Just nu arbetar jag med ett avhandlingskapitel som skall handla om mäns möte med »barnprofessionen«, dvs. barnmorskor, läkare, distriktssköterskor och pedagoger inom mödra- och barnhälsovård. Tanken är att resultatet skall presenteras på Föreningens för familjecentralers främjande årliga konferens i Östersund 13–14 maj.
Det som blir alltmer tydligt i mitt analysarbete (som alltså grundar sig på intervjuer med tio pappor om deras föräldrablivande) är hur mötet med framför allt mödrahälsovården innebär en speciell relation till kvinnokroppen.
För det första intresserar dig mödrahälsovården för den gravida kvinnan och fostret som växer i hennes kropp. Vid varje besök medicinska provtagningar och undersökningar av kvinnans kropp för att säkerställa att graviditeten fortlöper inom fastställda statistiska normer: fostrets tillväxt skall vara si och så, dess placering si och så, och så vidare. Jag är själv ganska okunnig om vilka undersökningar som görs, hur de görs och varför, men det är inte av avgörande betydelse i det här sammanhanget. Vad som däremot är betydelsefullt är att föremålet eller studoeobjektet för dessa medicinska undersökningar är den gravida kvinnokroppen som biologisk organism. I den meningen är den blivande mamman föga mer än en inkarnation eller ett förkroppsligande av en allmän idé eller form (i aristotelisk mening). För den blivande pappan är kvinnokroppen däremot något annat, eller snarare något mer. För det första är det inte en kvinnokropp, utan en specifik kvinna till vilken han står i en speciell relation. Hans relation till denna kvinnokropp är högst intim; den är föremålet för kärlek och lust. Kvinnokroppen för honom likaväl som just denna kvinnas kropp bär på helt andra betydelser än den medicinska professionens biologiska organism. Därför kan de medicinska undersökningarna upplevas som främmande och ovälkomna »intrång« i en intim och privat värld. Detta gäller kanske särskilt gynekologiska undersökningar: en av mina informanter upplevde en vaginal ultraljudsundersökning som obehaglig, främmande och klinisk (»praktiskt medicinsk«).
För det andra äger kvinnan själv tillgång till sin kropp på ett annat sätt än mannen. Hon har tillgång till sin levda kropp som är något mer än blott ett ting som kan anta olika objektbetydelser (i Heideggers anda prövar jag att göra skillnad mellan tinget och objektet, där objektet är något medan tinget är det som ännu inte givits form och alltså inte är något; detta motsvarar skillnaden mellan ὕλη och μορφή i Husserls Ideen). För henne involverar kroppen, eller snarare kroppsligheten, möjligheten att betraktas som ett objekt för medicinsk kunskap. Eftersom barnmorskan praktiskt taget alltid också är kvinna, finns ett samförstånd när det gäller denna kroppslighet som aldrig behöver uttalas. Från detta är mannen utestängd, och ingen »manskroppsligt situerad« fantasi eller föreställande kan med exakthet träffa upplevelsen av att exempelvis genomgå en gynekologisk undersökning.
Men när jag för alla dessa resonemang, vad betyder egentligen »kön«? Vad är man och kvinna, manskropp och kvinnokropp, manlighet och kvinnlighet, och hur förhåller de sig till varandra?
Ett vanligt sätt är att göra skillnad mellan biologiskt och socialt kön (på engelska gör man skillnad mellan sex och gender, men man bör vara klar över att det inte motsvarar svenskans kön och genus; det svenska kön inbegriper redan de sociala och kulturella betydelser som synliggörs med genus-begreppet). Tanken är att det finns ett biologiskt eller av naturen givet kön (hannar och honor) och att det sociala könet (manlighet och kvinnlighet) så att säga byggs på det »biologiskt givna«.
Det finns dock (minst) två problem med indelningen i biologiskt och socialt kön. För det första, det »biologiskt givna« låter sig inte alltid så enkelt inordnas i två klart distinkta grupper. Det finns en myriad olika kroppar, och långt ifrån alla låter sig med självklarhet uppfattas som antingen manskroppar eller kvinnokroppar. Dessutom är det inte självklart vilket kriterium som skall utgöra denna vattendelare: X- eller Y-kromosom? Könsorganens utformning? Reproduktionsförmåga?
För det andra, indelningen i biologiskt och socialt kön inbjuder till ändlösa nature–nurture-debatter. Exakt vad är egentligen av naturen givet och vad är socialt konstruerat? Denna otydlighet har politiska implikationer och genomsyrar dagsaktuella debatter kring kön och genus: Exakt hur mycket kan vi förändra utan att göra våld på vår natur som antingen man eller kvinna?
Ett annat sätt att betrakta kön som ett verb snarare än en egenskap. Kön är någonting man gör snarare än är, analogt med att beteckna ett samtal som vänligt (dvs. vänlighet som någonting man gör, ett verb eller kanske snarare adverbial) eller en person som vänlig (dvs. vänlighet som en egenskap, ett attribut). Det är, menar man, meningsfullt att benämna en intersubjektiv handling eller transaktion som manlig respektive kvinnlig, till skillnad från en statisk klassifikation av individer i antingen män eller kvinnor. Vi gör manlighet respektive kvinnlighet genom vad och hur vi gör saker, och vissa »vad och hur« inkorporerar vi i oss själva och gör till våra egna, naturliga sätt att göra, medan andra är och förblir främmande även om vi bemästrar dem (detta är skillnaden mellan de antropologiska begreppen tillägnande och bemästrande).
Fördelen med detta synsätt är att vi kan komma bort från de fruktlösa nature–nurture-debatterna. Nackdelen är att det kroppsliga tenderar att bli förbigånget.
I blivande pappors möten med mödrahälsovården, som alltså i mångt och mycket är ett möte med kvinnokroppen – eller snarare kvinnans kroppslighet – är det kroppsliga så påtagligt att det omöjligt går att bortse från. Det är, trots allt, alltid en gravid kvinnokropp som på ett eller annat sätt figurerar i dessa möten (åtminstone så länge inte filmen Junior med en gravid Arnold Schwarzenegger blir verklighet). Så hur kan man förstå kön som både kulturellt och kroppsligt utan att förfalla till fruktlösa gränsdragningar mellan biologi och kultur? Eller, för den delen, utan att riskera en biologisk reduktionism som betraktar män och kvinnor som av naturen givna sorter av människor?
Låt oss, i likhet med filosofen Sara Heinämaa, betrakta kön – manligt och kvinnligt – som en grundläggande dualism i den levda världen, den för-reflexiva värld som är för handen i vårt vardagliga liv, en ordnad värld av självklarheter som fanns »där« före oss, alltså livsvärlden (die Lebenswelt). Denna fundamentala dualism innebär att människor och »det mänskliga« med nödvändighet måste vara det ena eller det andra; det är, med Edmund Husserls terminologi, något som hör till det mänskligas väsen eller eidos (eidos hör till framträdelsen, essens till tinget, om jag förstått saken rätt).
Även om denna könsdualism är mer eller mindre generell världen över, ser den inte likadan ut överallt; exakt vad som hör till det manliga respektive kvinnliga skiljer sig åt, liksom grunden för denna indelning, och det finns faktiskt också samhällen där man kanske kan sägas ha att göra med en trialism, dvs. tre kön. Exakt hur könsdualismen (eller könstrialismen) ser ut spelar dock mindre roll för mitt resonemang här. Det jag vill belysa är att könsdualismen inte är universell och därför måste betraktas som en del av det som Husserl benämnde hemvärld (Heimwelt), den värld av möjlig mening där jag känner mig »hemma«, där saker och ting framträder som »naturliga« och »normala«, i kontrast till det »ovanliga«, »onormala« och »onaturliga« hos varje konkurrerande främmandevärld eller annorlundavärld (Fremdwelt).
Om nu kön är en nödvändig, eidetisk förståelseform för allt mänskligt, innebär det att allt framträder för oss som antingen det ena eller det andra, och det som inte gör det – till exempel en person som till utseendet inte går att könsbestämma – stör oss och gör oss obekväma. I kontrast till vårt vanliga sätt att tänka – där de naturligt och biologiskt givna kropparna med självklarhet är en av två möjliga varianter – följer inte ens naturen själv denna entydiga dualism. I själva verket är »naturen« en abstraktion, idealisering och objektivering av livsvärlden.
Men denna könsdualism sträcker sig långt utöver framträdandet av det mänskliga i en av två möjliga former. Eftersom jag själv är människa med en mänsklig kropp, gäller dualismen också mig. Jag och min kropp (det förkroppsligade subjektet) utgör också en av två möjliga varianter av mänsklig till-varo, och min egen kroppsliga tillvaro är således också en av två möjliga varianter. Dualismen manligt–kvinnligt är inte bara två varianter i vilket det mänskliga framträder, utan också två möjliga sätt att förhålla sig till världen. Det är två varianter av det Husserl benämner inställning (Einstellung), vars korrelat är en värld eller meningshorisont. Föremål, människor och sammanhang framträder alltid som någonting, och detta något-som-något framträder olika beroende på min inställning till världen, beroende på mitt intresse i detta något-som-något. Föremål, människor och sammanhang kan således framträda olika för mig som man eller som kvinna.
Naturligtvis är den bild jag tecknar här förenklad och schematisk. De flesta av oss uppfattar oss som antingen man eller kvinna, men med högst varierande föreställningar om vad det innebär. För en del av oss är inte denna dualism självklar, utan problematisk och konfliktfylld, till exempel när den den levda kroppen känns främmande, obekväm och på »fel sida« i denna dualism. Men jag tror ändå det är möjligt att argumentera för att denna könsdualism är fundamental för vår hemvärld (i Husserls mening) och att denna dualism fungerar som ett starkt kraftfält som tvingar oss till den ena eller den andra varianten. Även om denna dualism förefaller omöjlig, även om just min levda kropp omöjligt kan foga sig efter det ena eller det andra, är det mot just detta dualistiska kraftfält jag måste kämpa för att kunna framstå som något annat.
Detta blev kanske lite krångligt och filosofiskt. Skall jag vara ärlig, är jag inte själv klar över om tankegången håller. Om de fenomenologiska begreppen livsvärld, hemvärld, etc känns obekväma kan man byta ut dem mot antropologiska begrepp som kultur. Resonemangen torde vara analoga.
Men åter till blivande pappors möte med mödrahälsovården. Här figurerar en gravid kvinnokropp som föremål för det medicinska intresset. Sett enbart till det medicinska intresset, finns över huvud taget ingen anledning att blanda in några andra kroppar, oavsett om dessa är blivande pappors manskroppar eller några andra kroppar. Även om det ligger nära till hands att sortera detta som blivande mammor (gravid kvinnokropp) och blivande pappor (irrelevant kropp), utgör egentligen inte kön den avgörande dikotomin, utan graviditeten. Det är den gravida kvinnan som är mödrahälsovårdens huvudintresse; alla andra personer är om inte ovidkommande så i varje fall sekundära intressen.
Vad skulle hända om man i stället för blivande mammor och blivande pappor pratade om blivande föräldrar, varav en av föräldrarna är gravid? Det är visserligen sant att den gravida föräldern alltid är en kvinna (åtminstone än så länge), men det betyder inte att den icke-gravida föräldern är en man, inte heller att kön är relevant. Vad händer om man frigör föräldrablivandet från den kraftfulla könsdualismen?
Det här är lite spridda tankar, som jag i dagsläget inte förmår reda ut. Eftersom min avsikt var att hastigt skriva ned några tankar som kom till mig under en löprunda, och inte skriva en så lång utläggning som detta blev, avslutar jag här med en förhoppning om att någon ids kommentera det jag skrivit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar