Fenomenologin

Ordet fenomen kommer av det grekiska ordet φαινόμενο (fainomeno) som betecknar någonting som visar eller uppenbarar sig. Fenomenologi är således läran om det som visar sig, eller mer precist: studiet av medvetandets och erfarandets struktur så som det upplevs. Fenomenologins mål är att finna erfarenhetens mest grundläggande struktur, och den fenomenologiska kärnfrågan kan formuleras på följade sätt: hur kommer det sig att vi uppfattar någonting som någonting?

Fenomenologiska synsätt har förekommit genom hela filosofihistorien, och den introspektiva psykologin kan med rätta betecknas som en form av fenomenologi. Dock var det först med den tyske filosofen Edmund Husserl som fenomenologin tog form som en filosofisk diciplin. Husserl var i sin tur influerad av bland andra Immanuel Kant, Franz Brentano och William James, varför jag börjar min framställning med den förstnämnde.

Immanuel Kant
(1724–1804)

Filosofen Immanuel Kant är den moderna filosofins centralfigur. Hans idéer representerar det som brukar kallas »filosofins kopernikanska revolution«, ett radikalt perspektivskifte på samma sätt som Nicolaos Copernicus förändrade världsbilden genom att placera solen, inte jorden, i centrum. För att förstå denna »kopernikanska revolution« behöver vi rekapitulera empirismen och rationalismen:

• Empirismen hävdar att all kunskap vilar på sinneserfarenhet, dvs. all kunskap är a posteriori. Matematik, logik och andra deduktiva vetenskaper handlar bara om relationer mellan idéer, och alla idéer vilar ytterst på sinnena. Det finns inget intuitivt själv, och moralens grund är ytterst sett känslan.
  
• Rationalismen hävdar att intellektet inte kan vara en tabula rasa där sinneserfarenheten lämnar spår; där måste åtminstone finnas något som organiserar och integrerar sinnesintrycken till sammanhängande kunskap. Rationalismen hävdar ofta, men inte alltid, att det finns intuitiv kunskap vars sanning är uppenbar, och från dessa självevidenta sanningar kan kunskap härledas genom deduktion (ett exempel är matematik och logik). Dessutom är existensen av självet intuitivt (jämför Descartes cogito, ergo sum, »jag tänker, alltså är jag«), och etiken vilar på någon form av objektiv verklighet, t. ex. Gud.

För Kant är skillnaden mellan rationalism och empirism trivial och handlar bara om i vilken utsträckning sinneserfarenheten duger som kunskapsgrund. Det grundläggande epistemologiska problemet är dock att såväl empirismen och rationalismen hävdar att kunskap om verkligheten faktiskt är möjlig. Båda synsätten gör kunskapen beroende av objekten, dvs. kunskapen vilar ytterst sett på verkligheten, och frågan är bara i vilken mån detta kunskapsbygge återspeglar denna grund.

Det Kant gör är att han skiftar perspektiv. Vad händer om vi i stället sätter människan och hennes kognition – förnimmande, tänkande, kännande, vetande – i centrum, och betraktar objekten så som beroende av människan? Följden blir en människa som aktivt rekonstruerar verkligheten, och vars upplevelse beror dels på den passiva sinneserfarenheten, given a posteriori, dels på intellektets aktiva bearbetning av denna sinneserfarenhet enligt sina egna regler, givna a priori. På samma sätt som Copernicus menade att vi, för att förstå planeternas rörelser sedda från jorden, måste ta hänsyn dels till planeternas kretslopp runt solen, dels till jordens eget kretslopp, hävdade Kant att vi måste skilja på dels tinget-i-sig (das Ding an sich, den noumenala världen), dels tinget-för-oss (das Ding für uns, den fenomenala världen).

Således, såväl empirismen som rationalismen gör ett misstag när de tar för givet att vi faktiskt kan veta någonting om tinget-i-sig. Vi känner inte världen utanför vårt medvetande. Allt vi känner är hur världen framstår för oss – tinget-för-oss – och vårt medvetande är begränsat i vissa tankekategorier och kan bara tänka inom vissa ramar, där tid, rum, kausalitet och självet utgör fyra av dessa kategorier, givna a priori.

Fenomenologin tar vid här, och något förenklat kan man säga att fenomenologin är studiet av tinget-för-oss, dvs. studiet av fenomenen så som de visar sig för medvetandet. Detta medvetande betraktas dock på ett speciellt sätt inom fenomenologin, nämligen som ett riktat eller intentionalt medvetande.

Franz Brentano
(1838–1917)

Med intentionalitet menas att alla mentala fenomen tycks ha någon form av objekt. Medvetandet består av ett slags mentala handlingar, som alla är riktade mot någonting. Detta någonting, det mentala objektet, kan vara ett fysiskt existerande föremål, men också en sinnesförnimmelse, tanke, känsla eller fantasi; hur det än är, finns inga medvetandefenomen utan objekt. Vi förnimmer en vindpust, vi tänker på Pythagoras sats, vi gläds åt den godkända tentan, vi fantiserar om hur det skulle vara att vara rik – aldrig tomt, objektlöst förnimmande, tänkande, glädjande eller fantiserande. Tanken om intentionalitet härstammar från den medeltida skolastiken, men fördes in i psykologin av den tyske filosofen och psykologen Franz Brentano. (William James resonerar i Principles of Psychology på liknande sätt när han skriver om medvetandets kontinuerliga ström, men han har å andra sidan läst Brentano; se mitt inlägg om William James och funktionalismen.)

Edmund Husserl
(1859–1938)

Det var en av Brentanos elever, Edmund Husserl, som utarbetade fenomenologin som en systematisk filosofi och formulerade dess metod, ofta kallad epoché (av det forngrekiska ordet εποχή, »tillbakahållande«, som ursprungligen användes av skeptikerna för tanken att man i varje tveksam situation bör undvika att fälla ett omdöme). Epoché innebär att sätta parentes kring vår vardagliga, för-givet-tagna uppfattning om verkligheten (det som fenomenologerna benämner den naturliga attityden) och försöka finna erfarandets grundläggande struktur – eller svaret på frågan vad det är som gör att vi uppfattar någonting som någonting.

Det som fenomenologin studerar är alltså fenomenen så som de visar sig i den fenomenala världen (tinget-för-oss som Kant uttryckte det), med utgångspunkt i medvetandet och intentionaliteten. För fenomenologen yttrar sig intentionaliteten i att varje medvetandeakt har två poler, dels sättet att vara medveten om någonting (noesis, grek. νόησις, »varseblivning«, »tänkande«, »förstånd«), dels det som medvetandet är riktat mot (noema, grek. νόημα, »det tänkta«, »tanke«, »idé«). Dessa är oupplösligt förbundna. Medvetandeakten att se ett träd består således av två poler, seende-av-träd (noesis) samt träd-såsom-sett (noema). Den fenomenologiska metoden består i att reflektera över denna intentionala korrelation mellan noesis och noema.

Husserls fenomenologi brukar kallas för transcendental, dvs. den försöker sträcka sig bortom de ändliga tingen och finna erfarandets grundläggande struktur. Det Husserl söker är en stabil och orubblig grund för vetenskapen, och han är starkt kritisk till den samtida naturalismen, dvs. antagandet att allt som existerar går att studera med vetenskapliga metoder, inklusive psyket. Detta, menar Husserl, är naivt. Husserl menar att vi först grundligt måste kartlägga det fenomen vi avser studera innan vi försöker formulera några teorier om det. Husserl presenterar fenomenologin som en strikt deskriptiv (beskrivande) vetenskap och vill se fenomenologin som det fundament på vilken all annan vetenskap måste byggas. Trots allt är det ju hur vi uppfattar fenomenen som ligger till grund för all vår kunskap, inklusive naturvetenskapen.

Fenomenologin har uttolkats och utvecklats i olika riktningar av bland andra Martin Heidegger, Jean-Paul Sartre och Maurice Merleau-Ponty. De tar avstånd från Husserls försök till en ren, transcendental fenomenologi och utvecklar vad som brukar kallas en existentialfilosofisk riktning av fenomenologi som betonar människans och tingens världslighet. Det faktum att vi existerar i världen (vara-i-världen) innebär att tingen och deras innebörd eller mening redan är givna, förmedlade av språk, kultur och historia. Det räcker inte med att bara betrakta fenomenen, eftersom den erfarenhetens struktur som fenomenologin eftersträvar i själva verket handlar om förståelse. Tingen och erfarandet måste därför tolkas. Denna hermeneutiska (tolkande) fenomenologi har framför allt utvecklats av Martin Heidegger, Hans-Georg Gadamer och Paul Ricœur.

Fenomenologin har aldrig utgjort en »skola« inom psykologin på samma sätt som behaviorismen eller kognitivismen. Fenomenologiska perspektiv och ansatser – inte minst som kritik av de rådande, naturvetenskapligt orienterade paradigmen – har däremot alltid förekommit parallellt med de dominerande skolorna inom psykologin. Husserls fenomenologi hade också stor betydelse för gestaltpsykologin.