Kön som förkroppsligad mening

Inlägget redigerades 24 mars 2014. Det tredje avsnittet skrevs om och kompletterades med ett citat av Sandra Lee Bartky.

I går resonerade jag kring möjligheten att betrakta kön som en grundläggande livsvärlds- eller hemvärlds-dualism, där livsvärlden, den levda världen, är den osynliga, för-reflexiva värld av givna sjävklarheter som framträder för oss innan vi har några teorier om den. Jag liknade denna eidetiska dualism vid ett kraftfält eller kanske snarare ett magnetfält som så att säga attraherar eller repellerar föremål, människor, sammanhang och våra egna kroppar så att de samlar sig kring två poler: manligt eller kvinnligt. Världen, andra människor, vi själva och vår egen kroppslighet är därmed könad i den bemärkelsen att allt framträder som en av två möjliga varianter.

Detta gäller också det som Edmund Husserl benämnde den naturliga inställningen, vår omedelbara, oreflekterade inställning till livsvärlden såsom absolut och naturligt given (extremt förenklat skulle det kunna liknas vid en form av naiv realism). Den naturliga inställningen, och livsvärlden som dess korrelat, är osynlig för mig, ungefär på samma sätt som vattnet är osynligt för fisken som simmar i det. Den blir synlig först i reflektionen, när jag med-betraktar mitt eget betraktande av världen.

Med »värld« menas en struktur av betydelse och meningar, men också en betydelse- och meningsgivande struktur. Min inställning till världen tecknar en horisont av möjlig mening. Eftersom värld och inställning är varandras korrelat, medför en könsdualistisk värld en könsdualistisk inställning. Kön är alltså inte bara en av två möjliga varianter av framträdelse, utan också en av två möjliga varianter av inställning. För att tala med Merleau-Ponty: manligt–kvinnligt är två varianter av être-au-monde, »vara-till-världen«. Eller för att utveckla min kraftfältsmetafor: manligt–kvinnligt är polerna i ett starkt magnetfält som verkar på varje être-au-monde.

För mig, som är man (även om min överviktiga kropp är mycket långt från den ideala manskroppen, är den tveklöst och oproblematiskt en manskropp, både för mig och för andra) är allt detta osynligt, självklart och naturligt. Det är först i reflektionen över denna könets givenhet som det blir synligt. För den som inte enkelt kan låta sig dras till den ena eller den andra polen i detta »könets kraftfält« är detta förmodligen sedan länge uppenbart.

❊

Låt oss ta ett exempel. Jag står tillsammans med en god vän i en kö och väntar på att bli insläppt till en konsert. Min uppmärksamhet är riktad mot det som vår konversation handlar om – den kommande konserten, eller förra konserten vi besökte, eller något annat. Plötsligt känner jag en hand på mitt högra bröst. Jag »vet« att det är en hand i samma ögonblick som jag känner den; jag känner värmen och handflatans mjukhet, fingrarnas något hårdare tryck mot bröstbenet. När jag reflexivt granskar situationen, kan jag naturligtvis inte vara säker på att det är en hand, men beröringen framträder som en hand i samma ögonblick som jag känner den. Jag blir alltså inte varse en beröring på mitt bröst som kan vara en hand, utan det som plötsligt framträder i varseblivningen är en hand på mitt bröst. Som Husserl skriver i Ideen kan varje varseblivning under sitt tidsliga förlopp visa sig vara något annat än vad det först tycktes vara – personen som stod i det dunkla hörnet i rummet kanske visade sig vara en klädhängare, och så vidare – men poängen är att vi alltid varseblir något. De »sensoriska data« som sinnesorganen förmedlar är osynliga för varseblivningen; vad vi varseblir är vad varseblivningen betyder, dess mening.

Men jag varseblir inte bara en hand på mitt bröst. Handens tryck, som är fast men inte smärtsamt, ger min kropp ytterligare en stödpunkt utöver fötterna. Balansen omfördelas och benens och armarnas anspänning förändras, som för att förbereda en förflyttning. Handens fasthet begränsar min kropps rörlighet; jag kan inte längre förflytta mig i riktning mot handen, eller rättare sagt, jag blir varse en intention eller avsikt hos handen, nämligen att förflytta min kropp, som om min kropp vore objektet för handens intention. I varseblivningen är alltså inte bara en hand på mitt bröst given, utan också en intention hos denna hand samt min egen kropp som rumtidsligt ting.

Handen på mitt bröst är oväntad och förbryllande, och det får mig att rikta min uppmärksamhet mot handens bärare. Eftersom jag redan från början varseblir en hand på mitt bröst, riktas inte min blick mot mitt eget bröst som för att bekräfta att det där verkligen finns en hand, utan åt det håll där jag i uppmärksamhetens utkant redan varit potentiellt medveten om en rörelse, en person som närmat sig och vars hand jag nu känner på mitt bröst och som därför drar till sig min uppmärksamhet som en magnet drar till sig en nål (Husserl skiljer mellan det explicit och potentiellt medvetna). Handen och handens bärare är redan givna som just en person vars hand just placerats på mitt bröst när min uppmärksamhet riktas mot denna person.

Min blick faller på en man som mycket riktigt håller sin vänstra hand på mitt högra bröst. Höger underarm vilar mot ryggen på personen framför mig i kön. Mannens blick är riktad rakt fram, fäst vid någonting på andra sidan. Min blick följer mannens blick, och jag ser ett litet barn på väg bort från oss. Förvåningen och förbryllningen som handen på mitt bröst väckte stillas när situationens mening uppenbaras: mannen försöker ta sig igenom kön för att nå fram till barnet på andra sidan, och handen – som nu framträder som en hand mot snarare än på mitt bröst – tillsammans med och underarmen på personen framför mig syftar till att skapa en öppning i denna kö. Varseblivningens mening förändras från handen på bröstet till mannen som vill passera kön för att nå barnet på andra sidan under en mycket kort tidsrymd, bokstavligt talat två ögonblick.

❊

Låt mig nu leka med tanken att jag är kvinna. Uppenbarligen är jag inte kvinna, så det krävs en hel del fantasi och inlevelseförmåga. Den kvinnliga läsaren får döma om och hur väl jag lyckas.

Handen jag plötsligt varseblir på mitt högra bröst kommer säkerligen att vara oväntad och förbryllande, men också ovälkommen och påträngande på ungefär samma sätt som ett främmande finger i örat eller en hand i skrevet. Jag finner handen på en kroppsdel som inte utan vidare tillåter beröring av en främmande hand; bröstet möter inte handen så som ryggen eller armen gör, utan skyggar tillbaka. Jag blir varse mig själv och min egen kroppslighet, inte bara som ett rumtidsligt ting utan också som brännpunkt för den manliga blicken; handen på mitt bröst gör det som den anonyma, ständigt potentiellt närvarande mansblicken önskar: att betrakta mig som ett föremål för sexuell lust och erotiska fantasier, att reducera mig till kropp allena, till blott »schyssta rattar«. Handen på mitt bröst blir en sexuell objektivering i samma ögonblick som jag varseblir den. Jag kan inte låta bli att citera Sandra Lee Bartky i detta sammanhang:

It is a fine spring day, and with an utter lack of self-consciousness, I am bouncing down the street. Suddenly I hear men’s voices. Catcalls and whistles fill the air. These noises are clearly sexual in intent and they are meant for me; they come from across the street. I freeze. As Sartre would say, I have been petrified by the gaze of the Other. My face flushes and my motions become stiff and self-conscious. The body which only a moment before I inhabited with such ease now floods my consciousness. I have been made into an object. While it is true that for these men I am nothing but, let us say, a »nice piece of ass«, there is more involved in this encounter than their mere fragmented perception of me. They could, after all, have enjoyed me in silence. Bilssfully unaware, breasts bouncing, eyes on the birds in the trees, I could have passed by without having been turned to stone. But I must be made to know that I am a »nice piece of ass«: I must be made to see myself as they see me. There is an element of compulsion in this encounter, in this being-made-to-be-aware of one’s own flesh; like being made to apologize, it is humiliating. It is unclear what role is played by sexual arousal or even sexual connoisseurship in encounters like these. What I describe seems less the spontaneous expression of a healthy eroticism than a ritual of subjugation. (Sandra Lee Bartky, On Psychological Oppression, 1979)

Handen jag varseblir framträder inte bara som en hand, utan som en hand med intentionen att vidröra mitt bröst, att den man – för det kan bara vara en man – jag redan varit potentiellt medveten om när min uppmärksamhet vänds mot honom, inte vill mig någonting, utan mitt bröst. Min kropp har redan dragit sig undan, armen lyfts som en sköld. Kanske finner min blick mannen som söker barnet på andra sidan och den explosiva upprördheten stillas när situationens mening uppenbaras; att handen hamnade på mitt högra bröst var en tillfällighet, mannens uppmärksamhet är någon annanstans. Kanske har okvädningsorden redan lämnat min mun och träffat mannen, som nu förbryllad möter min blick.

❊

Jag vill argumentera för två saker med detta exempel. För det första, att varseblivningen av en hand på mitt bröst är olika för mig som man eller kvinna har ingenting med biologi att göra. Visserligen är det skillnad mellan det genomsnittliga kvinnobröstet och det genomsnittliga mansbröstet, men variationen är stor. En del kvinnor är storbystade, andra har liten byst. Alla män är inte plattbröstade: min egen överviktiga kropp har större bröst än en del kvinnor, och en del män har bröst till följd av varierande hormonhalter. Bröst är olika känsliga för beröring, hos både män och kvinnor. Den avgörande skillnaden, hävdar jag sturskt, ligger i att kroppen – min egen kropp – framträder som antingen en manskropp eller en kvinnokropp. För de flesta av oss befinner sig kroppen på den ena eller den andra sidan om den levda världens könsdualism – eller uttryckt på ett annat sätt: den levda kroppen (der Leib) är antingen manlig eller kvinnlig – oavsett fysiologisk konstitution, oavsett X- eller Y-kromosomer, oavsett reproduktionsförmåga, och så vidare.

För det andra, jag vill hävda att skillnaden i hur jag som man respektive kvinna varseblir beröring av ett bröst inte har någonting med tolkning eller kognition att göra. Det handlar inte om att sensoriska impulser från mitt bröst på något sätt kombineras med »semantiska strukturer« eller »kognitiva scheman« som i sin tur leder till den ena eller den andra »responsen« på beröringen, utan om att meningen är given redan i varseblivningen. Det handlar inte om kognitiv tolkning av kroppsliga skeenden, utan om förkroppsligad mening.

Det här med kön… nu igen

Just nu arbetar jag med ett avhandlingskapitel som skall handla om mäns möte med »barnprofessionen«, dvs. barnmorskor, läkare, distriktssköterskor och pedagoger inom mödra- och barnhälsovård. Tanken är att resultatet skall presenteras på Föreningens för familjecentralers främjande årliga konferens i Östersund 13–14 maj.

Det som blir alltmer tydligt i mitt analysarbete (som alltså grundar sig på intervjuer med tio pappor om deras föräldrablivande) är hur mötet med framför allt mödrahälsovården innebär en speciell relation till kvinnokroppen.

För det första intresserar dig mödrahälsovården för den gravida kvinnan och fostret som växer i hennes kropp. Vid varje besök medicinska provtagningar och undersökningar av kvinnans kropp för att säkerställa att graviditeten fortlöper inom fastställda statistiska normer: fostrets tillväxt skall vara si och så, dess placering si och så, och så vidare. Jag är själv ganska okunnig om vilka undersökningar som görs, hur de görs och varför, men det är inte av avgörande betydelse i det här sammanhanget. Vad som däremot är betydelsefullt är att föremålet eller studoeobjektet för dessa medicinska undersökningar är den gravida kvinnokroppen som biologisk organism. I den meningen är den blivande mamman föga mer än en inkarnation eller ett förkroppsligande av en allmän idé eller form (i aristotelisk mening). För den blivande pappan är kvinnokroppen däremot något annat, eller snarare något mer. För det första är det inte en kvinnokropp, utan en specifik kvinna till vilken han står i en speciell relation. Hans relation till denna kvinnokropp är högst intim; den är föremålet för kärlek och lust. Kvinnokroppen för honom likaväl som just denna kvinnas kropp bär på helt andra betydelser än den medicinska professionens biologiska organism. Därför kan de medicinska undersökningarna upplevas som främmande och ovälkomna »intrång« i en intim och privat värld. Detta gäller kanske särskilt gynekologiska undersökningar: en av mina informanter upplevde en vaginal ultraljudsundersökning som obehaglig, främmande och klinisk (»praktiskt medicinsk«).

För det andra äger kvinnan själv tillgång till sin kropp på ett annat sätt än mannen. Hon har tillgång till sin levda kropp som är något mer än blott ett ting som kan anta olika objektbetydelser (i Heideggers anda prövar jag att göra skillnad mellan tinget och objektet, där objektet är något medan tinget är det som ännu inte givits form och alltså inte är något; detta motsvarar skillnaden mellan ὕλη och μορφή i Husserls Ideen). För henne involverar kroppen, eller snarare kroppsligheten, möjligheten att betraktas som ett objekt för medicinsk kunskap. Eftersom barnmorskan praktiskt taget alltid också är kvinna, finns ett samförstånd när det gäller denna kroppslighet som aldrig behöver uttalas. Från detta är mannen utestängd, och ingen »manskroppsligt situerad« fantasi eller föreställande kan med exakthet träffa upplevelsen av att exempelvis genomgå en gynekologisk undersökning.

Men när jag för alla dessa resonemang, vad betyder egentligen »kön«? Vad är man och kvinna, manskropp och kvinnokropp, manlighet och kvinnlighet, och hur förhåller de sig till varandra?

Ett vanligt sätt är att göra skillnad mellan biologiskt och socialt kön (på engelska gör man skillnad mellan sex och gender, men man bör vara klar över att det inte motsvarar svenskans kön och genus; det svenska kön inbegriper redan de sociala och kulturella betydelser som synliggörs med genus-begreppet). Tanken är att det finns ett biologiskt eller av naturen givet kön (hannar och honor) och att det sociala könet (manlighet och kvinnlighet) så att säga byggs på det »biologiskt givna«.

Det finns dock (minst) två problem med indelningen i biologiskt och socialt kön. För det första, det »biologiskt givna« låter sig inte alltid så enkelt inordnas i två klart distinkta grupper. Det finns en myriad olika kroppar, och långt ifrån alla låter sig med självklarhet uppfattas som antingen manskroppar eller kvinnokroppar. Dessutom är det inte självklart vilket kriterium som skall utgöra denna vattendelare: X- eller Y-kromosom? Könsorganens utformning? Reproduktionsförmåga?

För det andra, indelningen i biologiskt och socialt kön inbjuder till ändlösa nature–nurture-debatter. Exakt vad är egentligen av naturen givet och vad är socialt konstruerat? Denna otydlighet har politiska implikationer och genomsyrar dagsaktuella debatter kring kön och genus: Exakt hur mycket kan vi förändra utan att göra våld på vår natur som antingen man eller kvinna?

Ett annat sätt att betrakta kön som ett verb snarare än en egenskap. Kön är någonting man gör snarare än är, analogt med att beteckna ett samtal som vänligt (dvs. vänlighet som någonting man gör, ett verb eller kanske snarare adverbial) eller en person som vänlig (dvs. vänlighet som en egenskap, ett attribut). Det är, menar man, meningsfullt att benämna en intersubjektiv handling eller transaktion som manlig respektive kvinnlig, till skillnad från en statisk klassifikation av individer i antingen män eller kvinnor. Vi gör manlighet respektive kvinnlighet genom vad och hur vi gör saker, och vissa »vad och hur« inkorporerar vi i oss själva och gör till våra egna, naturliga sätt att göra, medan andra är och förblir främmande även om vi bemästrar dem (detta är skillnaden mellan de antropologiska begreppen tillägnande och bemästrande).

Fördelen med detta synsätt är att vi kan komma bort från de fruktlösa nature–nurture-debatterna. Nackdelen är att det kroppsliga tenderar att bli förbigånget.

I blivande pappors möten med mödrahälsovården, som alltså i mångt och mycket är ett möte med kvinnokroppen – eller snarare kvinnans kroppslighet – är det kroppsliga så påtagligt att det omöjligt går att bortse från. Det är, trots allt, alltid en gravid kvinnokropp som på ett eller annat sätt figurerar i dessa möten (åtminstone så länge inte filmen Junior med en gravid Arnold Schwarzenegger blir verklighet). Så hur kan man förstå kön som både kulturellt och kroppsligt utan att förfalla till fruktlösa gränsdragningar mellan biologi och kultur? Eller, för den delen, utan att riskera en biologisk reduktionism som betraktar män och kvinnor som av naturen givna sorter av människor?

Låt oss, i likhet med filosofen Sara Heinämaa, betrakta kön – manligt och kvinnligt – som en grundläggande dualism i den levda världen, den för-reflexiva värld som är för handen i vårt vardagliga liv, en ordnad värld av självklarheter som fanns »där« före oss, alltså livsvärlden (die Lebenswelt). Denna fundamentala dualism innebär att människor och »det mänskliga« med nödvändighet måste vara det ena eller det andra; det är, med Edmund Husserls terminologi, något som hör till det mänskligas väsen eller eidos (eidos hör till framträdelsen, essens till tinget, om jag förstått saken rätt).

Även om denna könsdualism är mer eller mindre generell världen över, ser den inte likadan ut överallt; exakt vad som hör till det manliga respektive kvinnliga skiljer sig åt, liksom grunden för denna indelning, och det finns faktiskt också samhällen där man kanske kan sägas ha att göra med en trialism, dvs. tre kön. Exakt hur könsdualismen (eller könstrialismen) ser ut spelar dock mindre roll för mitt resonemang här. Det jag vill belysa är att könsdualismen inte är universell och därför måste betraktas som en del av det som Husserl benämnde hemvärld (Heimwelt), den värld av möjlig mening där jag känner mig »hemma«, där saker och ting framträder som »naturliga« och »normala«, i kontrast till det »ovanliga«, »onormala« och »onaturliga« hos varje konkurrerande främmandevärld eller annorlundavärld (Fremdwelt).

Om nu kön är en nödvändig, eidetisk förståelseform för allt mänskligt, innebär det att allt framträder för oss som antingen det ena eller det andra, och det som inte gör det – till exempel en person som till utseendet inte går att könsbestämma – stör oss och gör oss obekväma. I kontrast till vårt vanliga sätt att tänka – där de naturligt och biologiskt givna kropparna med självklarhet är en av två möjliga varianter – följer inte ens naturen själv denna entydiga dualism. I själva verket är »naturen« en abstraktion, idealisering och objektivering av livsvärlden.

Men denna könsdualism sträcker sig långt utöver framträdandet av det mänskliga i en av två möjliga former. Eftersom jag själv är människa med en mänsklig kropp, gäller dualismen också mig. Jag och min kropp (det förkroppsligade subjektet) utgör också en av två möjliga varianter av mänsklig till-varo, och min egen kroppsliga tillvaro är således också en av två möjliga varianter. Dualismen manligt–kvinnligt är inte bara två varianter i vilket det mänskliga framträder, utan också två möjliga sätt att förhålla sig till världen. Det är två varianter av det Husserl benämner inställning (Einstellung), vars korrelat är en värld eller meningshorisont. Föremål, människor och sammanhang framträder alltid som någonting, och detta något-som-något framträder olika beroende på min inställning till världen, beroende på mitt intresse i detta något-som-något. Föremål, människor och sammanhang kan således framträda olika för mig som man eller som kvinna.

Naturligtvis är den bild jag tecknar här förenklad och schematisk. De flesta av oss uppfattar oss som antingen man eller kvinna, men med högst varierande föreställningar om vad det innebär. För en del av oss är inte denna dualism självklar, utan problematisk och konfliktfylld, till exempel när den den levda kroppen känns främmande, obekväm och på »fel sida« i denna dualism. Men jag tror ändå det är möjligt att argumentera för att denna könsdualism är fundamental för vår hemvärld (i Husserls mening) och att denna dualism fungerar som ett starkt kraftfält som tvingar oss till den ena eller den andra varianten. Även om denna dualism förefaller omöjlig, även om just min levda kropp omöjligt kan foga sig efter det ena eller det andra, är det mot just detta dualistiska kraftfält jag måste kämpa för att kunna framstå som något annat.

Detta blev kanske lite krångligt och filosofiskt. Skall jag vara ärlig, är jag inte själv klar över om tankegången håller. Om de fenomenologiska begreppen livsvärld, hemvärld, etc känns obekväma kan man byta ut dem mot antropologiska begrepp som kultur. Resonemangen torde vara analoga.

Men åter till blivande pappors möte med mödrahälsovården. Här figurerar en gravid kvinnokropp som föremål för det medicinska intresset. Sett enbart till det medicinska intresset, finns över huvud taget ingen anledning att blanda in några andra kroppar, oavsett om dessa är blivande pappors manskroppar eller några andra kroppar. Även om det ligger nära till hands att sortera detta som blivande mammor (gravid kvinnokropp) och blivande pappor (irrelevant kropp), utgör egentligen inte kön den avgörande dikotomin, utan graviditeten. Det är den gravida kvinnan som är mödrahälsovårdens huvudintresse; alla andra personer är om inte ovidkommande så i varje fall sekundära intressen.

Vad skulle hända om man i stället för blivande mammor och blivande pappor pratade om blivande föräldrar, varav en av föräldrarna är gravid? Det är visserligen sant att den gravida föräldern alltid är en kvinna (åtminstone än så länge), men det betyder inte att den icke-gravida föräldern är en man, inte heller att kön är relevant. Vad händer om man frigör föräldrablivandet från den kraftfulla könsdualismen?

Det här är lite spridda tankar, som jag i dagsläget inte förmår reda ut. Eftersom min avsikt var att hastigt skriva ned några tankar som kom till mig under en löprunda, och inte skriva en så lång utläggning som detta blev, avslutar jag här med en förhoppning om att någon ids kommentera det jag skrivit.