Är jag verkligen samhällsfarlig?

Det är inte utan att jag förundras av reaktionerna på mitt förra inlägg där jag ifrågasatte Pär Ströms vederläggning av ett antal ”feministiska myter”. Huvudpoängen med mitt inlägg var att peka på Ströms essentialistiska utgångspunkt, dvs. antagandet att män och kvinnor är väsensskilda och därför är de könsskillnader vi ser i samhället fullt rimliga. Om jag förstår Ström rätt, är det till exempel så att män dominerar bolagsstyrelser för att de vill sitta i bolagsstyrelser, och kvinnor vill det inte; det hela är en konsekvens av fria individers fria val.

De reaktioner jag har fått har till övervägande delen handlat om förklenande kommentarer om mig som person, förlolämpningar och rena påhopp. Jag har fått veta att jag ”gör vad jag kan för att missförstå Pär Ström”, jag presenterar en ”salig röra av halmgubbar och skitsnack”, jag använder ”härskarteknik” för att jag råkar stava fel på Pärs namn (dyslektiker måste vara hemska maktmänniskor!), jag ”förvrider sanningen”, och så vidare. Dessutom har jag för första gången fått höra titeln ”feministen Björk”, men inte som en förklarande positionering, utan som ett skällsord, ty jag hör tydligen till de där hemska feministerna vars yttersta mål är att skuldbelägga män som grupp. Praktiskt taget alla kommentarer har varit anonyma.

Få kommentarer har egentligen berört vad jag skriver. På bloggen Aktivarum (som också är anonym; jag har bara lyckats komma fram till att skribenten heter Erik) har jag fått en replik, ”Angående Psykologidoktorandens kritik av Pär Ström” (som hyllas som en ”underbar avhyvling av psykologidoktoranden Björk”) samt en uppföljare baserat på en kommentar jag skrev igår.

”Erik”, eller vad personen bakom Aktivarum nu heter, inleder med att påpeka att jag blandar ihop filosofi och politik, och där har Erik precis rätt. Pär Ström har politiska syften och har skrivit en politisk text; mitt intresse är filosofiskt, och jag har skrivit en filosofisk analys av Pär Ströms text där jag försöker blottlägga de ontologiska grundantaganden som Ström utgår från.

Därmed tycks jag ha stuckit ned huvudet i ett getingbo. Min ursprungligen filosofiska kritik tolkas som ett politiskt manifest, och därmed dras jag in i en politisk debatt och ett politiskt samtalsklimat som är mig främmande; ett diskussion där det är helt i sin ordning att idiotförklara sina meningsmotståndare. Erik följer upp detta i dagens blogginlägg, där han skriver:

Här uttrycker Björk en helt felaktig uppfattning av begreppet debatt. Det spelar ingen roll vad jag ansluter mig till. Debatt går ut på att kunniga personer debatterar olika åsikter – inte för att få den andra att ändra sig utan för att publiken skall få förståelse för varför man har de åsikter som debatteras.

Erik har rätt även på denna punkt. Jag är inte intresserad av en debatt utifrån låsta positioner där man skriver för att åhörarna skall välja sida. Ett skäl är att jag är akademiker; jag har inte den psykiska konstitution som krävs för politisk debatt. Ett annat att jag inte har någon självklar position eller åsikt från vilken jag ”debatterar”. Jag har inget färdigt ideologiskt paket att försvara.

Däremot tillskrivs jag en ideologi i de kommentarer jag har fått. Jag ses som en förespråkare för tabula rasa, eller idén att människans psyke från födelsen är som en tom tavla där alla sinnesintryck och all erfarenhet skrivs in. Uttrycket härstammar från den engelske filosofen John Locke (1632–1704), men liknande formuleringar finns redan hos Aristoteles. I denna idé om tabula rasa, som jag alltså tillskrivs av bland andra Erik, ingår att det inte finns några signifikanta könsskillnader värda namnet; kön skulle således vara blott och enbart social konstruktion, eller, om man så vill, gemensamt förhandlade föreställningar om kön och dess betydelse.

Något sådant har jag aldrig hävdat; jag är inte empirist utan fast rotad i en rationalistisk tradition från Immanuel Kant via Franz Brentano, Edmund Husserl, Martin Heidegger, Ludwig Binswanger, Hans-Georg Gadamer och flera av de filosofer som brukar benämnas ”fenomenologer”. Som jag ser det, är det självklart att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på deras kroppar, och det är skillnad i fysiologi. Tonårsflickor menstruerar, pojkar får nattlig sädesuttömning, och givetvis leder detta till psykologiska skillnader där det ena könets erfarenheter är stängda för det andra könet (bara för att ta ett exempel). Problemet uppstår när vi skall avgöra vilka skillnader som kan anses ”naturliga”, dvs. givna av genetiskt arv och biologi, och vilka som är ”konstruerade”, dvs. givna av miljö och kultur.

Låt oss ta exemplet med bolagsstyrelser. Om jag förstår Ströms bok rätt, domineras bolagsstyrelser av män, för att män är mer tävlingsrinriktade än kvinnor. Kvinnor är det inte, så därför vill de inte sitta i bolagsstyrelser. Detta är ”fria val” och båda könen handlar i enlighet med sin ”natur”. Men hur vet vi egentligen vad som är naturligt? Hur kan vi veta att dominansen av män i bolagsstyrelser inte beror på att män har lärt sig vad som anses vara lämpligt och önskvärt hos en man (”manlighet”) och att kvinnor lärt sig vad som anses vara lämpligt och önskvärt hos en kvinna (”kvinnlighet”), och båda handlar ”fritt” i enlighet med förställningarna om sin könstillhörighet?

Låt oss ta ett annat exempel. Varför är det så få kvinnor som läser naturvetenskapliga ämnen på universitetet? En del menar att män av naturen är bättre lämpade att hantera kognitiva uppgifter, andra hävdar att grundskola och gymnasium inte behandlar pojkar och flickor lika, vilket i sin tur bottnar i könade, kulturella förväntningar. Studier av pojkars och flickors matematikförmåga visar att skillnaderna minskat med tiden och på 2000-talet är praktiskt taget försumbara – tills de börjar på universitetet. Varför? Det finns flera förklaringar, men en förklaring som inte tycks hålla är att män av naturen skulle vara bättre på matematik. Hade det varit så, skulle skillnaderna bestå över tid, men det gör de inte.

Även om vi antar att det finns skillnader mellan könen, är det första problemet att avgöra vilka dessa skillnader egentligen är. Nyfödda spädbarn går inte att könsbestämma utan att titta på deras könsorgan, men redan efter ett par månader kan man observera skillnader i beteenden. Arv eller miljö? Går det att avgöra? Är frågan över huvud taget relevant? En människa är inte bara biologi; en människa isolerad från kultur och språk blir ingen människa, åtminstone inte en kognitivt fungerande sådan.

Det andra problemet är att avgöra vilka betydelser dessa eventuella könsskillnader egentligen har. Är det självklart att män sitter i bolagsstyrelser och kvinnor inte gör det? Är det självklart att mamma är bäst för barnet den första tiden? Det är här som frågan blir politisk och brännande. Eftersom jag snarast står för ett slags ”könsskillnads-agnosticism” kan jag inte säga att jag har någon bestämd åsikt här. Det enda jag gör är att ifrågasätta det som tycks tas för givet, och det gör jag hos både feminister och ”essentialister”.

På bloggen Aktivarum menar Erik att jag också gör ett logiskt felslut, nämligen det ”naturalistiska felslutet”:

Här går psykologidoktoranden Stefan Björk över från dålig kommunikation till rena felslut. Det han i detta fall använder är mycket välkänt och kallas det naturalistiska felslutet. Eller för att tala enkel svenska gör följande påstående om sin motståndare: ”Man stödjer automatiskt det man kallar naturligt”. Stefan Björk säger helt enkelt att vi måste betrakta könen som sociala konstruktioner för om vi inte gör det har vi gjort de eventuella biologiska effekterna till det fina, goda och rätta. Jag svarar då Bullshit!

Om man bortser från Eriks förklenande kommentarer om min kommunikations- och tankeförmåga, så tolkar jag honom såhär:

1. Björk hävdar att Ström menar att vissa könsskillnader är naturliga.
2. Björk hävdar att Ström menar att dessa könsskillnader återspeglas i samhället på ett önskvärt sätt.
3. Björk hävdar att dessa strukturella könsskillnader inte alls är önskvärda.
4. Det betyder att Björk implicit hävdar att Ström har fel; vissa könsskillnader är inte naturliga.
5. Det betyder också att Björk implicit hävdar att hans synsätt (inga könsskillnader) är det naturliga, önskvärda och goda.

Baserat på Steven Pinker drar Erik detta resonemang till sin spets och hävdar att min ”icke-biologiska” ståndpunkt leder till att framgångsrika individer betraktas som glupska och omoraliska, i förlängningen en grupp som måste straffas för deras synders skull. Erik betraktar mig som en ”präst” som ”från sin upphöjda position i förkunnar att normalt mänskligt beteende är att synda mot gud”.

Är detta ett utslag av det ”politiska debattklimat” som jag inte förstår, eller menar Erik verkligen att jag är ondskefull och intolerant? Är min filosofiska kritik av Pär Ström rentav samhällsfarlig?

Erik har en poäng när han hävdar att jag gör mig skyldig till det naturalistiska felslutet, nämligen den att ett påstående ofta innehåller implicita påståenden, ibland sådana som man inte förutser. Men i det här fallet håller jag inte med Erik, eftersom han tycks göra ett implicit påstående om mig, nämligen att jag förespråkar något slags icke-biologism. Men det gör jag inte, vilket jag hoppas att detta inlägg klargjort.

Resten av Eriks kritik av mig tycks mer bygga på hans föreställningar om feminister än en noggrann läsning av min blogg. Att jag hänvisar till ”flera studier” är inget ”giltigt argument”, han buntar ihop mig med ”interpretiva sociologer” och hävdar att ”interpretiva sociologer och liknande akademiker tror att kvinnor sliter hårt och män latar sig”, han hävdar att jag står för anti-positivism (vilket i och för sig delvis är sant, vilket mina referenser till fenomenologin redan torde ha avslöjat). Erik hävdar också att jag inbillar mig att ”mer manskritik (kritik av mannen/problematisering/ifrågasättande av mansrollen) är lösningen”, något som jag heller aldrig hävdat, utan utgör ytterligare ett exempel på ett ”implicit” påstående.

Erik menar också att jag gör mig skyldig till ett ”falskt dilemma” i frågan om mäns hjälpsökande, och hävdar att ”mäns beteende [inte är] ett symptom inte på deras ideal utan på hur de behandlas av personer som Stefan Björk”. Det skulle alltså vara mitt fel att män inte söker hjälp, mitt fel att män i större utsträckning använder destruktiva självmordsmetoder. Detta vräker Erik ur sig över någon han inte känner – faktiskt en man med egen erfarenhet av depressionens helvete och suicidförsök.

Nog har vi väl passerat gränsen för anständighet här?

Summa sumarum: De som vill bedriva dialog och sträva efter att förstå mäns (och kvinnors) livssituation och upplevelser, trots olika förståelse, trots olika utgångspunkter, är mer än välkomna. De som vill driva ”politisk debatt” och utmåla mig som något slags feministisk djävul, kommer i fortsättningen bli ignorerade. Jag är inte intresserad av att bli idiotförklarad.

Vilka myter? Om Pär Ströms vederläggning av ”feministiska myter”

I dag blev jag varse att antifeministen Pär Ström (bloggen Genusnytt) – som jag hittills ägnat ett högst flyktigt intresse – gett ut en bok där han menar sig vederlägga ett antal feministiska myter:

1. Kön är en social konstruktion: Enligt Ström hävdar många feminister att alla observerbara könsskillnader är inlärda och att det i själva verket inte finns några väsentliga biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Detta menar Per Ström är helt felaktigt, och hänvisar till en del samtida forskning som tycks peka på medfödda skillnader mellan pojkar och flickor, till exempel att halten av det manliga könshormonet testoseron styr riskbenägenheten hos vuxna individer. Ström jämför också med könsskillnader hos andra djuarter, och påpekar att människan också är ett djur, så varför skulle inte också mänskliga hannar och honor skilja sig åt?
2. Kvinnor får lägre lön för samma jobb: De existerande löneskilnaderna mellan män och kvinnor beror i första hand på att män och kvinnor har olika yrken och olika arbetsuppgifter, plus ett antal andra faktorer. Kontrollerar man statistisk för dessa faktorer försvinner löneskillnaderna mellan könen. Faktum är lönegapet minskar och i vissa yrkesgrupper och geografiska områden har kvinnor högre medianlön än män, framför allt på grund av att de har bättre utbildning.
3. Kvinnor har svårare att göra karriär: Ström menar att så inte är fallet, utan kvinnor vill helt enkelt inte ”göra karriär” i samma utsträckning som män. Här grundar sig Ström på samma argument som i den första myten, att män, av naturen, är mer tävlingsinriktade, mer riskbenägna och bättre på att fokusera på en uppgift i taget. Kvinnor, å andra sidan, väljer yrken där de arbetar med människor, de väljer barn och familj framför karriär, och de är heller inte lika matematiskt begåvade som män. Att män kommer längre i karriären beror på att de lägger mer tid i arbetslivet än kvinnor, och det i sin tur beror på deras tävlingsinriktade natur. Kort sagt, det är fullt naturligt och helt i sin ordning att män gör karriär och kvinnor stannar hemma med barnen. Något ”glastak” finns inte. Tvärtom: det är män som blir orättvist behandlade när kvinnor kvoteras in i styrelser och på andra maktpositioner.
4. Män slår kvinnor: Ström menar att problematiken med att (vissa) män misshandlar kvinnor är överskattad. I första hand är det män själva som blir misshandlade av andra män. Dessutom är problemet med kvinnor som misshandlar män underskattat: kvinnor använder våld mot män i lika stor utsträckning som män använder våld mot kvinnor. Mörkertalet är stort, eftersom slagna män skäms och inte vill tala om det.
5. Kvinnor dubbelarbetar: Totalt sett arbetar inte kvinnor mer än män. Män tillbringar visserligen mer tid i yrkeslivet, men slår man samman den tid som män och kvinnor lägger på arbetet respektive hemma, visar det sig faktiskt att det är männen som arbetar mest.
6. Kvinnor får sämre sjukvård: Denna myt delar Ström upp i flera mindre komponenter: (1) läkemedel provas ut på män, för män; (2) kvinnor får sämre hjärtsjukvård; (3) kvinnor diskrimineras i största allmänhet med exempelvis längre väntetider och sämre ambulansvård. Ingen av dessa myter har någon saklig grund, menar Ström. Medicin provas inte ut bara på män, och även om det gör det spelar det ingen roll, för skillnaden mellan män och kvinnor är så liten (sic!). Dessutom är det snarast så att det är män som får sämre vård än kvinnor. De väntar längre med att söka hjälp (för de är ju män), och därför behöver de mer avancerad vård när de väl kommer i kontakt med sjukvården. Ström avslutar med statistik som visar att kvinnor, som helhet, kostar vårdapparaten mer.

Mot denna ”mytkritik” kan man ha en hel del invändningar:

• Vad är det för feministiska myter som Ström försöker vederlägga? Det han kallar ”myter” är ingenting jag känner igen från det feministiska tankegods jag känner till, men som doktorand i genusvetenskap och psykologi kan det förstås vara så att jag i första hand kommer i kontakt med den akademiska, filosofiskt medvetna feminismen som inte nedlåter sig till sådana förenklingar och generaliseringar som Ström gör.
• Ström blandar ihop social konstruktion med diskussionen om arv kontra miljö. Att kön är en social konstruktion är inte att påstå att det inte finns några (naturliga givna) könsskillnader mellan män och kvinnor. Social konstruktionism är ett epistemologiskt synsätt som hävdar att vår kunskap om världen är en rekonstruktion av verkligheten, inte en avbildning av den, och med ”socialt” menas att denna rekonstruktion alltid sker i ett mellanmänskligt sammanhang (se vidare min text om social konstruktionism). Det finns ingen motsättning i att vara socialkonstruktionist och tänka sig att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Även om jag ifrågasätter Ströms åsikt att män av naturen är mer risktagande och tävlingsinriktade (det finns studier som pekar på motsatsen, och över huvud taget är det ett metodologiskt och epistemologiskt omöjligt projekt att försöka skilja mellan arv och miljö), har jag inga problem med att det skulle finnas ”naturliga” skillnader mellan män och kvinnor. Den avgörande frågan är vilka betydelser vi ger dessa skillnader – och det är här socialkonstruktionismen brukar komma in.
• Eftersom Ström betraktar skillnaderna mellan män och kvinnor som oproblematiska och naturligt givna, ser han heller inga problem med att män och kvinnor har olika yrken, att kvinnors yrken generellt sett är lägre betala än mäns, att kvinnor förväntas vara föräldralediga medan män kan välja det, att kvinnor går miste om befordringsmöjligheter under denna föräldraledighet, och så vidare. Kort sagt, Per Ströms essentialism innebär att de existerande skillnaderna mellan könen – som många kallar för ”orättvisor” – är naturliga och önskvärda.
• Flera av de studier Ström hänvisar till (och hans urval är synnerligen selektivt) är behäftade med metodologiska problem. Hur vet vi, till exempel, att kvinnor inte generellt sett underskattar den tid de lägger ned på arbete i hemmet, och män överskattar den, dvs. att Ströms påstående att män i genomsnitt arbetar 19 minuter mer per dag i själva verket är ett systematiskt mätfel? Det finns flera studier som tyder på att såväl män som kvinnor är förvånansvärt omedvetna om den sneda arbetsfördelningen i hemmet (och jag själv är tyvärr inget undantag).
• Det är mycket riktigt så som Ström hävdar att nya läkemedel provas ut på både män och kvinnor – nu för tiden. Så har det inte alltid varit, och det har vi till stor del de feministiska rörelserna att tacka för. Vad som är intressant här är att Ström argumenterar för att män och kvinnor inte skiljer sig åt i något väsentligt avseende, och därför är det inget problem med att bara låta män delta i farmakologiska studier. I mina ögon blir detta inkonsekvent: i vissa situationer är könsskillnader väsentliga, i andra ovidkommande. Vem avgör i vilka sammanhang könsskillnader har betydelse?
• Ström belyser det faktum att män sällan söker hjälp, särskilt inte för psykiskt lidande. Detta är något jag är väl bekant med från mitt eget forskningsfält (män och depression). Det förvånar mig dock att Ström inte problematiserar detta, utan betraktar det som en självklarhet, som om det vore naturligt för män att inte söka hjälp – inte som ett uttryck för ett kulturellt manlighetsideal där män skall vara starka, kompetenta, klara sig själva och inte visa några tecken på fysisk eller emotionell svaghet. Detta är ytterligare ett exempel på Ströms essentialistiska syn på manlighet: män söker inte hjälp av samma skäl som de är tävlingsinriktade, riskbenägna och bättre på spatial rotation. Sett ur det perspektivet är det förstås helt i sin ordning att män skall ha rätt till mer avancerad sjukvård än kvinnor.
• Jag håller med Ström om att mäns våld är en angelägen fråga, och också jag undrar ibland om det i alla lägen är relevant att skilja mäns våld mot kvinnor från mäns våld mot andra män. Kvinnors våld mot män är förmodligen också ett outforskat område, inte minst för att det är så tabubelagt. (Man kan fråga sig om detta tabu är ”naturligt” för mannen eller om det är ett kulturellt manlighetsideal?) Vad jag däremot inte förstår, och inte riktigt kan acceptera, är att Ström ställer mäns våld mot kvinnor mot mäns (och kvinnors) våld mot män. Genom att ställa dem i kontrast mot varandra relativiserar han dem, vilket i praktiken innebär ett förringande av mäns våld mot kvinnor. Jag vill gärna tro att det är möjligt att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt och att man alltså kan tala om våld, män och kvinnor utan att spela ut kategorierna mot varandra.

Listan kan göras mycket längre, men den bärande grundtanken i Ströms bok är att män och kvinnor är olika, att dessa skillnader är naturliga, att de skillnader mellan män och kvinnor vi observerar i samhället således är helt i sin ordning och att några förändringar inte är av nöden. Detta är vad jag skulle benämna en essentialistisk position, dvs. ”antagandet att det finns en identisk kärna inom alla kvinnor, som i grunden skiljer sig från den kärna som på motsvarande sätt finns inom alla män. Essenser kan uppfattas som biologiska eller psykologiska; det varierar mellan tidsperioder och teorier. Uttryck som ’den mänskliga naturen’, ’det genuint kvinnliga’ eller ’sann maskulinitet’ brukar avspegla essentialistiskt tänkande. […] Essentialistiskt tänkande är utbrett i vår kultur och bidrar i forskning till ett vetenskapliggörande av ’sunt förnuft’. Det ger teorierna genomslagskraft men betyder inte nödvändigtvis att de har rätt” (Magnusson, 2003, s. 20).

Huvudproblemet med ett essentialistiskt synsätt är att avgöra vad som egentligen utgör tingens essens. Vad är egentligen det ”evigt kvinnliga” eller ”genuint manliga”? Var går gränsen mellan arv och miljö, biologi och kultur? Sådana diskussioner tenderar att bli fruktlösa, eftersom de sällan låter sig avgöras empiriskt. Vad Ström betraktar som naturligt för män respektive kvinnor behöver inte vara det, och är det förmodligen heller inte som man ser till den enorma variation som förekommer mellan olika kulturer världen över. Bara en sak tycks gemensam: att det förekommer någon form av arbetsdelning mellan könen, men hur den ser ut är praktiskt taget godtyckligt.

Referenser

Magnusson, E. (2003). Psykologi och kön: från könsskillnader till genusperspektiv. Stockholm: Natur & Kultur.

Ström, P. (2011). Sex feministiska myter: sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund. Stockholm: Stiftelsen Den Nya Välfärden. (Tillgänglig från http://www.dnv.se/mou/Sex_feministiska_myter_bok.pdf)

Om moderskapets återskapande

Nancy Chodorow
(f. 1944)

”Women mother daughters who, when they become women, mother” skriver psykoanalytikern och sociologen Nancy Chodorow i sin numera klassiska bok The reproduction of mothering (Chodorow, 1978, s. 210). Frasen går inte riktigt att översätta, eftersom verbet to mother inte har någon given motsvarighet på svenska. Kvinnor tar hand om sina döttrar, ”modrar” dem, på ett sådant sätt att de både är rustade för och själva önskar att bli mödrar. Chodorow vill visa hur moderskapet skapas och återskapas – det är inget som kvinnor kan naturligt, ingen modersinstinkt eller förprogrammerat biologiskt program som aktiveras under graviditet, förlossning och amning.

”Familjer skapar könade, heterosexuella barn, förberedda för äktenskapet”, skriver Chodorow (1978, s. 199, min översättning), och fortsätter: ”Men familjer som organiseras kring kvinnors omhändertagande av barnen och manlig dominans skapar oförenliga relationella behov hos män och kvinnor.” Chodorow beskriver denna asymmetri med utgångspunkt i psykoanalytisk teori, och för att förstå hennes resonemang behöver vi först rekapitulera några psykoanalytiska grundteser:

1. De flesta av våra önskningar, begär och behov är omedvetna. Vi har i allmänhet inte en aning om varför vi gör som vi gör, eftersom våra motiv är dolda, även för oss själva. Ett skämt som får någon att skratta, kan vara ett uttryck för ett omedvetet sexuellt begär (”jag vill ligga med dig”), men lika gärna ett uttryck för omedvetna aggressiva impulser (”jag vill döda dig”). Vårt sofistikerade och socialt accepterade sätt att vara, ja, hela vår kultur, är bara en tunn fernissa på en kokande kittel av primitiva önskningar och begär. I grund och botten handlar det mesta om reproduktion och aggression.
2. Sigmund Freud lade stor vikt vid att själslivet drivs av ett slags psykisk energi som han kallade libido. Denna energi kan inte förstöras utan måste få utlopp på något sätt (jämför termodynamikens första huvudsats). Eftersom ett omedelbart utlopp för våra drifter och begär sällan är praktiskt möjligt eller socialt accepterat, förvrängs de, ofta till oigenkännelighet (t. ex. genom överdriven vänlighet mot någon vi allra helst skulle vilja döda). Senare psykoanalytiska teoretiker har övergett Freuds snarast hydrauliska modell, men tanken på behov och affekter som ett slags själens krafter finns kvar (därav den alternativa benämningen psykodynamisk teori, av ψυχή, ”själ”, och δύναμη, ”kraft”).
3. Motstridiga önskningar, verklighetens begränsingar och sociala normer orsakar inre konflikter, vilket leder till ångest (objektlös fruktan). Psyket hanterar dessa konflikter och skyddar sig mot ångesten genom psykiska försvar av olika slag, till exempel projektion (min inre konflikt förläggs till någon annan – det är inte jag som är arg, det är du) eller rationalisering (min inre konflikt bortförklaras med förnuftsargument). En särställning intas av försvarsmekanismen bortträngning, som innebär att konflikten förpassas till det omedvetna. Bortträngning är ett slags avsiktlig glömska: det som är bortträngt finns inte och har aldrig inträffat.
4. Enligt objektrelationsteorin införlivar (introjicerar) jaget ständigt andra personer som ett slags inre objekt. Barnets primära ”signifikanta andra” utgör de viktigaste personerna som introjiceras som objekt, och Chodorow gör en viktig poäng av att det ”primära kärleksobjektet” som ”investeras med libido” praktiskt taget alltid är modern. Dessa inre objekt projiceras sedan på andra personer, och på så sätt står barnets första nära relationer som modell för alla andra relationer. För att ta ett exempel: Om det primära kärleksobjektet (oftast mamma) är nyckfullt och oförutsägbart, kan barnet i vuxen ålder få problem med närhet och tillit nära relationer.
5. Barnets sexuella identitet grundläggs vid 3–5 års ålder under den så kallade oidipala fasen, där barnet bland annat inser vidden av att andra människor har egna, inre psykologiska världar (ibland kallat ”theory of mind”) och relationen till modern inte är exklusiv utan delas med andra, i synnerhet fadern. Kort sagt, de dyadiska relationerna utvecklas till ett triangeldrama. Större delen av Chodorows bok behandlar hur flickans pre-oidipala bisexualitet (eller snarare ”sexualitet”, utan prefix) i oidipuskomplexet formas till heterosexualitet.

Chodorow själv sammanfattar det på följande sätt:

Psychoanalysts argue that personality both results from and consists in the ways a child appropriates, internalizes and organies early experiences in their family – from the fantasies they have, the defenses they use, the ways they channel and redirect drives in this object-relational context. A person subsequently imposes this intrapsychic structure, and the fantasies, defenses, and relational modes and preoccupations which go with it, onto external social situations. This reexternalization (or mutual reexternalization) is a major constituting feature of social and interpersonal situations themselves.

(Chodorow, 1978, s. 205–206)

Så, hur går det till när pojkar och flickor formas till könade, heterosexuella vuxna, där kvinnorna med självklarhet tar hand om barnen? Det hela har sin grund i oidipuskomplexet, som hör till den psykoanalytiska skolans mest komplexa, obskyra och svårbegripliga teorier. Utan anspråk på att själv egentligen förstå teorin, skall jag här försöka redogöra för några av Chodorows tankegångar.

Under den preiodipala fasen, alltså från det att barnet är nyfött till omkring 3–4 år, har barnet en indiskriminant sexualitet, dvs. barnet riktar sin kärlek mot den primära vårdnadshavaren, som introjiceras som det ”primära kärleksobjektet”. För såväl flickan som pojken är det primära kärleksobjektet modern, vilket Chodorow menar är en konsekvens av det kapitalistiska samhällets sociala organisation, inte något slags biologiskt faktum.

Detta primära kärleksobjekt är både lockande och skrämmande. Å ena sidan innebär det en närmast salig förening och enhet med den oändligt älskande modern, å andra sidan självförlust och absolut beroende. Barnet bär inom sig en längtan att återförenas med modern, en längtan som följer med genom hela livet, om än bortträngd och omedveten. Samtidigt söker barnet frigörelse och flykt från det absoluta beroendet, också det ett (omedvetet) tema som följer med genom livet.

För pojken är oidipuskomplexet relativt enkelt och rättframt. Kärleken till modern trängs bort till det omedvetna. Som vuxen söker mannen en relation med en kvinna som gärna liknar modern. Den vuxna parrelationen återaktiverar den intensiva och exklusiva modersrelationen. I samlaget kan mannen genom kvinnan uppleva en återförening med det primära kärleksobjektet. Relationen till kvinnan är allt mannen behöver.

Pojken söker identifikation med fadern, som erbjuder separation från modern, men fadern är frånvarande, antingen fysiskt eller emotionellt, eller bådadera, och identifikationen blir därför idealiserad, grovt tillyxad och stereotyp. Eftersom modern, av skäl som jag återkommer till, erotiserar relationen till pojken och dessutom distansierar honom i sin annorlundahet, aktiveras och avslutas den oidipala fasen tidigt, innan fadern ens blir aktuell i det oidipala triangeldramat.

Lösningen av oidipuskomplexet är total och allomfattande: det är inte bara det primära kärleksobjektet som trängs bort, utan pojkens alla emotionella och relationella behov. Pojken blir, grovt uttryckt, en emotionell krympling som samtidigt är mycket sårbar vid exempelvis separationer. Och han är definitivt inte rustad att ta hand om barn.

För flickan är oidipuskomplexet mer komplext, om man säger så. Precis som för pojken är modern det primära kärleksobjektet, men det kan inte vara det på grund av tabut mot homosexualitet. Således gör hon fadern till primärt kärleksobjekt, men framför allt ett erotiskt sådant. Modersobjektet kvarstår som det emotionella objektet. Flickan oscillerar mellan fader och modern och hennes oidipuskomplex får inte samma definitiva lösning som pojkens. Den oidipala triangeln blir aldrig helt bortträngd.

Detta får två konsekvenser för kvinnan. För det första, män kan inte fylla kvinnors emotionella behov på samma sätt som kvinnor kan fylla mäns emotionella behov. Män kan inte erbjuda samma primitiva återförening med kärleksobjektet som män upplever i samlaget. Kvinnor kan bara uppleva det sekundärt, genom identifikation med mannen eller sin egen mor. För det andra, kvinnor älskar män i en triad, inte dyad. Män kan fylla deras erotiska behov, men inte de emotionella. Denna situation förstärks av att männen i stor utsträckning trängt bort sina egna emotionella behov.

Flickan identifierar sig med fadern för att kunna känna sig separat och älskad. Eftersom fadern oftast är fysiskt eller emotionellt frånvarande, blir relationen idealiserad och orealistisk. Detta leder till att kvinnor har överseende med mäns emotionella brister. De tränger bort aggressiva och erotiska impulser, vilket i förlängningen drabbar kvinnans sexualitet.

Om nu en man inte kan fylla kvinnans emotionella behov och hon dessutom förhåller sig till män i triangulära relationer, vad kan hon göra? Chodorow nämner två alternativ: hon kan antingen bli lesbisk (vilket, förvisso, kan erbjuda upplevelsen av primitiv återförening, men de flesta kvinnor är trots allt inte homosexuella), eller bilda familj och förvandla det dyadiska äktenskapet till en triangulär relationskontext.

Eftersom kvinnan således är emotionellt rustad för att ta hand om barn, och män inte är det, och barn dessutom fyller kvinnans emotionella behov, återskapas den familjesituation som från första början gav upphov till den ”oidipala asymmetri” som gjorde henne till den självklara modern, dvs. en familjestruktur där modern har huvudansvaret för barnen och mannen är fysiskt eller emotionellt frånvarande, eller bådadera.

För Chodorow är detta moderskapets återskapande mer komplext än att vi lär oss vissa könsroller eller socialiseras in i vissa sätt att tänka. Det handlar om grundläggande emotionella behov, drifter och önskningar som, på grund av ekonomisk och social organisation, leder till att män och kvinnor blir olika och i någon mening komplementära, och därigenom gång på gång återskapar det oidipala drama som från första början gjorde dem så emotionellt och relationellt olika.

Chodorows lösning, som hon presenterar i bokens sista kapitel, är egentligen mycket enkel, nämligen att män behöver ta aktiv del i föräldraskapet, och då inte bara som något slags manlighetsförebilder som skall förhindra att pojkar blir ”feminina”, utan ett föräldraskap som bär samma emotionella kvalitéer som kvinnors föräldraskap. I psykoanalytisk teori antas fadern ofta vara nödvändig för barnets separation från modern, men Chodorow menar att det absoluta beroendet och den primära identifikationen med modern aldrig skulle inträffa om män var lika emotionellt närvarande i föräldraskapet. Chodorow tänker sig att en förändring kan komma till stånd genom sociala reformer – något som också skett i Sverige under de snart 35 år som förflutit sedan boken skrevs, men inte alls i samma utsträckning i USA.

Referenser

Chodorow, N. (1978). The reproduction of mothering: Psychoanalysis and the sociology of gender. Berkeley, CA: University of California. (Delvis tillgänglig från http://www.google.com/books?id=-3lRyB7uYbEC)