Det här med kön… nu igen

Just nu arbetar jag med ett avhandlingskapitel som skall handla om mäns möte med »barnprofessionen«, dvs. barnmorskor, läkare, distriktssköterskor och pedagoger inom mödra- och barnhälsovård. Tanken är att resultatet skall presenteras på Föreningens för familjecentralers främjande årliga konferens i Östersund 13–14 maj.

Det som blir alltmer tydligt i mitt analysarbete (som alltså grundar sig på intervjuer med tio pappor om deras föräldrablivande) är hur mötet med framför allt mödrahälsovården innebär en speciell relation till kvinnokroppen.

För det första intresserar dig mödrahälsovården för den gravida kvinnan och fostret som växer i hennes kropp. Vid varje besök medicinska provtagningar och undersökningar av kvinnans kropp för att säkerställa att graviditeten fortlöper inom fastställda statistiska normer: fostrets tillväxt skall vara si och så, dess placering si och så, och så vidare. Jag är själv ganska okunnig om vilka undersökningar som görs, hur de görs och varför, men det är inte av avgörande betydelse i det här sammanhanget. Vad som däremot är betydelsefullt är att föremålet eller studoeobjektet för dessa medicinska undersökningar är den gravida kvinnokroppen som biologisk organism. I den meningen är den blivande mamman föga mer än en inkarnation eller ett förkroppsligande av en allmän idé eller form (i aristotelisk mening). För den blivande pappan är kvinnokroppen däremot något annat, eller snarare något mer. För det första är det inte en kvinnokropp, utan en specifik kvinna till vilken han står i en speciell relation. Hans relation till denna kvinnokropp är högst intim; den är föremålet för kärlek och lust. Kvinnokroppen för honom likaväl som just denna kvinnas kropp bär på helt andra betydelser än den medicinska professionens biologiska organism. Därför kan de medicinska undersökningarna upplevas som främmande och ovälkomna »intrång« i en intim och privat värld. Detta gäller kanske särskilt gynekologiska undersökningar: en av mina informanter upplevde en vaginal ultraljudsundersökning som obehaglig, främmande och klinisk (»praktiskt medicinsk«).

För det andra äger kvinnan själv tillgång till sin kropp på ett annat sätt än mannen. Hon har tillgång till sin levda kropp som är något mer än blott ett ting som kan anta olika objektbetydelser (i Heideggers anda prövar jag att göra skillnad mellan tinget och objektet, där objektet är något medan tinget är det som ännu inte givits form och alltså inte är något; detta motsvarar skillnaden mellan ὕλη och μορφή i Husserls Ideen). För henne involverar kroppen, eller snarare kroppsligheten, möjligheten att betraktas som ett objekt för medicinsk kunskap. Eftersom barnmorskan praktiskt taget alltid också är kvinna, finns ett samförstånd när det gäller denna kroppslighet som aldrig behöver uttalas. Från detta är mannen utestängd, och ingen »manskroppsligt situerad« fantasi eller föreställande kan med exakthet träffa upplevelsen av att exempelvis genomgå en gynekologisk undersökning.

Men när jag för alla dessa resonemang, vad betyder egentligen »kön«? Vad är man och kvinna, manskropp och kvinnokropp, manlighet och kvinnlighet, och hur förhåller de sig till varandra?

Ett vanligt sätt är att göra skillnad mellan biologiskt och socialt kön (på engelska gör man skillnad mellan sex och gender, men man bör vara klar över att det inte motsvarar svenskans kön och genus; det svenska kön inbegriper redan de sociala och kulturella betydelser som synliggörs med genus-begreppet). Tanken är att det finns ett biologiskt eller av naturen givet kön (hannar och honor) och att det sociala könet (manlighet och kvinnlighet) så att säga byggs på det »biologiskt givna«.

Det finns dock (minst) två problem med indelningen i biologiskt och socialt kön. För det första, det »biologiskt givna« låter sig inte alltid så enkelt inordnas i två klart distinkta grupper. Det finns en myriad olika kroppar, och långt ifrån alla låter sig med självklarhet uppfattas som antingen manskroppar eller kvinnokroppar. Dessutom är det inte självklart vilket kriterium som skall utgöra denna vattendelare: X- eller Y-kromosom? Könsorganens utformning? Reproduktionsförmåga?

För det andra, indelningen i biologiskt och socialt kön inbjuder till ändlösa nature–nurture-debatter. Exakt vad är egentligen av naturen givet och vad är socialt konstruerat? Denna otydlighet har politiska implikationer och genomsyrar dagsaktuella debatter kring kön och genus: Exakt hur mycket kan vi förändra utan att göra våld på vår natur som antingen man eller kvinna?

Ett annat sätt att betrakta kön som ett verb snarare än en egenskap. Kön är någonting man gör snarare än är, analogt med att beteckna ett samtal som vänligt (dvs. vänlighet som någonting man gör, ett verb eller kanske snarare adverbial) eller en person som vänlig (dvs. vänlighet som en egenskap, ett attribut). Det är, menar man, meningsfullt att benämna en intersubjektiv handling eller transaktion som manlig respektive kvinnlig, till skillnad från en statisk klassifikation av individer i antingen män eller kvinnor. Vi gör manlighet respektive kvinnlighet genom vad och hur vi gör saker, och vissa »vad och hur« inkorporerar vi i oss själva och gör till våra egna, naturliga sätt att göra, medan andra är och förblir främmande även om vi bemästrar dem (detta är skillnaden mellan de antropologiska begreppen tillägnande och bemästrande).

Fördelen med detta synsätt är att vi kan komma bort från de fruktlösa nature–nurture-debatterna. Nackdelen är att det kroppsliga tenderar att bli förbigånget.

I blivande pappors möten med mödrahälsovården, som alltså i mångt och mycket är ett möte med kvinnokroppen – eller snarare kvinnans kroppslighet – är det kroppsliga så påtagligt att det omöjligt går att bortse från. Det är, trots allt, alltid en gravid kvinnokropp som på ett eller annat sätt figurerar i dessa möten (åtminstone så länge inte filmen Junior med en gravid Arnold Schwarzenegger blir verklighet). Så hur kan man förstå kön som både kulturellt och kroppsligt utan att förfalla till fruktlösa gränsdragningar mellan biologi och kultur? Eller, för den delen, utan att riskera en biologisk reduktionism som betraktar män och kvinnor som av naturen givna sorter av människor?

Låt oss, i likhet med filosofen Sara Heinämaa, betrakta kön – manligt och kvinnligt – som en grundläggande dualism i den levda världen, den för-reflexiva värld som är för handen i vårt vardagliga liv, en ordnad värld av självklarheter som fanns »där« före oss, alltså livsvärlden (die Lebenswelt). Denna fundamentala dualism innebär att människor och »det mänskliga« med nödvändighet måste vara det ena eller det andra; det är, med Edmund Husserls terminologi, något som hör till det mänskligas väsen eller eidos (eidos hör till framträdelsen, essens till tinget, om jag förstått saken rätt).

Även om denna könsdualism är mer eller mindre generell världen över, ser den inte likadan ut överallt; exakt vad som hör till det manliga respektive kvinnliga skiljer sig åt, liksom grunden för denna indelning, och det finns faktiskt också samhällen där man kanske kan sägas ha att göra med en trialism, dvs. tre kön. Exakt hur könsdualismen (eller könstrialismen) ser ut spelar dock mindre roll för mitt resonemang här. Det jag vill belysa är att könsdualismen inte är universell och därför måste betraktas som en del av det som Husserl benämnde hemvärld (Heimwelt), den värld av möjlig mening där jag känner mig »hemma«, där saker och ting framträder som »naturliga« och »normala«, i kontrast till det »ovanliga«, »onormala« och »onaturliga« hos varje konkurrerande främmandevärld eller annorlundavärld (Fremdwelt).

Om nu kön är en nödvändig, eidetisk förståelseform för allt mänskligt, innebär det att allt framträder för oss som antingen det ena eller det andra, och det som inte gör det – till exempel en person som till utseendet inte går att könsbestämma – stör oss och gör oss obekväma. I kontrast till vårt vanliga sätt att tänka – där de naturligt och biologiskt givna kropparna med självklarhet är en av två möjliga varianter – följer inte ens naturen själv denna entydiga dualism. I själva verket är »naturen« en abstraktion, idealisering och objektivering av livsvärlden.

Men denna könsdualism sträcker sig långt utöver framträdandet av det mänskliga i en av två möjliga former. Eftersom jag själv är människa med en mänsklig kropp, gäller dualismen också mig. Jag och min kropp (det förkroppsligade subjektet) utgör också en av två möjliga varianter av mänsklig till-varo, och min egen kroppsliga tillvaro är således också en av två möjliga varianter. Dualismen manligt–kvinnligt är inte bara två varianter i vilket det mänskliga framträder, utan också två möjliga sätt att förhålla sig till världen. Det är två varianter av det Husserl benämner inställning (Einstellung), vars korrelat är en värld eller meningshorisont. Föremål, människor och sammanhang framträder alltid som någonting, och detta något-som-något framträder olika beroende på min inställning till världen, beroende på mitt intresse i detta något-som-något. Föremål, människor och sammanhang kan således framträda olika för mig som man eller som kvinna.

Naturligtvis är den bild jag tecknar här förenklad och schematisk. De flesta av oss uppfattar oss som antingen man eller kvinna, men med högst varierande föreställningar om vad det innebär. För en del av oss är inte denna dualism självklar, utan problematisk och konfliktfylld, till exempel när den den levda kroppen känns främmande, obekväm och på »fel sida« i denna dualism. Men jag tror ändå det är möjligt att argumentera för att denna könsdualism är fundamental för vår hemvärld (i Husserls mening) och att denna dualism fungerar som ett starkt kraftfält som tvingar oss till den ena eller den andra varianten. Även om denna dualism förefaller omöjlig, även om just min levda kropp omöjligt kan foga sig efter det ena eller det andra, är det mot just detta dualistiska kraftfält jag måste kämpa för att kunna framstå som något annat.

Detta blev kanske lite krångligt och filosofiskt. Skall jag vara ärlig, är jag inte själv klar över om tankegången håller. Om de fenomenologiska begreppen livsvärld, hemvärld, etc känns obekväma kan man byta ut dem mot antropologiska begrepp som kultur. Resonemangen torde vara analoga.

Men åter till blivande pappors möte med mödrahälsovården. Här figurerar en gravid kvinnokropp som föremål för det medicinska intresset. Sett enbart till det medicinska intresset, finns över huvud taget ingen anledning att blanda in några andra kroppar, oavsett om dessa är blivande pappors manskroppar eller några andra kroppar. Även om det ligger nära till hands att sortera detta som blivande mammor (gravid kvinnokropp) och blivande pappor (irrelevant kropp), utgör egentligen inte kön den avgörande dikotomin, utan graviditeten. Det är den gravida kvinnan som är mödrahälsovårdens huvudintresse; alla andra personer är om inte ovidkommande så i varje fall sekundära intressen.

Vad skulle hända om man i stället för blivande mammor och blivande pappor pratade om blivande föräldrar, varav en av föräldrarna är gravid? Det är visserligen sant att den gravida föräldern alltid är en kvinna (åtminstone än så länge), men det betyder inte att den icke-gravida föräldern är en man, inte heller att kön är relevant. Vad händer om man frigör föräldrablivandet från den kraftfulla könsdualismen?

Det här är lite spridda tankar, som jag i dagsläget inte förmår reda ut. Eftersom min avsikt var att hastigt skriva ned några tankar som kom till mig under en löprunda, och inte skriva en så lång utläggning som detta blev, avslutar jag här med en förhoppning om att någon ids kommentera det jag skrivit.

Tre sätt att betrakta depression

Janet Mary Stoppard (f. 1945)

Janet Stoppard, professor emerita i psykologi vid University of New Brunswick, ser tre sätt att tala om depression:

1. Depression som psykisk störning, dvs. en diagnos enligt kriterierna i DSM-IV.
2. Depression som symptom längs ett kontinuum, ofta bedömt med självskattningsskalor såsom Beck Depression Inventory (BDI-II) eller Hospital Anxiety/Depression Scale (HADS).
3. Depression som upplevelse och erfarenhet, dvs. hur den enskilda individen upplever och skapar mening i ett depressivt tillstånd.

Stoppard gör också skillnad mellan professionens (psykiatrins och sjukvårdens) och lekmäns sätt att tala om depression, även om dessa överlappar varandra och också ömsesidigt påverkar varandra. Uppfattningen att depression skulle vara ett medicinskt kliniskt tillstånd härstammar exempelvis från sjukvårdens, Socialstyrelsens och inte minst läkemedelproducenternas informationskampanjer (eller kanske ”propaganda”).

När professionen talar om depressiv störning och hänvisar till DSM-IV, avser man något slags störning inuti individen antingen finns där, eller också inte gör det. Detta är analogt med medicinska diagnoser som exempelvis diabetes eller cancer. En avgörande skillnad är dock att för (de flesta) somatiska sjukdomar finns objektiva tester att ta till (blodprov, röntgen, etc), men psykiatriska störningar måste diagnosticeras på basis av beteenden. Bortsett från svårigheten att entydigt fastställa en psykiatrisk diagnos som exempelvis depression, innebär detta en märklig ontologisk utgångspunkt där depressionen antas existera som något slags materiell företeelse – oavsett hur vi benämner den.

Stoppard är kritisk mot diagnoskriterierna i DSM-IV, som de opersonliga och exakta formuleringarna till trots är tämligen oprecisa och vaga. De nio huvudkriterierna kan kombineras på över 70 olika sätt för att uppfylla depressionsdiagnosen, och kriterierna är ibland godtyckligt formulerade. Vad betyder till exempel påtagligt minskat intresse eller glädje? Hur mycket mindre är ”påtagligt”? För att bedöma detta måste läkaren eller psykiatrikern dessutom avgöra hur patientens upplevelser förändrats över tid, vilket DSM-IV inte anger hur det skall gå till. Kriterierna till trots krävs likväl en professionell, klinisk bedömning för att klargöra huruvida depression föreligger eller inte.

Detta diagnosticerande sker oftast inom ramen för en ”klinisk intervju”. Stoppard betraktar denna kliniska intervju som en specifik typ av interpersonell interaktion där såväl ”symptom” som ”diagnos” skapas. Psykiatrikern eller läkaren tolkar patientens berättelse i ljuset av sin medicinska och psykiatriska skolning. Patientens upplevelser är intressanta i den mån de utgör en hjälp att fastställa diagnosen.

Another way of describing the process involved in arriving at a diagnosis is to say that depression is discursively constructed as an entity in the course of a particular kind of interpersonal interaction called the clinical interview.

(Stoppard, 2000, s. 30)

När man ser till depressiva symptom tänker man sig inte ett kategoriskt antingen–eller, utan depression betraktas som ett kontinuum från inget över lindrigt till djup depression. De flesta menar dock att detta är något annat än en depressiv störning. De självskattningsskalor som används för att bedöma graden av depression mäter i själva verket något annat: dysfori. Man kan uppleva sig vara deprimerad (vara dysforisk) utan att någon depressiv störning föreligger, och omvänt, man kan få en depressiv diagnos utan att för den skull uppleva sig deprimerad. Skattningsskalor, precis som den kliniska intervjun, kan således användas som ett led i att fastställa en depressiv störning, men kan inte i sig användas för att fastställa depression (Coyne, 1994).

Detta är något att ha i beaktande när man studerar exempelvis Paulsons och Bazemores metaanalys från 2010, där de hävdar att prevalensen av postnatal depression hos nyblivna fäder är omkring 10%. Studien bygger uteslutande på självskattningsskalor och tröskelvärden – något som exempelvis Coyne skulle mena är helt missvisande: studien undersöker inte depression, utan dysfori.

Varken i kliniska sammanhang eller inom forskning är man särskilt intresserad av patientens egna upplevelse av depression. I den kliniska intervjun används i första hand patientens upplevelser för att fastställa om diagnoskriterierna är uppfyllda, i övrigt är de inte särskilt intressanta. Stoppard påpekar att eftersom den kliniska intervjun är en form av tolkning, och denna tolkning sker i ett sociokulturellt sammanhang, innebär det att man tar vissa saker för givna. Kön, till exempel, betraktas som en individuell egenskap, på bekostnad av ett osynliggörande av den asymmetriska makt- och arbetsdelning mellan könen som mycket väl kan ha avgörande betydelse för patientens dysfori.

Forskningen intresserar sig föga för enskilda personers upplevelse av depression, framför allt för att forskningen bygger på samma diagnoskriterier som den kliniska praktiken, nämligen DSM-IV. Att själva kriterierna i DSM-IV har svagt vetenskapligt stöd och snarast är ett resultat av debatter och kompromissoer inom American Psychiatric Association är en annan femma. David Karp (1996) uttrycker det träffande:

The essential problem with nearly all studies of depression is that we hear the voices of a battalion of mental health experts (doctors, nurses, social workers, sociologists, psychologists, therapists) and never the voices of depressed people themselves. We do not hear what depression feels like, what it means to receive an “official” diagnosis, or what depressed individuals think ot therapeutic experts. Nor do we learn the meanings that patients attach to taking psychotropic medications, whether they accept illness metaphors in assessing their condition, how they establish coping mechanisms, how they undestand depression to affect their intimate relationships, or how depression influences their occupational strategies and career aspirations.

(Karp, 1996, s. 11–12)

Referenser

Coyne, J. C. (1994). Self-reported distress: Analog or Ersatz depression? Psychological Bulletin, 116(1), 29-45. doi:10.1037/0033-2909.116.1.29

Karp, D. A. (1996). Speaking of sadness: Depression, disconnection, and the meanings of illness. New York: Oxford University Press.

Paulson, J. F., & Bazemore, S. D. (2010). Prenatal and postpartum depression in fathers and its association with maternal depression: A meta-analysis. JAMA, 303(19), 1961-1969. doi:10.1001/jama.2010.605

Stoppard, J. M. (2000). Understanding depression: Feminist social constructionist approaches. London: Routledge.

Teoretiska perspektiv på maskulinitet: strukturalism och poststrukturalism

Genushierarki och strukturell ojämlikhet

Øystein Gullvåg Holter

Den norske jämställdhets- och maskulinitetsforskaren Øystein Gullvåg Holter, professor i sociologi vid Universitetet i Oslo, är en av de första maskulinitetsforskarna i Norden. Han är kritisk mot tendensen att inom viss feministisk forskning och maskulinitetsforskning nöja sig med att betrakta manligheten som sådan som orsaken till ojämlikhet och kvinnors underordning. Man måste, menar han, se det hela i ett större, strukturellt perspektiv.

För att klargöra detta gör Holter (2005) skillnad mellan det genushierarkiska perspektivet (direct gender hierarchy perspective) och det strukturella ojämlikhetsperspektivet (structural inequality perspective). I det genushierarkiska perspektivet studeras män och manlighet i termer av könade maktrelationer, kort sagt, mäns dominans över kvinnor. I det strukturella ojämlikhetsperspektivet betraktas män i första hand som samhällsvarelser infogade i en samhällsstruktur som innebär ojämlikhet och diskriminering, bland annat – men inte enbart – baserat på kön. Det förstnämnda perspektivet dominerar internationell jämställdhetsforskning, hävdar Holter, medan det strukturella perspektivet utvecklats framför allt i Norden.

Problemet med det genushierarkiska perspektivet är att orsaken till ojämlikhet och kvinnors underordning ofta söks i manligheten som sådan. Den maskulinitet som problematiseras betraktas gärna som statisk och oföränderlig, som om problemet står att finna i mannens natur. Holter håller visserligen med om att det finns många exempel på detta, men menar att det är ett tankefel och ett exempel på övergeneralisering: ”A view that holds true in some situations becomes the abstract rule” (Holter, 2005, s. 18). Grundproblemet, enligt Holter, är att detta perspektiv innebär ett övertagande av den traditionella patriarkala synen – att män är viktigare och har större förmåga till socialt ansvar jämfört med kvinnor – fast precis tvärtom: män är i själva verket sämre än kvinnor.

Detta beror enligt Holter på en sammanblandning av män och patriarkat (dvs. ”de maktstrukturer som upprätthåller manlig dominans”; Gemzöe, 2002, s. 56) respektive maskulinitet och makt. Holter menar att vi måste skilja på genus som meningssystem och patriarkat som maktstruktur; dessa är bara delvis överlappande. Med meningssystem menar Holter det betydelsesystem som gör en individ socialt relevant. Detta betyder att män och mäns dominans över kvinnor kan bara förstås i ljuset av samhället och dess maktstrukturer.

Faktum är att Holter betraktar samhällsstrukturen som det fundament på vilket genussystemet vilar: ”[…] it is the form of society – the existence of historical, changing forms of patriarchy or gender-unequal societal structures – that creates certain types of masculinities and the ways that power becomes linked to them” (Holter, 2005, s. 20). Genus är således en produkt av historiska, ekonomiska, samhälleliga och kulturella faktorer. Holter betonar visserligen viken av individen som aktör (dvs. förmåga till egna initiativ, oberoende av begränsande eller determinerande strukturer), men hans beroende av marxistisk samhällsanalys är tydlig.

Strukturalism och poststrukturalism

Holter förefaller rotad i en strukturalistisk tradition som kan spåras tillbaka till sociologins grundare, Émile Durkheim, Max Weber och Karl Marx. Strukturalism, i vid mening, innebär att verkligheten är strukturerad och ordnad, och att denna övergripande struktur i någon mening bestämmer de enskilda delarna. Enskilda element, till exempel individer i ett samhälle, kan inte analyseras eller förstås isolerat, eftersom deras tillvaro är bestämd av mer övergripande strukturer. Detta gäller också deras förståelse av kön. För Holter tycks dessa bestämmande strukturer utgöras av ekonomi, samhälle och kultur. Inte minst uppdelningen i en (manlig) produktionssfär och en (kvinnlig) reproduktionssfär är viktiga faktorer bakom mäns och kvinnors förståelse av manligt respektive kvinnligt och de maktstrukturer som de är sammanflätade (men inte identiska) med.

Ett strukturalistiskt synsätt antar att bakom all mänsklig verksamhet – språk, samhälle, kultur, ekonomi, etc – finns något slags grundläggande struktur. Målet är att finna de regler, koder eller system som döljer sig i sociala fenomen. Lingvisten Noam Chomskys teori om människans medfödda språkförmåga är ett exempel. Alla språk har sina egna grammatiska regler, men dessa varierar inte i oändlighet utan efter vissa mönster. Detta mönster tolkar Chomsky som den bakomliggande struktur som ger upphov till alla grammatiska varianter, dvs. det han kallar för den generativa grammatiken.

Såvitt jag förstår innebär strukturalism en form av kunskapsteoretisk realism, dvs. de bakomliggande strukturer vi undersöker antas existera och genom tillräckligt rigorösa undersökningar kan vi nå (näst intill) objektiv kunskap om dem. I slutet på alla undersökningar har vi nått fram till något slags essens, eller sanning, för att anspela på Charles Sanders Pierce och hans pragmatiska sanningsteori.

Strukturalistiska teorier är ofta storslagna, syntetiserande och komplexa. Detta återspeglas i Holters (2006) teoretiska komplexitet och hans allt noggrannare distinktioner mellan biologi och social konstruktion, mellan maktstruktur och meningssystem, mellan genus och jämställdhet, mellan genus och makt, och så vidare.

Poststrukturalismen vänder sig i första hand mot detta sanningsanspråk. I stället pekar poststrukturalismen på att kunskap är kontextuell, kulturell och på ett eller annat sätt förknippad med makt. Kunskap är social, historisk och grundad i specifika erfarenheter. Poststrukturalismen är anti-essentialistisk och förnekar att människan har någon given natur eller identitet. I stället för att söka efter ”det manliga” eller ”det kvinnliga” studeras hur individer konstitueras och skapas som subjekt.

Holter menar att begreppet poststrukturalism är förlegat och att hans teori går bortom en simpel dualism mellan struktur–aktör: ”Societal theories of gender and inequality can often be seen as ’poststructuralist,’ although such a term is of questionable utility today. Good gender research and theory creation go beyond a static structure–actor division.” (Holter, 2005, s. 16). Detta visar snarast på att Holter inte förstått innebörden av ett poststrukturalistiskt synsätt, som i själva verket innebär ett starkt ifrågasättande av de dualismer som Holter så omsorgsfullt mejslar ut i sitt teoribygge.

Anti-essentialism och anti-dualism

Alan Petersen

En forskare som belyser poststrukturalismens betydelse för maskulinitetsforskningen är Alan Petersen, professor i sociologi vid Monash University i Melbourne, Australien. Petersen (2003) menar att kön ofta ”essentialiseras”. Med essens menas det som konstituerar en person eller ett ting. Essensen är oreducerbar och oföränderlig. Essens anger vad något är, till skillnad från existens som anger att något är.

Ett essentiellt synsätt på kön innebär att manligt respektive kvinnligt betraktas som någonting som delas av alla män och kvinnor i alla tider och dessutom ligger bakom alla observerbara skillnader mellan män och kvinnor. Detta innebär samtidigt en begränsning av möjlig variation och förändring. Kort sagt, män och kvinnor betraktas som väsensskilda.

Detta motsägs av tvärkulturella studier, som visar på en avsevärd variation i hur kön uttrycks och organiseras. Petersen menar att människors kroppar uppfattas som olika, vilket leder till att de konstrueras såsom i besittning eller avsaknad av socialt privilegierade egenskaper. Dessa socialt konstruerade skillnader antas sedan vara fundamentala ontologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Kan då inte biologiska skillnader mellan män och kvinnor ha någon betydelse? Visst kan det vara så, men dessa skillnader överdrivs ofta. Vetenskapen, särskilt psykologin, har varit synnerligen fokuserad på skillnader mellan grupperna män och kvinnor men inte av variationen inom gruppen män respektive gruppen kvinnor; inomgruppsvariationen är praktiskt taget alltid betydligt större än mellangruppsvariationen. Denna upptagenhet vid könsskillnader beror enligt Petersen på flera saker: (1) alltsedan upplysningen betraktas män och kvinnor som väsensskilda, men komplementära; (2) antagandet att kön är avgörande för identiteten; (3) tendensen hos vetenskapliga tidskrifter att publicera funna skillnader, eftersom det anses ha större nyhetsvärde. Detta fokus på skillnader underbygger den essentialistiska synen på kön.

Men framför allt bör vi ifrågasätta dualismerna natur–kultur och kön–genus, där kön antas vara naturligt, biologiskt givet och genus är kulturellt och socialt konstruerat. Naturen antas vara given och objektiv, och på detta fundament byggs kulturens meningssystem. Det betyder också att biologin antas begränsa kulturens möjliga uttryck. Men också det vi uppfattar som ”oföränderlig biologi” är en diskurs öppen för förändring:

Although in the broader culture there is a tendency to view natural and social knowledge as mutually exclusive, increasingly it has become clear that all knowledge, including biological knowledge, is socially produced and reflects prevailing assumptions about normal embodiment and subjectivity. […] Rather than seeing bodies as biologically given, or prediscursive, bodies have come to be seen as fabricated through discourse as an effect of power/knowledge.

(Petersen, 2003, s. 64–65)

Också naturvetenskapliga dicipliner, till exempel anatomi, formas av historiska och sociala föreställningar om skillnader mellan män och kvinnor.

Vad är då konsekvensen av det poststrukturella synsättet för maskulinitetsforskningen? Framför allt handlar det om att granska de grundläggande kategorier (framför allt dualismer), begrepp och antaganden som forskningen bygger på. Detta påverkar allt, från sättet att ställa forskningsfrågor, över valet av forskningsmetoder, till de resultat och slutsatser som kan dras.
Till skillnad från strukturalismen, som bygger på en minutiös undersökning av de sociala fenomen som döljer en bakomliggande struktur, handlar poststrukturalismen om en minutiös granskning av de kategorier och begrepp som beskriver och förklarar sociala fenomen, med syftet att få syn på de sociala och kulturella processer som skapat just dessa kategorier, begrepp eller förståelseformer.

Referenser

Gemzöe, L. (2002). Feminism. Stockholm: Bilda.

Holter, Ø. G. (2005). Social theories for researching men and masculinitites: Direct gender hiearchy and structural inequality. In M. S. Kimmel, J. Hearn, & R. W. Connell (Eds.), Handbook of studies on men and masculinities (pp. 15-34). Thousand Oaks, CA: Sage.

Petersen, A. (2003). Research on men and masculinities: Some implications of recent theory for future work. Men and Masculinities, 6(1), 54-69. doi: 10.1177/1097184X02250843.

Manlighet och maskulinitet

Många gånger använder vi ord vars betydelse vi tar för givna. Detta gäller även inom forskning där definitioner annars är en grundbult i det akademiska språkbruket. Ett exempel är mansforskningen där begrepp som manlighet och maskulinitet tas för givna. Det engelska ordet masculinity kan översättas med både ”manlighet” och ”maskulinitet”, och i svenska texter används orden ibland synonymt, ibland med avgörande betydelseskillnader. Så vad menas egentligen med ”maskulinitet” och hur förhåller sig det begreppet till det mer vardagliga ordet ”manlighet”?

Etymologiskt har orden samma ursprung. Maskulinitet kommer av latinets masculinus, ytterst mas, som betyder just ”manlighet” eller ”man”. Manlighet är en sammansättning av orden man och likhet, alltså man-likhet.

Går man till ordböckerna förefaller det inte vara någon nämnvärd skillnad. Såväl manligt som maskulint är något ”som anses typiskt för en man” (Köhler, Messelius, & Mattsson, 2006) eller ”typiskt för män enl. vissa (delvis föråldrade) ideal” (Svenska Akademien, 2009). En betydelseskillnad är att manligt också kan avse något ”som är av eller har att göra med mankön” (Svenska Akademien, 2009). Kanske kan detta tolkas som att ordet manlig är starkare knutet till det biologiskt observerbara könet, medan maskulin mer syftar på idéer och ideal kring det manliga könet?

Denna distinktion är dock inte lika enkel att bibehålla när vi talar om manlighet och maskulinitet. I båda fallen syftar detta otvetydigt på det att vara man – kvaliteter eller egenskaper som anses typiska eller lämpliga för män – och vad är det om inte idéer och ideal? Man kan förstås diskutera huruvida dessa ideal är av givna av naturen (essentialism) eller socialt konstruerade, men de är likväl idéer, och jag har svårt att se att något av begreppen – manlighet eller maskulinitet – skulle vara starkare kopplat till det biologiska könet.

Författare som Claes Ekstam (2006) tycks använda orden manlighet och maskulinitet synonymt, medan exempelvis Bo Nilsson (1999) skiljer på manlighet som den rent beskrivande nivån av vad män gör, medan maskulinitet rör sig på en mer analytisk, generell nivå. Det är mot bakgrund av detta som Nilssons växling mellan begreppen manlighet och maskulinitet blir begriplig:

Den tidiga mansforskningen präglades också av en mer eller mindre given föreställning om att manlighet är ett singulärt fenomen. En vit, vital och heterosexuell man utgjorde den idealtyp mot vilken alla män jämfördes. I bakgrunden fanns begreppet könsroll, vilket implicerade att både män och kvinnor socialiserades in i könsspecifika handlingsscheman. Könsrollsforskningen upprättade således både en manlig och en kvinnlig standard, och eftersom den allt som oftast undvek att problematisera relationerna mellan könen, reproducerade den även en dualistisk könsuppfattning, en syn på könen som två separata entiteter.

Kritiken mot ovan nämnda perspektiv kom från män vars manlighet, i jämförelse med idealtypen, indirekt framställdes som avvikande. Svarta, homosexuella och representanter för etniska minoriteter poängterade att maskulinitet inte utgör ett fenomen, och därför, menade de, krävs studier av hur olika individer eller grupper av individer konstruerar skilda versioner av manlighet.

[…] Maskuliniteter analyseras ofta som sociala och kulturella konstruktioner, vilket innebär att de meningar som är förbundna med det manliga, med biologiskt kön och sexualitet, varken ses som universella eller transhistoriska […]. Variabler som klass, sexualitet, ras och etnicitet, samt ålder (generation), är av övergripande betydelse för konstruktionen av maskulinitet.

(Nilsson, 1999, s. 14)

Här kan man ana en historisk utveckling inom mansforskningen, från en mer eller mindre naturligt given mansroll till en flora av divergerande och konkurrerande maskuliniteter. För Nilsson förefaller maskulinitet vara ett överordnat begrepp, nämligen den socialt konstruerade mening som bland annat innefattar manlighet. Om manlighet betecknar den empiriska nivån kan man tänka sig att ordet ofta förekommer i singularis. Å andra sidan, de kontextuella och lokalt konstruerade maskuliniteterna förekommer oftast i pluralis.

I slutänden kan distinktionen mellan manlighet och maskulinitet tyckas vara akademiskt hårklyveri. Även om det kan finnas en poäng i att skilja mellan manlighet som innehåll och maskulinitet som den sociala process som skapar, formar och upprätthåller olika manlighetsideal, betyder orden i grund och botten samma sak och i likhet med Ekenstam (2006) lutar jag åt att betrakta dem som synonymer – särskilt som masculinity tycks vara det ord som används på engelska. Således, tills vidare definierar jag, för mig själv och min forskning, såväl maskulinitet som manlighet som de kvaliteter eller egenskaper som anses typiska eller lämpliga för män.

Referenser

Ekenstam, C. (2006). Mansforskningens bakgrund och framtid: några teoretiska reflexioner. Norma: Nordisk tidskrift för maskulinitetsstudier, 1(1), 6-23.

Köhler, P. O., Messelius, U., & Mattsson, C. (2006). Natur och kulturs stora svenska ordbok. Stockholm: Natur och kultur.

Nilsson, B. (1999). Maskulinitet: representation, ideologi och retorik. Umeå: Boréa.

Svenska Akademien. (2009). Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. Stockholm: Norstedt.

Män, kvinnor och essentialism

Lennart Sjöberg, professor emeritus i psykologi, slår fast att »kvinnor är annorlunda än män« och hänvisar till en artikel som tar upp sex myter om hur kvinnor vill bli behandlade i relationer. Detta är exempel på essentialism, dvs. att män och kvinnor är »olika varandra på ett eller flera grundläggande och medfödda sätt« (Magnusson, 2010, s. 27). Detta synsätt – ett av flera möjliga synsätt på könsskillnader – för med sig ett intresse för just skillnader, och den forskningsfråga som ofta ställs är hur män och kvinnor skiljer sig åt. Många gånger tas kön med slentrianmässigt som en tänkbar faktor i psykologiska experiment.

Intresset för skillnader innebär att man missar två saker. För det första, att män och kvinnor när det gäller de flesta egenskaper och förmågor är förvånansvärt lika. På gruppnivå kan man observera skillnader i statistiska lägesmått, till exempel när det gäller prestationer på matematikuppgifter (även om den skillnaden minskat med åren), men inomgruppsvariationen för både män och kvinnor är stor, betydligt större än mellangruppsskillnaden. Det betyder att det finns väldigt många kvinnor som presterar bättre än den genomsnittlige mannen, och det finns väldigt många män som presterar sämre än den genomsnittliga kvinnan. Och framför allt, det betyder att generaliserande slutsatser av typen »män är bättre än kvinnor på matematik« är missvisande och rent felaktiga.

För det andra, man missar att det ofta är stor tvärkulturell variation, större än den inomkulturella variationen. Det vill säga, män och kvinnor i en viss kultur är ofta mer lika varandra än män eller kvinnor från andra kulturer. Detta antyder att det vi uppfattar som universella och medfödda skillnader mellan män och kvinnor i själva verket är skapade, med kulturen som den betydelsegivande strukturen. Män och kvinnor är olika för att de tillägnar sig egenskaper och förmågor i enlighet med vad kulturen föreskriver som manligt respektive kvinnligt.

Referenser

• Magnusson, E. (2010). Genus och kultur i psykologi: teorier och tillämpningar. Stockholm: Natur och kultur.