Livet som lärare

Livet som lärare är nog inte för mig, trots allt. Denna och föregående vecka har jag ägnat kvällarna åt undervisningsförberedelser. Mellan klockan 21 och 24, ibland senare, sitter jag och försöker få ihop material till föreläsningar och gruppövningar. Och listan med administrativa uppgifter bara växer och kollegor frågar efter studenternas rapporter. Det där som jag inte har tid att göra eftersom varje dag är fylld av undervisning och nätterna alltså måste ägnas åt förberedelser.

Kanske är jag för ambitiös, vad vet jag? Det kanske inte är rimligt att förvänta sig att jag skall göra ett bra jobb och att studenterna skall få god, genomtänkt undervisning? Jag läste en gång en blogg (tyvärr har jag glömt vem som skrivit och var bloggen fanns) om den luttrade docenten som för länge sedan gett upp sina ambitioner att vara en bra lärare. Det betalar sig inte.

Universitetet som organisation belönar inte ambitiösa lärare. Belöningen som finns att hämta är studenterna uppskattning. Det kan förstås räcka långt, men det räcker inte för att kompensera alla dessa kvällar med undervisningsförberedelser och uteblivet familjeliv.

Som adjunkt befinner jag mig dessutom längst ned i näringskedjan. Jag bedriver ingen forskning, utan undervisar heltid. Jag blir instoppad på på lite timmar här och där på allehanda kurser. Huruvida jag kan ämnet eller är inläst på det spelar mindre roll. Vad säger det om universitetets ambition att bedriva undervisning med hög kvalitet och kompetenta lärare? Finns den alls?

Hur ser man egentligen på undervisning? Förr i tiden, för många hundra år sedan, var universitetet till för att utveckla hela människan. Nu förefaller universitetet mest vara till för sin egen skull. Studenter är ett nödvändigt ont som behövs för att universitetet skall få statliga anslag för sin verksamhet.

Eller också har jag bara en riktigt dålig dag, en sådan där dag man får efter att inte ha sovit ordentligt på två veckor.