Genusvetare är inte galna

En kolumn i SvD av Paulina Neuding fångade min uppmärksamhet i dag. Neuding raljerar över genusvetenskapen och kritiserar Miljöpartiet för att stödja »genusförskolor«. Naturligtvis är det fritt fram att kritisera såväl Miljöpartiet som genusmedveten förskolepedagogik, men Neudings argumentation är synnerligen svag (för att inte säga oseriös).

Neudings argumentation är som följer: Eftersom det är en befängd idé att hävda att kvinnor är kortare än män på grund av förtryck av kvinnor, är all genusforskning pseudovetenskap. Eftersom alla genusvetare således är galna, är själva idén med genusmedveten förskolepedagogik befängd och rentav skadlig, och eftersom Miljöpartiet förespråkar sådan är de uppenbarligen galna de också. Den implicita slutsatsen är att man måste rösta på Alliansen (och det är ju helt i sin ordning; man får naturligtvis uppmana folk att rösta på vad som helst).

Men Neuding hävdar att genusvetenskap är »det enda forskningsfält där människan fortfarande antas födas som ett oskrivet blad, den enda art som är opåverkad av sin natur«. Det är fullständigt felaktigt. En och annan genusvetare skulle förstås hävda att »kön« i första hand är historiskt och kulturellt och att biologi och »mänsklig natur« (vad det nu är) har en högst marginell betydelse, men det är ingenting som gäller genusvetenskapen som sådan.

Genusvetenskapen studerar våra kulturella och historiska föreställningar om kön, etnicitet, kultur etc, och vilka betydelser de har för enskilda individer och samhället som helhet. Genusvetenskapen intresserar sig särskilt för makt och den maktassymmetri som förekommer mellan människor av olika kön, klass, etnicitet och så vidare. Märk väl att genusvetenskap inte enbart handlar om kön; genus betyder »sort« och man kan gott säga att genusvetenskap intresserar sig för alla kategoriseringar av människor där makt har betydelse.

I vilken utsträckning människor är determinerade av sin natur och huruvida könsskillnader skall räknas in bland dessa är en fråga som genusvetenskapen som sådan inte tar ställning till; den enda utgångspunkten är att våra föreställningar om kön är åtminstone delvis kulturella och historiska.

Att man återfinner en och annan genusvetare längst ut på den historiskt–kulturella sidan av kontinuumet mellan »nature–nurture« betyder inte att genusvetenskapen kan avfärdas som lurendrejeri. Det vore som att avfärda historievetenskapen och alla historiker som oseriösa baserat på förintelseförnekaren David Irving. Neuding kan gärna kritisera enskilda genusvetare, men att helt avfärda det genusvetenskapliga fältet vittnar endast om hennes okunnighet.

Därmed är den bärande länken i Neudings argumentation vederlagd. Genusvetenskapen utgår inte från något slags vulgärvariant av John Lockes tabula rasa och det är inte en uppfattning som omhuldas av alla genusvetare (faktum är att jag inte kan namnge en enda genusvetare som står för den uppfattningen, men Paulina Neuding kanske kan hjälpa mig på den punkten).

Man kan också fundera på legitimiteten i Neudings gigantiska kliv från hypotesgenererande forskning till genusmedveten praktik, men det överlåter jag åt läsaren att själv reda ut.