Om moderskapets återskapande

Nancy Chodorow
(f. 1944)

”Women mother daughters who, when they become women, mother” skriver psykoanalytikern och sociologen Nancy Chodorow i sin numera klassiska bok The reproduction of mothering (Chodorow, 1978, s. 210). Frasen går inte riktigt att översätta, eftersom verbet to mother inte har någon given motsvarighet på svenska. Kvinnor tar hand om sina döttrar, ”modrar” dem, på ett sådant sätt att de både är rustade för och själva önskar att bli mödrar. Chodorow vill visa hur moderskapet skapas och återskapas – det är inget som kvinnor kan naturligt, ingen modersinstinkt eller förprogrammerat biologiskt program som aktiveras under graviditet, förlossning och amning.

”Familjer skapar könade, heterosexuella barn, förberedda för äktenskapet”, skriver Chodorow (1978, s. 199, min översättning), och fortsätter: ”Men familjer som organiseras kring kvinnors omhändertagande av barnen och manlig dominans skapar oförenliga relationella behov hos män och kvinnor.” Chodorow beskriver denna asymmetri med utgångspunkt i psykoanalytisk teori, och för att förstå hennes resonemang behöver vi först rekapitulera några psykoanalytiska grundteser:

1. De flesta av våra önskningar, begär och behov är omedvetna. Vi har i allmänhet inte en aning om varför vi gör som vi gör, eftersom våra motiv är dolda, även för oss själva. Ett skämt som får någon att skratta, kan vara ett uttryck för ett omedvetet sexuellt begär (”jag vill ligga med dig”), men lika gärna ett uttryck för omedvetna aggressiva impulser (”jag vill döda dig”). Vårt sofistikerade och socialt accepterade sätt att vara, ja, hela vår kultur, är bara en tunn fernissa på en kokande kittel av primitiva önskningar och begär. I grund och botten handlar det mesta om reproduktion och aggression.
2. Sigmund Freud lade stor vikt vid att själslivet drivs av ett slags psykisk energi som han kallade libido. Denna energi kan inte förstöras utan måste få utlopp på något sätt (jämför termodynamikens första huvudsats). Eftersom ett omedelbart utlopp för våra drifter och begär sällan är praktiskt möjligt eller socialt accepterat, förvrängs de, ofta till oigenkännelighet (t. ex. genom överdriven vänlighet mot någon vi allra helst skulle vilja döda). Senare psykoanalytiska teoretiker har övergett Freuds snarast hydrauliska modell, men tanken på behov och affekter som ett slags själens krafter finns kvar (därav den alternativa benämningen psykodynamisk teori, av ψυχή, ”själ”, och δύναμη, ”kraft”).
3. Motstridiga önskningar, verklighetens begränsingar och sociala normer orsakar inre konflikter, vilket leder till ångest (objektlös fruktan). Psyket hanterar dessa konflikter och skyddar sig mot ångesten genom psykiska försvar av olika slag, till exempel projektion (min inre konflikt förläggs till någon annan – det är inte jag som är arg, det är du) eller rationalisering (min inre konflikt bortförklaras med förnuftsargument). En särställning intas av försvarsmekanismen bortträngning, som innebär att konflikten förpassas till det omedvetna. Bortträngning är ett slags avsiktlig glömska: det som är bortträngt finns inte och har aldrig inträffat.
4. Enligt objektrelationsteorin införlivar (introjicerar) jaget ständigt andra personer som ett slags inre objekt. Barnets primära ”signifikanta andra” utgör de viktigaste personerna som introjiceras som objekt, och Chodorow gör en viktig poäng av att det ”primära kärleksobjektet” som ”investeras med libido” praktiskt taget alltid är modern. Dessa inre objekt projiceras sedan på andra personer, och på så sätt står barnets första nära relationer som modell för alla andra relationer. För att ta ett exempel: Om det primära kärleksobjektet (oftast mamma) är nyckfullt och oförutsägbart, kan barnet i vuxen ålder få problem med närhet och tillit nära relationer.
5. Barnets sexuella identitet grundläggs vid 3–5 års ålder under den så kallade oidipala fasen, där barnet bland annat inser vidden av att andra människor har egna, inre psykologiska världar (ibland kallat ”theory of mind”) och relationen till modern inte är exklusiv utan delas med andra, i synnerhet fadern. Kort sagt, de dyadiska relationerna utvecklas till ett triangeldrama. Större delen av Chodorows bok behandlar hur flickans pre-oidipala bisexualitet (eller snarare ”sexualitet”, utan prefix) i oidipuskomplexet formas till heterosexualitet.

Chodorow själv sammanfattar det på följande sätt:

Psychoanalysts argue that personality both results from and consists in the ways a child appropriates, internalizes and organies early experiences in their family – from the fantasies they have, the defenses they use, the ways they channel and redirect drives in this object-relational context. A person subsequently imposes this intrapsychic structure, and the fantasies, defenses, and relational modes and preoccupations which go with it, onto external social situations. This reexternalization (or mutual reexternalization) is a major constituting feature of social and interpersonal situations themselves.

(Chodorow, 1978, s. 205–206)

Så, hur går det till när pojkar och flickor formas till könade, heterosexuella vuxna, där kvinnorna med självklarhet tar hand om barnen? Det hela har sin grund i oidipuskomplexet, som hör till den psykoanalytiska skolans mest komplexa, obskyra och svårbegripliga teorier. Utan anspråk på att själv egentligen förstå teorin, skall jag här försöka redogöra för några av Chodorows tankegångar.

Under den preiodipala fasen, alltså från det att barnet är nyfött till omkring 3–4 år, har barnet en indiskriminant sexualitet, dvs. barnet riktar sin kärlek mot den primära vårdnadshavaren, som introjiceras som det ”primära kärleksobjektet”. För såväl flickan som pojken är det primära kärleksobjektet modern, vilket Chodorow menar är en konsekvens av det kapitalistiska samhällets sociala organisation, inte något slags biologiskt faktum.

Detta primära kärleksobjekt är både lockande och skrämmande. Å ena sidan innebär det en närmast salig förening och enhet med den oändligt älskande modern, å andra sidan självförlust och absolut beroende. Barnet bär inom sig en längtan att återförenas med modern, en längtan som följer med genom hela livet, om än bortträngd och omedveten. Samtidigt söker barnet frigörelse och flykt från det absoluta beroendet, också det ett (omedvetet) tema som följer med genom livet.

För pojken är oidipuskomplexet relativt enkelt och rättframt. Kärleken till modern trängs bort till det omedvetna. Som vuxen söker mannen en relation med en kvinna som gärna liknar modern. Den vuxna parrelationen återaktiverar den intensiva och exklusiva modersrelationen. I samlaget kan mannen genom kvinnan uppleva en återförening med det primära kärleksobjektet. Relationen till kvinnan är allt mannen behöver.

Pojken söker identifikation med fadern, som erbjuder separation från modern, men fadern är frånvarande, antingen fysiskt eller emotionellt, eller bådadera, och identifikationen blir därför idealiserad, grovt tillyxad och stereotyp. Eftersom modern, av skäl som jag återkommer till, erotiserar relationen till pojken och dessutom distansierar honom i sin annorlundahet, aktiveras och avslutas den oidipala fasen tidigt, innan fadern ens blir aktuell i det oidipala triangeldramat.

Lösningen av oidipuskomplexet är total och allomfattande: det är inte bara det primära kärleksobjektet som trängs bort, utan pojkens alla emotionella och relationella behov. Pojken blir, grovt uttryckt, en emotionell krympling som samtidigt är mycket sårbar vid exempelvis separationer. Och han är definitivt inte rustad att ta hand om barn.

För flickan är oidipuskomplexet mer komplext, om man säger så. Precis som för pojken är modern det primära kärleksobjektet, men det kan inte vara det på grund av tabut mot homosexualitet. Således gör hon fadern till primärt kärleksobjekt, men framför allt ett erotiskt sådant. Modersobjektet kvarstår som det emotionella objektet. Flickan oscillerar mellan fader och modern och hennes oidipuskomplex får inte samma definitiva lösning som pojkens. Den oidipala triangeln blir aldrig helt bortträngd.

Detta får två konsekvenser för kvinnan. För det första, män kan inte fylla kvinnors emotionella behov på samma sätt som kvinnor kan fylla mäns emotionella behov. Män kan inte erbjuda samma primitiva återförening med kärleksobjektet som män upplever i samlaget. Kvinnor kan bara uppleva det sekundärt, genom identifikation med mannen eller sin egen mor. För det andra, kvinnor älskar män i en triad, inte dyad. Män kan fylla deras erotiska behov, men inte de emotionella. Denna situation förstärks av att männen i stor utsträckning trängt bort sina egna emotionella behov.

Flickan identifierar sig med fadern för att kunna känna sig separat och älskad. Eftersom fadern oftast är fysiskt eller emotionellt frånvarande, blir relationen idealiserad och orealistisk. Detta leder till att kvinnor har överseende med mäns emotionella brister. De tränger bort aggressiva och erotiska impulser, vilket i förlängningen drabbar kvinnans sexualitet.

Om nu en man inte kan fylla kvinnans emotionella behov och hon dessutom förhåller sig till män i triangulära relationer, vad kan hon göra? Chodorow nämner två alternativ: hon kan antingen bli lesbisk (vilket, förvisso, kan erbjuda upplevelsen av primitiv återförening, men de flesta kvinnor är trots allt inte homosexuella), eller bilda familj och förvandla det dyadiska äktenskapet till en triangulär relationskontext.

Eftersom kvinnan således är emotionellt rustad för att ta hand om barn, och män inte är det, och barn dessutom fyller kvinnans emotionella behov, återskapas den familjesituation som från första början gav upphov till den ”oidipala asymmetri” som gjorde henne till den självklara modern, dvs. en familjestruktur där modern har huvudansvaret för barnen och mannen är fysiskt eller emotionellt frånvarande, eller bådadera.

För Chodorow är detta moderskapets återskapande mer komplext än att vi lär oss vissa könsroller eller socialiseras in i vissa sätt att tänka. Det handlar om grundläggande emotionella behov, drifter och önskningar som, på grund av ekonomisk och social organisation, leder till att män och kvinnor blir olika och i någon mening komplementära, och därigenom gång på gång återskapar det oidipala drama som från första början gjorde dem så emotionellt och relationellt olika.

Chodorows lösning, som hon presenterar i bokens sista kapitel, är egentligen mycket enkel, nämligen att män behöver ta aktiv del i föräldraskapet, och då inte bara som något slags manlighetsförebilder som skall förhindra att pojkar blir ”feminina”, utan ett föräldraskap som bär samma emotionella kvalitéer som kvinnors föräldraskap. I psykoanalytisk teori antas fadern ofta vara nödvändig för barnets separation från modern, men Chodorow menar att det absoluta beroendet och den primära identifikationen med modern aldrig skulle inträffa om män var lika emotionellt närvarande i föräldraskapet. Chodorow tänker sig att en förändring kan komma till stånd genom sociala reformer – något som också skett i Sverige under de snart 35 år som förflutit sedan boken skrevs, men inte alls i samma utsträckning i USA.

Referenser

Chodorow, N. (1978). The reproduction of mothering: Psychoanalysis and the sociology of gender. Berkeley, CA: University of California. (Delvis tillgänglig från http://www.google.com/books?id=-3lRyB7uYbEC)