William James och funktionalismen

William James
(1842–1910)

Vid sidan om den tyske fysiologen och filosofen Wilhelm Wundt (1832–1920) förtjänar också amerikanen William James (1842–1910) att betraktas som psykologins grundare, också han filosof med medicinsk skolning. James grundade visserligen ett psykologiskt laboratorium för demonstrationssyfte redan 1875, men var aldrig särskilt intresserad av experimentell psykologi utan betraktade det mest som resursslöseri. För James var introspektionen kardinalvägen till kunskap om psyket. Den experimentella metoden, menade han, kan bara ha uppfunnits i länder där man inte vet hur man har tråkigt.

I det monumentala verket Principles of Psychology (1890), som tog tolv år att skriva, berör han många av psykologins mest centrala frågor. Principles har haft ett enormt inflytande på psykologin, men är också ett litterärt verk av rang och läsvärt än i dag. Några exempel:

• I kapitel 4, Habit, liknar James levande organismer vid knippen av vanor (»bundles of habits«) och menar att dessa vanor beror på organismernas plasticitet. Plasticitet innebär att en formändring hos ett material till följd av belastning, kvarstår efter att belastningen upphört. På liknande sätt tänker sig James att människor till en början är formbara och formas av erfarenhet och inlärning, men att denna förmåga minskar med åldern. James betraktar vanan som »samhällets svänghjul«, det kitt som håller samman samhället och får det att rulla, men också det som bevarar sociala strukturer:
  

  Habit is thus the enormous fly-wheel of society, its most precious conservative agent. […] It keeps the fisherman and the deck-hand at sea through the winter; it holds the miner in his darkness, and nails the countryman to his log-cabin and his lonely farm through all the months of snow; it protects us from invasion by the natives of the desert and the frozen zone. […] Already at the age of twenty-five you see the professional mannerism settling down on the young commercial traveller, on the young doctor, on the young minister, on the young counsellor-at-law. You see the little lines of cleavage running through the character, the tricks of thought, the prejudices, the ways of the 'shop,' in a word, from which the man can by-and-by no more escape than his coat-sleeve can suddenly fall into a new set of folds. On the whole, it is best he should not escape. It is well for the world that in most of us, by the age of thirty, the character has set like plaster, and will never soften again.
  

  (James, 1890, s. 121)

• I kapitel 10, The Consciousness of Self, gör James skillnad mellan självet som känt objekt (det empiriska självet, »me«) och självet som det som vet (det rena eller transcendentala egot, »I«). Vi kan alltid observera oss själva, våra tankar, känslor, och så vidare, men när vi gör det finns det alltid någon, eller något, som observerar. Detta är alltså skillnaden mellan me och I. Det empiriska självet är mångbottnat: det materiella självet, det sociala självet, det andliga självet, och så vidare. Det empiriska självet omfattar även mina ägodelar, mitt favoritfotbollslag, kanske också »mitt land«. Denna distinktion mellan me och I föregriper den socialpsykologiska skola som grundades av bland andra Georg Herbert Mead i Chicago.
• I kapitel 9, The Stream of Consciousness, beskriver James medvetandet som en ständig ström av tankar. Eftersom varje tanke, varje erfarenhet, på något sätt också ändrar organismen, betyder det att det inte är möjligt att ha samma erfarenhet, exakt samma tanke, två gånger (jfr. Ηράκλειτος, »man kan inte två gånger stiga ned i samma flod«). Denna medvetandeström karaktäriseras av fem viktiga egenskaper:
  
  1. Varje tanke tillhör ett personligt medvetande.
  2. Tankarna i detta personliga medvetande är i ständig förändring.
  3. Det personliga medvetandet är kontinuerligt; vi upplever inga luckor eller avbrott i det. Det är samma personliga medvetande som somnar på kvällen som vaknar på morgonen.
  4. Tänkandet har att göra med objekt som är oberoende av själva tänkandet (denna tankegång är snarlik Brentanos intentionalitet).
  5. Det personliga medvetandet är mer intresserat av vissa objekt och väljer bland dessa, ett fenomen James benämner selektiv uppmärksamhet.
  Med sina idéer om den kontinuerliga medvetandeströmmen och det personliga medvetandet, gav James inspiration till Edmund Husserl och den senare fenomenologin.
• I kapitel 25, The Emotions, formulerar James teorin att känslomässiga tillstånd är ett resultat av kroppsliga reaktioner. Perceptuella processer resulterar i fysiologika reaktioner, och de känslor vi upplever är resultatet av detta:
  

  My theory … is that the bodily changes follow directly the perception of the exciting fact, and that our feeling of the same changes as they occur IS the emotion.
  

  (James, 1890, s. 449)

  Således, vi känner oss ledsna för att vi gråter, vi är arga för att vi slår, vi upplever rädsla för att vi darrar, och så vidare. Detta kallas för James–Langes teori, eftersom James byggde vidare på teorier som formulerats av den danske läkaren Carl Lange.

William James funktionalistiska psykologi kan härledas ur den pragmatiska filosofiska skolan, som han formulerade tillsammans med Charles Pierce, och evolutionsteorin. Innan vi tittar på dessa två, behöver vi dock bekanta oss med några kunskapsteoretiska tankegångar.

Epistemologi: sann, berättigad tro

Epistemologi (av grekiskans επιστημολογία) betyder läran om kunskapen eller kort och gott kunskapsteori. Epistemologin handlar om kunskapens grund och giltighet, och, inte minst, vad kunskap egentligen är för någonting.

När man talar om epistemologi i vetenskapliga sammanhang avser man praktiskt taget alltid propositionell kunskap, dvs. kunskap som kan uttryckas med språket, närmare bestämt i form av påståenden eller utsagor (propositioner). Praktiska och sociala färdigheter (tyst kunskap) kan förstås också betraktas som kunskap, men är inte intressant i det här sammanhanget.

I klassisk epistemologi definieras kunskap som sann, berättigad tro. Denna definition kan spåras tillbaka till Platon. Mer formellt uttryckt: personen P vet A (där A är ett påstående) om och endast om:

1. A är sann,
2. P håller A för sann, samt
3. P har goda grunder för att hålla A för sann.

Således, om jag tror att psykoterapi hjälper mot depression, har goda grunder för min övertygelse och det dessutom är sant, kan man säga att jag har kunskap. Vad som menas med »goda grunder« och »sanning« råder det dock delade meningar om.

I vetenskapliga sammanhang står frågan om »sanning« i centrum. Den kunskap som den vetenskapliga verksamheten producerar skall ju helst vara sann, eller åtminstone hållbar och tillförlitlig (de flesta vetenskapsfilosofer menar att vi inte kan uppnå kunskap som är sann i den meningen att den exakt avbildar verkligheten). Här skall nämnas två teorier som ofta nämns i samband med sanningsbegreppet:

1. Korrespondensteorin för sanning menar att en utsaga är sann om och endast om den motsvarar fakta, dvs. något verkligt.. En förutsättning för korrespondensteorin är en kunskapsteoretisk realism, dvs. att det existerar en av människan oberoende verklighet. Ett problem med korrespondensteorin är att den inte gäller för alla utsagor, till exempel moraliska och logiska utsagor (vad är moraliska och logiska fakta?). Ett annat att verkligheten och utsagor om verkligheten är två skilda kategorier.
2. Koherensteorin för sanning menar att en utsaga är sann om och endast om den passar in i ett sammanhängande system av utsagor. Sanning handlar alltså om hur olika föreställningar och idéer relaterar till varandra. Detta förutsätter någon form av idealistisk hållning. Ett problem med korrespondensteorin är att två motsägelsefulla utsagor (t. ex. »Olof Palme blev skjuten« och »Olof Palme dog av hjärtattack«) kan vara koherenta med två sammanhängande, men sinsemellan oförenliga, system av utsagor (J. R. R. Tolkiens fantasivärld är till exempel ett sammanhängande system av utsagor). Dessutom kan det finnas utsagor som är sanna, trots att det inte finns några andra utsagor som de kan vara koherenta med (t. ex. »Olof Palme rapade åtta gånger den 14 maj 1985«).

Pragmatismen

Charles Sanders Pierce
(1839–1914)

I början på 1870-talet startade James tillsammans med vännen Charles Pierce »metafysiska klubben« i anslutning till Harvard i Boston. Under dessa samtal formulerades grunden till den filosofiska riktning som senare kom att kallas pragmatism. I kontrast till korrespondensteorin och koherensteorin för sanning – som Pierce tyckte var »transcendental« och frikopplad från alla praktiska aspekter av erfarenhet, tro och tvivel – menade James att vad som är sant eller inte sant kan avgöras utifrån dess praktiska värde. Pierce uttryckte det i som så att »truth is the end of inquiry«; när alla frågor är ställda, har vi funnit sanningen. Sanna utsagor kommer aldrig att motsägas av senare erfarenhet.

Pragmatismens syn på sanning inbegriper en aspekt av korrespondensteorin i den meningen att den vetenskapliga metoden, som Pierce avser med det ständiga frågandet, förväntas ställa frågor till en oberoende, självständigt existerande verklighet. Den har också drag av koherensteorin på så sätt att när alla frågor är ställda, förväntar vi oss ha funnit ett sammanhängande (koherent) system av utsagor.

Med detta fokus på tillämpbarhet, funktionalitet, användbarhet – kort sagt nytta – följde ett intresse för orsak–verkan, prediktion och kontroll. När strukturalismen, med Edward Titchener i spetsen, strävade efter att kartlägga psykets grundläggande mentala element, ställde James frågan: Vad är det bra för? Vilken uppgift fyller en viss mental funktion? Svaret på detta fanns i evolutionsteorin.

Evolutionen

Charles Darwin
(1809–1882)

Charles Darwins evolutionsteori, att biologisk utveckling skedde genom naturligt urval, tjänstgjorde på många sätt som ett teoretiskt ramverk för den tidiga psykologin (Richards, 2010). En kort sammanfattning av några av evolutionens idéer (dock inte alltid Darwins egna idéer) som fick betydelse för och inlemmades i psykologin:

• Människan härstammar från primater och det finns inget särskilt gudomligt över henne.
• Det naturliga urvalet bygger på spontan variation.
• Individen rekapitulerar artens utveckling i sin egen utveckling från embryo till fullvuxen individ, ibland uttryckt som »ontogenesen rekapitulerar fylogenesen«.
• Om det naturliga urvalet av olika anledningar sätts ur spel, kommer det att leda till degeneration, dvs. organismer som annars skulle duka under kommer att överleva och reproducera sig.
• Hela idén om evolution innebär ett ständigt famåtskridande: biologisk evolution övergår i social och kulturell evolution.

Funktionalismen

Evolutionsteorin, liksom framstegen inom fysiologin, påverkade sättet att ställa frågor om människan och hennes natur (Richards, 2010). Svaret på James pragmatiska fråga – vad är det bra för? – besvarades med utgångspunkt i evolutionen: På vilket sätt bidrar detta till organismens förmåga att anpassa sig till sin miljö? I förlängningen, vilket överlevnadsvärde (för arten, inte individen) har en viss (mental) funktion? I den tidiga psykologin inlemmades det funktionalistiska perspektivet på flera olika sätt:

1. Eftersom människans psyke sågs som utvecklat ur lägre, mer primitiva djurarter, kan vi lära oss något om »mental evolution« genom att studera och jämföra djur och människor, en verksamhet som sedemera kom att kallas komparativ psykologi.
2. Hjärnans funktion förstods i ljuset av olika evolutionära nivåer. Hjärnan sågs som ett slags påbyggnad och komplettering av enklare livsformers nervsystem, och man började tala om nervsystemets »äldre« och »nyare« delar.
3. På samma sätt som embryot rekapitulerade artens utveckling, tänkte man sig att barn rekapitulerade människans mentala evolution. Genom att studera barn, tänkte man sig således att man kunde uppnå kunskap om hur människans psyke utvecklats.
4. Eftersom urval handlar om naturlig variation, är individuella skillnader nödvändiga och naturliga. Detta medförde ett intresse för att också mäta dessa skillnader, vilket ledde till en utveckling av mätprocedurer och statistiska analysmetoder. Detta kom att kallas för differentiell psykologi.



Sir Francis Galton
(1822–1911)

5. Kriminalitet, galenskap, psykisk sjukdom, alkoholism, et cetera, förklarades med degeneration (se ovan) och atavism, dvs. att egenskaper från tidigare utvecklingssteg som försvunnit plötsligt dyker upp igen. Detta var också en tanke som låg bakom intresset för att mäta skillnader. En pionjär inom den differentiella psykologin var Francis Galton, som också formulerade eugeniken, dvs. idén att förbättra arten människa genom biologisk förädling.
6. Folkmassor betraktades som en kollektiv regression till mer primitiva evolutionära stadium. Detta återspeglar framstegstanken att den biologiska evolutionen övergår i social och kulturell evolution.
7. Känslor ansågs ha sin grund i instinkter, med vilket man menade nedärvda beteenden, emotionella reaktioner och attityder. Särskilt beteenden och reaktioner som föreföll svårkontrollerbara och reflexmässiga ansågs vara nedärvda.
8. Olika »människoraser« betraktades som om de vore på olika evolutionära nivåer eller åtminstone på olika grenar av det mänskliga släktträdet.
9. Könsskillnader ansågs helt enkelt vara en naturlig konsekvens av att män och kvinnor har olika evolutionära uppgifter: män skulle jaga, styra och råda, kvinnor skulle ta hand om avkomman. Ibland sågs kvinnor till och med som lägre utvecklade än män.

Referenser

• James, W. (1890). Principles of psychology. New York: Holt.
• Richards, G. (2010). Putting psychology in its place: Critical historical perspectives. Hove, England: Routledge.