Om psykologins inomvetenskapliga inkommensurabilitet

Här om dagen skrev jag att den akademiska psykologin i själva verket är ett tvärvetenskapligt forskningsområde som spänner över naturvetenskap, humanvetenskap och socialvetenskap. Ofta talar man om olika ”paradigm” (positivism, social konstruktionism, etc) inom psykologin, men jag menar att en tydligare och viktigare skiljelinje går mellan psykologin som naturvetenskap respektive humanvetenskap.

Naturvetenskap studerar naturen, dess delar eller verkningar. Utgångspunkten är att naturen är ordnad och förutsägbar, och målet med naturvetenskapen är att beskriva de regelbundenheter som kan observeras i naturen i termer av naturlagar. Detta kallas också för ett nomotetiskt forskningsintresse (från grekiskans νομοθετικός, ”som rör lagstiftning”). Ett naturvetenskapligt perspektiv på människans psyke innebär att betrakta henne som en del av naturen och underställd naturens ordning. Hennes beteende, upplevelser, tankar och känslor kan beskrivas i termer av lagbundna samband. Ett ”positivistiskt paradigm” är lika problemfritt i naturvetenskapligt inriktad psykologi som i andra naturvetenskaper.

Humanvetenskap studerar människan och hennes situation, på hennes egna villkor. Studieobjektet är det unikt mänskliga: medvetande, sinnesförnimmelser, tankar, fantasier, känslor, begrepp, idéer, språk, kultur, historia, estetik, och så vidare. Humanvetenskapen strävar efter att tolka och förstå det tillfälliga, unika och subjektiva, vilket också kallas för ett idiografiskt forskningsintresse (från grekiskans ἴδιος, ”särskildhet”, och γραφικός, ”gällande skrift”, av γραφή, ”beskrivning”). Centralt är mening, dvs. hur människor gör världen och sig själva begripliga. Ett ”socialkonstruktionistiskt pradigm” är relativt oproblematiskt i en humanvetenskaplig psykologi, även om vi här kan röra oss mellan flera epistemologiska och ontologiska utgångspunkter (t. ex. hermeneutisk fenomenologi eller existentialism).

En aspekt av Thomas Kuhns paradigmbegrepp – som vi gör våld på när vi använder det i betydelsen av samtidiga, konkurrerande vetenskapsteoretiska utgångspunkter – är att konkurrerande teorier inom två olika paradigm inte kan jämföras. Det finns inget övergripande, neutralt kriterium som kan användas för att utvärdera den ena teorin gentemot den andra, utan teorierna är inkommensurabla. Frågan är om detta också gäller psykologin?

Jag vågar svara ”ja” på den frågan. Även om vi psykologer gärna vill betrakta psykologin som en enhetlig vetenskap och på något sätt jämka samman de naturvetenskapliga, humanvetenskapliga och socialvetenskapliga aspekterna av psykologin, är det omöjligt att finna något slags övergripande, enhetlig psykologisk teori. Faktum är att ”teori” inte ens är ett relevant begrepp inom alla psykologier. Vi kan inte mäta ett begrepp samtidigt som vi dekonstruerar det. Vi kan inte betrakta människan som determinerad av naturlagar och neurala processer, samtidigt som hon är fri och förmögen att ta ansvar. Vi kan inte samtidigt studera människan som objekt och subjekt. Likt Heisenbergs osäkerhetsprincip kan bara det objektiva studeras på bekostnad av det subjektiva, och det subjektiva på bekostnad av det objektiva – och ändå är vi människor både objekt och subjekt.

Kan det vara så att psykologins akilleshäl är drömmen om att vara ett enhetligt forskningsområde? Det är när vi blundar för inkommensurabiliteten i de olika psykologierna som konflikterna uppstår. Alla försök till en psykologisk enhetsvetenskap innebär att vi pressar in ger någon av psykologierna förtur – den naturvetenskapliga, den humanvetenskapliga eller den socialvetenskapliga – och de övriga får foga sig därefter.

Först när vi erkänner att vissa synsätt faktiskt är oförenliga – inkommensurabla – men ändå är legitima vetenskaper med människan som studieobjekt kan de epistemologiska konflikterna inom psykologin få ett slut.

Priset vi får betala är osäkerhet: ingen vetenskap kommer någonsin att fånga ”mysteriet människan” i sin helhet. Att vara människa kan bara förstås genom att vara människa.

Den förvirrande stridslinjen mellan positivism och social konstruktionism

Många meningsskiljaktigheter inom den akademiska psykologin målas upp som en konflikt mellan två konkurrerande kunskapsteoretiska paradigm, närmare bestämt positivism och social konstruktionism (eller konstruktivism). Positivism förknippas med mätning, objektivitet och realism; social konstruktionism med subjektivitet, diversitet och avsaknaden av absoluta sanningar. Ibland dras skiljelinjen mellan ”kvantitativa” respektive ”kvalitativa” metoder, där positivismen sägs förespråka det förra, och social konstruktionism det senare.

Denna stridslinje är en chimär, och jag menar att de kunskapsteoretiska och metodologiska konflikterna inom psykologiämnet snarast har att göra med att psykologin inte är en enhetlig akademisk disciplin, utan ett tvärvetenskapligt forskningsområde som spänner över naturvetenskap, humanvetenskap och socialvetenskap. Men låt mig först reda ut några begrepp.

När man talar om paradigm inom psykologin används inte begreppet så som vetenskapsfilosofen Thomas Kuhn använde det. Kuhn ville förklara hur en vetenskap utvecklas genom paradigmskiften där de rådande teorierna och världsbilderna (”paradigmet”) ställs på ända för att forskarna sitter med så många pusselbitar som inte passar. Ett klassiskt exempel är hur Netwons mekanik ersattes av Einsteins relativitetsteori. Något paradigmskifte i Kuhnsk anda har aldrig förekommit inom psykologin, vilket bland annat beror på att det inte finns någon allomfattande ”grand theory” inom psykologin (Robinson, 1995). Paradigm inom psykologin avser snarast ”olika kunskapsteoretiska synsätt” eller kanske det Ludwik Fleck (1935/1997) benämner ”tankestilar” och ”tankekollektiv”.

Positivism (som kritiker av mainstream-psykologi gärna använder som ett skällsord) i allmän mening är vetenskapsteoretiska synsättet att den vetenskapliga metoden är det främsta (eller enda) sättet att uppnå kunskap om de processer som döljer sig bakom såväl fysikaliska som mänskliga skeenden. Med ”vetenskaplig metod” menas i det här sammanhanget ett systematisk tillvägagångssätt som å ena sidan bygger på observation, mätning och experiment, å andra sidan formulering, testning och korrigering av hypoteser.

Historiskt kan positivismen härledas till Auguste Comte (som hävdade att allt vetande grundas på observation, matematik och logik), Wienkretsens logiska empirism, samt Karl Poppers och Imre Lakatos kritiska rationalism. Modern positivism, eller kanske snarare postpositivism, tar hänsyn till språkets betydelse och att vetenskapen inte vilar på solid grund, utan dess teorier måste ständigt utmanas och prövas (falsifikationism).

Social konstruktionism är ett annat vetenskapsteoretiskt synsätt som hävdar att det vi uppfattar som ”verkligt” i själva verket är en produkt av mellanmänsklig interaktion och socialt handlande. Genom framför allt språket konstruerar vi verkligheten (se tidigare inlägg om social konstruktionism). Detta är en fundamentalt annorlunda syn på kunskap än den positivismen förespråkar. I stället för att se kunskap som en mental representation (som mer eller mindre överensstämmer med en tänkt verklighet), är kunskap en social process. Kunskap tillkommer i ett socialt sammanhang, och är också bara kunskap i sociala sammanhang. Kunskap är inte individuellt, något som finns inuti en individ, utan en produkt av social handling.

Psykologer gör ibland misstaget att översätta såväl positivistisk som socialkonstruktionistisk kunskapssyn till ett slags kognitiv konstruktivism à la Jean Piaget eller George Kelly, men detta är att blanda ihop äpplen och päron. Teorier är utsagor eller hypoteser om verkligheten (som, om man följer Poppers falsifikationism, skall vara prövbara), medan epistemologier (som till exempel positivism eller social konstruktionism) är olika sätt att förstå själva innebörden av begreppet ”teori”. Att göra denna sammanblandning är ett exempel på (möjligen oavsiktlig) psykologism, uppfattningen att filosofi, vetenskap och till och med logik har sin grund i psykologin.

Även om positivism och social konstruktionism kan betraktas som skilda kunskapsteoretiska perspektiv (eller, med inte så lite våld på Kuhn, ”paradigm”) inom socialvetenskap, är inte detta den viktigaste skiljelinjen inom psykologin. Vad jag med allt starkare eftertryck vill hävda, är att psykologin inte är en enhetlig vetenskaplig disciplin i likhet med fysik eller kemi, utan en tvärvetenskaplig disciplin som spänner över naturvetenskap, humanvetenskap och socialvetenskap. Det är i det interdisciplinära mötet mellan dessa tre psykologier (notera pluralformen!) som konflikterna uppstår, eftersom de ibland faktiskt är oförenliga.

Dessa tre psykologier fanns med redan när psykologin grundades i slutet på 1800-talet. William James (1842–1910) och Wilhelm Wundt (1832–1920) försökte etablera psykologin som en vetenskap som varken var fysiologi eller filosofi, utan något som idag snarast skulle kallas humanvetenskap (studiet av människan och hennes unikt mänskliga situation). Samtidigt förespråkade fysiologer som Hermann von Helmholtz (1821–1894) en naturvetenskaplig psykologi, där studiet av nervsystemets funktion stod i centrum. Slutligen, med utgångspunkt i bland andra George Henry Lewes (1817–1878), etablerades också en socialvetenskaplig psykologi med målet att studera verkliga människor i sociala sammanhang (inte försöksdeltagare i experiment), deras handlingar, idéer samt de sociala krafter som verkar på dem (Robinson, 1995). Ur dessa tre har en mångfald specialområden inom psykologin vuxit fram, områden som ibland är svåra eller rentav omöjliga att förena, eftersom de i själva verket är skilda vetenskaper.

Det som kritiseras som ”positivistisk psykologi” är ofta (men inte alltid) i själva verket en naturvetenskaplig psykologi, där målet är att kartlägga sinnesorganens och nervsystemets funktion – låt vara att det sker i metaforer som ”kognitiva scheman” och ”perceptuella processer”. Detta skiljer sig markant från exempelvis en fenomenologisk (och därmed humanvetenskaplig) psykologi där den unikt mänskliga upplevelsen och meningsskapandet står i centrum – utan några som helst ambitioner att reducera detta till neurofysiologi. En diskursiv studie som studerar mänsklig interaktion i termer av social handling kan snarast vara en socialvetenskaplig studie och behöver inte nödvändigtvis vara översättningsbar till humanvetenskaplig psykologi, än mindre naturvetenskaplig dito.

Även om olika ”paradigm” sammanfaller med gränsdragningarna mellan naturvetenskap, humanvetenskap och socialvetenskap, vågar jag hävda att den största skillnaden inom psykologin går mellan dessa tre vetenskapliga discipliner och deras skilda studieområden. Naturvetenskapen studerar tingen och söker de ”naturlagar” som kan beskriva regelbundenheter som finns i naturen. Människan studeras som vore hon en djurart bland andra. Humanvetenskapen studerar människan på människans egna villkor, och studieområdet är språk, kultur och historia. Socialvetenskapen studerar samhället och dess komplexitet, och relationen mellan struktur och aktör står i centrum. Alla dessa tre är aspekter av mänskligt liv, av mänsklig psykologi, och kanske måste vi leva med att olika grenar av psykologin faktiskt är inkommensurabla (för att bruka våld på ett annat av Thomas Kuhns begrepp).

Referenser

Fleck, L. (1997). Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum: inledning till läran om tankestil och tankekollektiv. Lindome: Symposion.

Robinson, D. N. (1995). An intellectual history of psychology (3rd ed.). Madison: University of Wisconsin.

Teoretisk psykologi

I dag lärde jag mig ett nytt ord, teoretisk psykologi, vilket handlar om de teoretiska och filosofiska aspekterna av psykologin. Detta är ett underutvecklat område inom den akademiska psykologin. Efter William James – som förvisso var mer intresserad av filosofi än psykologi, men ändå lade grunden för pragmatismen – och framför allt John B. Watson, har psykologin vurmat sina speciella metoder (framför allt Sir Ronald Fischers ANOVA) och negligerat de filosofiska aspekterna av vad psykologi, psyke och kunskap egentligen är.

Avdelning 24 av American Psychological Association (APA), Society for Theoretical and Philosophical Psychology, sysslar uteslutande med dessa frågor, och de har en egen tidskrift, Journal of Theoretical and Philosophical Psychology. Denna åker direkt in på läslistan.

Psykologi som kausal respektive normativ vetenskap

Psykologi är en så bred och heterogen akademisk disciplin att man kan fråga sig om det verkligen handlar om ett ämne, eller om man kanske borde tala om flera psykologier, i pluralis. En indelning som jag brukar använda mig av utgår från Jürgen Habermas »kunskapsintressen« och skiljer således mellan psykologi som naturvetenskap (tekniskt kunskapsintresse), psykologi som humanvetenskap (praktiskt kunskapsintresse) och psykologi som samhällsvetenskap (emancipatoriskt kunskapsintresse). Gerd Christensen (2004) har skrivit en bok om psykologins vetenskapsteori med utgångspunkt i just denna indelning (även om boken är rörig intill oläslighet).

Andra indelningar är psykologi som ett »utifrånperspektiv« som betonar prediktion och mätbarhet eller psykologi som »inifrånperspektiv« som betonar upplevande och meningsskapande. Detta motsvarar ofta distinktionen mellan så kallade kvantitativa och kvalitativa forskningsmetoder, men benämningarna »kvantitativ« och »kvalitativ« är problematiska eftersom det antyder att skillnaden är metodisk och bara handlar om vilken typ av data man analyserar, quantitas eller qualia. I själva verket handlar skillnaderna om epistemologi – vad är kunskap och vilken kunskap om människans psyke är egentligen möjlig?

Fathali Moghaddam (2005) gör en vid första anblicken elegant indelning i psykologi som kausal respektive normativ vetenskap:

Thus, a foundational division … is between psychology as a causal science, attempting to identify cause–effect relations in thought and action, and psychology as a normative science, exploring regularities in thought and action in association with norms, rules, values, and other features of culture. (Mogghaddam, 2005, s. 7)

Den förstnämnda skulle således motsvara psykologi som naturvetenskap och de kvantitativa metoderna, medan den senare berör människan som meningsskapande varelse i en kulturell kontext, eller kort sagt tolkande forskning. Det återstår att se om Mogghaddams indelning står sig i längden.

• Christensen, G. (2004). Psykologins vetenskapsteori. Lund: Studentlitteratur.
• Moghaddam, F. (2005). Great ideas in psychology: A cultural and historical introduction. Oxford: Oneworld.