Tredje dagen efter semestern vacklar jag mellan irritation och uppgivenhet. Den akademiska världen är strikt hiearkisk – även om det kanske märks lite mindre här vid det ”röda” Umeå universitet – och jag befinner mig längst ned i hiearkin. Som adjunkt, vikarierande adjunkt dessutom, är jag ju inte ens en blivande doktor, vilket doktoranderna är.
Ja, sanningen att säga, ammanuenserna befinner sig förstås allra längst ned i hiearkin, men eftersom jag klättrat upp från det första pinnhålet försinner det snart ur sikte. Man anpassar sig snabbt till den lägre hiearkins betydelselöshet.
Nåväl, adjunktens frustration består i att inte ha någon makt att förändra. För att förändra, måste jag åtminstone vara lektor – eller liera mig med någon högre upp i hiearkin. Som adjunkt är jag dessutom bara tillfällig, eftersom universitetet har bestämt att adjunkter inte skall få finnas; efter årsskiftet kommer jag att vara utan jobb, eftersom universitetet inte kan tänka sig att mitt vikariat omvandlas till en tillsvidareanställning. Ett exempel på hur LAS hindrar människor från att komma in på arbetsmarknaden, om jag nu får ta tillfället i akt och spy galla över politiken också.
Tur att studenterna tycker om det jag gör.
Skönt att kunna räkna in en röst till på Alliansen (fast inte M då). :)
SvaraRaderaSeriöst, du är en sån klippa att de måste hitta nåt sätt att behålla dig.