Feminism och illvilliga män

Under senare år har dock en oro och kritik framförts från feministiskt håll mot det ”nya” faderskapets innebörd för jämställdheten mellan könen. […] De konstaterade att männen endast lade beslag på de mer attraktiva delarna av föräldraskapet och lämnade de tråkiga åt kvinnorna. Utåt sett framstod männen som jämställda, men i det inre familjearbetet förändrades inte den grundläggande ojämlikheten mellan könen. (Plantin, 2001, s. 41–42)

Detta citat provocerar mig, av två skäl. För det första, det är normativt, vilket i och för sig ligger i jämställdhetsidealets natur: det bör vara på ett visst sätt. Men bakom den normativa föreställningen om jämställdhet – som för övrigt kan betyda många olika saker beroende på vem man frågar – ligger grundantagandet att det inte finns några essentiella skillnader mellan män och kvinnor. Det är en lika grundlös utgångspunkt som idén att det finns en av naturen given skillnad mellan män och kvinnor och att denna skillnad innebär olika roller för män respektive kvinnor. Eftersom frågan tenderar att landa i en fruktlös debatt om vad som egentligen är arv respektive miljö, är det till syvende och sist en fråga om tro. I dagens Sverige finns bara ett tillåtet sätt att tro.

Jag minns när jag under ett seminarium under psykologprogrammet ställde den förbjudna frågan: ”Vad är per definition problemet med könsroller?” Med roll i det här sammanhanget menas normer – kollektiva idéer om vilka beteenden som är tillåtna respektive icke tillåtna – som gäller för enskilda individer (Wheelan, 2005). Reaktionen på min fråga var häpnadsväckande. Det var som om jag hade svurit i kyrkan, ja, ännu värre, som om jag hade smädat krucifixet och pinkat i dopfunten. Frågan var helt enkelt en omöjlig fråga, och vittnade bara om min fundamentala okunskap, som om jag vore en övervintrad dinosaurie från äldre stenåldern.

Nog för att roller och stereotyper ställer till elände, nog för att det finns maktassymmetrier mellan könen (åt båda håll) – men jag har fortfarande inte fått svar på min fråga. Varför är könsroller i sig ett problem? Problemen som man talar om handlar ju snarast om hur könsrollerna är utformade och kollektivt förhandlade, eller hur man skall uttrycka det. Men, återigen, det kan ju vara min okunskap.

Och det får vara hur det vill med den manliga respektive kvinnliga essensen. Måhända är män och kvinnor, i likhet med hanar och honor hos mängder av djurarter, skapade för olika roller. Måhända finns inga generella skillnader att tala om. Däremot är jag konservativ i den meningen att jag tror att människor förändras långsamt, och att social ingenjörskonst i syfte att dana goda samhällsmedborgare minst sagt är vanskliga projekt.

För det andra – alltså det andra skälet till att citatet ovan provocerar mig – är hur det uttrycks. Jag har ingen anledning att betvivla själva sakfrågan, att kvinnor i större utsträckning står för det som man tänker sig är ”tråkiga” hushållsuppgifter och männen för de ”roliga”. Det bygger säkert på statistik (som, om man frågar Mark Twain, bara är en sofistikerad variant av lögn). Men sättet som det uttrycks på antyder också förklaringar till varför det är som det är. Männen gör bara det roliga för att de ”endast lade beslag på de mer attraktiva delarna av föräldraskapet”. Männens intentioner, deras själviska avsikter, var att bara kapa åt sig det roliga, och lämna de tråkiga uppgifterna åt kvinnorna.

Jag vill ogärna tro att alla män, eller män i allmänhet, är så illvilliga och självupptagna. Säkert är det bara för att jag själv är man, kanske till och med för att jag är en övervintrad dinosaurie från äldre stenåldern, men jag vill inte tro att det är så. Jag vill gärna ha högre tankar om människan och mannen.

---

Plantin, L. (2001). Män, familjeliv och föräldraskap. Umeå: Boréa.
Wheelan, S. A. (2005). Group processes: A developmental perspective. Boston: Allyn and Bacon .

Nyblivna föräldrar och stödet från far- och morföräldrar

Laura Hansen och Elizabeth Jacob (1992) intervjuade 86 nyblivna föräldrar om det stöd de fick från sina egna föräldrar i samband med föräldrablivandet. Det hela skedde inom ramen för ett projekt kallat Family circle vid Youth and family counseling i Libertyville, Illinois. Projektet startade för 25 år sedan, och artikeln har nästan 20 år på nacken, men resultatet är likväl intressant eftersom det är en av de mycket få artiklar jag hittat som berör min egen frågeställning.

Hansen och Jacob skriver att föräldrablivandet innebär stora förändringar för såväl föräldrar som far- och morföräldrar:

Major changes occur for the new parents in their relationship to each other and to their parents. The grandparents are also faced with changes when their children become parents. In most families, both generations must handle the revival of old issues. (Hansen & Jacob, 1992, s. 471)

De refererar till tidigare forskning om far- och morföräldrars relation till sina barnbarn, men få studier tar upp dynamiken över flera generationer (”intergenerational aspects”). Detta gällde 1992 när Hansen och Jacob skrev sin artikel, och det verkar fortfarande gälla – åtminstone om man ser till det magra resultat mina litteratursökningar ger.

Hansen och Jacob utgår från en stress–stöd–coping-modell, där tanken är att socialt stöd är nödvändigt för att för att individer och familjer skall kunna hantera den fullt normala stress som exempelvis ett föräldrablivande innebär. Brist på socialt stöd innebär ökad risk för dysfunktionalitet och annat elände.

Syftet med studien är i linje med min egen forskningsfråga, nämligen

[…] to gain knowledge about the transition to parenthood as it affects and is experienced by new parents and grandparents, with a focus on coping strategies and shifts in family relationships […] (Hansen & Jacob, 1992, s. 472)

Inom ramen för ett projekt som tydligen kallades the three generation project ville man samtidigt erbjuda stöd i form av bland annat intervjuer och samtalsgrupper för såväl föräldrar som far- och morföräldrar. De teoretiska perspektiven är utvecklingspsykologi, psykodynamisk personlighetspsykologi och systemteori.

Studien berör i stort sett bara vit, välutbildad medelklass med en medianålder kring 30 år. Dessutom boende i Illinois, USA, och jag förmodar att det rör sig om storstadsmiljö. Hansen och Jacob är dock medvetna om detta och gör inga försök att uttala sig om andra grupper. Tvärtom reflekterar de över vad som gäller i den aktuella kulturen, alltså vit, välutbildad, amerikansk medelklass, och de stötte också på familjer där far- och morföräldrar inte kunde acceptera varandra på grund av olika slags kulturskillnader.

Paren intervjuades både under graviditeten och efter födelsen, när barnet var 4–6 månader gammalt. Bland de 86 stadigvarande par som intervjuades var det hela 20% av de blivande mödrarna och 10% av de blivande männen som pratade om allvarliga konflikter inom sina respektive ursprungsfamiljer under graviditeten. Som jag förstår det, innebar det inte att de blivande föräldrarna var direkt indragna in konflikten, utan att det kunde röra sig om exempelvis de blivande far- eller morföräldrarnas egna skilsmässa.

Hur som helst, intervjuerna var semistrukturerade, och de frågor som Hansen och Jacob tar som exempel från intervjuguiden kan vara intressanta för mig:

During the first session, the couples were asked about their expectations of support from their parents […] How did their parents react to the announcement of the pregnancy? Who, if anybody, would come to help after the delivery? Did they expect support (tangible or emotional) from their parents? How available were their parents, considering the grandparents' health, geographic distance, social circumstances, and the history of family relationships? During the second session, interviewers explored the couples' experiences of support after the birth and the status of parent–grandparent relationships. Who actualy helped, in what way, and what, if anything, was helpful from grandparents? […] What were the new parents' current feelings regarding their parents? (Hansen & Jacob, 1992, s. 473)

Under projektets gång samlade man också in data från samtalsgrupperna.

Studiens största brist förefaller vara den analysmetod som användes:

From all of these sources, we developed ideas about the transition process, its challenges, opportunities for growth, and risks, which are presented below with a focus on intergenerational features of support. We believe that our exploratory approach and our findings are significant and helpful for practitioners who work with families during life transitions. (Hansen & Jacob, 1992, s. 474, min kursivering)

Vad denna ”upptäckande attityd” egentligen består av, är oklart. Det är också oklart hur de nämnda teorierna – utvecklingspsykologi, psykodynamisk teori och systemteori – förhåller sig till denna ”upptäckande attityd”.

Hansen och Jacob insåg att de måste betrakta stöd ur tre olika perspektiv: (1) Vad betyder egentligen stöd för de nyblivna föräldrarna? (2) Hur förhåller sig detta till återuppväckandet olösta problem hos individer eller inom familjer? (3) Vilka förväntningar har de nyblivna föräldrarna på sig själva, och vad förväntar de sig av sina egna föräldrar i egenskap av far- och morföräldrar?

Hansen och Jacob undersökte också stöd utifrån de nyblivna far- och morföräldrarnas perspektiv: (1) Vilka förväntningar har de på sig själva? (2) Hur påverkar de egna övergångarna i livet, till exempel bli pensionerad, möjligheterna att ge stöd? (3) Vilka aspekter av de nyblivna föräldrarnas instabila och sköra tillstånd – till exempel motsägelsefulla behov och krav försvårar givandet och mottagandet av stöd?

Hansen och Jacob delar in resultatet i fem punkter:

1. Utveckling och förändring hos nyblivna föräldrar samt far- och morföräldrar: Detta avsnitt veckar utgå mycket från psykodynamisk utvecklingspsykologi. Tanken är att den egna barndomen aktualiseras i samband med föräldrablivandet:

   Many parents look upon parenthood as a chance to do some things differently with their own children—often the hope and intent is to do better than their parents did. However, because of unforeseen events during pregnancy, delivery , and the postpartum period, many of the essentially mature and well-settled new parents that we talked to were jolted out of the illusion that they were in full control of their lives. (Hansen & Jacobs, 1992, s. 474)

   Uppenbart, åtminstone för Hansen och Jacob, var de nyblivna föräldrarnas medvetna eller omedvetna fantasi att på något sätt få ta del av det perfekta föräldraskap som de själva inte fick.
   
   Innan förlossningen tänkte sig den blivande föräldrarna att de först ville ta det lugnt och ”become a family” innan far- och morföräldrar involverades. De ville inte ha någon hjälp utifrån (vilket Hansen och Jacob mycket riktigt påpekar hänger samman med en kulturell föreställning om familjen som enbart kärnfamilj med mamma–pappa–barn). Efter några skriknätter ringde de i alla fall till mormor eller farmor (men inte morfar eller farfar).


2. Förändrade relationer: De föräldrar som upplevde att de blev betraktade som mer mogna och vuxna tyckte också att relationen till de egna föräldrarna fördjupades:

   A father said, “They no longer see me as a little boy,” and a mother stated, “They have more respect for me as an adult and a parent.” Another mother said, “I judge them less as parents—I am more accepting of them as people.” Several new fathers talked of bringing “pleasure” to their parents. A man described himself as a “link” between his father and his son. (Hansen & Jacob, 1992, s. 475)

   Å andra sidan, det fanns också besvikelse:

   “I know they must have felt about me the way I do about my child, so it really mystifies me that my feelings are disregarded so often by them.” Parents commented on feeling excluded, neglected, or ignored because of their parents' preoccupation with the baby. Others expressed great anger about their parents' chronic self-involvement. (Hansen & Jacob, 1992, s. 475)



3. Erfarenheter av stöd, besvikelser och familjernas coping-förmåga: Hur man uppfattar det stöd som ges beror mycket på vilka förväntningar man har. Detta var uppenbart i studien, både vad gäller de nyblivna föräldrarnas uppfattning av vad stöd innebär, och de nyblivna far- och morföräldrarna. Till exempel, mormodern som tröstar det skrikande barnet kan till exempel upplevas som både stöd och kritik av de nyblivna föräldrarna. Hansen och Jacob skriver:

   We were struck by the high incidence of stressors during this period for an apparently stable middle-class population with very few known significant high-risk factors. The stressors included slight and serious health problems for babies, parents, and grandparents; losses of grandparents by death; job losses of fathers; mothers' return to work within weeks of delivery; and even crib death.
   
   Among our 86 couples, 65% of the mothers and 37% of the fathers reported that the first month of their baby's life was more difficult than they had expected. (Hansen & Jacob, 1992, s. 476)

4. Far- och morföräldrarnas perspektiv: Ofta krockar de nyblivna föräldrarnas behov med far- och morföräldrarnas egna. Det kan röra sig om pension, flytt, dödsfall, sjukdom, sviktande hälsa och trötthet. De skulle behöva stöd från sina barn, men nyblivna föräldrar är av naturliga själ upptagna med sig själva och sin nya familjemedlem.


5. Kultur och traditioner: Många far- och morföräldrar beklagade att de på grund av bristande hälsa eller stora geografiska avstånd inte kunde engagera sig i den nya familjen. Större betydelse hade dock kultur och tradition:

   More important than geographic distance are the discontinuities of cultures and traditions that exist in many modern families, which arise in case of couples whose family-of-origin backgrounds are widely divergent ethnically, religiously, or socioeconomically. Those couples who were unable to integrate divergencies chose either the maternal or the paternal family for support, often accentuating conflict with the other branch. (Hansen & Jacob, 1992, s. 477)

   Intressant nog knöt den nyblivna modern ofta an till sin svärmor om den egna modern inte var tillgänglig:

   In our study population, several new mothers who had lost their mothers or who had severely dysfunctional parents developed close or even idealized attachments to the father's parents, which supplied them with the necessary support. Overall, we found that both men and women had more contact with their parents once they became parents. (Hansen & Jacob, 1992, s. 477)

   Hansen och Jacob gör också en del intressanta iakttagelser när det gäller farföräldrarna:

   In contrast with some cultures, American paternal grandparents frequently consider themselves secondary to the maternal grandparents. Less seem to be expected of them by new parents, and initially they may be less involved. […] Several [grandfathers] expressed great peasure in their sons' fatherhood and involvement with the baby, coupled with regrets about their own early distance from their children, based on economic pressure and different expectations of men at that time. […] Interestingly, the degree of support received by new fathers from their parents related positively to the support the fathers gave to the new mothers and was associated with a smoother adjustment for the new parents. (Hansen & Jacob, 1992, s. 477–478)

   Hansen och Jacob berör dessutom det som jag själv tror att jag kommer att finna när jag intervjuar nyblivna föräldrar:

   Among the families in this study, the women relied heavily on peers and other sources of support outside the family. The men did not have such a richly developed social network, though some obtained support at the workplace. (Hansen & Jacob, 1992, s. 478)

   Konflikter inom och mellan familjer accentuerades i samband med ledigheter och högtider. Detta upplevdes mest som kravfyllt och besvärligt av de nya familjerna.

Summa summarum, vad är intressant för mig i den snart 20 år gamla artikeln? Jag noterar flera saker:

• Den har en frågeställning som ligger nära min egen.
• Den är 20 år gammal och berör amerikansk, vit medelklass. Det ger mig anledning att fråga hur det ser ut i dagens Sverige?
• Vad som menas med stöd är subjektivt och beror bland annat på egna erfarenheter och förväntningar. Det är riskabelt att fråga folk om ”stöd” eller ”relation” och tro att vi menar samma sak.
• Kvinnorna i studien hade ett större socialt nätverk än männen. Enligt Hansen och Jacob verkar det också som om kvinnorna behöver en ”mormor” – om inte den egna dög fick hon ta svärmor.
• Om det finns konflikter och olösta problem i ursprungsfamiljen aktualiseras de i samband med föräldrablivandet.
• Studien redovisar inte någon särskild analysmetod, inte mer än upprepade genomläsningar, samtal i forskargruppen och en ”explorativ attityd”. Här finns utrymme för en mer systematisk och dokumenterbar analysmetod.

---

Hansen, L. B. & Jacob, E. (1992). Intergenerational support during the transition to parenthood: Issues for new parents and grandparents. Families in Society, 73(8), 471-479. doi: 10.1606/1044-3894.1735

Glen Stamp om övergången till föräldraskap

Glen Stamp har skrivit en liten artikeln om »transition to parenthood« för Marriage and Family encyclopedia. Artikeln är helt sönderhackad av reklam och felaktiga länkar, men nedan kommer de i rätt ordning:

1. Parenthood as crisis versus transition to parenthood
2. Changes in the marital relationship
3. Theoretical assumptions
4. Alternative/multicultural findings
5. Conclusion

Artikeln är inte särskilt omfattande, men litteraturlistan i sista avsnittet kan vara användbar.

Fenomenologi

Jag känner mig hemma i fenomenologin, särskilt den existentiella inriktningen av fenomenologi. Jag ids inte skriva någon längre text om fenomenologi här, men anför några punkter från The Indo-Pacific Journal of Phenomenology:

1. Phenomenologists tend to oppose the acceptance of unobservable matters and grand systems erected in speculative thinking;
2. Phenomenologists tend to oppose naturalism (also known as objectivism and positivism) which is the worldview growing from modern natural science and technology that has been spreading from Northern Europe since the Renaissance;
3. Phenomenologists tend to justify cognition with reference to what Edmund Husserl called Evidenz, which is awareness of a matter itself as disclosed in the most clear, distinct, and adequate way for something of its kind;
4. Phenomenologists tend to believe that not only objects in the natural and cultural worlds, but also ideal objects, such as numbers, and even conscious life itself can be made evident and thus known;
5. Phenomenologists tend to hold that inquiry ought to focus upon what might be called »encountering« as it is directed at objects and, correlatively, upon »objects as they are encountered« (this terminology is not widely shared, but the emphasis on a dual problematics and the reflective approach it requires is);
6. Phenomenologists tend to recognise the role of description in universal, a priori, or »eidetic« terms as prior to explanation by means of causes, purposes, or grounds; and
7. Phenomenologists tend to debate whether what Husserl calls the transcendental phenomenological epochê and reduction is useful or even possible.

Ett citat från Willig (2001) kan också vara passande:

… it is important to differentiate between phenomenological contemplation of an object or event as it presents itself to the researcher, and phenomenological analysis of an account of a particular experience as presented by a research participant. the former requires introspective attention to one's own experience, whereas the altter involves an attempt to ›get inside‹ someone else's experience on the basis of their description of it. In phenomenological psychological research, the research participant's account becomes the phenomenon with which the researcher engages. (Willig, 2001, s. 53)

Willig, C. (2001). Introducing qualitative research in psychology: Adventures in theory and method. Maidenhead, Berkshire, UK: Open University Press.

Förvånade fäder

Lesley Barclay och Deborah Lupton (1999) gjorde under andra halvan av 90-talet en studie som i mångt och mycket anknyter till mitt eget intresseområde. De följde ett antal familjer under lång tid i samband med att de blev förstagångsföräldrar. Artikeln redovisar upprepade intervjuer med 15 män kring deras erfarenheter i samband med att de blev fäder. Intervjuerna har analyserats ur ett diskurspsykologiskt perspektiv.

Det mest påfallande bland dessa mäns erfarenheter, skriver Barclay och Lupton, är hur de upplevde sig marginalserade från föräldraskapet, åtminstone de första sex månaderna. Det faktum att modern och barnet tack vare amningen hade en speciell emotionell relation som uteslöt fadern, var både oväntat och svårt att hantera.

Männen försökte leva upp till ett »nytt faderskapsideal« –»att finnas där«, »engagerat faderskap«, »anknytning« – diskursen om den »nya tidens man«, som Barclay och Lupton uttrycker det:

The expectations associated with these discourses proved, for most men we interviewed, to be unrealistic and were not achieved with the requirements of the workforce and their ›provider‹ status. Nearly all our participants found fatherhood, in the beginning at least, to be disappointing and frustrating. Most of the group expected to be more ›involved‹ than they actually were. Clearly the ›absent father‹ the men said they had experienced with their own father as children was no longer acceptable to this generation of men, but many were replicating this through force of curcumstance rather than choice. (Barclay & Lupton, 1999, s. 1019)

Männen ville vara annorlunda än sina egna fäder, men i brist på riktlinjer, ideal och rollmodeller visste de inte på vilket sätt de skulle vara annorlunda.

Artikeln är intressant för att den berör det område jag själv är intresserad av. Men studien är gjort i Australien, och det australienska samhället skiljer sig från det svenska, särskilt när det gäller syne på faderskap, pappaledighet och sådana saker.

Dessutom berör inte artikeln min kärnfråga, nämligen de nyblivna föräldrarnas relation till sina egna föräldrar. Sökandet fortsätter…

Barclay, L. & Lupton, D. (1999). The experiences of new fatherhood: A socio-cultural analysis. Journal of Advanced Nursing, 29(4), 1013-1020. doi: 10.1046/j.1365-2648.1999.00978.x

Att bli en familj

C. P. Cowan, Cowan, Heming och Miller (1991) hävdar att det är en påfrestning när ett par blir föräldrar, ibland till och med värt att kalla »kris«: föräldrar är mindre nöjda med äktenskapet under de år de får och uppfostrar barn, föräldrar är mindre nöjda med äktenskapet under första barnets första år än under graviditeten, och risken för psykos, depression och »blues« ökar hos nyblivna föräldrar.

C. P. Cowan m. fl. formulerar tre hypoteser:

1. Övergången till föräldraskap, som upplevs av 90% av alla gifta par (i amerika på 80talet) innebär ökade risker för mannen, kvinnan och äktenskapet.
2. Påfrestningar i äktenskapet under barnets första år innebär en mindre optimal relation mellan barn och föräldrar med en försämrad kognitiv och social utveckling som följd.
3. Med tanke på riskerna förknippade med att blir föräldrar, borde det finnas statliga preventiva program.

C. P. Cowan m. fl. samlade in data från 72 par i San Fransiscoregionen som väntade barn. De fick besvara ett helt batteri av formulär av allehanda slag, och kom fram till följande:

• Självbild: »Mamma« och »pappa« får större utrymme i de nyblivna föräldrarnas beskrivningar av sig själva, medan utrymmet för »make/maka/partner« minskar. Hos kvinnan blir andelen »arbetare« eller »student« mindre, men inte hos män.
• Roller och kommunikation: När paren blev föräldrar var det kvinnan som tog ett större ansvar för hushållet. De traditionella könsrollerna förstärktes. Förändringen var större än paren hade förutsett innan barnets födelse. Paren var mindre nöjda med äktenskapet och det var mer meningsskiljaktigheter och konflikter. Det vanligaste konfliktämnet var hur hushållsarbetet skulle fördelas.
• Relation mellan barn och föräldrar: Föräldrarnas uppfattning om föräldraskapet och relationen till barnet förändras från fantasier innan barnets födelse till handgriplig erfarenhet efter födelsen. Såväl mödrar som fäder blir mer barncentrerade. Mödrar till 18 månader gamla barn är övertygade om att föräldrarna är de bästa vårdnadshavarna, men fäderna är inte lika övertygade. Denna ideologiska skillnad lägger grunden för ytterligare konflikt mellan föräldrarna.
• Relationer över generationer: Nyblivna mödrar och fäders relation till sina egna föräldrar förändras. För en del innebar det en fördjupad relation till de egna föräldrarna, medan för andra innebar det ett återuppväckande av gamla spänningar och konflikter. (Detta är intressant. Mer intressant är att jag inte kan hitta någon litteratur som berör det på djupet.)
• Stress, socialt stöd, arbete: Kopplingen mellan kärnfamiljen och världen utanför förändras drastiskt för nyblivna föräldrar, mest påtagligt för modern som i de flesta fall (i den här studien) stannar hemma med barnet. Hälften av mödrarna i Cowans och hennes medarbetares studie var fortfarande hemma 18 månader efter födelsen. För fäder var det snarast motsatsen: »their involvement in paid work tended to increase.«

En intressant fråga är när övergången till föräldraskap egentligen inträffar. Om man utgår från Philip Cowans definition av transitioner, behöver det inte vara så att själva övergången tidsmässigt hänger ihop med själva födelsen av barnet. För en del föräldrar började förändringsprocessen långt innan kvinnan blev gravid, andra hade inte riktigt fått kläm på det där med föräldraskap när barnen började »kindergarten«. Hur föräldrarna själva ser på sin övergång från man eller kvinna till far eller mor varierar med andra ord väldigt mycket.

Fortsättningen av artikeln handlar om olika uppföljningar av paren, den senaste tre och ett halvt år efter barnets födelse. Även om artikeln kanske är viktig, intresserar den mig inte. Den handlar om mätning, mätning och åter mätning och modellering av kausala modeller. Det blir för mycket för mig att tvinga in familjer i prediktiva modeller.

Cowan, C. P., Cowan, P. A., Heming, G. &Miller, N. B. (1991). Becoming a family: Marriage, parenting, and child development. I P. A. Cowan & M. Hetherington (red.), Family transitions (s. 79–109). Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum.

Statistisk modellering

Statistik inom psykologi handlar ofta om att försöka passa en matematisk modell till sina observationer. Joseph Lee Rodgers (2010) skriver om hur fokus successivt flyttats från den klassiska hypotesprövande statistiken till statistisk modellering. Centrum i den hypotesprövande statistiken är nollhypotesen, denna utsaga om verkligheten som vi, likt ett domstolsförfarande, oftast vill bevisa vara »oskyldig bortom allt rimligt tvivel«. Det finns fem stora problem med en traditionella statistiska hypotesprövningen:

1. Alla nollhypoteser kan avvisas bara stickprovet är tillräckligt stort. Eller för att använda sig av domstolsmetaforen: alla nollhypoteser kan befinnas oskyldiga bara vi har tillräckligt många vittnen – oavsett vad dessa vittnen säger.
2. Traditionell hypotesprövning bygger på att en alternativhypotes ställs mot nollhypotesen. Att avvisa nollhypotesen betyder inte att vi automatiskt får stöd för alternativhypotesen.
3. Att behålla nollhypotesen betyder inte att vi har bevisat att den är sann. Eller med andra ord, nollhypotesen kan aldrig befinnas »oskyldig bortom allt rimligt tvivel«.
4. Hela resonemanget vid statistisk hypotesprövning är bakvänt, eftersom vi undersöker sannolikheten att erhålla givna data förutsatt att nollhypotesen är sann – inte sannolikheten att nollhypotesen är sann förutsatt givna data, vilket vore mera rimligt.
5. Bara för att något är statistiskt signifikant behöver det inte betyda att det är relevant. Eller som Jacob Cohen uttryckte det: »The earth is round (p<0.05).«

Detta betyder dock inte att traditionell statistisk hypotesprövning är värdelös, men man måste ha det ovanstående i minnet när man tillämpar olika metoder för statistisk hypotesprövning – något som det är värre med bland såväl forskare som studenter. Den traditionella hypotesprövningen inbjuder till ett dikotomt antingen–eller-tänkande (signifikant eller icke-signifikant) som egentligen är främmande för vetenskapen. Dessutom sätts fokus på den i själva verket ointressanta nollhypotesen och det är lätt att glömma bort vad det var man egentligen hade för fråga när man väl sitter där med sitt beräknade p-värde.

Matematiska modeller är, precis som alla modeller, förenklade avbildningar av verkligheten som i vissa viktiga aspekter överensstämmer med denna. Ett modellflygplan, till exempel, kan utseendemässigt stämma in i minsta detalj med det verkliga flygplanet – men det kan inte flyga. Detsamma gäller för matematiska, statistiska modeller. De matematiska relationer som modellen uttrycker motsvarar i någon mening de verkliga fenomen som observerats, men utgör alltid mer eller mindre grova förenklingar av den verklighet som man vill beskriva.

Däremot kan man undersöka hur väl en modell passar jämfört med en annan modell. En mer komplex modell förklarar mer än en enkel modell, men en komplex modell är bara bättre än en enkel modell om den faktiskt passar verkligheten bättre, dvs. om en mer komplex modell bättre passar de observationer man gjort.

Rodgers (2010) argumenterar för att vi i stället för traditionell hypotesprövning bör tänka i termer av modeller och hur väl dessa passar våra observationer. Detta för tillbaka fokus till den fråga som i själva verket är intressant, nämligen hur väl våra hypoteser och teorier beskriver verkligheten – till skillnad från statistisk hypotesprövning där fokus alltså ligger på att behålla eller avvisa nollhypotesen.

Enkla medelvärdesjämförelser med exempelvis t-test kan beskrivas som matematiska modeller. Faktum är att såväl t-test som de olika varianterna av ANOVA kan betraktas som specialfall av linjär regression, eller om man så vill, generella linjära modeller (GLM). Även enkla begrepp såsom medelvärde och standardavvikelse kan betraktas som modeller.

Rodgers sätter ord på det jag själv tänkt en längre tid, nämligen att minska fokus på den traditionella hypotesprövningen och i stället fokusera den beskrivande statistiken, inklusive beskrivning av linjära samband (linjär regression). Att att undervisa statistik som en form av modellering av verkligheten tror jag underlättar såväl pedagogiken som förståelsen av statistiken.

Rodgers, J. L. (2010). The epistemology of mathematical and statistical modeling: A quiet methodological revolution. American Psychologist, 65(1), 1-12. doi: 10.1037/a0018326

Kvinnor får skylla sig själva

Elder (1991) påpekar att familjeforskning fram till nu (slutet på 80-talet) fokuserat på livshändelser i termer av om de inträffat eller inte:

These and other studies must necessarily begin with the question of whether a specified event or transition has been experienced. Occurence represents the first and most basic property of a transition. In family surveys, we collect this information by merely asking the respondent whether they ever married, had a child, or divorced. Clearly, some potentially important facts are ignored by focusing solely on the occurence of an event. In the case of divorce, we do not know how long the person has been divorced, whether it was the first or second divorce, or whether the event occurred immediately after marriage or many years later. No information is collected on the context of the divorce, economic or otherwise. Despite this incomplete accound, a number of studies continue to rely on it. (Elder, 1991, s. 33–34)

Elders huvudpoäng är att transitioner, eller övergångar i livet, är komplexa företeelser som inte kan reduceras i ett dikotomt inträffat eller inte inträffat. Han exemplifierar det med unwed motherhood, ogifta ensamstående kvinnor med barn. Övergången från ogift, ung kvinna till ogift mamma inbegriper ett antal val:

Another example is unwed motherhood, a life course punctuated by ordered choicepoints and their pathways. An illegitimate birth represents one aspect of a multiphace career. At each point, young women have a choice among options, such as premarital sex or abstention and the use of birth control or not. Different factors influence decision making at each choice point. (Elder, 1991, s. 53)

Det som slår mig är Elders fokus på kvinnans val i kombination med en total avsaknad av perspektiv på kön, klass och etnicitet. Vilka valmöjligheter har en ung, svart kvinna som blivit gravid (vilket hon förstås inte borde ha blivit från första början)? Visserligen kan det där med kön, klass och enticitet räknas in i det som Elder lite svepande kallar för ”different factors”, men med den utgångspunkt han har är det sak samma: antingen är kvinnan ett offer för omständigheterna, eller också får hon skylla sig själv.

Elder, G. H., Jr. (1991). Family transitions, cycles, and social change. I P. A. Cowan & M. Hetherington (red.), Family transitions (s. 31–57). Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum.