Om moderskapets återskapande

Nancy Chodorow
(f. 1944)

”Women mother daughters who, when they become women, mother” skriver psykoanalytikern och sociologen Nancy Chodorow i sin numera klassiska bok The reproduction of mothering (Chodorow, 1978, s. 210). Frasen går inte riktigt att översätta, eftersom verbet to mother inte har någon given motsvarighet på svenska. Kvinnor tar hand om sina döttrar, ”modrar” dem, på ett sådant sätt att de både är rustade för och själva önskar att bli mödrar. Chodorow vill visa hur moderskapet skapas och återskapas – det är inget som kvinnor kan naturligt, ingen modersinstinkt eller förprogrammerat biologiskt program som aktiveras under graviditet, förlossning och amning.

”Familjer skapar könade, heterosexuella barn, förberedda för äktenskapet”, skriver Chodorow (1978, s. 199, min översättning), och fortsätter: ”Men familjer som organiseras kring kvinnors omhändertagande av barnen och manlig dominans skapar oförenliga relationella behov hos män och kvinnor.” Chodorow beskriver denna asymmetri med utgångspunkt i psykoanalytisk teori, och för att förstå hennes resonemang behöver vi först rekapitulera några psykoanalytiska grundteser:

1. De flesta av våra önskningar, begär och behov är omedvetna. Vi har i allmänhet inte en aning om varför vi gör som vi gör, eftersom våra motiv är dolda, även för oss själva. Ett skämt som får någon att skratta, kan vara ett uttryck för ett omedvetet sexuellt begär (”jag vill ligga med dig”), men lika gärna ett uttryck för omedvetna aggressiva impulser (”jag vill döda dig”). Vårt sofistikerade och socialt accepterade sätt att vara, ja, hela vår kultur, är bara en tunn fernissa på en kokande kittel av primitiva önskningar och begär. I grund och botten handlar det mesta om reproduktion och aggression.
2. Sigmund Freud lade stor vikt vid att själslivet drivs av ett slags psykisk energi som han kallade libido. Denna energi kan inte förstöras utan måste få utlopp på något sätt (jämför termodynamikens första huvudsats). Eftersom ett omedelbart utlopp för våra drifter och begär sällan är praktiskt möjligt eller socialt accepterat, förvrängs de, ofta till oigenkännelighet (t. ex. genom överdriven vänlighet mot någon vi allra helst skulle vilja döda). Senare psykoanalytiska teoretiker har övergett Freuds snarast hydrauliska modell, men tanken på behov och affekter som ett slags själens krafter finns kvar (därav den alternativa benämningen psykodynamisk teori, av ψυχή, ”själ”, och δύναμη, ”kraft”).
3. Motstridiga önskningar, verklighetens begränsingar och sociala normer orsakar inre konflikter, vilket leder till ångest (objektlös fruktan). Psyket hanterar dessa konflikter och skyddar sig mot ångesten genom psykiska försvar av olika slag, till exempel projektion (min inre konflikt förläggs till någon annan – det är inte jag som är arg, det är du) eller rationalisering (min inre konflikt bortförklaras med förnuftsargument). En särställning intas av försvarsmekanismen bortträngning, som innebär att konflikten förpassas till det omedvetna. Bortträngning är ett slags avsiktlig glömska: det som är bortträngt finns inte och har aldrig inträffat.
4. Enligt objektrelationsteorin införlivar (introjicerar) jaget ständigt andra personer som ett slags inre objekt. Barnets primära ”signifikanta andra” utgör de viktigaste personerna som introjiceras som objekt, och Chodorow gör en viktig poäng av att det ”primära kärleksobjektet” som ”investeras med libido” praktiskt taget alltid är modern. Dessa inre objekt projiceras sedan på andra personer, och på så sätt står barnets första nära relationer som modell för alla andra relationer. För att ta ett exempel: Om det primära kärleksobjektet (oftast mamma) är nyckfullt och oförutsägbart, kan barnet i vuxen ålder få problem med närhet och tillit nära relationer.
5. Barnets sexuella identitet grundläggs vid 3–5 års ålder under den så kallade oidipala fasen, där barnet bland annat inser vidden av att andra människor har egna, inre psykologiska världar (ibland kallat ”theory of mind”) och relationen till modern inte är exklusiv utan delas med andra, i synnerhet fadern. Kort sagt, de dyadiska relationerna utvecklas till ett triangeldrama. Större delen av Chodorows bok behandlar hur flickans pre-oidipala bisexualitet (eller snarare ”sexualitet”, utan prefix) i oidipuskomplexet formas till heterosexualitet.

Chodorow själv sammanfattar det på följande sätt:

Psychoanalysts argue that personality both results from and consists in the ways a child appropriates, internalizes and organies early experiences in their family – from the fantasies they have, the defenses they use, the ways they channel and redirect drives in this object-relational context. A person subsequently imposes this intrapsychic structure, and the fantasies, defenses, and relational modes and preoccupations which go with it, onto external social situations. This reexternalization (or mutual reexternalization) is a major constituting feature of social and interpersonal situations themselves.

(Chodorow, 1978, s. 205–206)

Så, hur går det till när pojkar och flickor formas till könade, heterosexuella vuxna, där kvinnorna med självklarhet tar hand om barnen? Det hela har sin grund i oidipuskomplexet, som hör till den psykoanalytiska skolans mest komplexa, obskyra och svårbegripliga teorier. Utan anspråk på att själv egentligen förstå teorin, skall jag här försöka redogöra för några av Chodorows tankegångar.

Under den preiodipala fasen, alltså från det att barnet är nyfött till omkring 3–4 år, har barnet en indiskriminant sexualitet, dvs. barnet riktar sin kärlek mot den primära vårdnadshavaren, som introjiceras som det ”primära kärleksobjektet”. För såväl flickan som pojken är det primära kärleksobjektet modern, vilket Chodorow menar är en konsekvens av det kapitalistiska samhällets sociala organisation, inte något slags biologiskt faktum.

Detta primära kärleksobjekt är både lockande och skrämmande. Å ena sidan innebär det en närmast salig förening och enhet med den oändligt älskande modern, å andra sidan självförlust och absolut beroende. Barnet bär inom sig en längtan att återförenas med modern, en längtan som följer med genom hela livet, om än bortträngd och omedveten. Samtidigt söker barnet frigörelse och flykt från det absoluta beroendet, också det ett (omedvetet) tema som följer med genom livet.

För pojken är oidipuskomplexet relativt enkelt och rättframt. Kärleken till modern trängs bort till det omedvetna. Som vuxen söker mannen en relation med en kvinna som gärna liknar modern. Den vuxna parrelationen återaktiverar den intensiva och exklusiva modersrelationen. I samlaget kan mannen genom kvinnan uppleva en återförening med det primära kärleksobjektet. Relationen till kvinnan är allt mannen behöver.

Pojken söker identifikation med fadern, som erbjuder separation från modern, men fadern är frånvarande, antingen fysiskt eller emotionellt, eller bådadera, och identifikationen blir därför idealiserad, grovt tillyxad och stereotyp. Eftersom modern, av skäl som jag återkommer till, erotiserar relationen till pojken och dessutom distansierar honom i sin annorlundahet, aktiveras och avslutas den oidipala fasen tidigt, innan fadern ens blir aktuell i det oidipala triangeldramat.

Lösningen av oidipuskomplexet är total och allomfattande: det är inte bara det primära kärleksobjektet som trängs bort, utan pojkens alla emotionella och relationella behov. Pojken blir, grovt uttryckt, en emotionell krympling som samtidigt är mycket sårbar vid exempelvis separationer. Och han är definitivt inte rustad att ta hand om barn.

För flickan är oidipuskomplexet mer komplext, om man säger så. Precis som för pojken är modern det primära kärleksobjektet, men det kan inte vara det på grund av tabut mot homosexualitet. Således gör hon fadern till primärt kärleksobjekt, men framför allt ett erotiskt sådant. Modersobjektet kvarstår som det emotionella objektet. Flickan oscillerar mellan fader och modern och hennes oidipuskomplex får inte samma definitiva lösning som pojkens. Den oidipala triangeln blir aldrig helt bortträngd.

Detta får två konsekvenser för kvinnan. För det första, män kan inte fylla kvinnors emotionella behov på samma sätt som kvinnor kan fylla mäns emotionella behov. Män kan inte erbjuda samma primitiva återförening med kärleksobjektet som män upplever i samlaget. Kvinnor kan bara uppleva det sekundärt, genom identifikation med mannen eller sin egen mor. För det andra, kvinnor älskar män i en triad, inte dyad. Män kan fylla deras erotiska behov, men inte de emotionella. Denna situation förstärks av att männen i stor utsträckning trängt bort sina egna emotionella behov.

Flickan identifierar sig med fadern för att kunna känna sig separat och älskad. Eftersom fadern oftast är fysiskt eller emotionellt frånvarande, blir relationen idealiserad och orealistisk. Detta leder till att kvinnor har överseende med mäns emotionella brister. De tränger bort aggressiva och erotiska impulser, vilket i förlängningen drabbar kvinnans sexualitet.

Om nu en man inte kan fylla kvinnans emotionella behov och hon dessutom förhåller sig till män i triangulära relationer, vad kan hon göra? Chodorow nämner två alternativ: hon kan antingen bli lesbisk (vilket, förvisso, kan erbjuda upplevelsen av primitiv återförening, men de flesta kvinnor är trots allt inte homosexuella), eller bilda familj och förvandla det dyadiska äktenskapet till en triangulär relationskontext.

Eftersom kvinnan således är emotionellt rustad för att ta hand om barn, och män inte är det, och barn dessutom fyller kvinnans emotionella behov, återskapas den familjesituation som från första början gav upphov till den ”oidipala asymmetri” som gjorde henne till den självklara modern, dvs. en familjestruktur där modern har huvudansvaret för barnen och mannen är fysiskt eller emotionellt frånvarande, eller bådadera.

För Chodorow är detta moderskapets återskapande mer komplext än att vi lär oss vissa könsroller eller socialiseras in i vissa sätt att tänka. Det handlar om grundläggande emotionella behov, drifter och önskningar som, på grund av ekonomisk och social organisation, leder till att män och kvinnor blir olika och i någon mening komplementära, och därigenom gång på gång återskapar det oidipala drama som från första början gjorde dem så emotionellt och relationellt olika.

Chodorows lösning, som hon presenterar i bokens sista kapitel, är egentligen mycket enkel, nämligen att män behöver ta aktiv del i föräldraskapet, och då inte bara som något slags manlighetsförebilder som skall förhindra att pojkar blir ”feminina”, utan ett föräldraskap som bär samma emotionella kvalitéer som kvinnors föräldraskap. I psykoanalytisk teori antas fadern ofta vara nödvändig för barnets separation från modern, men Chodorow menar att det absoluta beroendet och den primära identifikationen med modern aldrig skulle inträffa om män var lika emotionellt närvarande i föräldraskapet. Chodorow tänker sig att en förändring kan komma till stånd genom sociala reformer – något som också skett i Sverige under de snart 35 år som förflutit sedan boken skrevs, men inte alls i samma utsträckning i USA.

Referenser

Chodorow, N. (1978). The reproduction of mothering: Psychoanalysis and the sociology of gender. Berkeley, CA: University of California. (Delvis tillgänglig från http://www.google.com/books?id=-3lRyB7uYbEC)

Feminism och illvilliga män

Under senare år har dock en oro och kritik framförts från feministiskt håll mot det ”nya” faderskapets innebörd för jämställdheten mellan könen. […] De konstaterade att männen endast lade beslag på de mer attraktiva delarna av föräldraskapet och lämnade de tråkiga åt kvinnorna. Utåt sett framstod männen som jämställda, men i det inre familjearbetet förändrades inte den grundläggande ojämlikheten mellan könen. (Plantin, 2001, s. 41–42)

Detta citat provocerar mig, av två skäl. För det första, det är normativt, vilket i och för sig ligger i jämställdhetsidealets natur: det bör vara på ett visst sätt. Men bakom den normativa föreställningen om jämställdhet – som för övrigt kan betyda många olika saker beroende på vem man frågar – ligger grundantagandet att det inte finns några essentiella skillnader mellan män och kvinnor. Det är en lika grundlös utgångspunkt som idén att det finns en av naturen given skillnad mellan män och kvinnor och att denna skillnad innebär olika roller för män respektive kvinnor. Eftersom frågan tenderar att landa i en fruktlös debatt om vad som egentligen är arv respektive miljö, är det till syvende och sist en fråga om tro. I dagens Sverige finns bara ett tillåtet sätt att tro.

Jag minns när jag under ett seminarium under psykologprogrammet ställde den förbjudna frågan: ”Vad är per definition problemet med könsroller?” Med roll i det här sammanhanget menas normer – kollektiva idéer om vilka beteenden som är tillåtna respektive icke tillåtna – som gäller för enskilda individer (Wheelan, 2005). Reaktionen på min fråga var häpnadsväckande. Det var som om jag hade svurit i kyrkan, ja, ännu värre, som om jag hade smädat krucifixet och pinkat i dopfunten. Frågan var helt enkelt en omöjlig fråga, och vittnade bara om min fundamentala okunskap, som om jag vore en övervintrad dinosaurie från äldre stenåldern.

Nog för att roller och stereotyper ställer till elände, nog för att det finns maktassymmetrier mellan könen (åt båda håll) – men jag har fortfarande inte fått svar på min fråga. Varför är könsroller i sig ett problem? Problemen som man talar om handlar ju snarast om hur könsrollerna är utformade och kollektivt förhandlade, eller hur man skall uttrycka det. Men, återigen, det kan ju vara min okunskap.

Och det får vara hur det vill med den manliga respektive kvinnliga essensen. Måhända är män och kvinnor, i likhet med hanar och honor hos mängder av djurarter, skapade för olika roller. Måhända finns inga generella skillnader att tala om. Däremot är jag konservativ i den meningen att jag tror att människor förändras långsamt, och att social ingenjörskonst i syfte att dana goda samhällsmedborgare minst sagt är vanskliga projekt.

För det andra – alltså det andra skälet till att citatet ovan provocerar mig – är hur det uttrycks. Jag har ingen anledning att betvivla själva sakfrågan, att kvinnor i större utsträckning står för det som man tänker sig är ”tråkiga” hushållsuppgifter och männen för de ”roliga”. Det bygger säkert på statistik (som, om man frågar Mark Twain, bara är en sofistikerad variant av lögn). Men sättet som det uttrycks på antyder också förklaringar till varför det är som det är. Männen gör bara det roliga för att de ”endast lade beslag på de mer attraktiva delarna av föräldraskapet”. Männens intentioner, deras själviska avsikter, var att bara kapa åt sig det roliga, och lämna de tråkiga uppgifterna åt kvinnorna.

Jag vill ogärna tro att alla män, eller män i allmänhet, är så illvilliga och självupptagna. Säkert är det bara för att jag själv är man, kanske till och med för att jag är en övervintrad dinosaurie från äldre stenåldern, men jag vill inte tro att det är så. Jag vill gärna ha högre tankar om människan och mannen.

---

Plantin, L. (2001). Män, familjeliv och föräldraskap. Umeå: Boréa.
Wheelan, S. A. (2005). Group processes: A developmental perspective. Boston: Allyn and Bacon .

Nyblivna föräldrar och stödet från far- och morföräldrar

Laura Hansen och Elizabeth Jacob (1992) intervjuade 86 nyblivna föräldrar om det stöd de fick från sina egna föräldrar i samband med föräldrablivandet. Det hela skedde inom ramen för ett projekt kallat Family circle vid Youth and family counseling i Libertyville, Illinois. Projektet startade för 25 år sedan, och artikeln har nästan 20 år på nacken, men resultatet är likväl intressant eftersom det är en av de mycket få artiklar jag hittat som berör min egen frågeställning.

Hansen och Jacob skriver att föräldrablivandet innebär stora förändringar för såväl föräldrar som far- och morföräldrar:

Major changes occur for the new parents in their relationship to each other and to their parents. The grandparents are also faced with changes when their children become parents. In most families, both generations must handle the revival of old issues. (Hansen & Jacob, 1992, s. 471)

De refererar till tidigare forskning om far- och morföräldrars relation till sina barnbarn, men få studier tar upp dynamiken över flera generationer (”intergenerational aspects”). Detta gällde 1992 när Hansen och Jacob skrev sin artikel, och det verkar fortfarande gälla – åtminstone om man ser till det magra resultat mina litteratursökningar ger.

Hansen och Jacob utgår från en stress–stöd–coping-modell, där tanken är att socialt stöd är nödvändigt för att för att individer och familjer skall kunna hantera den fullt normala stress som exempelvis ett föräldrablivande innebär. Brist på socialt stöd innebär ökad risk för dysfunktionalitet och annat elände.

Syftet med studien är i linje med min egen forskningsfråga, nämligen

[…] to gain knowledge about the transition to parenthood as it affects and is experienced by new parents and grandparents, with a focus on coping strategies and shifts in family relationships […] (Hansen & Jacob, 1992, s. 472)

Inom ramen för ett projekt som tydligen kallades the three generation project ville man samtidigt erbjuda stöd i form av bland annat intervjuer och samtalsgrupper för såväl föräldrar som far- och morföräldrar. De teoretiska perspektiven är utvecklingspsykologi, psykodynamisk personlighetspsykologi och systemteori.

Studien berör i stort sett bara vit, välutbildad medelklass med en medianålder kring 30 år. Dessutom boende i Illinois, USA, och jag förmodar att det rör sig om storstadsmiljö. Hansen och Jacob är dock medvetna om detta och gör inga försök att uttala sig om andra grupper. Tvärtom reflekterar de över vad som gäller i den aktuella kulturen, alltså vit, välutbildad, amerikansk medelklass, och de stötte också på familjer där far- och morföräldrar inte kunde acceptera varandra på grund av olika slags kulturskillnader.

Paren intervjuades både under graviditeten och efter födelsen, när barnet var 4–6 månader gammalt. Bland de 86 stadigvarande par som intervjuades var det hela 20% av de blivande mödrarna och 10% av de blivande männen som pratade om allvarliga konflikter inom sina respektive ursprungsfamiljer under graviditeten. Som jag förstår det, innebar det inte att de blivande föräldrarna var direkt indragna in konflikten, utan att det kunde röra sig om exempelvis de blivande far- eller morföräldrarnas egna skilsmässa.

Hur som helst, intervjuerna var semistrukturerade, och de frågor som Hansen och Jacob tar som exempel från intervjuguiden kan vara intressanta för mig:

During the first session, the couples were asked about their expectations of support from their parents […] How did their parents react to the announcement of the pregnancy? Who, if anybody, would come to help after the delivery? Did they expect support (tangible or emotional) from their parents? How available were their parents, considering the grandparents' health, geographic distance, social circumstances, and the history of family relationships? During the second session, interviewers explored the couples' experiences of support after the birth and the status of parent–grandparent relationships. Who actualy helped, in what way, and what, if anything, was helpful from grandparents? […] What were the new parents' current feelings regarding their parents? (Hansen & Jacob, 1992, s. 473)

Under projektets gång samlade man också in data från samtalsgrupperna.

Studiens största brist förefaller vara den analysmetod som användes:

From all of these sources, we developed ideas about the transition process, its challenges, opportunities for growth, and risks, which are presented below with a focus on intergenerational features of support. We believe that our exploratory approach and our findings are significant and helpful for practitioners who work with families during life transitions. (Hansen & Jacob, 1992, s. 474, min kursivering)

Vad denna ”upptäckande attityd” egentligen består av, är oklart. Det är också oklart hur de nämnda teorierna – utvecklingspsykologi, psykodynamisk teori och systemteori – förhåller sig till denna ”upptäckande attityd”.

Hansen och Jacob insåg att de måste betrakta stöd ur tre olika perspektiv: (1) Vad betyder egentligen stöd för de nyblivna föräldrarna? (2) Hur förhåller sig detta till återuppväckandet olösta problem hos individer eller inom familjer? (3) Vilka förväntningar har de nyblivna föräldrarna på sig själva, och vad förväntar de sig av sina egna föräldrar i egenskap av far- och morföräldrar?

Hansen och Jacob undersökte också stöd utifrån de nyblivna far- och morföräldrarnas perspektiv: (1) Vilka förväntningar har de på sig själva? (2) Hur påverkar de egna övergångarna i livet, till exempel bli pensionerad, möjligheterna att ge stöd? (3) Vilka aspekter av de nyblivna föräldrarnas instabila och sköra tillstånd – till exempel motsägelsefulla behov och krav försvårar givandet och mottagandet av stöd?

Hansen och Jacob delar in resultatet i fem punkter:

1. Utveckling och förändring hos nyblivna föräldrar samt far- och morföräldrar: Detta avsnitt veckar utgå mycket från psykodynamisk utvecklingspsykologi. Tanken är att den egna barndomen aktualiseras i samband med föräldrablivandet:

   Many parents look upon parenthood as a chance to do some things differently with their own children—often the hope and intent is to do better than their parents did. However, because of unforeseen events during pregnancy, delivery , and the postpartum period, many of the essentially mature and well-settled new parents that we talked to were jolted out of the illusion that they were in full control of their lives. (Hansen & Jacobs, 1992, s. 474)

   Uppenbart, åtminstone för Hansen och Jacob, var de nyblivna föräldrarnas medvetna eller omedvetna fantasi att på något sätt få ta del av det perfekta föräldraskap som de själva inte fick.
   
   Innan förlossningen tänkte sig den blivande föräldrarna att de först ville ta det lugnt och ”become a family” innan far- och morföräldrar involverades. De ville inte ha någon hjälp utifrån (vilket Hansen och Jacob mycket riktigt påpekar hänger samman med en kulturell föreställning om familjen som enbart kärnfamilj med mamma–pappa–barn). Efter några skriknätter ringde de i alla fall till mormor eller farmor (men inte morfar eller farfar).


2. Förändrade relationer: De föräldrar som upplevde att de blev betraktade som mer mogna och vuxna tyckte också att relationen till de egna föräldrarna fördjupades:

   A father said, “They no longer see me as a little boy,” and a mother stated, “They have more respect for me as an adult and a parent.” Another mother said, “I judge them less as parents—I am more accepting of them as people.” Several new fathers talked of bringing “pleasure” to their parents. A man described himself as a “link” between his father and his son. (Hansen & Jacob, 1992, s. 475)

   Å andra sidan, det fanns också besvikelse:

   “I know they must have felt about me the way I do about my child, so it really mystifies me that my feelings are disregarded so often by them.” Parents commented on feeling excluded, neglected, or ignored because of their parents' preoccupation with the baby. Others expressed great anger about their parents' chronic self-involvement. (Hansen & Jacob, 1992, s. 475)



3. Erfarenheter av stöd, besvikelser och familjernas coping-förmåga: Hur man uppfattar det stöd som ges beror mycket på vilka förväntningar man har. Detta var uppenbart i studien, både vad gäller de nyblivna föräldrarnas uppfattning av vad stöd innebär, och de nyblivna far- och morföräldrarna. Till exempel, mormodern som tröstar det skrikande barnet kan till exempel upplevas som både stöd och kritik av de nyblivna föräldrarna. Hansen och Jacob skriver:

   We were struck by the high incidence of stressors during this period for an apparently stable middle-class population with very few known significant high-risk factors. The stressors included slight and serious health problems for babies, parents, and grandparents; losses of grandparents by death; job losses of fathers; mothers' return to work within weeks of delivery; and even crib death.
   
   Among our 86 couples, 65% of the mothers and 37% of the fathers reported that the first month of their baby's life was more difficult than they had expected. (Hansen & Jacob, 1992, s. 476)

4. Far- och morföräldrarnas perspektiv: Ofta krockar de nyblivna föräldrarnas behov med far- och morföräldrarnas egna. Det kan röra sig om pension, flytt, dödsfall, sjukdom, sviktande hälsa och trötthet. De skulle behöva stöd från sina barn, men nyblivna föräldrar är av naturliga själ upptagna med sig själva och sin nya familjemedlem.


5. Kultur och traditioner: Många far- och morföräldrar beklagade att de på grund av bristande hälsa eller stora geografiska avstånd inte kunde engagera sig i den nya familjen. Större betydelse hade dock kultur och tradition:

   More important than geographic distance are the discontinuities of cultures and traditions that exist in many modern families, which arise in case of couples whose family-of-origin backgrounds are widely divergent ethnically, religiously, or socioeconomically. Those couples who were unable to integrate divergencies chose either the maternal or the paternal family for support, often accentuating conflict with the other branch. (Hansen & Jacob, 1992, s. 477)

   Intressant nog knöt den nyblivna modern ofta an till sin svärmor om den egna modern inte var tillgänglig:

   In our study population, several new mothers who had lost their mothers or who had severely dysfunctional parents developed close or even idealized attachments to the father's parents, which supplied them with the necessary support. Overall, we found that both men and women had more contact with their parents once they became parents. (Hansen & Jacob, 1992, s. 477)

   Hansen och Jacob gör också en del intressanta iakttagelser när det gäller farföräldrarna:

   In contrast with some cultures, American paternal grandparents frequently consider themselves secondary to the maternal grandparents. Less seem to be expected of them by new parents, and initially they may be less involved. […] Several [grandfathers] expressed great peasure in their sons' fatherhood and involvement with the baby, coupled with regrets about their own early distance from their children, based on economic pressure and different expectations of men at that time. […] Interestingly, the degree of support received by new fathers from their parents related positively to the support the fathers gave to the new mothers and was associated with a smoother adjustment for the new parents. (Hansen & Jacob, 1992, s. 477–478)

   Hansen och Jacob berör dessutom det som jag själv tror att jag kommer att finna när jag intervjuar nyblivna föräldrar:

   Among the families in this study, the women relied heavily on peers and other sources of support outside the family. The men did not have such a richly developed social network, though some obtained support at the workplace. (Hansen & Jacob, 1992, s. 478)

   Konflikter inom och mellan familjer accentuerades i samband med ledigheter och högtider. Detta upplevdes mest som kravfyllt och besvärligt av de nya familjerna.

Summa summarum, vad är intressant för mig i den snart 20 år gamla artikeln? Jag noterar flera saker:

• Den har en frågeställning som ligger nära min egen.
• Den är 20 år gammal och berör amerikansk, vit medelklass. Det ger mig anledning att fråga hur det ser ut i dagens Sverige?
• Vad som menas med stöd är subjektivt och beror bland annat på egna erfarenheter och förväntningar. Det är riskabelt att fråga folk om ”stöd” eller ”relation” och tro att vi menar samma sak.
• Kvinnorna i studien hade ett större socialt nätverk än männen. Enligt Hansen och Jacob verkar det också som om kvinnorna behöver en ”mormor” – om inte den egna dög fick hon ta svärmor.
• Om det finns konflikter och olösta problem i ursprungsfamiljen aktualiseras de i samband med föräldrablivandet.
• Studien redovisar inte någon särskild analysmetod, inte mer än upprepade genomläsningar, samtal i forskargruppen och en ”explorativ attityd”. Här finns utrymme för en mer systematisk och dokumenterbar analysmetod.

---

Hansen, L. B. & Jacob, E. (1992). Intergenerational support during the transition to parenthood: Issues for new parents and grandparents. Families in Society, 73(8), 471-479. doi: 10.1606/1044-3894.1735

Förvånade fäder

Lesley Barclay och Deborah Lupton (1999) gjorde under andra halvan av 90-talet en studie som i mångt och mycket anknyter till mitt eget intresseområde. De följde ett antal familjer under lång tid i samband med att de blev förstagångsföräldrar. Artikeln redovisar upprepade intervjuer med 15 män kring deras erfarenheter i samband med att de blev fäder. Intervjuerna har analyserats ur ett diskurspsykologiskt perspektiv.

Det mest påfallande bland dessa mäns erfarenheter, skriver Barclay och Lupton, är hur de upplevde sig marginalserade från föräldraskapet, åtminstone de första sex månaderna. Det faktum att modern och barnet tack vare amningen hade en speciell emotionell relation som uteslöt fadern, var både oväntat och svårt att hantera.

Männen försökte leva upp till ett »nytt faderskapsideal« –»att finnas där«, »engagerat faderskap«, »anknytning« – diskursen om den »nya tidens man«, som Barclay och Lupton uttrycker det:

The expectations associated with these discourses proved, for most men we interviewed, to be unrealistic and were not achieved with the requirements of the workforce and their ›provider‹ status. Nearly all our participants found fatherhood, in the beginning at least, to be disappointing and frustrating. Most of the group expected to be more ›involved‹ than they actually were. Clearly the ›absent father‹ the men said they had experienced with their own father as children was no longer acceptable to this generation of men, but many were replicating this through force of curcumstance rather than choice. (Barclay & Lupton, 1999, s. 1019)

Männen ville vara annorlunda än sina egna fäder, men i brist på riktlinjer, ideal och rollmodeller visste de inte på vilket sätt de skulle vara annorlunda.

Artikeln är intressant för att den berör det område jag själv är intresserad av. Men studien är gjort i Australien, och det australienska samhället skiljer sig från det svenska, särskilt när det gäller syne på faderskap, pappaledighet och sådana saker.

Dessutom berör inte artikeln min kärnfråga, nämligen de nyblivna föräldrarnas relation till sina egna föräldrar. Sökandet fortsätter…

Barclay, L. & Lupton, D. (1999). The experiences of new fatherhood: A socio-cultural analysis. Journal of Advanced Nursing, 29(4), 1013-1020. doi: 10.1046/j.1365-2648.1999.00978.x