Om språket och erfarenheten

Min handledare är mycket förtjust i diskursiv psykologi. Om jag har förstått den diskursiva psykologin rätt – vilket jag troligen inte har – är en viktig utgångspunkt att språket inte betraktas som en bärare av information utan som en form av social handling. Det intressanta blir då inte vad som sägs, utan hur det sägs och varför det sägs på just det sätt som det sades.

Jag är förvisso okunnig i ämnet, och rent principiellt har jag inget emot den diskursiva psykologin – men jag värjer mig en aning mot upptagenheten vid språket. Det är som om den diskursiva psykologin – och socialkonstruktionismen också för den delen – betraktar språket som det primära, som om språket utgjorde själva fundamentet i vår verklighetsuppfattning.

Som jag tänker mig det hela, är den omedelbara erfarenheten det primära. Språket är sekundärt och kan aldrig fånga helheten i det varseblivande nuögonblicket. Här måste jag förstås bekänna min skuld till Daniel Stern (2005); hans kombination av fenomenologi, existentialism och psykodynamisk teori har gjort ett outplånligt intryck på mig. Hur som helst, min poäng är att erfarenheten är rikare än språket och kan aldrig helt fångas i ord. Språket snarast begränsar och förvränger erfarenheten.

När den diskursiva psykologin och socialkonstruktionismen lägger så stor vikt vid språket, uppfattar jag det som ett slags uppgivenhet. Som om svårigheterna att nå längre än språkets begränsningar innebär att där utanför ingenting finns.

Smith, Flowers och Larkin (2009) skriver om just detta:

Experience is itself tantalizing and elusive. In a sense, pure experience is never accessible; we witness it after the event. Therefore, when we speak of doing research which aims to get at experience, what we really mean is we are trying to do research which is ‘experience close’. Indeed, because IPA has a model of the person as a sense-making creature, the meaning which is bestowed by the participant on experience, as it becomes an experience, can be said to represent the experience itself. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009, s. 33)

Kanske skillnaden mellan diskursiv och fenomenologisk psykologi snarare är en fråga om filosofi än praktik?

---

Smith, J. A., Flowers, P., & Larkin, M. (2009). Interpretative phenomenological analysis: Theory, method and research. London: SAGE.
Stern, D. N. (2005). Ögonblickets psykologi: om tid och förändring i psykoterapi och vardagsliv. Stockholm: Natur och kultur.

Det enskilda som vägen till det allmänna

Som jag skrev här om dagen bygger tolkande fenomenologisk analys på fenomenologi, hermeneutik och idiografi. Det idiografiska inslaget innebär att man fokuserar det enskilda i all sin rikedom snarare än att genom statistisk inferens finna det allmänna och gemensamma. Det hela är dock inte så enkelt:

This emphasis on the particular (and the focus on grasping the meaning of something for a given person) cannot be conflated exactly with a focus on the individual – even though this may appear to provide a convenient shorthand for what idiography does. As we have seen earlier, the phenomenological view of experience is complex. On the one hand, experience is uniquely embodied, situated and perspectival. It is therefore amenable to an idiographic approach. On the other hand, it is also a worldly and relational phenomenon, which offers us a concept of the person which is not quite so discrete and contained as the typical understanding of an ‘individual’. Dasein is not the assemblage of dispersed and disparate personae commonly posited by social constructionism (e.g. see Gergen, 1991) – but is thoroughly immersed and embedded in a world of things and relationships. Because Dasein's experience is understood to be an in-relation-to phenomenon, it is not really a property of the individual per se. However, a given person can offer us a personally unique perspective on their relationship to, or involvement in, various phenomena of interest. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009, s. 29)

Om jag har förstått det rätt, innebär det två saker. För det första, det idiografiska perspektivet innebär inte att vi betraktar en individ såsom isolerad från sin livsvärld. Smith, Flowers och Larkin betonar att den fenomenologiska livsvärlden inte kan betraktas som en lös sammansättning av sociala konstruktioner. Livsvärlden är totaliteten av all möjlig mänsklig erfarenhet. Två människor som möts har det gemensamt att de är människor, och den livsvärld de relaterar till är den mänskliga livsvärlden – inte en separat inkarnation eller individuellt urval av möjliga sociala konstruktioner. I likhet med Daniel Stern (2005) tror jag att mänsklig inlevelse och förståelse är möjlig av det enkla skälet att vi är människor. Som Smith m.fl. skriver i citatet ovan, erfarenhet är inte en egenskap hos individen som sådan, men varje individ kan bidra med sitt unika perspektiv på fenomenet i fråga.

För det andra, att undersöka det enskilda innebär i någon mening att vi också undersöker det allmänna. Om vårt forskningsintresse är individens erfarenhet, kommer vi samtidigt att få veta någonting om mänsklig erfarenhet. Visserligen en unik relation till ett upplevt fenomen, men inte mer unikt än att det ryms inom totaliteten av möjlig mänsklig erfarenhet. Det är därför jag tror att förståelse och inlevelse är möjlig, och att denna förståelse inte bara handlar om att jag konstruerar ungefär detsamma som den andre konstruerar, utan att vi faktiskt delar denna förståelse, att det rör sig om en intersubjektiv process som sträcker sig bortom synen på det ”inkapslade subjektet”. Det är åtminstone så jag förstår Daniel Stern.

---

Gergen, K. J. (1991). The saturated self: Dilemmas of identity in contemporary life. New York: Basic Books.
Smith, J. A., Flowers, P., & Larkin, M. (2009). Interpretative phenomenological analysis: Theory, method and research. London: SAGE.
Stern, D. N. (2005). Ögonblickets psykologi: om tid och förändring i psykoterapi och vardagsliv. Stockholm: Natur och kultur.

Förförståelse och tolkning eller tolkning och förförståelse?

Vanligtvis brukar man betrakta förförståelse som ett problem vid tolkning. Förförståelsen är någonting som riskerar att grumla tolkningen, i värsta fall förvanska den; i ett sådant läge kanske man till och med kan tala om förutfattade meningar och fördomar.

Så tänkte åtminstone jag ända till jag läste Smith, Flowers och Larkin (2009). De redogör för Martin Heidegger och hans syn på tolkning, eller hermeneutik som vetenskapen om tolkning benämns med ett fint ord. Det kan nämligen vara tvärtom:

Thus the reader, analyst or listener brings their fore-conception (prior experiences, assumptions, preconceptions) to the encounter, and cannot help but look at any new stimulus in the light of their own prior experience. … The fore-structure is allways there, and it is in danger of presenting an obstacle to interpretation. In interpretation, priority should be given to the new object, rather than to one's preconceptions. And note the sequence [in the quote by Heidegger] – here the suggestion seems to be that one makes sense of these fore-structures in terms of the things themselves. In other words, while the existence of fore-structures may precede our encounters with new things, understanding may actually work the other way, from the thing to the fore-structure. For example, when encountering a text, I don't necessarily know which part of my fore-structure is relevant. Having engaged with the text, I may be in a better position to know what my preconceptions were. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009)

Smith, Flowers och Larkin fortsätter med att citera Hans-Georg Gadamer som skriver om det komplexa förhållandet mellan tolkaren och det tolkade:

It is necessary to keep one's gazes fixed on the things throughout all the constant distractions that originate in the interpreter himself. A person who is trying to understand a text is always projecting. He projects a meaning for the text as a whole as soon as some initial meaning emerges in the text … Working out this fore-projection which is constantly revised in terms of what emerges as he penetrates into the meaning, is understanding what is there. (Gadamer, 1967, citerad i Smith, Flowers, & Larkin, 2009)

Att läsa och förstå en text är som en dialog mellan något gammalt (förförståelse) och något nytt (texten i sig). I själva verket blir förförståelsen den bakgrund mot vilken texten visar sin annanhet. Smith, Flowers och Larkin skriver det inte, men steget härifrån till ett fenomenologiskt synsätt på tolkning verkar inte långt: texten utgör det fenomen som visar sig för medvetandet, i relation till förförståelsen, bakgrunden – en gestalt, en figur oupplösligt förenad med sin bakgrund. I sann fenomenologisk anda skriver de däremot att det är av största vikt att vara medveten om sin förförståelse, eftersom det är mot just denna förförståelse som texten visar sig.

---

Gadamer, H.-G. (1990). Truth and method (2:a utgåvan). New York: Crossroad. Original publicerat 1960.
Smith, J. A., Flowers, P., & Larkin, M. (2009). Interpretative phenomenological analysis: Theory, method and research. London: SAGE.

Tolkande fenomenologisk analys

I dag fick jag tag på ett exemplar av Jonathan Smiths bok om interpretative phenomenological analysis, vanligen förkortat IPA. Det är uppfriskande läsning:

IPA is a qualitative research approach committed to the examination of how people make sense of their major life experiences. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009, s. 1)

Boken inleds med en kärnfull, elegant formulering om vad IPA handlar om. Att läsa den här meningen var som att dra på en arbetshandske på handen och upptäcka att den sitter perfekt: detta är det verktyg jag behöver! Boken fortsätter med lika kärnfulla formuleringar:

At the most elemental level, we are constantly caught up, unselfconsciosly, in the everyday flow of experience. As soon as we become aware of what is happening we have the beginnings of what can be described as ‘an experience’ as opposed to just experience. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009, s. 2)

Ibland kan jag bli avundsjuk på alla som har engelska som modersmål. Vilket annat språk kan uppfinna ett så genialt uttryck som ”unselfconsciously”? Det är lika träffsäkert som omöjligt att översätta utan att använda åtminstone en halv mening.

Och så till det där med hermeneutisk hermeneutik:

It can be said that the IPA researcher is engaged in a double hermeneutic because the researcher is trying to make sense of the participant trying to make sense of what is happening to them. This captures the dual role of the researcher. He/she is employing the same mental and personal skills and capacities as the participant, with whom he/she shares a fundamental property – that of being a human being. At the same time, the researcher employs those skills more self-consciously and systematically. As such, the researcher's sense-making is second order; he/she only has access to the participant's experience through the participant's own account of it. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009, s. 3)

Utgångspunkten är att människan är en meningsskapande varelse, och att detta meningsskapande är fundamentalt för hennes existens. Det forskaren gör är alltså att finna (eller skapa) mening i meningsskaparen, making sense of the sensemaker som jag läste någonstans men nu glömt var.

Vidare, IPA är idiografisk i den betydelsen att man intresserar sig för hur just den här informantens erfarenhet ser ut, med alla sina detaljer och nyanser. Man eftersträvar ett litet, homogent urval så att man kan skönja också subtila likheter och skillnader mellan deltagarna. Intervjuformen är vanligen semistrukturerad.

Som en sammanfattning av detta kärnfulla första avsnitt i boken skriver Smith, Flowers och Larkin att de centrala teoretiska utgångspunkterna är fenomenologi, hermeneutik och idiografi.

Som sagt, uppfriskande läsning.

---

Smith, J. A., Flowers, P., & Larkin, M. (2009). Interpretative phenomenological analysis: Theory, method and research. London: SAGE.