Förförståelse och tolkning eller tolkning och förförståelse?

Vanligtvis brukar man betrakta förförståelse som ett problem vid tolkning. Förförståelsen är någonting som riskerar att grumla tolkningen, i värsta fall förvanska den; i ett sådant läge kanske man till och med kan tala om förutfattade meningar och fördomar.

Så tänkte åtminstone jag ända till jag läste Smith, Flowers och Larkin (2009). De redogör för Martin Heidegger och hans syn på tolkning, eller hermeneutik som vetenskapen om tolkning benämns med ett fint ord. Det kan nämligen vara tvärtom:

Thus the reader, analyst or listener brings their fore-conception (prior experiences, assumptions, preconceptions) to the encounter, and cannot help but look at any new stimulus in the light of their own prior experience. … The fore-structure is allways there, and it is in danger of presenting an obstacle to interpretation. In interpretation, priority should be given to the new object, rather than to one's preconceptions. And note the sequence [in the quote by Heidegger] – here the suggestion seems to be that one makes sense of these fore-structures in terms of the things themselves. In other words, while the existence of fore-structures may precede our encounters with new things, understanding may actually work the other way, from the thing to the fore-structure. For example, when encountering a text, I don't necessarily know which part of my fore-structure is relevant. Having engaged with the text, I may be in a better position to know what my preconceptions were. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009)

Smith, Flowers och Larkin fortsätter med att citera Hans-Georg Gadamer som skriver om det komplexa förhållandet mellan tolkaren och det tolkade:

It is necessary to keep one's gazes fixed on the things throughout all the constant distractions that originate in the interpreter himself. A person who is trying to understand a text is always projecting. He projects a meaning for the text as a whole as soon as some initial meaning emerges in the text … Working out this fore-projection which is constantly revised in terms of what emerges as he penetrates into the meaning, is understanding what is there. (Gadamer, 1967, citerad i Smith, Flowers, & Larkin, 2009)

Att läsa och förstå en text är som en dialog mellan något gammalt (förförståelse) och något nytt (texten i sig). I själva verket blir förförståelsen den bakgrund mot vilken texten visar sin annanhet. Smith, Flowers och Larkin skriver det inte, men steget härifrån till ett fenomenologiskt synsätt på tolkning verkar inte långt: texten utgör det fenomen som visar sig för medvetandet, i relation till förförståelsen, bakgrunden – en gestalt, en figur oupplösligt förenad med sin bakgrund. I sann fenomenologisk anda skriver de däremot att det är av största vikt att vara medveten om sin förförståelse, eftersom det är mot just denna förförståelse som texten visar sig.

---

Gadamer, H.-G. (1990). Truth and method (2:a utgåvan). New York: Crossroad. Original publicerat 1960.
Smith, J. A., Flowers, P., & Larkin, M. (2009). Interpretative phenomenological analysis: Theory, method and research. London: SAGE.