Lärande som biokemisk eller sociokulturell process?

Egentligen borde jag akta mig för diskussioner på twitter, eftersom de 140 tecken som där erbjuds per inlägg snabbt blir otillräckligt, åtminstone för mig. Detta blogginlägg har sin upprinnelse i en sådan diskussion med Tomas de Ming.

Det började med ett boktips som dök upp i den pågående twitterdebatten kring den svenska skolan (sammanfattad av Johan Groth). Boken var Den lärande hjärnan av Torkel Klingberg. Jag fastnade redan på de två första meningarna i förlagets beskrivning av boken:

Allt lärande sker i hjärnan, och nyckeln till barns utveckling finns i hur hjärnan formas. Men hur går vi från kunskap om nervceller till undervisning i klassrummet?

För att göra en lång historia kort, återspeglar detta ett reduktionistiskt synsätt på kunskap och mänsklig aktivitet. Reduktionism innebär att fenomen på en viss förklaringsnivå uttömmande kan förklaras av fenomen på en mer grundläggande förklaringsnivå. Således skulle sociala och samhälleliga företeelser kunna förklaras med psykologi. Alla psykologiska processer kan i sin tur uttömmande förklaras med fysiologi och biokemiska processer, och så vidare. I slutänden kan allt reduceras till fysik – men det betyder inte att det bör göra det.

Ett reduktionistiskt (och för all del också materialistiskt) synsätt på kunskap och lärande innebär ett slags »bottom–up« perspektiv. Vår biologi lägger grunden för allt tänkande och lärande, och eftersom allt detta i grunden handlar om hjärnans aktivitet kan detta bara förstås mot bakgrund av vår kunskap om hjärnan och dess processer. Kunskap och färdigheter betraktas som en form av mental representation, lagrad någonstans i hjärnan (ett fenomen som brukar förklaras med long-term potentiation, LTP). Detta synsätt är helt i linje med Jean Piagets teori om kognitiv utveckling: kunskap och färdigheter är inre, kognitiva strukturer och konstrueras genom assimilation och ackomodation (konstruktivism – dock inte att förväxla med social konstruktionism).

Kunskap enligt detta synsätt är alltså något som finns inuti individen, och det kan därför undersökas genom att studera enbart individen, ungefär som man kan studera en bilmotor genom att öppna motorhuven. Detta är också den bärande tanken när man konstruerar individuella examinationsformer i utbildningen, till exempel skriftliga prov.

Den ryske psykologen och pedagogen Lev Vygotskij (1896–1934) menade däremot att kunskap och färdigheter inte kan ses som någonting isolerat inuti individen. Lärande sker alltid i en social och kulturell kontext, där först föräldrar och senare lärare spelar mycket stor roll i hur barnet skapar en förståelse för världen. Människan kan inte ses som en isolerad individ, utan kan bara förstås utifrån sitt sociokulturella sammanhang. Detta betyder att vad en individ presterar ryckt ur sitt sociala sammanhang (t. ex. under en skriftlig examination) kan vara något helt annat än vad denne kan uppnå i samspel med andra, till exempel läraren. Det är denna proximala utvecklingszon, alltså den kunskap och de färdigheter som ligger inom räckhåll, som är det avgörande enligt Vygotskij – inte vad barnet redan uppnått.

Ett sociokulturellt perspektiv på lärande innebär att att kultur inte är något som »adderas« till människan i termer av »kulturella faktorer«, utan något som föregår såväl upplevelse som förståelse av fenomen. Kultur utgör i själva verket den grundläggande »betydelseväv« som människor använder för att göra sig själva och sin värld begriplig:

… »kultur« kan ses som en väv, eller ett universum, av betydelser, som ordnar och ger form åt människors upplevelser och verklighet som människor. Kultur gör upplevelser vetbara på vissa sätt, och följaktligen inte på andra sätt.

(Magnusson & Marecek, 2010, s. 58)

Med andra ord, kunskap och lärande kan inte helt och hållet föras tillbaka på biologi. Att föra in »kunskap om nervceller« i pedagogiken är värdefullt, förvisso, men inte om det sker på bekostnad av synen på lärande och kunskap som en social process. Detta är något som jag menar håller på att ske: med alltfler diagnoser av typen ADHD och autismspektrumstörning individualiserar och medikaliserar vi en problematik som i själva verket är social och kulturell.

Referenser

• Magnusson, E., & Marecek, J. (2010). Genus och kultur i psykologi: teorier och tillämpningar. Stockholm: Natur & Kultur.