Hur psykologin blev psykologi

Psykologin som akademisk disciplin uppfanns under senare delen av 1800-talet. Det psykologiska laboratorium som Wilhelm Wundt (1832–1920) grundade i Leipzig 1879 brukar betraktas som startskottet för den moderna psykologin, trots att Wundts betydelse för den experimentella psykologin är överskattad (samtidigt som hans kulturellt orienterade psykologi, Völkerpsychologie, är underskattad och ofta ignorerad). Hur som helst, mycket förenklat kan man säga att psykologin förebådades och grundades av filosofer och fysiologer från 1800-talets början och framåt. Många av herrarna (för det handlade nästan uteslutande om män) var både fysiologer och filosofiska tänkare, t. ex. Gustav Fechner (1801–1887), Hermann von Helmholtz  (1821–1894), William James (1842–1910) och nyss nämnde Wundt.

Fysiologin under 1800-talet

En betydelsefull bakgrund till grundandet av psykologin var de framsteg som under 1800-talet gjordes inom fysiologin (studiet av hur levande organismer, deras organ och vävnader fungerar), framför allt neurofysiologi (studiet av nervsystemets funktion). Några exempel:

• Skotten Charles Bell och fransmannen François Magendie beskrev omkring 1811, oberoende av varandra, skillnaden mellan sensoriska (afferenta) och motoriska (efferenta) nerver i centrala nervsystemet (men de trätte om vems »upptäckten« egentligen var). Detta kallas för Bell–Magendies lag.
• Reflexen – ett begrepp som myntades av filosofen René Descartes – fick 1832 en fysiologisk förklaring när engelsmannen Marshall Hall beskrev den så kallade reflexbågen: en nervbana som medierar en automatisk och ofrivillig reaktion (reflex) genom kopplingar i ryggmärgen, utan att hjärnan är inblandad.
• På 1840-talet undersökte Ernst Weber sambandet mellan de fysiska egenskaperna hos ett stimulus och upplevelsen av detsamma. Han fann bland annat att den minsta skillnad som krävs för att vi skall uppleva en skillnad i ett stimulus är proportionell mot magnituden i detta stimulus (om vi utgår från en vikt på 10 kg krävs en större förändring för att vi skall uppfatta en skillnad än om vi började med en vikt på 1 kg). Detta utvecklades vidare på 1860-talet av Gustav Fechner, som också myntade begreppet psykofysik.
• Den tyske fysiologen Hermann von Helmholtz lyckades 1850 mäta nervimpulsens hastighet hos en groda. Till allas förvåning visade det sig att nervimpulsen inte färdades snabbare än cirka 30 m/s.
• Paul Broca kunde 1861 påvisa att patienter med afasi (oförmåga att tala) hade skador på vänstra sidan om frontalloben, och drog därmed slutsatsen att vissa delar av hjärnan har specifika funktioner. Detta talcenter kallas just »Brocas område«.
• Under 1800-talet skedde också en hel del perceptionsforskning, framför allt i Tyskland. Nyss nämnde Hermann von Helmholtz formulerade exempelvis en teori om färgperception.
• På 1890-talet fann Ivan Pavlov att de hundar han använde i sina matsmältningsexperiment började dregla inte bara när de fick mat, utan bara de till exempel hörde försöksledarens fotsteg. Hundarna förknippade en naturlig respons (salivering) med ett annat stimulus än mat, i Pavlovs vokabulär ett betingat stimulus. Pavlovs associationsmodell kom sedemera att benämnas klassisk betingning.

Ontologi och epistemologi

Innan vi går vidare behöver vi klargöra två filosofiska begrepp, nämligen ontologi och epistemologi. Ontologi (οντολογία, av όν, »varande, väsen«, och -λογία, »lära«) betyder »läran om det varande« eller »läran om det som existerar«. Ordet används ibland på samma sätt som ordet metafysik, dvs. vad är det som egentligen existerar och hur är det som existerar? Detta har ofta handlat om frågan om vad verkligheten ytterst sett består av – vad som är verklighetens substans eller väsen (Sohlberg & Sohlberg, 2009, s. 41–42).

Epistemologi (επιστημολογία, av επιστήμη, »kunskap, vetande«, och -λογία, »lära«) eller kunskapsteori handlar bland annat om vad kunskap egentligen är, vad vi kan ha kunskap om (en självständigt existerande yttervärld eller bara vår upplevelser) och vad vår kunskap ytterst sett vilar på (sinnerna eller förnuftet) – kort sagt, kunskapens grund och giltighet (Sohlberg & Sohlberg, 2009, s. 61–62).

Således, ontologin handlar om hurdan verkligheten är, och epistemologin behandlar om och hur vi kan uppnå kunskap om denna verklighet.

Det psykofysiska problemet och den cartesianska dualismen

De framsteg som under 1800-talet gjordes inom fysiologin gav anledning att fundera kring sambandet mellan kropp och själ, det som brukar kallas för det psykofysiska problemet. Detta är en filosofisk fråga som har engagerat tänkare under århundraden, kanske årtusenden. Bakgrunden är vår vardagliga upplevelse av en yttre värld av fysiska objekt och kroppar, och en inre värld av sinnesförnimmelser, tankar, känslor, fantasier och så vidare.

Den yttre världen har utsträckning i tid och rum (volym och massa), dvs. den tycks bestå av materia. Den är observerbar, konkret och tillgänglig för alla. Vår inre värld förefaller mer undflyende, eftersom upplevelser, tankar och känslor inte har någon utsträckning i rummet och bara är tillgängliga för den som har dem. Den inre världen är privat. Ändå hänger den yttre och den inre världen ihop på något sätt, och vi uppfattar (oftast) vår inre värld såsom situerad någonstans inuti vår kropp.

Det psykofysiska problemet, som också kallas kropp–själ problemet, är således en ontologisk fråga om hur verkligheten i grunden är beskaffad och vad som är det primära, det fysiska eller det psykiska. Här finns i huvudsak fyra lösningar: (1) dualismen som menar att det fysiska och psykiska är två skilda substanser eller principer som inte kan reduceras till varandra, (2) materialismen eller fysikalismen som menar att ytterst sett existerar bara materia, och det psykiska är ett resultatet av fysikaliska processer, (3) idealismen som menar att alla upplevelser i grund och botten är mentala och att vi därför inte kan förutsätta existensen av en oberoende, materiell verklighet, samt (4) dubbelaspektteorin eller den nära besläktade neutrala monismen som hävdar att såväl psykiskt som fysiskt är olika aspekter av en och samma bakomliggande verklighet. Materialism, idealism och dubbelaspektteorin är alla monistiska eftersom de, till skillnad från dualismen, menar att verkligheten bara består av ett slag (Sohlberg & Sohlberg, 2009, s. 43–60).

René Descartes (1596–1650).

Filosofen René Descartes brukar få äran av att vara den som först formulerade det psykofysiska problemet i den form vi känner det idag. Descartes menade att eftersom man kan föreställa sig att man inte har någon kropp och att världen inte existerar, kan man likväl inte betvivla att man tänker. Detta tyder på att själva tänkandet är en separat substans som inte är beroende av någon materia. Med andra ord, det fysiska och det psykiska är två separata substanser som på något sätt möts och interagerar med varandra. Descartes tänkte sig, gissningsvis på rent spekulativa grunder, att tallkottkörteln utgjorde denna koppling mellan kropp och själ. Denna cartesianska dualism har haft stor betydelse för det västerländska tänkandet, inte minst för kristendomen, där människan med Descartes hjälp kunde förstås som en odödlig, gudomlig själ i en förgänglig kropp.

Med de fysiologiska framstegen fick man stöd för tanken att mentala fenomen hade fysiologiska motsvarigheter. Detta innebar ett argument mot den cartesianska dualismen och för en monistisk materialism, dvs. att det psykiska, själsliga, i själva verket handlar om fysikaliska processer. Tankar, känslor och upplevelser behöver inte förklaras med någon immateriell själ.

Materialism, eller dess moderna variant fysikalism, är en av grundstenarna i den moderna, experimentella psykologin. Detta innebär att alla psykiska processer kan förklaras med hänvisning till biokemiska processer i nervsystemet, och att inlärning och minne innebär någon form av varaktig, fysisk förändring i hjärnan (Moghaddam, 2005, s. 63–76).

Reduktionism och associationism

Att förklara psykiska fenomen med fysiologi är ett exempel på reduktionism, dvs. antagandet att komplexa fenomen kan förklaras i med enklare och mer fundamentala teorier (samhällsfenomen förklaras med psykologi, psykologi förklaras med biokemi, biokemi förklaras med oorganisk kemi, etc).

David Hume (1711–1776).

En annan betydelsefull tanketradition var associationismen, som menar att mentala processer består av sensoriska och mentala element som kombineras enligt vissa associationslagar. Exempel på sådana lagar är likhetslagen, närhetslagen och kontrastlagen som säger att sinnesförnimmelser, minnen eller idéer förknippas med varandra om de, i tur och ordning, har en viss likhet, ligger nära varandra i tid och rum, eller är varandras motsatser. Associationismens idéer kan spåras tillbaka till Platon och Aristoteles, men förknippas vanligen med en brittiska empirismen, framför allt David Hume.

Associationismen är också ett exempel på reduktionism i den meningen att ett komplext system i  kan förklaras genom att redogöra för de enskilda delarna. Helheten är varken mer eller mindre än summan av delarna. I det här fallet betyder det att högre mentala processer uttömande kan förklaras i termer av de sensoriska och/eller mentala element de är uppbyggda av – intryck och idéer om vi använde Humes begrepp.

Det psykologiska laboratoriet

Wilhelm Wundt (sittande).

Det är bland annat mot bakgrund av framstegen inom fysiologi och tankegångarna inom materialismen och associationismen i skall se den experimentella psykologins framväxt. Även om det första psykologiska laboratoriet inrättades av William James vid Harvard 1875, är det Wilhelm Wundt och hans Psychologisches Institut i Leipzig 1879 som brukar anges som det avgörande startskottet för den experimentella psykologin. Wundt, som innehade en professur i filosofi vid Universität Leipzig, drog upp riktlinjerna för en gränsvetenskap mellan fysiologi och psykologi, fysiologisk psykologi, i Grundzüge der physiologische Psychologie (1873).

Wundt avsåg psykologi i mycket vid bemärkelse. För honom var allt från studiet av enskilda sensoriska stimulus till språk och kulturhistoria psykologi. Hans fysiologiska psykologi var tänkt att överbrygga det relativt lilla område där fysiologin och psykologin möttes och där experimentella metoder var möjliga, och han skriver själv att den fysiologiska psykologin lika gärna kan benämnas experimentell psykologi. Det psykologiska institut han grundade i Leipzig (för egna pengar) var ägnat åt utforskandet av psykologin i sin helhet, inte bara den experimentella psykologin.

I Wundts laboratorium användes inte försöksdeltagare i modern mening, utan observatörer som var tränade i introspektion. Syftet med introspektionen var att de skulle observera vad som hände i det egna medvetandet under experimentet och efteråt rapportera vad de upplevt och uppfattat. På detta sätt försökte Wundt och hans medarbetare kartlägga de grundläggande elementen i medvetna tankeprocesser.

En av Wundts elever, engelsmannen Edward Titchener, for till Cornell University i USA och tog med sig den experimentella psykologin. Titchener formulerade dock sin egen psykologi, strukturalism eller strukturell psykologi, som, inspirerad av den brittiska empirismen och associationismen, syftade till att kartlägga de grundläggande sensoriska elementen och med utgångspunkt i dessa utforska psykets struktur.

Den introspektiva metoden hade uppenbara problem, vilket ledde till kontroverser mellan de tidiga experimentalpsykologerna. Titchener, till exempel, menade att tänkande alltid sker i form av bilder, medan andra menade att tänkande också kan ske utan bilder. Hur skall man avgöra vem som har rätt? Om Nisse säger att han kan tänka utan bilder, hur kan man bevisa att Nisse har fel? Detta ledde till tvivel på den introspektiva metoden, som sedemera övergavs.

Referenser

• Leahey, T. H. (2004). A history of psychology: Main currents in psychological thought (6:e utgåvan). Upper Saddle River, NJ: Prentice-Hall.
• Moghaddam, F. (2005). Great ideas in psychology: A cultural and historical introduction. Oxford: Oneworld.
• Sohlberg, P., & Sohlberg, B.-M. (2009). Kunskapens former: vetenskapsteori och forskningsmetod (2:a utgåvan). Stockholm: Liber.