur ett diskurspsykologiskt perspektiv.

Det mest påfallande bland dessa mäns erfarenheter, skriver Barclay och Lupton, är hur de upplevde sig marginalserade från föräldraskapet, åtminstone de första sex månaderna. Det faktum att modern och barnet tack vare amningen hade en speciell emotionell relation som uteslöt fadern, var både oväntat och svårt att hantera.

Männen försökte leva upp till ett »nytt faderskapsideal« –»att finnas där«, »engagerat faderskap«, »anknytning« – diskursen om den »nya tidens man«, som Barclay och Lupton uttrycker det:

The expectations associated with these discourses proved, for most men we interviewed, to be unrealistic and were not achieved with the requirements of the workforce and their ›provider‹ status. Nearly all our participants found fatherhood, in the beginning at least, to be disappointing and frustrating. Most of the group expected to be more ›involved‹ than they actually were. Clearly the ›absent father‹ the men said they had experienced with their own father as children was no longer acceptable to this generation of men, but many were replicating this through force of curcumstance rather than choice. (Barclay & Lupton, 1999, s. 1019)

Männen ville vara annorlunda än sina egna fäder, men i brist på riktlinjer, ideal och rollmodeller visste de inte på vilket sätt de skulle vara annorlunda.

Artikeln är intressant för att den berör det område jag själv är intresserad av. Men studien är gjort i Australien, och det australienska samhället skiljer sig från det svenska, särskilt när det gäller syne på faderskap, pappaledighet och sådana saker.

Dessutom berör inte artikeln min kärnfråga, nämligen de nyblivna föräldrarnas relation till sina egna föräldrar. Sökandet fortsätter…

Barclay, L. & Lupton, D. (1999). The experiences of new fatherhood: A socio-cultural analysis. Journal of Advanced Nursing, 29(4), 1013-1020. doi: 10.1046/j.1365-2648.1999.00978.x

Att bli en familj

C. P. Cowan, Cowan, Heming och Miller (1991) hävdar att det är en påfrestning när ett par blir föräldrar, ibland till och med värt att kalla »kris«: föräldrar är mindre nöjda med äktenskapet under de år de får och uppfostrar barn, föräldrar är mindre nöjda med äktenskapet under första barnets första år än under graviditeten, och risken för psykos, depression och »blues« ökar hos nyblivna föräldrar.

C. P. Cowan m. fl. formulerar tre hypoteser:

1. Övergången till föräldraskap, som upplevs av 90% av alla gifta par (i amerika på 80talet) innebär ökade risker för mannen, kvinnan och äktenskapet.
2. Påfrestningar i äktenskapet under barnets första år innebär en mindre optimal relation mellan barn och föräldrar med en försämrad kognitiv och social utveckling som följd.
3. Med tanke på riskerna förknippade med att blir föräldrar, borde det finnas statliga preventiva program.

C. P. Cowan m. fl. samlade in data från 72 par i San Fransiscoregionen som väntade barn. De fick besvara ett helt batteri av formulär av allehanda slag, och kom fram till följande:

• Självbild: »Mamma« och »pappa« får större utrymme i de nyblivna föräldrarnas beskrivningar av sig själva, medan utrymmet för »make/maka/partner« minskar. Hos kvinnan blir andelen »arbetare« eller »student« mindre, men inte hos män.
• Roller och kommunikation: När paren blev föräldrar var det kvinnan som tog ett större ansvar för hushållet. De traditionella könsrollerna förstärktes. Förändringen var större än paren hade förutsett innan barnets födelse. Paren var mindre nöjda med äktenskapet och det var mer meningsskiljaktigheter och konflikter. Det vanligaste konfliktämnet var hur hushållsarbetet skulle fördelas.
• Relation mellan barn och föräldrar: Föräldrarnas uppfattning om föräldraskapet och relationen till barnet förändras från fantasier innan barnets födelse till handgriplig erfarenhet efter födelsen. Såväl mödrar som fäder blir mer barncentrerade. Mödrar till 18 månader gamla barn är övertygade om att föräldrarna är de bästa vårdnadshavarna, men fäderna är inte lika övertygade. Denna ideologiska skillnad lägger grunden för ytterligare konflikt mellan föräldrarna.
• Relationer över generationer: Nyblivna mödrar och fäders relation till sina egna föräldrar förändras. För en del innebar det en fördjupad relation till de egna föräldrarna, medan för andra innebar det ett återuppväckande av gamla spänningar och konflikter. (Detta är intressant. Mer intressant är att jag inte kan hitta någon litteratur som berör det på djupet.)
• Stress, socialt stöd, arbete: Kopplingen mellan kärnfamiljen och världen utanför förändras drastiskt för nyblivna föräldrar, mest påtagligt för modern som i de flesta fall (i den här studien) stannar hemma med barnet. Hälften av mödrarna i Cowans och hennes medarbetares studie var fortfarande hemma 18 månader efter födelsen. För fäder var det snarast motsatsen: »their involvement in paid work tended to increase.«

En intressant fråga är när övergången till föräldraskap egentligen inträffar. Om man utgår från Philip Cowans definition av transitioner, behöver det inte vara så att själva övergången tidsmässigt hänger ihop med själva födelsen av barnet. För en del föräldrar började förändringsprocessen långt innan kvinnan blev gravid, andra hade inte riktigt fått kläm på det där med föräldraskap när barnen började »kindergarten«. Hur föräldrarna själva ser på sin övergång från man eller kvinna till far eller mor varierar med andra ord väldigt mycket.

Fortsättningen av artikeln handlar om olika uppföljningar av paren, den senaste tre och ett halvt år efter barnets födelse. Även om artikeln kanske är viktig, intresserar den mig inte. Den handlar om mätning, mätning och åter mätning och modellering av kausala modeller. Det blir för mycket för mig att tvinga in familjer i prediktiva modeller.

Cowan, C. P., Cowan, P. A., Heming, G. &Miller, N. B. (1991). Becoming a family: Marriage, parenting, and child development. I P. A. Cowan & M. Hetherington (red.), Family transitions (s. 79–109). Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum.

Kvinnor får skylla sig själva

Elder (1991) påpekar att familjeforskning fram till nu (slutet på 80-talet) fokuserat på livshändelser i termer av om de inträffat eller inte:

These and other studies must necessarily begin with the question of whether a specified event or transition has been experienced. Occurence represents the first and most basic property of a transition. In family surveys, we collect this information by merely asking the respondent whether they ever married, had a child, or divorced. Clearly, some potentially important facts are ignored by focusing solely on the occurence of an event. In the case of divorce, we do not know how long the person has been divorced, whether it was the first or second divorce, or whether the event occurred immediately after marriage or many years later. No information is collected on the context of the divorce, economic or otherwise. Despite this incomplete accound, a number of studies continue to rely on it. (Elder, 1991, s. 33–34)

Elders huvudpoäng är att transitioner, eller övergångar i livet, är komplexa företeelser som inte kan reduceras i ett dikotomt inträffat eller inte inträffat. Han exemplifierar det med unwed motherhood, ogifta ensamstående kvinnor med barn. Övergången från ogift, ung kvinna till ogift mamma inbegriper ett antal val:

Another example is unwed motherhood, a life course punctuated by ordered choicepoints and their pathways. An illegitimate birth represents one aspect of a multiphace career. At each point, young women have a choice among options, such as premarital sex or abstention and the use of birth control or not. Different factors influence decision making at each choice point. (Elder, 1991, s. 53)

Det som slår mig är Elders fokus på kvinnans val i kombination med en total avsaknad av perspektiv på kön, klass och etnicitet. Vilka valmöjligheter har en ung, svart kvinna som blivit gravid (vilket hon förstås inte borde ha blivit från första början)? Visserligen kan det där med kön, klass och enticitet räknas in i det som Elder lite svepande kallar för ”different factors”, men med den utgångspunkt han har är det sak samma: antingen är kvinnan ett offer för omständigheterna, eller också får hon skylla sig själv.

Elder, G. H., Jr. (1991). Family transitions, cycles, and social change. I P. A. Cowan & M. Hetherington (red.), Family transitions (s. 31–57). Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum.

Familjer i förändring

Det engelska ordet transition betyder ”övergång, förflyttning; förändring, omvandling”. Det är ett begrepp som ofta används när man vill undersöka omvälvande förändringar hos individer (komma i puberteten, bli arbetslös, gå i pension, förlust av anhörig, drabbas av naturkatastrofer, etc) och familjer (giftemål, bli föräldrar, skilsmässa, etc). Men kan man verkligen säga att alla de händelser och processer som man kallar ”transitioner” handlar om samma sak?

Philip Cowan (1991) gör en viktig distinktion mellan normativa transitioner, övergångar som alla individer och familjer förväntas göra, och icke-normativa transitioner som är oväntade bara en del genomgår. Utvecklingspsykologin utgör ett exempel på det förstnämnda, där barnet förväntas ta sig igenom ett antal nödvändiga utvecklingsstadier. Exempel på icke-normativa transitioner är giftemål och jordbävningar, som naturligtvis inte kan förväntas inträffa för alla.

Cowan betonar att det inte räcker med att något hänt för att det skall betraktas som en fullbordad livsförändring, utan det krävs någon form av kvalitativ förändring:

For a life change to be designated as transitional, it must involve a qualitative shift from the inside looking out (how the individual understands and feels about the self and the world) and from the outside looking in (reorganization of the individual's or family's level of personal competence, role arrangements, and relationships with significant others). Passing a life marker (e.g., entering school) or changing one's identity (e.g., becoming a husband or father) does not in itself signify that a transition has been completed. (Cowan, 1991, s. 5)

Cowan skiljer mellan transitionens process och struktur. Process beskriver Cowan som den dynamik eller de ”mekanismer” som driver på en transition, vilken ”väg” som individen eller familjen tar genom transitionen och vilken grad av anpassning som uppnås efteråt. Med struktur menar Cowan hur de olika delarna i systemet hänger ihop, summerat som självbilder, roller och relationer.

Cowan betraktar transitionens struktur ur två perspektiv, dels inifrån och hur individen (eller familjen) ser på sig själv och sin omvärld, dels utifrån och hur individen (eller familjen) förändrar sina roller och förmågor att hantera den nya situationen.

Om man utgår från inifrånperspektivet, finns det någon form av upplevd diskontinuitet, det finns ett före och efter transitionen:

There is a perceived discontinuity between the way it was and the way it seems to be now, and, usually, this change is accompanied by some emotional turmoil.

Diskontinuiteten gäller individens självbild (”sense of self”), antaganden om världen (”assumptive world”) och affektreglering (”affect regulation”) i form av intrapsykiska copingstrategier. För alla tre aspekterna ger Cowan exempel på hur detta kan appliceras på individier, familjer och samhällen; Cowan gör anspråk på att definiera transitioner på ett sådant sätt att de kan användas på flera analysnivåer (implicit tycks hans sätt att resonera kring jämvikt och delarnas ömsesidiga beroende av helheten ha en systemteoretisk utgångspunkt). Vidare menar han att det måste ske en kvalitativ förändring i alla tre av dessa aspekter för att vi skall tala om en transition i egentlig bemärkelse.

När det gäller utifrånperspektivet räknar Cowan upp rollförändringar (”role reorganization”), förändrad personlig kompetens (”restructuring personal competence”), förändrade relationer (”reorganization of relationships”) samt affektreglering (”affect regulation”) i termer av interpersonella copingstrategier.

Cowan resonerar en del kring sårbarhets- och skyddsfaktorer (en del familjer klarar förändringar, andra inte) och nämner tre tänkbara faktorer: situationens krav, individens (eller familjens) resurser samt individens (eller familjens) tolkning av tituationen. Slutligen problematiserar Cowan sin egen definition med att det inte alltid är så enkelt att urskilja var en förändring börjar och var den slutar:

Given the fact that two or more transitions can be simultaneous (fatherhood, job change), overlapping (late adolescence, career choice), or sequential (marriage, parenthood, or vice versa), it would seem difficult to find two periods of stability that a transition is supposed to bridge. My tentative conclusion is that stability and change are relative terms. […] We need to integrate the views of the subjects we follow longitudinally; their responses to interviews and questionnaires may inform us about how they mark off periods of stability and change as they move from the past, through the present, toward the future. (Cowan, 1991, s. 25)

Cowan, P. A. (1991). Individual and family life transitions: A proposal for a new definition. I P. A. Cowan & M. Hetherington (red.), Family transitions (s. 3–30). Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum.