Transkribering är tolkning

Sedan februari 2012 har jag intervjuat tio män som alla haft det gemensamt att de är fäder. Så gott som alla tyckte om att prata om föräldraskap – vilket inte är förvånande eftersm de kontaktat mig för att prata om just det – men jag blev ändå förvånad över att alla intervjuer blev längre än de 90 minuter jag ursprungligen satte upp som tidsram. Faktum är att de flesta intervjuer blev avsevärt längre än så: fem intervjuer blev mellan 2½ och 3 timmar och en intervju höll på i nästan 4 timmar. De fyra intervjuer som är omkring en timme och tre-kvart är i sammanhanget korta.

Allt som allt har jag 24 timmar och 41 minuter intervjumaterial. Ett dygn. Ett dygn av prat som skall transkriberas till text, ord för ord. Ett arbete som nu är avklarat men som har kostat mig flera månader av hårt arbete. Transkribering är inte alltid så enkelt.

Att transkribera är ett kognitivt mycket krävande. Man lyssnar hela tiden uppmärksamt och låter det man hör rinna ut i fingrarna och förvandlas till text mot datorns tangentbord. Men transkribering är inte en enkel översättning av tal till text. I transkriberingsarbetet ingår med nödvändighet ett stort mått av tolkning. Eftersom talspråk skiljer sig så mycket från skriftspråk måste man alltid göra anpassningar för att det skall bli begripligt.

Hur gör man med pauser, till exempel? Ibland är pauser på några tiondels sekunder avsiktliga och markerar slutet på en grammatisk sats och början på en annan och motsvarar skriftspråkets kommatecken eller punkt beroende på sammanhang. Ibland kan pauser bero på att man tänker efter, att man »söker efter ord« eller tvekar. Ibland kan pauser höra till ett effektfullt berättande eller helt enkelt bero på att informanten gestikulerar med händerna – sådant som inte syns på en ljudinspelning.

Huruvida en paus skall förstås som interpunktion, tankeverksamhet, tvekan eller någonting annat är naturligtvis en tolkningsfråga, och den tolkning man gör kommer att cementeras i den transkriberade texten. Många gånger spelar det inte någon roll, men då och då kan en paus vara avgörande. Pauser, dvs. det som inte sägs, kan vara lika meningsbärande som det som sägs. Låt mig illustrera med ett exempel:

Eller såhär, om det skulle vara en pappa som inte hade (—) som inte hade dom intressena, alltså där intressena var familjen, alltså intresset var att vara här, alltså deras intresse var att utveckla sina barn, uppfostra sina barn till bästa människorna och liksom läsa på allting kring det (—) visst. Men jag kan inte riktigt- jag vet inte. (—) Den- då skulle jag- jag vet inte- då skulle- det känns ju som att då skulle man ju vara (—) socialt (·) missanpassad nästan.

 Den första pausen efter »eller såhär« har jag noterat som ett kommatecken i stället för en kort paus »(·)«. Det påverkar inte innebörden av det som sägs (»eller såhär« är ju egentligen bara onödig utfyllnad). Den första längre pausen, noterad som »(—)«, kan däremot inte göras om till ett kommatecken utan att samtidigt gå miste om intrycket av att informanten »tänker efter« eller »söker efter ord«. Exemplen som följer skiljer jag åt med kommatecken och därefter hugger informanten av ett antal ord när han »söker efter« den rätta formuleringen.

De två sista pauserna i exemplet är däremot avgörande. Eftersom informanten stannar upp och tycks tänka efter och dessutom tvekar inför ordet »missanpassad« kan man misstänka att han kommer på det uttrycket i samma ögonblick som han säger det. Han går förmodligen inte runt och kallar alla män som gjort familj och barn till sitt livsprojekt som »socialt missanpassade« (faktum är att informanten aldrig träffat några sådana män utan gör ett tankeexperiment). Tvärtom bör man inte ta det grova uttrycket på alltför stort allvar. Kanske bör man betrakta »socialt missanpassad« som en överdrift som återspeglar den mening som informanten tillskriver exklusivt familjeorienterade män (om sådana finns?).

Transkribering innebär ständiga ställningstaganden av det slag jag just beskrivit. Ovanstående utdrag hade också kunnat transkriberats utan någon interpunktion över huvud taget; alla pauser hade kunnat noteras som just pauser, uteblivna pauser där man normalt förväntar sig pauser som uteblivna pauser, avhuggna ord som avhuggna ord, och så vidare, men priset skulle bli en näst intill oläsbar text. Sådana avvägningar måste man alltid göra.

Psykologi som kausal respektive normativ vetenskap

Psykologi är en så bred och heterogen akademisk disciplin att man kan fråga sig om det verkligen handlar om ett ämne, eller om man kanske borde tala om flera psykologier, i pluralis. En indelning som jag brukar använda mig av utgår från Jürgen Habermas »kunskapsintressen« och skiljer således mellan psykologi som naturvetenskap (tekniskt kunskapsintresse), psykologi som humanvetenskap (praktiskt kunskapsintresse) och psykologi som samhällsvetenskap (emancipatoriskt kunskapsintresse). Gerd Christensen (2004) har skrivit en bok om psykologins vetenskapsteori med utgångspunkt i just denna indelning (även om boken är rörig intill oläslighet).

Andra indelningar är psykologi som ett »utifrånperspektiv« som betonar prediktion och mätbarhet eller psykologi som »inifrånperspektiv« som betonar upplevande och meningsskapande. Detta motsvarar ofta distinktionen mellan så kallade kvantitativa och kvalitativa forskningsmetoder, men benämningarna »kvantitativ« och »kvalitativ« är problematiska eftersom det antyder att skillnaden är metodisk och bara handlar om vilken typ av data man analyserar, quantitas eller qualia. I själva verket handlar skillnaderna om epistemologi – vad är kunskap och vilken kunskap om människans psyke är egentligen möjlig?

Fathali Moghaddam (2005) gör en vid första anblicken elegant indelning i psykologi som kausal respektive normativ vetenskap:

Thus, a foundational division … is between psychology as a causal science, attempting to identify cause–effect relations in thought and action, and psychology as a normative science, exploring regularities in thought and action in association with norms, rules, values, and other features of culture. (Mogghaddam, 2005, s. 7)

Den förstnämnda skulle således motsvara psykologi som naturvetenskap och de kvantitativa metoderna, medan den senare berör människan som meningsskapande varelse i en kulturell kontext, eller kort sagt tolkande forskning. Det återstår att se om Mogghaddams indelning står sig i längden.

• Christensen, G. (2004). Psykologins vetenskapsteori. Lund: Studentlitteratur.
• Moghaddam, F. (2005). Great ideas in psychology: A cultural and historical introduction. Oxford: Oneworld.

Noam Chomsky och psykologin

Lingvisten och den politiske aktivisten Noam Chomsky är bland annat känd för sin kritik av psykologin, framför allt Burrhus Skinners variant av behaviorismen. Hans artikel A review of B. F. Skinner's Verbal behavior (1959) betraktas ofta som startskottet för den »kognitiva revolutionen« inom psykologin.

Chomsky är inte nådig i sin kritik. I en intervju med David Cohen (2004) menar Chomsky att den behavioristiska psykologin är en pseudovetenskap med en mängd antaganden a priori som närmast är att likna vid teologi. Hans resonemang går ungefär såhär.

Vi tänker oss en mycket komplex maskin. Vi kan inte öppna den och se hur den ser ut inuti eller hur den fungerar. Antag att maskinen förändras över tid. Antag att maskinen förändras från något slags ursprungligt tillstånd till ett finalt, slutsligt stådant. Antag vidare att maskinen i början förändras mycket och i rask takt, men att den vid en viss tidpunkt blir relativt stabil och de förändringar som sker är relativt små. Hur kan vi vetenskapligt gå tillväga för att undersöka maskinen och utröna dess natur?

Det enda vetenskaligt rimliga, menar Chomsky, vore att undersöka många instanser av denna maskin i sitt slutliga, stabila tillstånd och söka efter likheter och skillnader. Utifrån detta kan man sedan formulera hypoteser om maskinens initiala tillstånd och vilka förutsättningar maskinen måste ha för att kunna uppnå det finala, observerbara tillståndet. Och det, i sin tur, säger något om maskinens utveckling från initialt till finalt tillstånd.

Detta motsvarar Chomskys generativa grammatik. Om vi studerar språk och språkutveckling världen över, upptäcker vi att det finns vissa mönster som är gemensamma. Enligt Chomsky måste detta tolkas som att människan har en medfödd förmåga till språk, och den generativa grammatiken är alltså dessa medfödda regler som kan förklara och förutsäga alla de kombinationer av ord som utgör de existerande språkens grammatik.

Samma sätt att vetenskapligt undersöka någonting gäller också andra sammanhang och andra företeelser, men av någon anledning inte när det gäller människor. Psykologin domineras av den brittiska empirismen och associationismen, dvs. att medvetande och därmed också språk grundar sig på erfarenhet och kombinationen av grundläggande erfarenhetselement enligt vissa enkla regler. Språk betraktas därmed som något som lärs in genom erfarenhet, och ett exempel på detta ger alltså Skinner i sin bok Verbal behavior (1957): språkinlärning är helt enkelt föräldrarnas förstärkning av vissa ljud som spädbarnet ger ifrån sig.

För Chomsky är detta ovetenskapligt. Han menar att man då på förhand, a priori, har bestämt sig för att inlärning går till på ett visst sätt, nämligen genom operant betingning, och att alla former av inlärning, inklusive språk, kan beskrivas och förklaras på detta sätt. Dessa antaganden a priori är främmande för vetenskap och Chomsky menar att de snarast borde höra hemma inom teologin. I praktiken innebär det att psykologin inte studerar inlärning, utan sina egna »vetenskapliga« metoder.

Behaviorismen och Skinner må vara inaktuella år 2010, men nog är Chomskys kritik värd att ta på allvar? Psykologin definieras i mångt och mycket av sina metoder, kanske mer än det läroboksmässiga »studiet av de psykiska processerna« (eller liknande definitioner; vad som egentligen utgör psykologins studieobjekt är en lång diskusson i sig).

Ett exempel är attributionsteorin, där man på förhand bestämt sig för att ett visst mellanmänskligt fenomen skall studeras i termer av observatör, aktör och objekt. Vilken kunskap kan sådan forskning ge, om man redan från början har definierat vad fenomenet handlar om? Eller forskning kring stereotyper, som på förhand definieras som vissa kognitiva strukturer som omedvetet aktiveras i samband med att vi kategoriserar vår upplevelsevärld?

De är alla exempel på hur den komplexa maskin Chomsky pratar om studeras genom att först postulera hur den fungerar, och därefter studera konsekvenserna av detta sätt att fungera.

Chomskys beskyllning av psykologi som pseudovetenskap ringer i öronen.

---

Chomsky, N. (1959). A review of B. F. Skinner's Verbal Behavior. Language, 35(1), 26-58.
Cohen, D. (2004). Psychologists on psychology. London: Hodder & Stoughton.
Skinner, B. F. (1957). Verbal behavior. Englewood Cliffs, NJ: Appleton-Century-Crofts.

Fenomenologi

Jag känner mig hemma i fenomenologin, särskilt den existentiella inriktningen av fenomenologi. Jag ids inte skriva någon längre text om fenomenologi här, men anför några punkter från The Indo-Pacific Journal of Phenomenology:

1. Phenomenologists tend to oppose the acceptance of unobservable matters and grand systems erected in speculative thinking;
2. Phenomenologists tend to oppose naturalism (also known as objectivism and positivism) which is the worldview growing from modern natural science and technology that has been spreading from Northern Europe since the Renaissance;
3. Phenomenologists tend to justify cognition with reference to what Edmund Husserl called Evidenz, which is awareness of a matter itself as disclosed in the most clear, distinct, and adequate way for something of its kind;
4. Phenomenologists tend to believe that not only objects in the natural and cultural worlds, but also ideal objects, such as numbers, and even conscious life itself can be made evident and thus known;
5. Phenomenologists tend to hold that inquiry ought to focus upon what might be called »encountering« as it is directed at objects and, correlatively, upon »objects as they are encountered« (this terminology is not widely shared, but the emphasis on a dual problematics and the reflective approach it requires is);
6. Phenomenologists tend to recognise the role of description in universal, a priori, or »eidetic« terms as prior to explanation by means of causes, purposes, or grounds; and
7. Phenomenologists tend to debate whether what Husserl calls the transcendental phenomenological epochê and reduction is useful or even possible.

Ett citat från Willig (2001) kan också vara passande:

… it is important to differentiate between phenomenological contemplation of an object or event as it presents itself to the researcher, and phenomenological analysis of an account of a particular experience as presented by a research participant. the former requires introspective attention to one's own experience, whereas the altter involves an attempt to ›get inside‹ someone else's experience on the basis of their description of it. In phenomenological psychological research, the research participant's account becomes the phenomenon with which the researcher engages. (Willig, 2001, s. 53)

Willig, C. (2001). Introducing qualitative research in psychology: Adventures in theory and method. Maidenhead, Berkshire, UK: Open University Press.