Om psykologins inomvetenskapliga inkommensurabilitet

Här om dagen skrev jag att den akademiska psykologin i själva verket är ett tvärvetenskapligt forskningsområde som spänner över naturvetenskap, humanvetenskap och socialvetenskap. Ofta talar man om olika ”paradigm” (positivism, social konstruktionism, etc) inom psykologin, men jag menar att en tydligare och viktigare skiljelinje går mellan psykologin som naturvetenskap respektive humanvetenskap.

Naturvetenskap studerar naturen, dess delar eller verkningar. Utgångspunkten är att naturen är ordnad och förutsägbar, och målet med naturvetenskapen är att beskriva de regelbundenheter som kan observeras i naturen i termer av naturlagar. Detta kallas också för ett nomotetiskt forskningsintresse (från grekiskans νομοθετικός, ”som rör lagstiftning”). Ett naturvetenskapligt perspektiv på människans psyke innebär att betrakta henne som en del av naturen och underställd naturens ordning. Hennes beteende, upplevelser, tankar och känslor kan beskrivas i termer av lagbundna samband. Ett ”positivistiskt paradigm” är lika problemfritt i naturvetenskapligt inriktad psykologi som i andra naturvetenskaper.

Humanvetenskap studerar människan och hennes situation, på hennes egna villkor. Studieobjektet är det unikt mänskliga: medvetande, sinnesförnimmelser, tankar, fantasier, känslor, begrepp, idéer, språk, kultur, historia, estetik, och så vidare. Humanvetenskapen strävar efter att tolka och förstå det tillfälliga, unika och subjektiva, vilket också kallas för ett idiografiskt forskningsintresse (från grekiskans ἴδιος, ”särskildhet”, och γραφικός, ”gällande skrift”, av γραφή, ”beskrivning”). Centralt är mening, dvs. hur människor gör världen och sig själva begripliga. Ett ”socialkonstruktionistiskt pradigm” är relativt oproblematiskt i en humanvetenskaplig psykologi, även om vi här kan röra oss mellan flera epistemologiska och ontologiska utgångspunkter (t. ex. hermeneutisk fenomenologi eller existentialism).

En aspekt av Thomas Kuhns paradigmbegrepp – som vi gör våld på när vi använder det i betydelsen av samtidiga, konkurrerande vetenskapsteoretiska utgångspunkter – är att konkurrerande teorier inom två olika paradigm inte kan jämföras. Det finns inget övergripande, neutralt kriterium som kan användas för att utvärdera den ena teorin gentemot den andra, utan teorierna är inkommensurabla. Frågan är om detta också gäller psykologin?

Jag vågar svara ”ja” på den frågan. Även om vi psykologer gärna vill betrakta psykologin som en enhetlig vetenskap och på något sätt jämka samman de naturvetenskapliga, humanvetenskapliga och socialvetenskapliga aspekterna av psykologin, är det omöjligt att finna något slags övergripande, enhetlig psykologisk teori. Faktum är att ”teori” inte ens är ett relevant begrepp inom alla psykologier. Vi kan inte mäta ett begrepp samtidigt som vi dekonstruerar det. Vi kan inte betrakta människan som determinerad av naturlagar och neurala processer, samtidigt som hon är fri och förmögen att ta ansvar. Vi kan inte samtidigt studera människan som objekt och subjekt. Likt Heisenbergs osäkerhetsprincip kan bara det objektiva studeras på bekostnad av det subjektiva, och det subjektiva på bekostnad av det objektiva – och ändå är vi människor både objekt och subjekt.

Kan det vara så att psykologins akilleshäl är drömmen om att vara ett enhetligt forskningsområde? Det är när vi blundar för inkommensurabiliteten i de olika psykologierna som konflikterna uppstår. Alla försök till en psykologisk enhetsvetenskap innebär att vi pressar in ger någon av psykologierna förtur – den naturvetenskapliga, den humanvetenskapliga eller den socialvetenskapliga – och de övriga får foga sig därefter.

Först när vi erkänner att vissa synsätt faktiskt är oförenliga – inkommensurabla – men ändå är legitima vetenskaper med människan som studieobjekt kan de epistemologiska konflikterna inom psykologin få ett slut.

Priset vi får betala är osäkerhet: ingen vetenskap kommer någonsin att fånga ”mysteriet människan” i sin helhet. Att vara människa kan bara förstås genom att vara människa.