måndag 31 januari 2011

Empirism och rationalism

Empirism

John Locke
(1632–1704)
Empirism kommer av det grekiska ordet εμπειρία (empeiria), som betyder erfarenhet. Empirismen menar, i korthet, att all kunskap ytterst sett vilar på sinneserfarenhet. Empirismen kan spåras tillbaka till Aristoteles, men låt oss börja med den engelske filosofen John Locke. Locke menade att psyket är tomt, en tabula rasa (lat. »tom tavla«), till dess sinnesintryck lämnar avtryck på denna tavla. Dessa grundläggande sinnesintryck hålls samman i enkla idéer, ungefär som graviation får himlakroppar att rotera kring varandra (Locke var inspirerad av vännen Isaac Newton), och av enkla idéer konstrueras komplexa idéer. Samtidigt menar Locke att psyket måste ha några grundläggande funktioner (»original acts«) som är medfödda, till exempel kontradiktionslagen (till exempel, någonting kan inte samtidigt existera och inte existera).

David Hume
(1711–1776)
En mer radikal empirism återfinns hos skotten och filosofen David Hume, som för övrigt anses vara den mest inflytelserika filosofen som skrivit på engelska. Hume provocerade med sina skrifter, och han blev beskylld för att vara ateist, skeptiker och för att försöka kullkasta traditionella värderingar. Hume ifrågasatte våra mest fundamentala uppfattningar – inte minst sådana som både religionen och vetenskapen höll för sanna – och påvisade att de i själva verket är resultatet av tankeoperationer (tankeprocesser). Annorlunda tankeprocesser skulle ge annorlunda idéer.

Ett exempel är Humes analys av kausalitetsbegreppet (orsak–verkan). Att en verkan följer på en orsak är inte ett metafysiskt faktum, menar Hume, utan helt enkelt en vana hos psyket att uppfatta två på varandra följande händelser på så sätt att den ena händelsen uppfattas som den andra händelsens orsak. Det är bara en konstant förbindelse (eng. constant conjunction) mellan de två händelserna som gör att vi uppfattar skeendet som orsak och verkan, men i själva verket kan det vara rena tillfälligheter som gör att de två händelserna inträffar i anslutning till varandra. I slutänden kan vad som helst vara orsak till vad som helst.

Således, vår uppfattning av orsak–verkan är psykologisk. Humes menar att vi konstruerar verkligheten, och det finns inget sätt att avgöra i vilken mån, om alls, den avspeglar yttervärlden. Sättet på vilket sinnesförnimmelser och idéer kombineras följer dock vissa regler, benämnda associationslagar:
  • Lagen om konstant förbindelse (»law of constant conjunction«) som säger att två händelser som följer på varandra associeras och uppfattas som ett kausalt samband.
  • Närhetslagen eller kontiguitetslagen (»law of contiguity«) som säger att saker som ligger nära varandra i tid eller rum lättare associeras.
  • Likhetslagen (»law of similarity«) som säger att saker som är lika varandra lättare associeras med varandra.
David Hartley
(1705–1757)
Den engelske filosofen David Hartley tog fasta på associationalagarna, och med utgångspunkt i Newtons naturvetenskapliga principer och Lockes mekanistiska uppfattning av psyket försökte han formulera en systematisk, fysiologisk psykologi. Hartley tänkte sig att sinnesorganen orsakar vibrationer i nerverna, som leds vidare till hjärnans »medullära substans«. Dessa vibrationer stannar kvar i hjärnan som små, knappt märkbara vibrationer. Dessa vibrationer motsvarar idéer. Sinnesintryck, eller vibrationer, som förekommer tillsammans tillräckligt ofta associeras med varandra i ett slags »paket«. Senare sinesintryck aktiverar hela »paketet« och de associerade idéerna. Hartleys idé är förvånansvärt lik modern neuropsykologi, givet att han inte hade någon som helst kunskap om hur nervsystemet egentligen fungerade.

John Stuart Mill
(1806–1873)
Långt senare hävdade den brittiske filosofen John Stuart Mill att själva den materiella verkligheten är den bestående möjligheten att varseblivas (»the permanent possibility of sensation«). Med andra ord, ingenting har verklig existens såvida det inte kan förnimmas. Att existera är att vara förnimbar, att potentiellt kunna bli föremål för ett sinnesintryck. Detta är ett av empirismens kännetecken: verkligheten är det vi kan observera.

Hur är det då med påståenden som »kvadraten på hypotenusan är lika med summan av kvadraterna på kateterna« (Pythagoras sats)? Detta tycks inte vara ett resultat av erfarenhet (vi kan inte gärna mäta världens alla trianglar och komma fram till det). Samma sak med logiska operationer, de tycks inte ha sin grund i erfarenhet. Tyder inte det på att det finns saker som vi alltid har vetat och att det alltså existerar någon form av medfödd kunskap?

Bara för att vi inte minns när vi lärde oss någonting, replikerar Mill, betyder det inte att medfödd kunskap existerar. Om vi kan påvisa att nya idéer uppkommer genom association av gamla idéer, betyder ju det att dessa gamla idéer också uppstått genom association – och så vidare.

För att sammanfatta, empirismen hävdar att vi inte har någon källa till kunskap om någonting eller grund för de begrepp vi använder annat än våra sinnesförnimmelser. All kunskap är a posteriori (lat. »från den senare [delen]«) och beroende av sinneserfarenheten. Kan vi inte lita till våra sinnen, kan vi inte ha någon kunskap alls. Några medfödda idéer eller intuitiv kunskap finns inte.

Empirismen har varit det dominerande perspektivet inom psykologin, och sträcker sig tillbaka till Aristoteles, via Locke, Hume, Mill med flera, fram till behaviorismen och kanske framför allt Skinner, som hävdade att alla orsaker till vårt beteende står att finna i den yttre världen, i miljön – en radikal behaviorism grundad på radikal empirism.

Rationalism

Rationalism kommer av det latinska ordet rationalis, som betyder förnuftig eller avser någonting som har med räkning att göra. Rationalismen hävdar, i korthet, att även om sinneserfarenheten är grunden för mycket kunskap, krävs åtminstone någon form av medfödd förmåga eller psykisk apparat för att organisera alla dessa sinnesintryck till kunskap. Om människans psyke bara var en tabula rasa på vilken världen projicerade sig själv – som Locke hävdade – skulle vi inte kunna ha någon sammanhängande kunskap över huvud taget. Att något är möjligt att förnimma betyder inte att vi har kunskap om det. Kunskap, hävdar rationalismen, är en aktiv, kreativ och rationell rekonstruktion av verkligheten.

Gottfried Wilhelm Leibniz
(1646–1716)
Detta syns inte minst inom många vetenskaper, som har en omisskännligt rationellt drag. Vad vore exmpelvis matematik, astronomi och fysik utan rationellt tänkande? Och om det nu var så att all kunskap är grundad på sinneserfarenhet, hur kan det komma sig att vi kan formulera kunskap som förutsäger framtida sinneserfarenheter? Att förutsäga hur världen skulle vara under förutsättning att vissa teorier är riktiga är kärnan i den naturvetenskapliga metoden, och detta menar rationalismen, är inte möjligt om kunskap bara handlar om associativa processer. Psyket måste ha en förmåga att kreativt omforma och omformulera kunskap – en förmåga att tänka. Kunskap har inte sin grund enbart i passiv observation, utan också rationellt tänkande.

Rationalismens synsätt kan illustreras med den tyske filosofen Gottfired Leibniz kommentar till Lockes empirism. Han låter Locke säga (fast han sade det aldrig): nihil est in intellectu quod non fuerit in sensu (»det finns ingenting i intellektet som inte varit i sinnena«), men lägger själv till: nisi ipse intellectus (»utom intellektet självt«). Leibniz är enig med empirismen att kunskapen grundas på erfarenhet, men inte genom blind, lagbunden association. Sinnesintrycken lämnar inte spår på en tom tavla, utan på någon form av psykisk grundstruktur som organiserar, strukturerar och integrerar erfarenheten och kunskapen.

Immanuel Kant
1724–1824
Den tyske filosofen Immanuel Kant tog fasta på David Humes tanke att vår uppfattning av orsak och verkan grundar sig på sinneserfarenhet. För att en konstant förbindelse (»constant conjunction«) mellan två händelser skall vara möjlig – första A, sedan B – måste det finnas tid och rum. Men varken tid eller rum är något som ges av sinneserfarenheten. Det går inte att se tid eller rum. Tvärtom: kategorierna tid och rum är något som måste finnas för att sinneserfarenhet över huvud taget skall vara möjlig.

Tid och rum är alltså två av erfarenhetens nödvändiga förutsättningar, och Kant räknar upp till tolv sådana förståndsbegrepp eller kategorier. Dessa grundläggande kategorier, givna a priori, bestämmer formen på den kunskap som grundar sig på sinneserfarenhet.

Inom psykologin har rationalismen spelat stor roll för den kognitiva psykologin och inte minst Jean Piagets utvecklingspsykologi. Piaget undersökte hur barns tänkande och förståelse utvecklas och på vilket sätt barnet integrerar och konstruerar sinneserfarenhet till en sammanhängande helhet.

Referenser

  • Markie, P. (2008). Rationalism vs. empiricism. I E. N. Zalta (red.), The Stanford encyclopedia of philosophy (hösten 2008). Tillgänglig från http://plato.stanford.edu/archives/fall2008/entries/rationalism-empiricism
  • Robinson, D. N. (1997). Three enduring -isms: empiricism, rationalism, materialism. I The Great Ideas of Psychology [ljudupptagning]. Chantily, VA: The Teaching Company.

söndag 30 januari 2011

Behaviorismen

John Broadus Watson
(1878–1958)
John Watson uppfann inte behaviorismen, men han gav den dess namn, dess manifest och marknadsförde den aggressivt. Watsons artikel Psychology as the beaviorist views it (1913) hade sin upprinnelse i den funktionalistiska psykologin som förskjutit psykologin från fiolosofi i riktning mot biologi. Watsons manifest markerar slutet på en debatt inom American Psychological Association (APA) – som grundades 1892 – huruvida medvetandet skulle vara psykologins studieobjekt och om man alls kunde tala om »medvetande« på ett meningsfullt sätt. Fokus förflyttades från mentala processer till deras resultat, dvs. beteende (Leahey, 2004).

Tonen i Watsons manifest är aggressiv, och det är tydligt att han vill formulera en ny psykologi som bryter mot den introspektiva, »mentalistiska« traditionen:
Psychology as the behaviorist views it is a purely objective experimental branch of natural science. Its theroetical goal is the prediction and control of behavior. Introspection forms no essential part of its methods, nor is the scientific value of its data dependent upon the readiness with which they lend themselves to interpretation in terms of consciousness. The behaviorist, in his efforts to get a unitary scheme of animal response, recognizes no dividing line between man and brute. The behavior of man, with all of its refinement and complexity, forms only a part of the behaviorists's total scheme of investigation.
(Watson, 1913, s. 158)
Med sitt manifest vill Watson göra klart att psykologin är en naturvetenskap och ingenting annat – inte humanvetenskap, inte filosofi. Inspirerad av den radikala empirismen menar Watson att vi bara skall studera det som alla kan observera, mäta och kvantifiera. Introspektion faller naturligtvis bort, eftersom sådana observationer bara är tillgängliga för den som genomför introspektionen. Beteende är däremot observerbart av alla, och därför definierar Watson psykologin såsom studiet av beteende.

Naturvetenskapen brukar sägas vara nomotetisk, dvs. den strävar efter att finna de »lagar« som döljer sig bakom de regelbundenheter vi kan observera i naturen. På samma sätt tänkte sig Watson att psykologins mål var att finna lagbundna samband som kan förklara organismers beteende. Uttryckt på ett annat sätt, psykologins mål är prediktion och kontroll av beteende, på samma sätt som exempelvis kemi kan sägas handla om prediktion och kontroll av kemiska processer.

En viktig tanke för Watson var att beteende är något universellt för alla levande organismer, och att beteende handlar om organismens ständiga anpassning till sin miljö. Eftersom Watson, helt i linje med evolutionsteorin, menade att det inte finns någon avgörande skillnad mellan djur och människa, måste psykologin utgöra studiet av adaptivt beteende i sin vidaste bemärkelse – hos djur såväl som hos människor.

Några mentala processer behövs inte för att förklara beteende, menar Watson. I en fullständigt utarbetad psykologisk vetenskap kan man, för en given respons, säga vilket stimulus som orsakade denna respons. Och omvänt, för ett givet stimulus kan man förutsäga vilken respons man kommer att få. En sådan psykologisk vetenskap kan få en praktiskt tillämpning i exempelvis utbildning, medicin, juridik och marknadsföring:
If psychology would follow the plan I suggest, the educator, the physician, the jurist and the business man could utilize our data in a practical way, as soon as we are able, experimentally, to obtain them.
(Watson, 1913, s. 168)
Just avsaknaden av praktiskt tillämpning av den samtida, introspektiva psykologin var något som Watson starkt kritiserade. Samtidigt kan man i Watsons fokus på användbarhet se inflytandet från pragmatismen (se min text om William James och funktionalismen).

Enligt Watson skulle vi kunna finna grunden för allt beteende i organismens miljö. Det latinska ordet stimulus (retning; ordet var en benämning för ett vasst redskap man använde för att driva boskap) avser just varje upptäckbar påverkan på en organism från omgivningen. Watson tänkte sig att människan föddes med fåtal reflexer, som genom inlärning och erfarenhet utvecklades till vuxna människors komplexa beteendemönster. Behaviorismen blev studiet av dessa kopplingar mellan stimulus och respons, utan hänsyn till inre mentala tillstånd.

Den starka betoningen på miljön återspeglas i Watsons bok Behaviorism (1924). Det finns inget bevis för att personlighetsdrag är medfödda, argumenterar Watson, och han skulle inte tveka att uppfostra ett barn till en bedragare, en tjuv, en mördare eller en prostituerad. Han för vidare sitt argument i en berömd (möjligen missförstådd och ökänd) liknelse:
Give me a dozen healthy infants, well-formed, and my own specified world to bring them up in and I'll guarantee to take any one at random and train him to become any type of specialist I might select – doctor, lawyer, artist, merchant-chief and, yes, even beggar-man and thief, regardless of his talents, penchants, tendencies, abilities, vocations, and race of his ancestors. I am going beyond my facts and I admit it, but so have the advocates of the contrary and they have been doing it for many thousands of years.
Watson är också berömd för sina experiment med »Little Albert«. Watson visade att han kunde frammana en rädsla för vita råttor hos lille Albert genom att utsätta honom för ett obehagligt ljud varje gång han sträckte sig efter den. Efter inlärningsfasen förknippade Albert den vita råttan med obehag, vilket gjorde honom rädd så fort den kom i närheten.


Pavlov och den betingade reflexen

Иван Петрович Павлов
(1849–1936)
Watson tog intryck av Ivan Pavlovs betingningsexperiment, där hundars naturliga respons på ett naturligt stimulus (dvs. salivering vid åsynen av mat) kopplades ihop med ett neutralt stimulus (t. ex. salivering vid ljudet av djurskötarens fotsteg). Efter denna inlärning, eller betingning som Pavlov benämnde det, kallades det neutrala stimulit för betingat stimulus och reaktionen för betingad respons.

Märk väl att detta inte utan vidare kan liknas vid den inlärning som Watson gjorde med little Albert. Klassisk betingning, som Pavlovs betingning kom att kallas, handlar om hur autonoma responser (dvs. reaktioner till följd av autonoma nervsystemet) förknippas med specifika stimuli. Fobin hos lille Albert handlar om mer än autonom respons.

Thorndike och effektlagen

Edward Thorndike
(1874–1949)
Edward Thorndike, elev till William James, gjorde experiment där hungriga katter placerades i en låda, och för att katten skulle hitta ut till den väntande maten var den tvungen att dra i ett snöre, trycka på en knapp eller något liknande (Thorndike gjorde flera varianter på labyrinten). Thorndike skriver:
When put into the box, the cat would show evident signs of discomfort and impulse to escape from confinement. It tries to squeeze through any opening; it claws and bites at the wire; it thrusts its paws out through any opening and claws at everything it reaches […]. It does not pay very much attention to the food outside but seems simply to strive instinctively to escape from confinement […]. The cat that is clawing all over the box in her impulsive struggle will probably claw the string or loop or button so as to open the door. And gradually all the other unsuccessful impulses will be stamped out and the particular impulse leading to the successful act will be stamped in by the resulting pleasure, until, after many trials, the cat will, when put in the box, immediately claw the button or loop in a definite way.
(Thorndike, 1913, s. 13)
Detta formulerade Thorndike som effektlagen, som i korthet säger att sannolikheten för ett beteende att upprepas beror på dess konsekvenser. Ett beteende som får positiva konsekvenser tenderar att upprepas, medan de som får negativa konsekvenser inte gör det. Denna tanke var förstås inte ny. Det som var nytt var Thorndikes sätt att påvisa principen med hjälp av experiment och endast observerbart beteende. Thorndike avvek också från den associationistiska (och mentalistiska) tanken att mentala element associeras med varandra. I stället använde han begreppet »förknippning« (connection), och hans teori kallas därför konnektionism (connectionism).

Thorndikes kattlåda.

B. F. Skinner och radikalbehaviorismen

B. F. Skinner
(1904–1990)
John Watson grundade behaviorismen, men dess fulländare var Burrhus Frederic Skinner. I Thorndikes efterföljd kom Skinner att intressera sig för inlärning till följd av erfarenhet, eller snarare konsekvenser av det egna beteendet. Detta kallade Skinner för operant betingning (Pavlovsk betingning kallade han respondent betingning). Operant betingning berör alla beteenden som på något sätt påverkar objekt och företeelser i organismens omgivning. Beteenden som leder till att ett visst mål uppnås tenderar att upprepas, vilket är snarlikt Thorndikes effektlag. Skinner benämner dock detta förstärkning. Det som minskar sannolikheten för ett beteenden kallar han bestraffare. Skinner urskiljer fyra typer av förstärkare/bestraffare:
  • Positiv förstärkning innebär att sannolikheten för ett beteende ökar till följd av att något tillförs, till exempel beröm och uppskattning när barnet tar på sig kläderna själv (vilket ökar sannolikheten för att barnet skall klä sig själv också nästa gång).
  • Negativ förstärkning innebär att sannolikheten för ett beteende ökar till följd av att något tas bort, till exempel att pappa slutar skälla när barnet säger »förlåt« (vilket ökar sannolikheten att barnet säger förlåt nästa gång pappa skäller).
  • Positiv bestraffning innebär att sannolikheten för ett beteende minskar till följd av att något tillförs, till exempel ett utskällning när barnet slagit sin lillasyster (vilket minskar sannolikheten att barnet slår lillasyster igen).
  • Negativ bestraffning innebär att sannolikheten för ett beteende minskar till följd av att något tas bort, till exempel utebliven uppmärksamhet när barnet tjatar om att få godis i affären (vilket minskar sannolikheten att barnet skall tjata nästa gång familjen är i affären).
Märk väl att det inte finns någon värdering i begreppen förstärkare och bestraffare, utan det handlar helt enkelt om att öka eller minska förekomsten av ett visst beteende. Detta beteende kan i sin tur vara önskvärt eller icke önskvärt. Det är heller inte så enkelt att avgöra vad som egentligen är förstärkande respektive bestraffande. I exemplet med barnet som slår sin lillasyster kan utskällningen från pappa fungera som en positiv förstärkare, om själva uppmärksamheten från pappa är det önskvärda.

Skinner konstruerade en särskild bur, Skinnerboxen, med en mekanism som försöksråttan kunde använda för att framkalla vissa händelser, till exempel få mat genom att trycka på en knapp. Med Skinnerboxen begränsades djurets beteenderepertoar vilket bidrog till att göra beteendet kvantifierbart. Det var när en Skinnerbox gått sönder som Skinner upptäckte att en slumpmässig belöning för ett beteende innebär en kraftfull förstärkare.

Skinner föredrog att kalla sin psykologi för experimentell beteendeanalys, eftersom han ville utesluta alla språkliga referenser till mentala tillstånd. Skinner utformade också en tillämpad beteendeanalys, beteendemodifikation, som med hjälp av operant betingning successivt formar (formning, eng. shaping) ett beteende tills det uppnår det önskvärda beteendet. Denna beteendeterapi har använts på psykotiska patienter och barn med psykisk utvecklingsstörning, med viss framgång (invändningen mot detta är dock att bara för att en psykotisk patient beter sig någorlunda normalt, är det inte ett bevis för att patienten inte längre är psykotisk).

Skinner tänkte sig ett samhälle baserat på behaviorism och beteendemodifikation, där alla medborgare var lyckliga, produktiva och kreativa. Detta kommer till uttryck i hans skönlitterära verk Walden Two (1948). Skinner kritiserades för att förespråka ett skrämmande samhälle som kontrollerar och manipulerar sina medborgare, men han replikerade att kontroll och manipulation sker redan i dag (vad är uppfostran om inte beteendemodifikation?). Den enda skillnaden är att detta skulle ske på vetenskaplig grund.

När den kognitiva psykologin blev det dominerande paradigmet från 1960-talet och framåt, förblev Skinner sin behaviorism trogen. Han medgav att människan visst hade inre mentala tillstånd – tankar, känslor och sinnesupplevelser – men menade att dessa inte kan utgöra grunden för en vetenskaplig psykologi. Mentala tillstånd, inklusive medvetandet, är ingenting annat än summan av individens genetiska och miljömässiga historia, menade Skinner – en filosofisk ståndpunkt kallad epifenomenalism.

Behaviorismens uppgång och fall

När John Watson 1913 publicerade sitt manifest uteblev de starka reaktionerna. Protesterna var mer av det slaget, att psykologin inte kan kasta ut de introspektiva metoderna, eftersom det är det man gör i psykologin. Detta antyder att psykologin redan hade förändrats i riktning mot en beteendevetenskap, med metoder lånade från naturvetenskapen. Det behavioristiska paradigmet kom sedan att dominera psykologin under mer än 40 år.

Att behaviorismen var den dominerande skolan betyder dock inte att den var den enda skolan. Vid sidan om behaviorismen fanns exempelvis strukturalister, funktionalister, fenomenologer, Gestalt-psykologer och psykoanalytiker. Man skall också minnas att behaviorismen var som starkast i USA, där den hade sitt ursprung.

Inom behaviorismen bildades också olika skolor, som drog åt lite olika håll. Detta berodde bland annat på att förgrundsfiguren John B. Watson tvingades sluta på John Hopkins University efter att det uppdagats att han hade en otrohetsaffär med sin assistent, Rosalie Rayner. Watson lämnade psykologin och ägnade sig i stället åt marknadsföring. Därmed gick behaviorismen miste om den samlande och enande kraft som Watson hade kunnat vara.

Edward Chase Tolman
(1886–1959)
En skola inom behaviorismen, som bland annat företräddes av Edward C. Tolman, försökte lösa behaviorismens problem med målinriktat beteende (om alla beteenden bestäms av orsaker i miljön, är det svårt att förklara planerat, målinriktat beteende). Tolmans lösning bestod i att man, förutom miljön, också måste ta hänsyn till ett antal mellanliggande variabler. Behaviorismens grundläggande S–R (stimulus–respons) utökades till S–O–R (stimulus–organism–respons). Detta förebådade den »kognitiva revolutionen«.

Under 1950- och 1960-talet bröts behaviorismens dominans och lämnade plats för den kognitiva psykologin. Det fanns flera skäl till detta:
  • Behaviorismen hade stora svårigheter att förklara komplexa beteenden som exempelvis pianospelande och språk. B. F. Skinner gjorde ett försök med sin bok Verbal Behavior (1957), men som blev sågad jäms med fotknölarna av lingvisten Noam Chomskys berömda recension av boken (det finns dock de som menar att Chomsky missförstod Skinner och inte orkade sätta sig in i vad han egentligen skrivit, däribland Skinner själv), vilket brukar räknas som startskottet för den »kognitiva revolutionen«.
  • Behaviorismen överskattade miljöns betydelse. Den mesta forskningen skedde på råttor (det finns ingen djurart som fått sitt beteende så i detalj kartlagt som den vita råttan), men råttor är mycket anpassningsbara och flexibla djur. Varje art har sina egna begränsningar i antalet möjliga S–R-samband, och beteende kan därför inte studeras som en generell kategori.
  • Med sitt fokus på observerbarhet och kvantifierbarhet avfärdade behaviorismen människans subjektiva erfarenhetsvärld. Likväl gavs varje beteende mening (eftersom det betraktades som en respons på ett visst stimulus), men denna mening definierades av psykologiforskaren. Försöksdeltagarens egen uppfattning om sitt eget beteende, vilken mening denne tillskrev sig själv och sitt beteende i den specifika experimentsituationen, lämnades därhän. Vad folk gör i experiment och vilken mening de tillskriver sitt eget deltagande i vetenskaplig verksamhet kan vara något helt annat än hur människor upplever och skapar mening i sin vardagsrillvaro.

Referenser

  • Leahey, T. H. (2004). A history of psychology: Main currents in psychological thought (6:e utgåvan). Upper Saddle River, NJ: Prentice-Hall.
  • Thorndike, E.L. (1913). Educational Psychology. New York: Columbia University.
  • Skinner, B. F. (1948). Walden Two. Indianapolis, IN: Hacket.
  • Watson, J. B. (1913). Psychology as the behaviorist views it. Psychological Review, 20(2), 158–177. doi: 10.1037/h0074428
  • Watson, J. B. (1924). Behaviorism. New York: People's Institute.

onsdag 26 januari 2011

William James och funktionalismen

William James
(1842–1910)
Vid sidan om den tyske fysiologen och filosofen Wilhelm Wundt (1832–1920) förtjänar också amerikanen William James (1842–1910) att betraktas som psykologins grundare, också han filosof med medicinsk skolning. James grundade visserligen ett psykologiskt laboratorium för demonstrationssyfte redan 1875, men var aldrig särskilt intresserad av experimentell psykologi utan betraktade det mest som resursslöseri. För James var introspektionen kardinalvägen till kunskap om psyket. Den experimentella metoden, menade han, kan bara ha uppfunnits i länder där man inte vet hur man har tråkigt.

I det monumentala verket Principles of Psychology (1890), som tog tolv år att skriva, berör han många av psykologins mest centrala frågor. Principles har haft ett enormt inflytande på psykologin, men är också ett litterärt verk av rang och läsvärt än i dag. Några exempel:
  • kapitel 4Habit, liknar James levande organismer vid knippen av vanor (»bundles of habits«) och menar att dessa vanor beror på organismernas plasticitet. Plasticitet innebär att en formändring hos ett material till följd av belastning, kvarstår efter att belastningen upphört. På liknande sätt tänker sig James att människor till en början är formbara och formas av erfarenhet och inlärning, men att denna förmåga minskar med åldern. James betraktar vanan som »samhällets svänghjul«, det kitt som håller samman samhället och får det att rulla, men också det som bevarar sociala strukturer:
    Habit is thus the enormous fly-wheel of society, its most precious conservative agent. […] It keeps the fisherman and the deck-hand at sea through the winter; it holds the miner in his darkness, and nails the countryman to his log-cabin and his lonely farm through all the months of snow; it protects us from invasion by the natives of the desert and the frozen zone. […] Already at the age of twenty-five you see the professional mannerism settling down on the young commercial traveller, on the young doctor, on the young minister, on the young counsellor-at-law. You see the little lines of cleavage running through the character, the tricks of thought, the prejudices, the ways of the 'shop,' in a word, from which the man can by-and-by no more escape than his coat-sleeve can suddenly fall into a new set of folds. On the whole, it is best he should not escape. It is well for the world that in most of us, by the age of thirty, the character has set like plaster, and will never soften again.
    (James, 1890, s. 121)
  • kapitel 10The Consciousness of Self, gör James skillnad mellan självet som känt objekt (det empiriska självet, »me«) och självet som det som vet (det rena eller transcendentala egot, »I«). Vi kan alltid observera oss själva, våra tankar, känslor, och så vidare, men när vi gör det finns det alltid någon, eller något, som observerar. Detta är alltså skillnaden mellan me och I. Det empiriska självet är mångbottnat: det materiella självet, det sociala självet, det andliga självet, och så vidare. Det empiriska självet omfattar även mina ägodelar, mitt favoritfotbollslag, kanske också »mitt land«. Denna distinktion mellan me och I föregriper den socialpsykologiska skola som grundades av bland andra Georg Herbert Mead i Chicago.
  • I kapitel 9, The Stream of Consciousness, beskriver James medvetandet som en ständig ström av tankar. Eftersom varje tanke, varje erfarenhet, på något sätt också ändrar organismen, betyder det att det inte är möjligt att ha samma erfarenhet, exakt samma tanke, två gånger (jfr. Ηράκλειτος, »man kan inte två gånger stiga ned i samma flod«). Denna medvetandeström karaktäriseras av fem viktiga egenskaper:
    1. Varje tanke tillhör ett personligt medvetande.
    2. Tankarna i detta personliga medvetande är i ständig förändring.
    3. Det personliga medvetandet är kontinuerligt; vi upplever inga luckor eller avbrott i det. Det är samma personliga medvetande som somnar på kvällen som vaknar på morgonen.
    4. Tänkandet har att göra med objekt som är oberoende av själva tänkandet (denna tankegång är snarlik Brentanos intentionalitet).
    5. Det personliga medvetandet är mer intresserat av vissa objekt och väljer bland dessa, ett fenomen James benämner selektiv uppmärksamhet.
    Med sina idéer om den kontinuerliga medvetandeströmmen och det personliga medvetandet, gav James inspiration till Edmund Husserl och den senare fenomenologin.
  • I kapitel 25, The Emotions, formulerar James teorin att känslomässiga tillstånd är ett resultat av kroppsliga reaktioner. Perceptuella processer resulterar i fysiologika reaktioner, och de känslor vi upplever är resultatet av detta:
    My theory … is that the bodily changes follow directly the perception of the exciting fact, and that our feeling of the same changes as they occur IS the emotion.
    (James, 1890, s. 449)
    Således, vi känner oss ledsna för att vi gråter, vi är arga för att vi slår, vi upplever rädsla för att vi darrar, och så vidare. Detta kallas för James–Langes teori, eftersom James byggde vidare på teorier som formulerats av den danske läkaren Carl Lange.
William James funktionalistiska psykologi kan härledas ur den pragmatiska filosofiska skolan, som han formulerade tillsammans med Charles Pierce, och evolutionsteorin. Innan vi tittar på dessa två, behöver vi dock bekanta oss med några kunskapsteoretiska tankegångar.

Epistemologi: sann, berättigad tro

Epistemologi (av grekiskans επιστημολογία) betyder läran om kunskapen eller kort och gott kunskapsteori. Epistemologin handlar om kunskapens grund och giltighet, och, inte minst, vad kunskap egentligen är för någonting.

När man talar om epistemologi i vetenskapliga sammanhang avser man praktiskt taget alltid propositionell kunskap, dvs. kunskap som kan uttryckas med språket, närmare bestämt i form av påståenden eller utsagor (propositioner). Praktiska och sociala färdigheter (tyst kunskap) kan förstås också betraktas som kunskap, men är inte intressant i det här sammanhanget.

I klassisk epistemologi definieras kunskap som sann, berättigad tro. Denna definition kan spåras tillbaka till Platon. Mer formellt uttryckt: personen P vet A (där A är ett påstående) om och endast om:
  1. A är sann,
  2. P håller A för sann, samt
  3. P har goda grunder för att hålla A för sann.
Således, om jag tror att psykoterapi hjälper mot depression, har goda grunder för min övertygelse och det dessutom är sant, kan man säga att jag har kunskap. Vad som menas med »goda grunder« och »sanning« råder det dock delade meningar om.

I vetenskapliga sammanhang står frågan om »sanning« i centrum. Den kunskap som den vetenskapliga verksamheten producerar skall ju helst vara sann, eller åtminstone hållbar och tillförlitlig (de flesta vetenskapsfilosofer menar att vi inte kan uppnå kunskap som är sann i den meningen att den exakt avbildar verkligheten). Här skall nämnas två teorier som ofta nämns i samband med sanningsbegreppet:
  1. Korrespondensteorin för sanning menar att en utsaga är sann om och endast om den motsvarar fakta, dvs. något verkligt.. En förutsättning för korrespondensteorin är en kunskapsteoretisk realism, dvs. att det existerar en av människan oberoende verklighet. Ett problem med korrespondensteorin är att den inte gäller för alla utsagor, till exempel moraliska och logiska utsagor (vad är moraliska och logiska fakta?). Ett annat att verkligheten och utsagor om verkligheten är två skilda kategorier.
  2. Koherensteorin för sanning menar att en utsaga är sann om och endast om den passar in i ett sammanhängande system av utsagor. Sanning handlar alltså om hur olika föreställningar och idéer relaterar till varandra. Detta förutsätter någon form av idealistisk hållning. Ett problem med korrespondensteorin är att två motsägelsefulla utsagor (t. ex. »Olof Palme blev skjuten« och »Olof Palme dog av hjärtattack«) kan vara koherenta med två sammanhängande, men sinsemellan oförenliga, system av utsagor (J. R. R. Tolkiens fantasivärld är till exempel ett sammanhängande system av utsagor). Dessutom kan det finnas utsagor som är sanna, trots att det inte finns några andra utsagor som de kan vara koherenta med (t. ex. »Olof Palme rapade åtta gånger den 14 maj 1985«).

Pragmatismen

Charles Sanders Pierce
(1839–1914)
I början på 1870-talet startade James tillsammans med vännen Charles Pierce »metafysiska klubben« i anslutning till Harvard i Boston. Under dessa samtal formulerades grunden till den filosofiska riktning som senare kom att kallas pragmatism. I kontrast till korrespondensteorin och koherensteorin för sanning – som Pierce tyckte var »transcendental« och frikopplad från alla praktiska aspekter av erfarenhet, tro och tvivel – menade James att vad som är sant eller inte sant kan avgöras utifrån dess praktiska värde. Pierce uttryckte det i som så att »truth is the end of inquiry«; när alla frågor är ställda, har vi funnit sanningen. Sanna utsagor kommer aldrig att motsägas av senare erfarenhet.

Pragmatismens syn på sanning inbegriper en aspekt av korrespondensteorin i den meningen att den vetenskapliga metoden, som Pierce avser med det ständiga frågandet, förväntas ställa frågor till en oberoende, självständigt existerande verklighet. Den har också drag av koherensteorin på så sätt att när alla frågor är ställda, förväntar vi oss ha funnit ett sammanhängande (koherent) system av utsagor.

Med detta fokus på tillämpbarhet, funktionalitet, användbarhet – kort sagt nytta – följde ett intresse för orsak–verkan, prediktion och kontroll. När strukturalismen, med Edward Titchener i spetsen, strävade efter att kartlägga psykets grundläggande mentala element, ställde James frågan: Vad är det bra för? Vilken uppgift fyller en viss mental funktion? Svaret på detta fanns i evolutionsteorin.

Evolutionen

Charles Darwin
(1809–1882)
Charles Darwins evolutionsteori, att biologisk utveckling skedde genom naturligt urval, tjänstgjorde på många sätt som ett teoretiskt ramverk för den tidiga psykologin (Richards, 2010). En kort sammanfattning av några av evolutionens idéer (dock inte alltid Darwins egna idéer) som fick betydelse för och inlemmades i psykologin:
  • Människan härstammar från primater och det finns inget särskilt gudomligt över henne.
  • Det naturliga urvalet bygger på spontan variation.
  • Individen rekapitulerar artens utveckling i sin egen utveckling från embryo till fullvuxen individ, ibland uttryckt som »ontogenesen rekapitulerar fylogenesen«.
  • Om det naturliga urvalet av olika anledningar sätts ur spel, kommer det att leda till degeneration, dvs. organismer som annars skulle duka under kommer att överleva och reproducera sig.
  • Hela idén om evolution innebär ett ständigt famåtskridande: biologisk evolution övergår i social och kulturell evolution.

Funktionalismen

Evolutionsteorin, liksom framstegen inom fysiologin, påverkade sättet att ställa frågor om människan och hennes natur (Richards, 2010). Svaret på James pragmatiska fråga – vad är det bra för? – besvarades med utgångspunkt i evolutionen: På vilket sätt bidrar detta till organismens förmåga att anpassa sig till sin miljö? I förlängningen, vilket överlevnadsvärde (för arten, inte individen) har en viss (mental) funktion? I den tidiga psykologin inlemmades det funktionalistiska perspektivet på flera olika sätt:
  1. Eftersom människans psyke sågs som utvecklat ur lägre, mer primitiva djurarter, kan vi lära oss något om »mental evolution« genom att studera och jämföra djur och människor, en verksamhet som sedemera kom att kallas komparativ psykologi.
  2. Hjärnans funktion förstods i ljuset av olika evolutionära nivåer. Hjärnan sågs som ett slags påbyggnad och komplettering av enklare livsformers nervsystem, och man började tala om nervsystemets »äldre« och »nyare« delar.
  3. På samma sätt som embryot rekapitulerade artens utveckling, tänkte man sig att barn rekapitulerade människans mentala evolution. Genom att studera barn, tänkte man sig således att man kunde uppnå kunskap om hur människans psyke utvecklats.
  4. Eftersom urval handlar om naturlig variation, är individuella skillnader nödvändiga och naturliga. Detta medförde ett intresse för att också mäta dessa skillnader, vilket ledde till en utveckling av mätprocedurer och statistiska analysmetoder. Detta kom att kallas för differentiell psykologi.
  5. Sir Francis Galton
    (1822–1911)
  6. Kriminalitet, galenskap, psykisk sjukdom, alkoholism, et cetera, förklarades med degeneration (se ovan) och atavism, dvs. att egenskaper från tidigare utvecklingssteg som försvunnit plötsligt dyker upp igen. Detta var också en tanke som låg bakom intresset för att mäta skillnader. En pionjär inom den differentiella psykologin var Francis Galton, som också formulerade eugeniken, dvs. idén att förbättra arten människa genom biologisk förädling.
  7. Folkmassor betraktades som en kollektiv regression till mer primitiva evolutionära stadium. Detta återspeglar framstegstanken att den biologiska evolutionen övergår i social och kulturell evolution.
  8. Känslor ansågs ha sin grund i instinkter, med vilket man menade nedärvda beteenden, emotionella reaktioner och attityder. Särskilt beteenden och reaktioner som föreföll svårkontrollerbara och reflexmässiga ansågs vara nedärvda.
  9. Olika »människoraser« betraktades som om de vore på olika evolutionära nivåer eller åtminstone på olika grenar av det mänskliga släktträdet.
  10. Könsskillnader ansågs helt enkelt vara en naturlig konsekvens av att män och kvinnor har olika evolutionära uppgifter: män skulle jaga, styra och råda, kvinnor skulle ta hand om avkomman. Ibland sågs kvinnor till och med som lägre utvecklade än män.

Referenser

  • James, W. (1890). Principles of psychology. New York: Holt.
  • Richards, G. (2010). Putting psychology in its place: Critical historical perspectives. Hove, England: Routledge.

fredag 21 januari 2011

Hur psykologin blev psykologi

Psykologin som akademisk disciplin uppfanns under senare delen av 1800-talet. Det psykologiska laboratorium som Wilhelm Wundt (1832–1920) grundade i Leipzig 1879 brukar betraktas som startskottet för den moderna psykologin, trots att Wundts betydelse för den experimentella psykologin är överskattad (samtidigt som hans kulturellt orienterade psykologi, Völkerpsychologie, är underskattad och ofta ignorerad). Hur som helst, mycket förenklat kan man säga att psykologin förebådades och grundades av filosofer och fysiologer från 1800-talets början och framåt. Många av herrarna (för det handlade nästan uteslutande om män) var både fysiologer och filosofiska tänkare, t. ex. Gustav Fechner (1801–1887), Hermann von Helmholtz  (1821–1894), William James (1842–1910) och nyss nämnde Wundt.

Fysiologin under 1800-talet

En betydelsefull bakgrund till grundandet av psykologin var de framsteg som under 1800-talet gjordes inom fysiologin (studiet av hur levande organismer, deras organ och vävnader fungerar), framför allt neurofysiologi (studiet av nervsystemets funktion). Några exempel:
  • Skotten Charles Bell och fransmannen François Magendie beskrev omkring 1811, oberoende av varandra, skillnaden mellan sensoriska (afferenta) och motoriska (efferenta) nerver i centrala nervsystemet (men de trätte om vems »upptäckten« egentligen var). Detta kallas för Bell–Magendies lag.
  • Reflexen – ett begrepp som myntades av filosofen René Descartes – fick 1832 en fysiologisk förklaring när engelsmannen Marshall Hall beskrev den så kallade reflexbågen: en nervbana som medierar en automatisk och ofrivillig reaktion (reflex) genom kopplingar i ryggmärgen, utan att hjärnan är inblandad.
  • På 1840-talet undersökte Ernst Weber sambandet mellan de fysiska egenskaperna hos ett stimulus och upplevelsen av detsamma. Han fann bland annat att den minsta skillnad som krävs för att vi skall uppleva en skillnad i ett stimulus är proportionell mot magnituden i detta stimulus (om vi utgår från en vikt på 10 kg krävs en större förändring för att vi skall uppfatta en skillnad än om vi började med en vikt på 1 kg). Detta utvecklades vidare på 1860-talet av Gustav Fechner, som också myntade begreppet psykofysik.
  • Den tyske fysiologen Hermann von Helmholtz lyckades 1850 mäta nervimpulsens hastighet hos en groda. Till allas förvåning visade det sig att nervimpulsen inte färdades snabbare än cirka 30 m/s.
  • Paul Broca kunde 1861 påvisa att patienter med afasi (oförmåga att tala) hade skador på vänstra sidan om frontalloben, och drog därmed slutsatsen att vissa delar av hjärnan har specifika funktioner. Detta talcenter kallas just »Brocas område«.
  • Under 1800-talet skedde också en hel del perceptionsforskning, framför allt i Tyskland. Nyss nämnde Hermann von Helmholtz formulerade exempelvis en teori om färgperception.
  • På 1890-talet fann Ivan Pavlov att de hundar han använde i sina matsmältningsexperiment började dregla inte bara när de fick mat, utan bara de till exempel hörde försöksledarens fotsteg. Hundarna förknippade en naturlig respons (salivering) med ett annat stimulus än mat, i Pavlovs vokabulär ett betingat stimulus. Pavlovs associationsmodell kom sedemera att benämnas klassisk betingning.

    Ontologi och epistemologi

    Innan vi går vidare behöver vi klargöra två filosofiska begrepp, nämligen ontologi och epistemologi. Ontologi (οντολογία, av όν, »varande, väsen«, och -λογία, »lära«) betyder »läran om det varande« eller »läran om det som existerar«. Ordet används ibland på samma sätt som ordet metafysik, dvs. vad är det som egentligen existerar och hur är det som existerar? Detta har ofta handlat om frågan om vad verkligheten ytterst sett består av – vad som är verklighetens substans eller väsen (Sohlberg & Sohlberg, 2009, s. 41–42).

    Epistemologi (επιστημολογία, av επιστήμη, »kunskap, vetande«, och -λογία, »lära«) eller kunskapsteori handlar bland annat om vad kunskap egentligen är, vad vi kan ha kunskap om (en självständigt existerande yttervärld eller bara vår upplevelser) och vad vår kunskap ytterst sett vilar på (sinnerna eller förnuftet) – kort sagt, kunskapens grund och giltighet (Sohlberg & Sohlberg, 2009, s. 61–62).

    Således, ontologin handlar om hurdan verkligheten är, och epistemologin behandlar om och hur vi kan uppnå kunskap om denna verklighet.

    Det psykofysiska problemet och den cartesianska dualismen

    De framsteg som under 1800-talet gjordes inom fysiologin gav anledning att fundera kring sambandet mellan kropp och själ, det som brukar kallas för det psykofysiska problemet. Detta är en filosofisk fråga som har engagerat tänkare under århundraden, kanske årtusenden. Bakgrunden är vår vardagliga upplevelse av en yttre värld av fysiska objekt och kroppar, och en inre värld av sinnesförnimmelser, tankar, känslor, fantasier och så vidare.

    Den yttre världen har utsträckning i tid och rum (volym och massa), dvs. den tycks bestå av materia. Den är observerbar, konkret och tillgänglig för alla. Vår inre värld förefaller mer undflyende, eftersom upplevelser, tankar och känslor inte har någon utsträckning i rummet och bara är tillgängliga för den som har dem. Den inre världen är privat. Ändå hänger den yttre och den inre världen ihop på något sätt, och vi uppfattar (oftast) vår inre värld såsom situerad någonstans inuti vår kropp.

    Det psykofysiska problemet, som också kallas kropp–själ problemet, är således en ontologisk fråga om hur verkligheten i grunden är beskaffad och vad som är det primära, det fysiska eller det psykiska. Här finns i huvudsak fyra lösningar: (1) dualismen som menar att det fysiska och psykiska är två skilda substanser eller principer som inte kan reduceras till varandra, (2) materialismen eller fysikalismen som menar att ytterst sett existerar bara materia, och det psykiska är ett resultatet av fysikaliska processer, (3) idealismen som menar att alla upplevelser i grund och botten är mentala och att vi därför inte kan förutsätta existensen av en oberoende, materiell verklighet, samt (4) dubbelaspektteorin eller den nära besläktade neutrala monismen som hävdar att såväl psykiskt som fysiskt är olika aspekter av en och samma bakomliggande verklighet. Materialism, idealism och dubbelaspektteorin är alla monistiska eftersom de, till skillnad från dualismen, menar att verkligheten bara består av ett slag (Sohlberg & Sohlberg, 2009, s. 43–60).

    René Descartes (1596–1650).
    Filosofen René Descartes brukar få äran av att vara den som först formulerade det psykofysiska problemet i den form vi känner det idag. Descartes menade att eftersom man kan föreställa sig att man inte har någon kropp och att världen inte existerar, kan man likväl inte betvivla att man tänker. Detta tyder på att själva tänkandet är en separat substans som inte är beroende av någon materia. Med andra ord, det fysiska och det psykiska är två separata substanser som på något sätt möts och interagerar med varandra. Descartes tänkte sig, gissningsvis på rent spekulativa grunder, att tallkottkörteln utgjorde denna koppling mellan kropp och själ. Denna cartesianska dualism har haft stor betydelse för det västerländska tänkandet, inte minst för kristendomen, där människan med Descartes hjälp kunde förstås som en odödlig, gudomlig själ i en förgänglig kropp.

    Med de fysiologiska framstegen fick man stöd för tanken att mentala fenomen hade fysiologiska motsvarigheter. Detta innebar ett argument mot den cartesianska dualismen och för en monistisk materialism, dvs. att det psykiska, själsliga, i själva verket handlar om fysikaliska processer. Tankar, känslor och upplevelser behöver inte förklaras med någon immateriell själ.

    Materialism, eller dess moderna variant fysikalism, är en av grundstenarna i den moderna, experimentella psykologin. Detta innebär att alla psykiska processer kan förklaras med hänvisning till biokemiska processer i nervsystemet, och att inlärning och minne innebär någon form av varaktig, fysisk förändring i hjärnan (Moghaddam, 2005, s. 63–76).

    Reduktionism och associationism

    Att förklara psykiska fenomen med fysiologi är ett exempel på reduktionism, dvs. antagandet att komplexa fenomen kan förklaras i med enklare och mer fundamentala teorier (samhällsfenomen förklaras med psykologi, psykologi förklaras med biokemi, biokemi förklaras med oorganisk kemi, etc).

    David Hume (1711–1776).
    En annan betydelsefull tanketradition var associationismen, som menar att mentala processer består av sensoriska och mentala element som kombineras enligt vissa associationslagar. Exempel på sådana lagar är likhetslagen, närhetslagen och kontrastlagen som säger att sinnesförnimmelser, minnen eller idéer förknippas med varandra om de, i tur och ordning, har en viss likhet, ligger nära varandra i tid och rum, eller är varandras motsatser. Associationismens idéer kan spåras tillbaka till Platon och Aristoteles, men förknippas vanligen med en brittiska empirismen, framför allt David Hume.

    Associationismen är också ett exempel på reduktionism i den meningen att ett komplext system i  kan förklaras genom att redogöra för de enskilda delarna. Helheten är varken mer eller mindre än summan av delarna. I det här fallet betyder det att högre mentala processer uttömande kan förklaras i termer av de sensoriska och/eller mentala element de är uppbyggda av – intryck och idéer om vi använde Humes begrepp.

    Det psykologiska laboratoriet

    Wilhelm Wundt (sittande).
    Det är bland annat mot bakgrund av framstegen inom fysiologi och tankegångarna inom materialismen och associationismen i skall se den experimentella psykologins framväxt. Även om det första psykologiska laboratoriet inrättades av William James vid Harvard 1875, är det Wilhelm Wundt och hans Psychologisches Institut i Leipzig 1879 som brukar anges som det avgörande startskottet för den experimentella psykologin. Wundt, som innehade en professur i filosofi vid Universität Leipzig, drog upp riktlinjerna för en gränsvetenskap mellan fysiologi och psykologi, fysiologisk psykologi, i Grundzüge der physiologische Psychologie (1873).

    Wundt avsåg psykologi i mycket vid bemärkelse. För honom var allt från studiet av enskilda sensoriska stimulus till språk och kulturhistoria psykologi. Hans fysiologiska psykologi var tänkt att överbrygga det relativt lilla område där fysiologin och psykologin möttes och där experimentella metoder var möjliga, och han skriver själv att den fysiologiska psykologin lika gärna kan benämnas experimentell psykologi. Det psykologiska institut han grundade i Leipzig (för egna pengar) var ägnat åt utforskandet av psykologin i sin helhet, inte bara den experimentella psykologin.

    I Wundts laboratorium användes inte försöksdeltagare i modern mening, utan observatörer som var tränade i introspektion. Syftet med introspektionen var att de skulle observera vad som hände i det egna medvetandet under experimentet och efteråt rapportera vad de upplevt och uppfattat. På detta sätt försökte Wundt och hans medarbetare kartlägga de grundläggande elementen i medvetna tankeprocesser.

    En av Wundts elever, engelsmannen Edward Titchener, for till Cornell University i USA och tog med sig den experimentella psykologin. Titchener formulerade dock sin egen psykologi, strukturalism eller strukturell psykologi, som, inspirerad av den brittiska empirismen och associationismen, syftade till att kartlägga de grundläggande sensoriska elementen och med utgångspunkt i dessa utforska psykets struktur.

    Den introspektiva metoden hade uppenbara problem, vilket ledde till kontroverser mellan de tidiga experimentalpsykologerna. Titchener, till exempel, menade att tänkande alltid sker i form av bilder, medan andra menade att tänkande också kan ske utan bilder. Hur skall man avgöra vem som har rätt? Om Nisse säger att han kan tänka utan bilder, hur kan man bevisa att Nisse har fel? Detta ledde till tvivel på den introspektiva metoden, som sedemera övergavs.

    Referenser

    • Leahey, T. H. (2004). A history of psychology: Main currents in psychological thought (6:e utgåvan). Upper Saddle River, NJ: Prentice-Hall.
    • Moghaddam, F. (2005). Great ideas in psychology: A cultural and historical introduction. Oxford: Oneworld.
    • Sohlberg, P., & Sohlberg, B.-M. (2009). Kunskapens former: vetenskapsteori och forskningsmetod (2:a utgåvan). Stockholm: Liber.

    onsdag 19 januari 2011

    Att utarbeta eller arbeta inåt?

    Fathali Moghaddam (2005) delar in forskare i två kategorier, de som »arbetar ut« (work out) och de som »arbetar in« (work in). Detta är delvis en lek med ord som inte riktigt går att översätta. Work out kan översättas med »utarbeta« eller »räkna ut«, och forskare som arbetar på detta sätt ägnar sig i första hand åt att komma på kreativa idéer om hur saker och ting hänger ihop eller formulera teorier. Ett exempel på en sådan forskare är Albert Einstein, som utarbetade geniala teorier som först många år senare kunde bekräftas genom empiriska studier. Detta gav honom Nobelpriset i fysik 1921.

    Work in betyder »tränga in«, »arbeta sig in« eller »infoga«, och används av Moghaddam för att beteckna forskare som är noga med att grunda sina teorier och idéer i empiriska observationer. Forskare som »arbetar inåt« ägnar sig gärna åt glatt experimenterande och försöker först därefter förklara vad de har observerat. Ett exempel på en sådan forskare är Иван Петрович Павлов (Ivan Petrovitj Pavlov), som med sina många experiment med hundar kunde kartlägga matsmältningens fysiologi. Detta gav honom 1904 års Nobelpris i medicin.

    Moghaddams distinktion mellan »utarbeta« och »arbeta sig in« har vissa paralleller med de två metoderna för slutledning, deduktion och induktion. Deduktion handlar om logisk slutledning med utgångspunkt i ett antal premisser (förutsättningar). En giltig deduktiv slutledning är med nödvändighet sann om premisserna är det. Den vanlig form av deduktion är syllogismen, som vanligen består av två premisser och en slutsats:
    • Premiss 1: Alla människor är dödliga.
    • Premiss 2: Sokrates är människa.
    • Slutsats: Sokrates är dödlig.
    Den deduktiva slutledningen spelar enligt vetenskapsfilosofen Karl Popper stor roll i den naturvetenskapliga forskningen, eftersom det är genom deduktion vi kommer fram till hur en teori kan prövas. Till exempel, om det är så att kompression av vävnad ger upphov till smärta, kommer jag att få ont om jag slår mig på tummen med en hammare. Det sistnämnda kan prövas genom ett experiment, och kan antingen falsifiera eller ge stöd åt teorin (dock aldrig verifiera den).

    Den induktiva slutledningen innebär att vi generaliserar med utgångspunkt i ett antal observationer. Om alla svanar jag hittills observerat är vita, kan jag dra slutsatsen att alla svanar är vita. Det räcker dock med en enda svan som inte är vit för att falsifiera en induktiv slutsats av det kategoriska slaget. Mer vanligt är att man uttrycker sig mer försiktigt, till exempel att mer än 99% av världens alla svanar är vita. Då kan den induktiva slutledningen luta sig tillbaka på sannolikhetsteorin, och med utgångspunkt i de observationer vi gör kan vi bedöma säkerheten i vår induktiva slutsats.

    I vetenskaplig, kvantitativ forskning brukar man säga att deduktion handlar om att arbeta från teori till empiri, dvs. formulera kriterier för hur teorier kan prövas genom observation och experiment. Man kan tänka sig, även om liknelsen slirar, att forskare som med Moghaddams ord föredrar att »utarbeta« teorier, lutar sig tillbaka på deduktivt tänkande.

    På motsvarande sätt brukar man säga att induktion handlar om att arbeta från empiri till teori, dvs. att med utgångspunkt i observationer och experiment uttala sig om teorier eller formulera nya teorier. Forskare som då föredrar att »arbeta inåt« skulle i första hand kunna tänkas luta sig tillbaka på induktivt tänkande.

    Referenser

    • Moghaddam, F. (2005). Great ideas in psychology: A cultural and historical introduction. Oxford: Oneworld.
    • Sohlberg, P. & Sohlberg, B.-M. (2009). Kunskapens former: vetenskapsteori och forskningsmetod. Stockholm: Liber.

    Män, kvinnor och essentialism

    Lennart Sjöberg, professor emeritus i psykologi, slår fast att »kvinnor är annorlunda än män« och hänvisar till en artikel som tar upp sex myter om hur kvinnor vill bli behandlade i relationer. Detta är exempel på essentialism, dvs. att män och kvinnor är »olika varandra på ett eller flera grundläggande och medfödda sätt« (Magnusson, 2010, s. 27). Detta synsätt – ett av flera möjliga synsätt på könsskillnader – för med sig ett intresse för just skillnader, och den forskningsfråga som ofta ställs är hur män och kvinnor skiljer sig åt. Många gånger tas kön med slentrianmässigt som en tänkbar faktor i psykologiska experiment.

    Intresset för skillnader innebär att man missar två saker. För det första, att män och kvinnor när det gäller de flesta egenskaper och förmågor är förvånansvärt lika. På gruppnivå kan man observera skillnader i statistiska lägesmått, till exempel när det gäller prestationer på matematikuppgifter (även om den skillnaden minskat med åren), men inomgruppsvariationen för både män och kvinnor är stor, betydligt större än mellangruppsskillnaden. Det betyder att det finns väldigt många kvinnor som presterar bättre än den genomsnittlige mannen, och det finns väldigt många män som presterar sämre än den genomsnittliga kvinnan. Och framför allt, det betyder att generaliserande slutsatser av typen »män är bättre än kvinnor på matematik« är missvisande och rent felaktiga.

    För det andra, man missar att det ofta är stor tvärkulturell variation, större än den inomkulturella variationen. Det vill säga, män och kvinnor i en viss kultur är ofta mer lika varandra än män eller kvinnor från andra kulturer. Detta antyder att det vi uppfattar som universella och medfödda skillnader mellan män och kvinnor i själva verket är skapade, med kulturen som den betydelsegivande strukturen. Män och kvinnor är olika för att de tillägnar sig egenskaper och förmågor i enlighet med vad kulturen föreskriver som manligt respektive kvinnligt.

    Referenser

    • Magnusson, E. (2010). Genus och kultur i psykologi: teorier och tillämpningar. Stockholm: Natur och kultur.

    tisdag 18 januari 2011

    Vad är psykologi?

    Detta inlägg är baserat på en introduktionsföreläsning i psykologi för blivande psykologer.

    Psykologi som självreflektion.

    Psykologi som kognition.

    Psykologi som emotion.

    Psykologi som beteende.

    Psykologi som behandling.

    Psykologi eller psykiatri?
    Det finns en anledning till att man påbörjar en femårig utbildning till psykolog. Ibland får man höra att psykologer har egna problem och därför söker sig till andra människor med problem, eller att de läser psykologi i hopp om att lösa sin egen problematik. Även om det skulle vara sant för en och annan, har var och en sina egna skäl till att läsa psykologi. Någon vill hjälpa människor, någon annan är intresserad av ämnet som sådant. Någon har tänkt sig att bli skolpsykolog, någon annan vill bli psykoterapeut, ytterligare någon har bara en vag uppfattning vad man egentligen gör som psykolog. För min egen del var det två motiv som en gång i tiden fick mig att börja läsa psykologi: dels ett existentiellt sökande efter ett svar på frågan »vad är det att vara människa?«, dels en övertygelse om att jag med mina egna erfarenheter faktiskt skulle kunna vara andra till hjälp. (Efter fem års utbildning upptäckte jag att psykologin inte gav mig något svar på den första frågan, och jag var heller inte lika övertygad om att jag verkligen kunde hjälpa.)

    Alla som börjar läsa psykologi har idéer om vad psykologi egentligen innebär och förväntningar på vad den femåriga psykologutbildningen kommer att innehålla. För någon handlar psykologi om självreflektion, ett inåtskådande och en strävan efter att finna svar på frågor som varför jag är den jag är, varför jag gör som jag gör och varför jag känner som jag känner.

    För andra handlar psykologi i första hand om tänkande, inlärning och problemlösning, det som med ett psykologiskt fackuttryck brukar kallas kognition. Detta, invänder någon annan, är bara den rationella aspekten av människans själsliv och att vi också måste se till de irrationella, känslomässiga eller emotionella aspekterna.

    Ytterligare någon menar att psykologi i första hand handlar om beteende, vad vi gör och vad vi inte gör, inte minst för att såväl tankar som känslor inte går att observera eller mäta. Detta med observerbarhet, mätbarhet och repeterbarhet är ett kriterium för att psykologin över huvud taget skall få kallas vetenskap, menar en del. I den mån vi har att göra med olika former av mentala processer skall dessa vara definierade på ett sådant sätt att de faktiskt går att mäta, till exempel i form av reaktionstid. Ett exempel på detta är den tid (i millisekunder) det tar att bedöma huruvida ett visst ord finns med i en (memorerad) lista med ord. Om det tar längre tid att göra den bedömningen för längre listor, kan vi sluta oss till att den mentala process vi undersöker tar längre tid på sig att bearbeta längre ordlistor och att denna process således bearbetar den memorerade ordlistan sekventiellt på något sätt.

    Men, invänder vän av ordning, var det inte psykologer vi skulle bli? Psykologer ägnar väl sig åt olika former av psykologisk behandling, till exempel psykoterapi? Psykologi, menar man då, måste ju handla om olika former av psykoterapeutiska tekniker. För många är det just den lyssnande, empatiska terapeuten som är sinnebilden för psykologen, även de som själva tänkt sig att bli psykologer. Faktum är att detta är psykoterapeutens roll, och för att bli psykoterapeut behöver man inte vara psykolog. Man kan lika gärna vara socionom eller präst. Eller psykiater.

    Vad är skillnaden mellan en psykolog och en psykiater? Båda kan ju bli psykoterapeuter? En legitimerad psykolog är en person som genomgått en femåring psykologutbildning och fullgjort en ettårig praktisk tjänstgöring som psykolog (PTP). En psykiater, däremot, är en läkare som specialiserat sig på diagnos och behandling av psykiska störningar och sjukdomar, dvs. en expert på psykiska avvikelser. Psykologen – och detta är viktigt – är den enda profession som är expert på normalfungerande människor.

    Psykologi – definition och etymologi

    Ordet psykologi kommer av det grekiska ψυχολογία (psykología), en sammansättning av ψυχή (psukhe),  »själ«, och λόγια (logia), »lära«. Psykologi kan således uttydas som »läran om själen« eller »själsvetenskap«. Ordet kan spåras tillbaka till 1500-talet, men det är inte förrän på 1700-talet det kom att användas i den nyss nämnda betydelsen.

    Om man slår upp ordet psykologi i exempelvis Natur och kulturs psykologilexikon får man veta att ordet har åtminstone tre olika betydelser:
    1. Psykologi som människokunskap, dvs. allmän kunskap om hur vi själva och andra människor fungerar. Denna vardagspsykologi, som Graham Richards (2010) betecknar som »psykologi med lilla p« (eller lilla ψ), har antagligen funnits så länge det funnits människor. Inom vissa yrken, till exempel lärare, läkare, präst och officersyrken, har psykologi (lilla ψ) varit särskilt framträdande.
    2. Psykologi som vetenskaplig diciplin, eller det som Richards benämner »Psykologi med stora P« (eller stora Ψ). Psykologin uppstod som en självständig akademisk diciplin i slutet av 1800-talet och är således en mycket ung vetenskap.
    3. Psykologi som professionellt utövad verksamhet, det vill säga det som psykologer och psykoterapeuter ägnar sig åt.
    Vad som egentligen utgör Psykologins (stora P, eller Ψ) studieobjekt, hur dess mål skall formuleras och vilka medel (eller metoder) som skall användas för att nå målen har varit, och är fortfarande, föremål för diskussion. Om vi i likhet med Richards (2010) säger att Psykologin (Ψ) är vetenskapen om vår psykologi (ψ), återstår frågan om vad detta lilla ψ egentligen är. Några citat ur olika uppslagsverk kan belysa de små, men viktiga, nyansskillnaderna i definitionen av Psykologi (Ψ):
    … vetenskaplig disciplin som söker på ett systematiskt sätt beskriva och förklara hur och varför människor känner, tänker och handlar …
    (NE)
    … läran om det själsliga hos människor och djur, deras beteende, upplevande och inbördes samspel; numera också en samlingsbeteckning på en grupp nära besläktade vetenskaper.
    (Bra Böckers Lexikon, 1988)
    Psykologi som vetenskap handlar om ett systematiskt utforskande av människors upplevelser och beteenden. Man utgår från att människan är både en biologisk varelse frambringad av och underkastad evolutionens krafter och en social och kulturell varelse som söker mening och tolkar sig själv och sin situation i världen – medveten om sin egen förgängelse.
    Dessa tre definitioner, från tre olika källor, är intressanta av flera anledningar. För det första, det enda som är gemensamt för de tre definitionerna är beteende, dvs. det observerbara. NE nämner ingenting om upplevande, vilket däremot BBL och SNCFP gör. NE tar däremot upp den klassiska triaden tanke–känsla–handling. Vilka aspekter av människans psyke som anses intressanta och vetenskapligt utforskningsbara – här nämns kognition, emotion, beteende, upplevande och socialt samspel – skiljer sig åt.

    För det andra, BBL antyder att Psykologin (Ψ) inte är en enhetlig vetenskap, utan en »grupp nära besläktade vetenskaper«. Givet den akademiska Psykologins enorma spännvidd, från fysiologiskt inriktad neuropsykologi till antropologiskt orienterad kulturpsykologi, är frågan berättigad. En del menar att Psykologin inte kan och heller inte bör betraktas som ett ämne. Andra hävdar motsatsen och pekar på att intresset för olika aspekter människans psyke (lilla ψ) utgör en minsta gemensam nämnare.

    För det tredje, SNCFP pekar inte bara ut vad som är Psykologins studieobjekt, utan preciserar också ett antal filosofiska grundantaganden om vad som konstituerar människan och hennes psyke. Här nämns evolution, kultur och förgängelse i samma mening, och jag gissar att formuleringen är ett försök att få de olika skolorna inom Psykologin att enas kring en definition av ämnet.

    Vad Psykologi egentligen är och vad som utgör dess studieobjekt är således allt annat än självklart. Tills vidare ansluter jag till Richards (2010) och hävdar att Psykologin (stora Ψ) är vetenskapen om vår psykologi (lilla ψ), dvs. vetenskapen om psykologin så som vi upplever, förstår och förklarar den i vardagslivet.

    Psykologins reflexivitet

    Varför är det så svårt att definiera Psykologi (här skrivet med stort P eller Ψ för att markera den akademiska disciplinen)? Ett skäl är att Psykologins studieobjekt, detta lilla ψ eller människors »vardagspsykologi«, inte är ett konkret, fysiskt objekt som vi kan peka på. När vi studerar stenar, elektroner, DNA-molekyler, stjärnor och träd studerar vi något som vi kan anta existerar oberoende av våra undersökningar och dessutom är oföränderliga, åtminstone i den bemärkelsen att de fungerar på samma sätt varje gång vi studerar dem.

    När vi vill studera psykologiska processer – tankar, känslor, upplevelser – är det svårare. Vi kan inte observera människors upplevelser av kärlek, ilska, smärta, röd eller ångest, eftersom de är privata och endast tillhör den som upplever dem. För att kunna tala om psykiska fenomen måste vi således ha ett språk, men vi kan inte peka på fysiska objekt och säga »det här är ångest« på samma sätt som vi kan säga »det här är en telefon«. Det språk vi kan använda för att tala om psykiska fenomen är det språk som vi alla känner till för att uttrycka känslor och upplevelser, dvs. det språk och den kultur vi lever i. Vi använder alltså de kulturspecifika uttryck för inre upplevelser som finns tillgängliga för oss. I den meningen, skriver Richards (2010), är vårt språk för våra inre upplevelser i själva verket en spegling av yttervärlden och vår kollektiva, kulturella förståelse av psykologiska fenomen.

    Men, invänder någon, om vi bara studerar beteende behöver vi ju inte bry oss om inre upplevelser? Nej, vi kanske inte behöver använda oss av ord som återspeglar inre upplevelser – mentalism som behavioristerna skulle kalla det – men vi måste fortfarande tillskriva ett visst beteende psykologisk mening, och denna psykologiska mening är lika kulturellt och kollektivt förankrad som språket. Olika beteenden, som till exempel att hålla fram en knuten hand med sträckt tumme, ges olika innebörd beroende på kulturell kontext.

    Således, Psykologin använder sig av det språk som finns tillgängligt för att tala om psykologiska fenomen, men teoribildning och utveckling inom den akademiska Psykologin innebär att språket för psykologiska fenomen förändras. Ett exempel är »Freudianska felsägningar«, språkliga misstag och förväxlingar som vi kläcker ur oss men som vi, på allvar eller skämtsamt, menar står för omedvetna önskningar, ofta med sexuell innebörd. Detta är en popularisering av Sigmund Freuds psykodynamiska teori, där felsägningar antogs vara omedvetna, bortträngda impulser som tog sig genom psykets censur och hoppade ut som, just, »grodor«. Innan Freud uppfann sin teori, hade ingen gjort några Freudianska felsägningar.

    Ett annat exempel är depression. Tidigare, för sådär en 50 år sedan, var depression något relativt sällsynt, både som psykiatrisk diagnos och människors prat om sina upplevelser. Numera är depression en av de vanligaste diagnoserna vid sjukskrivning, och var och varannan som har en dålig dag »känner sig deprimerad«. Depression, ursprungligen ett psykologiskt fackuttryck, har således blivit ett allmänt ord som människor använder för att sätta ord på sina inre upplevelser.

    Det paradoxala med detta är att Psykologins (Ψ) studieobjekt, människans psykologi (ψ), förändras av att bli studerad. Ny psykologisk kunskap erbjuder nya sätt att förklara och förstå sina egna upplevelser, och när Psykologisk kunskap blir allmängods förändrar detta hur människor talar om sina upplevelser – kanske förändrar de till och med själva upplevelserna.

    Psykologins hjälpvetenskaper

    Den akademiska Psykologin har relationer och kopplingar till andra vetenskaper. Sett ur Psykologins perspektiv kan vi kalla dessa för hjälpvetenskaper, dvs. vetenskaper vars resultat också används inom Psykologin. Bland Psykologins hjälpvetenskaper kan nämnas (i bokstavsordning):
    • Antropologi, ordagrant »läran om människan«, framför allt i form av kulturstudier (socialantropologi).
    • Ekonomi, studiet av resursers bildande, organisation och användning, dvs. alla de arrangemang inom vilka människor söker sin bärgning och försöker tillfredsställa sina behov.
    • Etologi, studiet av djurs beteenden. En tidig form av etologi har sitt ursprung i Charles Darwins studier och evolutionsteorin. Detta kallades för komparativ psykologi eftersom man jämförde djurs och människors beteenden.
    • Filosofi, om tänkande, metafysik och kunskap. Filosofin ägnade sig under flera århundraden åt många frågor som i dag skulle betraktas som psykologiska.
    • Fysiologi, läran om hur levande organismer, deras organ och vävnader fungerar. Den tidiga experimentalpsykologin var ursprungligen en gren av fysiologin. Särskilt intressant för psykologin är neurofysiologin, studiet av nervsystemets funktion och uppbyggnad.
    • Genetik eller ärftlighetslära, studiet av genomets (arvsmassans) uppbyggnad och funktion, hur gener (arvsanlag) uppkommer och förändras samt biologisk variation.
    • Historia, beskrivning och utforskning av den förflutna verkligheten.
    • Neurologi, studiet av nervsystemets sjukdomar.
    • Pedagogik, kunskapen om uppfostran och undervisning och därmed förknippade metoder (didaktik).
    • Psykiatri, själsläkekonst, medicinskt specialområde som handlar om psykiska störningar, dess yttringar, orsaker, behandling  och förebyggande.
    • Sociologi, studiet av samhällen och social handling. Ett särskilt intresse, som anknyter till psykologi, är sociala identiteter och grupprocesser.
    • Statistik, vetenskapen om hur data med inslag av slumpmässig variation eller osäkerhet skall insamlas, utvärderas och presenteras. Psykologin är en mycket statistiktung disciplin med många egna och egenartade statistiska metoder.

    Psykologins delområden

    Grovt sett kan psykologin delas in i allmän psykologi och tillämpad psykologi. Den allmänna psykologin berör sådana aspekter av de mänskliga psyket  – tankar, känslor, upplevelser, beteenden –  som kan antas gälla för alla, eller åtminstone de flesta, människor. Utvecklingspsykologi, hur människor utvecklas och förändras från födelse till död, är ett exempel på allmänpsykologiskt delområde. Tillämpad psykologi innebär att psykologisk kunskap används för att lösa problem inom andra områden, till exempel mental hälsa eller företagsledning. Ofta använder man benämningen klinisk psykologi, men det utesluter många tillämpade områden.

    Allmän psykologi

    Nedan räknar jag upp några allmänpsykologiska delområden. Dessa återkommer under psykologutbildningen, ibland som enskilda kurser, ibland som enskilda inslag under en kurs, ibland som »strimmor« som sträcker sig över hela utbildningen (se psykologutbildningens programöversikt). Delområdena och deras beskrivningar är hämtade från Nationalkommittén för psykologi.

    • Biologisk psykologi är ett tvärvetenskapligt ämnesområde som syftar till att försöka förklara psykologiska fenomen i termer av bakomliggande biologiska processer. Biologisk psykologi går ofta hand i hand med kognitiv psykologi och återkommer på psykologprogrammets andra termin.
    • Emotionspsykologi innebär studiet av känslomässiga reaktioner och tillstånd. Dessa kan betraktas ur flera perspektiv: kognitivt, upplevelsemässigt, fysiologiskt och expressivt. Emotion studeras ofta inom ramen för kognitiv psykologi.
    • Kognitionspsykologi handlar om hur människor förstår sig själva och sin omvärld. I blickfånget för kognitionspsykologin står mentala processer och strukturer. Processer och fenomen som studeras av kognitionspsykologin är bland annat perception, uppmärksamhet, minne, kunskapsrepresentation, tänkande, problemlösning, beslutsfattande och språk. Kognitionspsykologi återkommer på termin 2, 7 och 8.
    • Kulturell psykologi berör människans kulturella sammanhang och hennes kulturellt grundade förståelse av sin omvärld. Kulturell psykologi gör anspråk på att vara primär för att förstå människan och mänskligt agerande; det är kulturen som gör människan och hennes upplevelser och beteenden begripliga. Två inriktningar är tvärkulturell psykologi, som jämför mänskliga egenskaper och prestationer mellan olika kulturer, och kulturpsykologi där utgångspunkten är människans fundamentala beroende av sina sociala och kulturella förutsättningar.
    • Motivationspsykologi intresserar sig för de drivkrafter eller motiv som ligger bakom mänskligt, målinriktat beteende. Motivation är ett fundamentalt begrepp inom psykologin och dyker upp som viktiga teman i andra delområden, till exempel kognitionspsykologi, emotionspsykologi och personlighetspsykologi.
    • Neuropsykologin syftar till att förstå och förklara normala och sjukliga psykologiska funktioner med utgångspunkt i centrala nervsystemets funktion. En utgångspunkt är att mentala fenomen kan förklaras av neuronala, ett grundantagande som neuropsykologin delar med den biologiska psykologin. Ett vanligt arbetsredskap inom neuropsykologi är olika hjärnavbildningstekniker, till exempel fMRI.
    • Perceptionspsykologi är studiet av den förmåga som gör att biologiska organismer kan få information om den yttre världen (»miljöperception«) och den inre världen (»kroppsperception«). Perceptionspsykologin kan ytterligare delas in i exempelvis visuell perception, auditiv perception, känsel och smärtperception.
    • Personlighetspsykologi innebär ett studium av de strukturer och processer som systematiskt varierar mellan olika individer och bidrar till organisation, kontinuitet och stabilitet i personens beteende. Eller, enklare uttryckt, varför folk är olika och dessutom är olika på ett sådant sätt att de förefaller vara lika olika oavsett vilken situation de ställs inför. Dessa strukturer och processer, som alltså antas ligga bakom våra personligheter, förutsätts vara både nedärvda och förvärvade. Personlighetspsykologi läses på psykologprogrammets första termin.
    • Psykofysik handlar om sambandet mellan fysisk stimulering, deras neuropsykologiska motsvarigheter och sinnesupplevelserna; kort sagt, hur ett fysiskt stimulus hänger ihop med upplevelsen av detsamma. Psykofysiken söker efter lagbundenheter i dessa samband inom perceptionspsykologi, kognitionsvetenskap, psykofysiologi, neurologi, miljöpsykologi och socialpsykologi. På psykologprogrammet läses psykofysik inom ramen för biologisk och kognitiv psykologi.
    • Socialpsykologi berör hur den sociala världen, dvs. andra individer och grupper, påverkar våra tankar, känslor och beteenden. Man arbetar med flera perspektiv samtidigt: inom individer, mellan individer, inom grupper och mellan grupper.
    • Utvecklingspsykologin försöker beskriva och förklara de psykologiska förändringar som människan genomgår under sitt livsförlopp, framför allt när det gäller normalutvecklingen från födelse till vuxen ålder.

    Tillämpad psykologi

    Till sist, för fullständighetens skull, skall jag också kort nämna några tillämpade områden:
    • Arbets- och organisationspsykologi, människan i arbetslivet; hennes upplevelser och reaktioner i relation till arbetets innehåll och organisation; de sätt på vilka individer ingår i grupper och relaterar till varandra.
    • Ekonomisk psykologi, studiet av ekonomiskt beteende utifrån psykologiska teorier och metoder (Daniel Kahneman fick Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för sin tillämpning av psykologi i ekonomisk vetenskap).
    • Handikappsykologi, varaktiga funktionsnedsättningar, vilken betydelse och konsekvenser de har samt hur dessa konsekvenser kan kompenseras.
    • Hälsopsykologi, hur hälsa uppkommer och bibehålls och hur ohälsa kan förebyggas med psykologiska metoder.
    • Idrottspsykologi, dels forskning kring idrottsutövning, dels professionellt utövad verksamhet i prestationsinriktat eller hälsobefrämjande syfte.
    • Klinisk psykologi, professionell verksamhet som syftar till att förebygga, bota och lindra mänskligt lidande.
    • Militärpsykologi, psykologi tillämpad på militär verksamhet, t. ex. personbedömningar, tester, interaktion människa–teknik, ledarskap, grupprocesser, propaganda, stress- och stridsreaktioner.
    • Miljöpsykologi, samband mellan fysisk miljö (naturliga eller skapade) och människors psykologiska reaktioner.
    • Missbrukspsykologi, riskbruk, missbruk, beroende och hur dessa tillstånd uppkommer, utvecklas och vidmakthålls. Innefattar även behandling och återfallsprevention.
    • Musikpsykologi, upplevelser och beteenden i samband med musik.
    • Pedagogisk psykologi, människors utveckling och lärande och vad som underlättar respektive försvårar lärande.
    • Politisk psykologi, hur psykologiska faktorer påverkar människors politiska uppfattningar och politiska beteende. Undersöker sambandet mellan personlighet, social grupptillhörighet och politiska åsikter.
    • Religionspsykologi, den psykologiska aspekten av religion (den andra aspekten är den teologiska).
    • Rättspsykologi, ett psykologiskt perspektiv på polisiärt och juridiskt arbete.
    • Teknikpsykologi, samspelet människa–maskin och hur tekniska system bör utformas.
    Som synes, för varje mänsklig verksamhet kan man tänka sig ett tillämpat psykologiskt delområde.

    Referenser

    • Richards, G. (2010). Putting psychology in it's place: Critical historical perspectives. Hove, England: Routledge.