Många meningsskiljaktigheter inom den akademiska psykologin målas upp som en konflikt mellan två konkurrerande kunskapsteoretiska paradigm, närmare bestämt positivism och social konstruktionism (eller konstruktivism). Positivism förknippas med mätning, objektivitet och realism; social konstruktionism med subjektivitet, diversitet och avsaknaden av absoluta sanningar. Ibland dras skiljelinjen mellan ”kvantitativa” respektive ”kvalitativa” metoder, där positivismen sägs förespråka det förra, och social konstruktionism det senare.
Denna stridslinje är en chimär, och jag menar att de kunskapsteoretiska och metodologiska konflikterna inom psykologiämnet snarast har att göra med att psykologin inte är en enhetlig akademisk disciplin, utan ett tvärvetenskapligt forskningsområde som spänner över naturvetenskap, humanvetenskap och socialvetenskap. Men låt mig först reda ut några begrepp.
När man talar om paradigm inom psykologin används inte begreppet så som vetenskapsfilosofen Thomas Kuhn använde det. Kuhn ville förklara hur en vetenskap utvecklas genom paradigmskiften där de rådande teorierna och världsbilderna (”paradigmet”) ställs på ända för att forskarna sitter med så många pusselbitar som inte passar. Ett klassiskt exempel är hur Netwons mekanik ersattes av Einsteins relativitetsteori. Något paradigmskifte i Kuhnsk anda har aldrig förekommit inom psykologin, vilket bland annat beror på att det inte finns någon allomfattande ”grand theory” inom psykologin (Robinson, 1995). Paradigm inom psykologin avser snarast ”olika kunskapsteoretiska synsätt” eller kanske det Ludwik Fleck (1935/1997) benämner ”tankestilar” och ”tankekollektiv”.
Positivism (som kritiker av mainstream-psykologi gärna använder som ett skällsord) i allmän mening är vetenskapsteoretiska synsättet att den vetenskapliga metoden är det främsta (eller enda) sättet att uppnå kunskap om de processer som döljer sig bakom såväl fysikaliska som mänskliga skeenden. Med ”vetenskaplig metod” menas i det här sammanhanget ett systematisk tillvägagångssätt som å ena sidan bygger på observation, mätning och experiment, å andra sidan formulering, testning och korrigering av hypoteser.
Historiskt kan positivismen härledas till Auguste Comte (som hävdade att allt vetande grundas på observation, matematik och logik), Wienkretsens logiska empirism, samt Karl Poppers och Imre Lakatos kritiska rationalism. Modern positivism, eller kanske snarare postpositivism, tar hänsyn till språkets betydelse och att vetenskapen inte vilar på solid grund, utan dess teorier måste ständigt utmanas och prövas (falsifikationism).
Social konstruktionism är ett annat vetenskapsteoretiskt synsätt som hävdar att det vi uppfattar som ”verkligt” i själva verket är en produkt av mellanmänsklig interaktion och socialt handlande. Genom framför allt språket konstruerar vi verkligheten (se tidigare inlägg om social konstruktionism). Detta är en fundamentalt annorlunda syn på kunskap än den positivismen förespråkar. I stället för att se kunskap som en mental representation (som mer eller mindre överensstämmer med en tänkt verklighet), är kunskap en social process. Kunskap tillkommer i ett socialt sammanhang, och är också bara kunskap i sociala sammanhang. Kunskap är inte individuellt, något som finns inuti en individ, utan en produkt av social handling.
Psykologer gör ibland misstaget att översätta såväl positivistisk som socialkonstruktionistisk kunskapssyn till ett slags kognitiv konstruktivism à la Jean Piaget eller George Kelly, men detta är att blanda ihop äpplen och päron. Teorier är utsagor eller hypoteser om verkligheten (som, om man följer Poppers falsifikationism, skall vara prövbara), medan epistemologier (som till exempel positivism eller social konstruktionism) är olika sätt att förstå själva innebörden av begreppet ”teori”. Att göra denna sammanblandning är ett exempel på (möjligen oavsiktlig) psykologism, uppfattningen att filosofi, vetenskap och till och med logik har sin grund i psykologin.
Även om positivism och social konstruktionism kan betraktas som skilda kunskapsteoretiska perspektiv (eller, med inte så lite våld på Kuhn, ”paradigm”) inom socialvetenskap, är inte detta den viktigaste skiljelinjen inom psykologin. Vad jag med allt starkare eftertryck vill hävda, är att psykologin inte är en enhetlig vetenskaplig disciplin i likhet med fysik eller kemi, utan en tvärvetenskaplig disciplin som spänner över naturvetenskap, humanvetenskap och socialvetenskap. Det är i det interdisciplinära mötet mellan dessa tre psykologier (notera pluralformen!) som konflikterna uppstår, eftersom de ibland faktiskt är oförenliga.
Dessa tre psykologier fanns med redan när psykologin grundades i slutet på 1800-talet. William James (1842–1910) och Wilhelm Wundt (1832–1920) försökte etablera psykologin som en vetenskap som varken var fysiologi eller filosofi, utan något som idag snarast skulle kallas humanvetenskap (studiet av människan och hennes unikt mänskliga situation). Samtidigt förespråkade fysiologer som Hermann von Helmholtz (1821–1894) en naturvetenskaplig psykologi, där studiet av nervsystemets funktion stod i centrum. Slutligen, med utgångspunkt i bland andra George Henry Lewes (1817–1878), etablerades också en socialvetenskaplig psykologi med målet att studera verkliga människor i sociala sammanhang (inte försöksdeltagare i experiment), deras handlingar, idéer samt de sociala krafter som verkar på dem (Robinson, 1995). Ur dessa tre har en mångfald specialområden inom psykologin vuxit fram, områden som ibland är svåra eller rentav omöjliga att förena, eftersom de i själva verket är skilda vetenskaper.
Det som kritiseras som ”positivistisk psykologi” är ofta (men inte alltid) i själva verket en naturvetenskaplig psykologi, där målet är att kartlägga sinnesorganens och nervsystemets funktion – låt vara att det sker i metaforer som ”kognitiva scheman” och ”perceptuella processer”. Detta skiljer sig markant från exempelvis en fenomenologisk (och därmed humanvetenskaplig) psykologi där den unikt mänskliga upplevelsen och meningsskapandet står i centrum – utan några som helst ambitioner att reducera detta till neurofysiologi. En diskursiv studie som studerar mänsklig interaktion i termer av social handling kan snarast vara en socialvetenskaplig studie och behöver inte nödvändigtvis vara översättningsbar till humanvetenskaplig psykologi, än mindre naturvetenskaplig dito.
Även om olika ”paradigm” sammanfaller med gränsdragningarna mellan naturvetenskap, humanvetenskap och socialvetenskap, vågar jag hävda att den största skillnaden inom psykologin går mellan dessa tre vetenskapliga discipliner och deras skilda studieområden. Naturvetenskapen studerar tingen och söker de ”naturlagar” som kan beskriva regelbundenheter som finns i naturen. Människan studeras som vore hon en djurart bland andra. Humanvetenskapen studerar människan på människans egna villkor, och studieområdet är språk, kultur och historia. Socialvetenskapen studerar samhället och dess komplexitet, och relationen mellan struktur och aktör står i centrum. Alla dessa tre är aspekter av mänskligt liv, av mänsklig psykologi, och kanske måste vi leva med att olika grenar av psykologin faktiskt är inkommensurabla (för att bruka våld på ett annat av Thomas Kuhns begrepp).
Denna stridslinje är en chimär, och jag menar att de kunskapsteoretiska och metodologiska konflikterna inom psykologiämnet snarast har att göra med att psykologin inte är en enhetlig akademisk disciplin, utan ett tvärvetenskapligt forskningsområde som spänner över naturvetenskap, humanvetenskap och socialvetenskap. Men låt mig först reda ut några begrepp.
När man talar om paradigm inom psykologin används inte begreppet så som vetenskapsfilosofen Thomas Kuhn använde det. Kuhn ville förklara hur en vetenskap utvecklas genom paradigmskiften där de rådande teorierna och världsbilderna (”paradigmet”) ställs på ända för att forskarna sitter med så många pusselbitar som inte passar. Ett klassiskt exempel är hur Netwons mekanik ersattes av Einsteins relativitetsteori. Något paradigmskifte i Kuhnsk anda har aldrig förekommit inom psykologin, vilket bland annat beror på att det inte finns någon allomfattande ”grand theory” inom psykologin (Robinson, 1995). Paradigm inom psykologin avser snarast ”olika kunskapsteoretiska synsätt” eller kanske det Ludwik Fleck (1935/1997) benämner ”tankestilar” och ”tankekollektiv”.
Positivism (som kritiker av mainstream-psykologi gärna använder som ett skällsord) i allmän mening är vetenskapsteoretiska synsättet att den vetenskapliga metoden är det främsta (eller enda) sättet att uppnå kunskap om de processer som döljer sig bakom såväl fysikaliska som mänskliga skeenden. Med ”vetenskaplig metod” menas i det här sammanhanget ett systematisk tillvägagångssätt som å ena sidan bygger på observation, mätning och experiment, å andra sidan formulering, testning och korrigering av hypoteser.
Historiskt kan positivismen härledas till Auguste Comte (som hävdade att allt vetande grundas på observation, matematik och logik), Wienkretsens logiska empirism, samt Karl Poppers och Imre Lakatos kritiska rationalism. Modern positivism, eller kanske snarare postpositivism, tar hänsyn till språkets betydelse och att vetenskapen inte vilar på solid grund, utan dess teorier måste ständigt utmanas och prövas (falsifikationism).
Social konstruktionism är ett annat vetenskapsteoretiskt synsätt som hävdar att det vi uppfattar som ”verkligt” i själva verket är en produkt av mellanmänsklig interaktion och socialt handlande. Genom framför allt språket konstruerar vi verkligheten (se tidigare inlägg om social konstruktionism). Detta är en fundamentalt annorlunda syn på kunskap än den positivismen förespråkar. I stället för att se kunskap som en mental representation (som mer eller mindre överensstämmer med en tänkt verklighet), är kunskap en social process. Kunskap tillkommer i ett socialt sammanhang, och är också bara kunskap i sociala sammanhang. Kunskap är inte individuellt, något som finns inuti en individ, utan en produkt av social handling.
Psykologer gör ibland misstaget att översätta såväl positivistisk som socialkonstruktionistisk kunskapssyn till ett slags kognitiv konstruktivism à la Jean Piaget eller George Kelly, men detta är att blanda ihop äpplen och päron. Teorier är utsagor eller hypoteser om verkligheten (som, om man följer Poppers falsifikationism, skall vara prövbara), medan epistemologier (som till exempel positivism eller social konstruktionism) är olika sätt att förstå själva innebörden av begreppet ”teori”. Att göra denna sammanblandning är ett exempel på (möjligen oavsiktlig) psykologism, uppfattningen att filosofi, vetenskap och till och med logik har sin grund i psykologin.
Även om positivism och social konstruktionism kan betraktas som skilda kunskapsteoretiska perspektiv (eller, med inte så lite våld på Kuhn, ”paradigm”) inom socialvetenskap, är inte detta den viktigaste skiljelinjen inom psykologin. Vad jag med allt starkare eftertryck vill hävda, är att psykologin inte är en enhetlig vetenskaplig disciplin i likhet med fysik eller kemi, utan en tvärvetenskaplig disciplin som spänner över naturvetenskap, humanvetenskap och socialvetenskap. Det är i det interdisciplinära mötet mellan dessa tre psykologier (notera pluralformen!) som konflikterna uppstår, eftersom de ibland faktiskt är oförenliga.
Dessa tre psykologier fanns med redan när psykologin grundades i slutet på 1800-talet. William James (1842–1910) och Wilhelm Wundt (1832–1920) försökte etablera psykologin som en vetenskap som varken var fysiologi eller filosofi, utan något som idag snarast skulle kallas humanvetenskap (studiet av människan och hennes unikt mänskliga situation). Samtidigt förespråkade fysiologer som Hermann von Helmholtz (1821–1894) en naturvetenskaplig psykologi, där studiet av nervsystemets funktion stod i centrum. Slutligen, med utgångspunkt i bland andra George Henry Lewes (1817–1878), etablerades också en socialvetenskaplig psykologi med målet att studera verkliga människor i sociala sammanhang (inte försöksdeltagare i experiment), deras handlingar, idéer samt de sociala krafter som verkar på dem (Robinson, 1995). Ur dessa tre har en mångfald specialområden inom psykologin vuxit fram, områden som ibland är svåra eller rentav omöjliga att förena, eftersom de i själva verket är skilda vetenskaper.
Det som kritiseras som ”positivistisk psykologi” är ofta (men inte alltid) i själva verket en naturvetenskaplig psykologi, där målet är att kartlägga sinnesorganens och nervsystemets funktion – låt vara att det sker i metaforer som ”kognitiva scheman” och ”perceptuella processer”. Detta skiljer sig markant från exempelvis en fenomenologisk (och därmed humanvetenskaplig) psykologi där den unikt mänskliga upplevelsen och meningsskapandet står i centrum – utan några som helst ambitioner att reducera detta till neurofysiologi. En diskursiv studie som studerar mänsklig interaktion i termer av social handling kan snarast vara en socialvetenskaplig studie och behöver inte nödvändigtvis vara översättningsbar till humanvetenskaplig psykologi, än mindre naturvetenskaplig dito.
Även om olika ”paradigm” sammanfaller med gränsdragningarna mellan naturvetenskap, humanvetenskap och socialvetenskap, vågar jag hävda att den största skillnaden inom psykologin går mellan dessa tre vetenskapliga discipliner och deras skilda studieområden. Naturvetenskapen studerar tingen och söker de ”naturlagar” som kan beskriva regelbundenheter som finns i naturen. Människan studeras som vore hon en djurart bland andra. Humanvetenskapen studerar människan på människans egna villkor, och studieområdet är språk, kultur och historia. Socialvetenskapen studerar samhället och dess komplexitet, och relationen mellan struktur och aktör står i centrum. Alla dessa tre är aspekter av mänskligt liv, av mänsklig psykologi, och kanske måste vi leva med att olika grenar av psykologin faktiskt är inkommensurabla (för att bruka våld på ett annat av Thomas Kuhns begrepp).
Referenser
Fleck, L. (1997). Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum: inledning till läran om tankestil och tankekollektiv. Lindome: Symposion.
Robinson, D. N. (1995). An intellectual history of psychology (3rd ed.). Madison: University of Wisconsin.
