Om språket och erfarenheten

Min handledare är mycket förtjust i diskursiv psykologi. Om jag har förstått den diskursiva psykologin rätt – vilket jag troligen inte har – är en viktig utgångspunkt att språket inte betraktas som en bärare av information utan som en form av social handling. Det intressanta blir då inte vad som sägs, utan hur det sägs och varför det sägs på just det sätt som det sades.

Jag är förvisso okunnig i ämnet, och rent principiellt har jag inget emot den diskursiva psykologin – men jag värjer mig en aning mot upptagenheten vid språket. Det är som om den diskursiva psykologin – och socialkonstruktionismen också för den delen – betraktar språket som det primära, som om språket utgjorde själva fundamentet i vår verklighetsuppfattning.

Som jag tänker mig det hela, är den omedelbara erfarenheten det primära. Språket är sekundärt och kan aldrig fånga helheten i det varseblivande nuögonblicket. Här måste jag förstås bekänna min skuld till Daniel Stern (2005); hans kombination av fenomenologi, existentialism och psykodynamisk teori har gjort ett outplånligt intryck på mig. Hur som helst, min poäng är att erfarenheten är rikare än språket och kan aldrig helt fångas i ord. Språket snarast begränsar och förvränger erfarenheten.

När den diskursiva psykologin och socialkonstruktionismen lägger så stor vikt vid språket, uppfattar jag det som ett slags uppgivenhet. Som om svårigheterna att nå längre än språkets begränsningar innebär att där utanför ingenting finns.

Smith, Flowers och Larkin (2009) skriver om just detta:

Experience is itself tantalizing and elusive. In a sense, pure experience is never accessible; we witness it after the event. Therefore, when we speak of doing research which aims to get at experience, what we really mean is we are trying to do research which is ‘experience close’. Indeed, because IPA has a model of the person as a sense-making creature, the meaning which is bestowed by the participant on experience, as it becomes an experience, can be said to represent the experience itself. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009, s. 33)

Kanske skillnaden mellan diskursiv och fenomenologisk psykologi snarare är en fråga om filosofi än praktik?

---

Smith, J. A., Flowers, P., & Larkin, M. (2009). Interpretative phenomenological analysis: Theory, method and research. London: SAGE.
Stern, D. N. (2005). Ögonblickets psykologi: om tid och förändring i psykoterapi och vardagsliv. Stockholm: Natur och kultur.