Doktorand i genusvetenskap och psykologi

Efter lång och spänd väntan är det alltså klart: jag är antagen som doktorand vid Institutionen för psykologi. Därmed byter bloggen namn från »universitetsadjunkten« till »psykologidoktoranden« och jag kan jag glädja mig åt att uppbära lön även efter nyår   men mest av allt gläds jag åt chansen jag fått att genomföra mitt forskningsprojekt om depression och faderskap.

Noam Chomsky och psykologin

Lingvisten och den politiske aktivisten Noam Chomsky är bland annat känd för sin kritik av psykologin, framför allt Burrhus Skinners variant av behaviorismen. Hans artikel A review of B. F. Skinner's Verbal behavior (1959) betraktas ofta som startskottet för den »kognitiva revolutionen« inom psykologin.

Chomsky är inte nådig i sin kritik. I en intervju med David Cohen (2004) menar Chomsky att den behavioristiska psykologin är en pseudovetenskap med en mängd antaganden a priori som närmast är att likna vid teologi. Hans resonemang går ungefär såhär.

Vi tänker oss en mycket komplex maskin. Vi kan inte öppna den och se hur den ser ut inuti eller hur den fungerar. Antag att maskinen förändras över tid. Antag att maskinen förändras från något slags ursprungligt tillstånd till ett finalt, slutsligt stådant. Antag vidare att maskinen i början förändras mycket och i rask takt, men att den vid en viss tidpunkt blir relativt stabil och de förändringar som sker är relativt små. Hur kan vi vetenskapligt gå tillväga för att undersöka maskinen och utröna dess natur?

Det enda vetenskaligt rimliga, menar Chomsky, vore att undersöka många instanser av denna maskin i sitt slutliga, stabila tillstånd och söka efter likheter och skillnader. Utifrån detta kan man sedan formulera hypoteser om maskinens initiala tillstånd och vilka förutsättningar maskinen måste ha för att kunna uppnå det finala, observerbara tillståndet. Och det, i sin tur, säger något om maskinens utveckling från initialt till finalt tillstånd.

Detta motsvarar Chomskys generativa grammatik. Om vi studerar språk och språkutveckling världen över, upptäcker vi att det finns vissa mönster som är gemensamma. Enligt Chomsky måste detta tolkas som att människan har en medfödd förmåga till språk, och den generativa grammatiken är alltså dessa medfödda regler som kan förklara och förutsäga alla de kombinationer av ord som utgör de existerande språkens grammatik.

Samma sätt att vetenskapligt undersöka någonting gäller också andra sammanhang och andra företeelser, men av någon anledning inte när det gäller människor. Psykologin domineras av den brittiska empirismen och associationismen, dvs. att medvetande och därmed också språk grundar sig på erfarenhet och kombinationen av grundläggande erfarenhetselement enligt vissa enkla regler. Språk betraktas därmed som något som lärs in genom erfarenhet, och ett exempel på detta ger alltså Skinner i sin bok Verbal behavior (1957): språkinlärning är helt enkelt föräldrarnas förstärkning av vissa ljud som spädbarnet ger ifrån sig.

För Chomsky är detta ovetenskapligt. Han menar att man då på förhand, a priori, har bestämt sig för att inlärning går till på ett visst sätt, nämligen genom operant betingning, och att alla former av inlärning, inklusive språk, kan beskrivas och förklaras på detta sätt. Dessa antaganden a priori är främmande för vetenskap och Chomsky menar att de snarast borde höra hemma inom teologin. I praktiken innebär det att psykologin inte studerar inlärning, utan sina egna »vetenskapliga« metoder.

Behaviorismen och Skinner må vara inaktuella år 2010, men nog är Chomskys kritik värd att ta på allvar? Psykologin definieras i mångt och mycket av sina metoder, kanske mer än det läroboksmässiga »studiet av de psykiska processerna« (eller liknande definitioner; vad som egentligen utgör psykologins studieobjekt är en lång diskusson i sig).

Ett exempel är attributionsteorin, där man på förhand bestämt sig för att ett visst mellanmänskligt fenomen skall studeras i termer av observatör, aktör och objekt. Vilken kunskap kan sådan forskning ge, om man redan från början har definierat vad fenomenet handlar om? Eller forskning kring stereotyper, som på förhand definieras som vissa kognitiva strukturer som omedvetet aktiveras i samband med att vi kategoriserar vår upplevelsevärld?

De är alla exempel på hur den komplexa maskin Chomsky pratar om studeras genom att först postulera hur den fungerar, och därefter studera konsekvenserna av detta sätt att fungera.

Chomskys beskyllning av psykologi som pseudovetenskap ringer i öronen.

---

Chomsky, N. (1959). A review of B. F. Skinner's Verbal Behavior. Language, 35(1), 26-58.
Cohen, D. (2004). Psychologists on psychology. London: Hodder & Stoughton.
Skinner, B. F. (1957). Verbal behavior. Englewood Cliffs, NJ: Appleton-Century-Crofts.

Om betyg och kunskap

Frågan om betyg i skolan tycks vara en fråga som engagerar många. En del är för, en del är emot. En del tycker att vi skall ha betyg tidigt, en del sent, en del inte alls. Argumenten varierar, från nödvändigheten av att i god tid upptäcka problem till en personlig erfarenhet av att »betyg hade varit nyttigt för mig«. Tre frågor berörs dock mera sällan: Vad är egentligen betyg, vad är syftet med att använda dem och vems intressen tjänar de?

Låt oss börja med den första frågan. Vad är egentligen betyg? De flesta tänker sig antagligen att betyg skall vara ett mått på elevens kunskaper inom ett visst ämnesområde. Detta synsätt är dock allt annat än problemfritt. För det första, hur bär man sig åt för att mäta »kunskap«? För det andra, är »kunskap« över huvud taget någonting som går att mäta?

Klassisk kunskapsteori definierar kunskap som sann, berättigad tro. Kunskap, enligt detta filosofiska synsätt, är alltså utsagor eller påståenden som man antar är sanna, har goda skäl att anta vara sanna och dessutom faktiskt är sanna. Hur man avgör vad som är »sant« och vad som kan anses vara »berättigat« är en lång historia som jag inte skall ge mig in i här. Jag nöjer mig med att hävda att kunskap är strukturer och relationer av språkliga utsagor som tillsammans bildar meningsstrukturer, eller förståelse.

Då till frågan – är det möjligt att kvantifiera kunskap på ett sådant sätt att den blir mätbar? Kan man på något sätt bedöma mängden eller massan av dessa »språkliga utsagor« som enligt filosofin utgör kunskap? Eller kan man på något sätt kvantifiera och mäta graden av förståelse, alltså förmågan att integrera och relatera dessa språkliga usagor till varandra?

Självklart kan man konstruera test som ställer frågor som eleven skall svara på, och därefter summerar man antalet rätt svar och betraktar det som ett mått på elevens »kunskapsmassa«. Sådant görs också. Man kan också låta studenten skriva, berätta, resonera, etc, och på det sättet försöka kvantifiera studentens förmåga till förståelse, alltså att integrera kunskapsutsagor, relatera dem till varandra och formulera nya utsagor. Sådant görs också.

Frågan är bara vad det är man egentligen mätt? Är det elevens kunskap, eller något annat? Elevens förmåga att uttrycka sig i skrift? Elevens förmåga att hantera stress under en skriftlig examination eller muntlig redovisning? Elevens kön, socioekonomiska status och etniska bakgrund? Förmodligen lite av varje – men att det skulle vara ett mått på »kunskap« är högst tvivelaktigt. Eller för att uttrycka det annorlunda: utsagan »betyg är mått på elevens kunskaper inom ett visst område« är inte kunskap, ty själva utsagan är inte sann. Här hjälper varken tro och goda skäl.

Nu är det väl ändå så, att de flesta skulle hävda att betyg är mer än ett mått på elevens kunskap. Att det är »mer« än ett mått på kunskap gör dock inte att problemet med att »mäta kunskap« inte försvinner. Tvärtom, det blir än mer komplicerat. Om betyg är mer än ett kunskapsmått, vad är det då? Ett mått på elevens praktiska färdigheter? Det borde det rimligen vara i ämnen som idrott och träslöjd, men knappast matematik. Ett mått på elevens förmåga till studierelaterat arbete? Rimligen, dels eftersom sådant skall beaktas vid betygssättning, dels för att framgång i det studierelaterade arbetet rimligen också borde ge bättre resultat på prov. Är betyg ett mått på studentens begåvning? Förmodligen det också. Är betyg ett mått på elevens förmåga att anpassa sig till den sociala och gruppdynamiska situation som råder i klassrummet och andra undervisningssituationer? Givetvis. Skall man lära sig något genom de pedagogiska metoder som dominerar i skolan, måste man förstå dem, acceptera dem och spela med. Skall man dansa linedance krävs att alla dansar samma dans.

Men om då betygen är ett sammanfattande mått på lite allt möjligt, vad säger egentligen ett betyg? I bästa fall säger det något om hur väl eleven anpassar sig till undervisningssituationens krav och de rådande examinationsformerna, någonting om elevens förmåga att ta till sig och integrera »språkliga utsagor«, någonting om elevens förmåga att ta sig igenom högre studier, få ett hyfsat jobb, klara sig själv, betala skatt och bidra till samhället. I sämsta fall är betyg ett urvattnat allt-i-allo-mått som inte säger någonting, mer än att skolgången möjligen kan ha varit en plåga. Etter värre blir det när alla ämnen – praktiska som teoretiska – dras över en kam, slås ihop och summeras som medelbetyg eller poäng eller något annat (matematiskt sett är de alla lika; för övrigt kan man ur ett mätteoretiskt perspektiv ha många synpunkter på bruket att addera betyg/poäng över huvud taget). Vad får vi veta av ett sammanfattande betyg, egentligen? Kanske att »Nisse var duktig i skolan«, men det behöver inte betyda någonting i andra sammanhang; Nisse kan likväl vara djupt olycklig, sakna förmåga att leva i nära relationer, självmedicinera alkohol, bli arbetslös och till slut ta livet av sig.

Om nu betyg är någonting som är så oklart vad det är att det kanske inte är någonting alls, inställer sig de två senare av de tre frågor jag inledningsvis formulerade: Vad är syftet med betyg, och vems syften handlar det om?

Är syftet är att ge ett allmänt och sammanfattande mått på »hur det går i skolan«? Ett sätt för läraren och skolan som institution att kommunicera med elevens föräldrar? Är betygen då till för läraren och skolan, som på ett enkelt sätt kan kommunicera eventuellt »dåliga nyheter«, och för föräldrarna, som inte behöver engagera sig så länge betygen ser bra ut? På vilket sätt gagnar detta eleven? Finns det inte andra sätt för lärare och skola att ge föräldrar återkoppling, sätt som dessutom på ett tydligare sätt gagnar eleven?

Är syftet att i tid upptäcka eventuella problem? Vem är det som med hjälp av betygen skall upptäcka att det är problem? Läraren bör ju redan vara fullt på det klara med att det föreligger ett problem, eftersom det är han eller hon som har satt betyget. Eleven själv är förmodligen också på det klara med att det finns ett problem, eller åtminstone någonting som andra betecknar som ett »problem«. Då borde det rimligen vara föräldrarna som med sonens eller dotterns betyg framför sig behöver komma till insikt om det problem som åtminstone den betygssättande läraren sedan länge känt till? Den naturliga frågan i det sammanhanget är väl om en sådan kommunikation inte skulle kunna ske på ett bättre sätt än med betyg, och framför allt i bättre tid än vid betygssättningen i slutet av en termin eller kurs.

© Niklas Eriksson (som skall ha stort tack för lånet)

Är syftet att eleven skall få en morot och anstränga sig för att få så bra betyg som möjligt? Det finns säkert många elever som är betjänta av både morötter (bra betyg) och piskor (hot om dåliga betyg), men det finns också elever som är helt likgiltiga. Belöningar och bestraffningar är dessutom sällan de bästa metoderna för att få människor att prestera – om det nu är prestation som är målet med undervisningen. Man skulle ju också kunna tänka sig att »kunskap« – det där som är så besvärligt att mäta – är undervisningens mål. Hur det än är med den saken, vem är det som tjänar på moroten och piskan? De redan högpresterande eleverna, förmodligen, men långt ifrån alla.

Är syftet att skilja elever från andra elever, att gradera deras förmåga att klara sig i skolvärlden på ett sådant sätt att det öppnar och stänger allehanda framtida dörrar? Alla är inte lämpade för högre studier; hur skulle det se ut om var och varannan sökte till läkarutbildningen vid universitetet och sedan inte klarade av studierna? Och varför skall den som har bra betyg nöja sig med att köra lastbil? Är betygen en samhälleligt sanktionerad graderings- och sorteringsmekanism? Eller som Leif Nylén i Blå tåget uttrycker det:

Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften,
om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften,
spärrar och kvoter och testprogram är ett system för att sålla
agnarna från vetet och föra var och en till hans rätta fålla

Jag vet inte. Däremot är jag säker på att debatten fortsätter.

Vad är depression – egentligen?

Det vanligaste svaret på den frågan är att depression är tydligt definierat i diagnosmanualerna DSM-IV eller ICD-10. Diagnoskriterierna för »egentlig depression« är enligt DSM-IV minst fem av följande symptom:

1. nedstämdhet,
2. minskat intresse eller glädje,
3. betydande viktminskning eller viktökning,
4. sömnstörning,
5. rastlöshet eller tröghet,
6. svaghetskänsla eller brist på energi,
7. känsla av värdelöshet och/eller obefogad skuld,
8. minskad tanke- eller koncentrationsförmåga eller obeslutsamhet,
9. tankar på döden, självmordstankar eller självmordsförsök.

Något av symptomen nedstämdhet eller minskat intresse måste föreligga. Dessutom finns ytterligare kriterier som symptomens varaktighet, att de måste orsaka »kliniskt signifikant lidande«, och uteslutande av alternativa diagnoser.

Detta kan synas tydligt nog, men denna beskrivning av depression är långt ifrån problemfri. För det första, i DSM-IV och ICD-10 (och i de flesta andra sammanhang) definieras depression endast i termer av beskrivningar. Syftet är förstås att man skall kunna känna igen depression hos en patient så att man kan sätta in en lämplig behandling. Detta är för övrigt en grundtanke i DSM-IV: diagnoskriterierna beskriver företeelser eller syndrom för vilka det finns – eller förhoppningsvis kommer att finnas – någon form av behandling.

Depression definieras sällan eller aldrig i termer av förklaringar. Jämför med exempelvis en infektion, som förutom själva beskrivningen också definieras som en reaktion på en infektion eller kroppslig skada. Definitionen av begreppet infektion inbegriper alltså en funktionell förklaring. På samma sätt inbegriper definitionen av en bakteriell halsfluss en kausal förklaring, nämligen att den orsakas av streptokocker.

Men så är alltså inte fallet med depression. Depression definieras enbart i termer av beskrivningar. Så är det för övrigt med alla psykiska »störningar« i DSM-IV. De är rent deskriptiva och säger egentligen ingenting om störningens orsak och uppkomst, dess etiologi. Detta är en av de saker som skiljer DSM-IV från DSM-III. Men om nu DSM-IV beskriver störningar för vilka det finns, eller borde finnas, behandling, hur går det ihop med att den är rent deskriptiv? Är det inte möjligt att tänka sig företeelser, psykiska »störningar«, som manifesteras väldigt lika, men som har olika orsaker och därmed förutsätter olika behandling?

För det andra (för att fortsätta min uppräkning av problem med beskrivningen av depression), diagnoskriterierna är inte stabila över tid. Kriterierna för »egentlig depression« (»major depressive disorder«) formulerades först under 1970-talet. Inte heller har benämningen depression alltid använts. Melankoli har exempelvis varit en vanlig beteckning, men den tillämpades inte på samma sätt som diagnosen depression. Vilket för oss fram till nästa problem.

För det tredje, diagnosen depression tillämpas inte på samma sätt i historien. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var depression en ovanlig diagnos, och det var framför allt medelålders män som fick diagnosen. Ett av argumenten för detta var att man ansåg att det kräves en viss emotionell mognad för att över huvud taget uppleva depression (för övrigt ett argument som anförts som förklaring till att depression är vanligare i västvärlden än många andra delar av världen). Under 1900-talet har detta dock förskjutits. Nu är det i första hand kvinnor som får diagnosen depression, och de deprimerade har också blivit allt yngre. Från att också tillämpa diagnosen på unga män och kvinnor började också tonåringar bli deprimerade. Nu talar man också om att barn kan bli deprimerade.

Detta återspeglas också i reklam och marknadsföring. I USA har reklamkampanjer, riktade mot män, upplyst om att män minsann också kan vara deprimerade. Hur ökningen av depressionsdiagnoser hänger ihop med läkemedelsföretagens farmaceutiska innovationer och marknadsföring kan man bara spekulera i.

För det fjärde (och nu är jag alltså återigen tillbaka till problemen med beskrivningen av depression) är uttrycken för och upplevelsen av depression inte densamma världen över. I exempelvis Kina förekommer ordet depression bara i medicinska sammanhang, inte i vardagsspråket, och deprimerade kineser uttrycker och upplever depressivt lidande i första hand som somatiska besvär. De negativa tankar och känslor som diagnoskriterierna förutsätter finns inte hos kineser. De finns däremot hos västerlänningar, som i sin kultur har ord och uttryck för just den formen av depressivt lidande. I andra kulturer saknas exempelvis språklig distinktion mellan ångest och nedstämdhet. För övrigt är ångest en förbisedd aspekt av depression, även i västvärlden.

En del forskare menar att vissa depressiva symptom är universella. Det gäller dysfori, negativ kognition, psykomotorisk retardation, sömnstörning, utmattning och energibrist. Andra uttryck, såsom specifika känslor och tankar, är inlindade i språket, och språket i sin tur i ett socialt sammanhang, och det sociala sammanhanget i kulturen. Det som kanske är universell mänsklig erfarenhet upplevs ändå olika, eftersom språket och kulturen erbjuder olika tolkningsmöjligheter. Och tolkningsmöjligheter i det här sammanhanget betyder inte att man har ett val, utan att det för en människa i en specifik kontext, en specifik kultur och med ett specifikt språk finns begränsade möjligheter att uttrycka depressivt lidande. I Sverige kan det vara nedstämdhet och självanklagelser, på Sri Lanka kan det vara fysisk smärta, framför allt under fotsulorna.

Så vad är då depression, egentligen? Jag har inget svar, och då har jag inte ens brytt mig om att ta in de många olika förklaringar till (teorier om) depression som finns. Det finns kanske ett universellt »depressivt lidande« som tar sig olika uttryck i olika kulturer beroende på vilka uttryck som är språkligt möjliga och kulturellt accepterade. Men man kan också tänka sig – och det gör en del forskare, främst sociologer – att vi bör tala om »psykiskt lidande« och att det vi känner som depression bara är ett uttryck för detta lidande. Ett intressant argument för detta synsätt är att den psykiska ohälsan totalt sett är ungefär lika stor hos män och kvinnor, men där kvinnor betydligt oftare klassas som deprimerade och män i större utsträckning diagnosticeras med antisociala beteendestörningar och aggressivitet.

Jag själv är nog benägen att betrakta depression som ett slags paraplybegrepp för ett mängd uttryck och upplevelser inom en viss »sfär« av mänsklig erfarenhet. Den mänskliga erfarenheten, sett ur ett fenomenologiskt perspektiv, är en odelbar helhet, och »depression« är ett försök att isolera en aspekt av denna mänskliga erfarenhet, klassificera den och sätta något slags etikett på den. Problemet är att man då rycker den ur sitt sammanhang och försöker göra den till ett objekt – något som är dömt att misslyckas eftersom »depression« förlorar sin mening i samma ögonblick som det rycks ur det mänskliga erfarenhetsfältet.

Dessutom undrar jag om det inte kan vara så, att »depression« har blivit ett kulturellt accepterat sätt att uttrycka lidande. Därför är var och varannan deprimerad. Märk väl att detta inte är att förringa lidandet! Lidandet är verkligt, smärtsamt – men depression är ett av få möjliga sätt att uppleva och uttrycka detta lidande.

Men med denna etikett på lidandet följer ett pris. Eftersom depression i allmänhet betraktas som ett medicinskt problem, finns det två viktiga vinster med att vara »deprimerad« framför att vara exempelvis »olycklig«. För det första, om det är ett medicinskt problem, finns det en lösning, och denna lösning består av medicinering eller psykoterapi eller en kombination av dem. För det andra, om det är ett medicinskt problem, är inte jag ansvarig. Om depression är en »folksjukdom«, har jag oförskyllt »drabbats«, och lösningen består i »behandling« för att få bort denna sjukdom.

Om jag å andra sidan är olycklig, finns ingen lösning. Inte heller kan jag lägga över ansvaret på någon annan. Ingen medicin eller psykoterapeut i världen kan bota olycka. Det enda sättet att bli fri sin olycka är att försonas med sin livssituation, sin sorg och sitt öde – och det är både smärtsamt och kostsamt.

Till sist – och till den som kanske upplever sig kränkt och anklagad av mina funderingar och gärna vill påpeka att jag inte vet vad jag talar om – vill jag tillägga att jag själv upplevt depressionens helvete och att jag förmodligen hade varit död om jag inte accepterat en medicinsk behandling med SSRI.

Den akademiska världens hiearki

Tredje dagen efter semestern vacklar jag mellan irritation och uppgivenhet. Den akademiska världen är strikt hiearkisk – även om det kanske märks lite mindre här vid det ”röda” Umeå universitet – och jag befinner mig längst ned i hiearkin. Som adjunkt, vikarierande adjunkt dessutom, är jag ju inte ens en blivande doktor, vilket doktoranderna är.

Ja, sanningen att säga, ammanuenserna befinner sig förstås allra längst ned i hiearkin, men eftersom jag klättrat upp från det första pinnhålet försinner det snart ur sikte. Man anpassar sig snabbt till den lägre hiearkins betydelselöshet.

Nåväl, adjunktens frustration består i att inte ha någon makt att förändra. För att förändra, måste jag åtminstone vara lektor – eller liera mig med någon högre upp i hiearkin. Som adjunkt är jag dessutom bara tillfällig, eftersom universitetet har bestämt att adjunkter inte skall få finnas; efter årsskiftet kommer jag att vara utan jobb, eftersom universitetet inte kan tänka sig att mitt vikariat omvandlas till en tillsvidareanställning. Ett exempel på hur LAS hindrar människor från att komma in på arbetsmarknaden, om jag nu får ta tillfället i akt och spy galla över politiken också.

Tur att studenterna tycker om det jag gör.

Om språket och erfarenheten

Min handledare är mycket förtjust i diskursiv psykologi. Om jag har förstått den diskursiva psykologin rätt – vilket jag troligen inte har – är en viktig utgångspunkt att språket inte betraktas som en bärare av information utan som en form av social handling. Det intressanta blir då inte vad som sägs, utan hur det sägs och varför det sägs på just det sätt som det sades.

Jag är förvisso okunnig i ämnet, och rent principiellt har jag inget emot den diskursiva psykologin – men jag värjer mig en aning mot upptagenheten vid språket. Det är som om den diskursiva psykologin – och socialkonstruktionismen också för den delen – betraktar språket som det primära, som om språket utgjorde själva fundamentet i vår verklighetsuppfattning.

Som jag tänker mig det hela, är den omedelbara erfarenheten det primära. Språket är sekundärt och kan aldrig fånga helheten i det varseblivande nuögonblicket. Här måste jag förstås bekänna min skuld till Daniel Stern (2005); hans kombination av fenomenologi, existentialism och psykodynamisk teori har gjort ett outplånligt intryck på mig. Hur som helst, min poäng är att erfarenheten är rikare än språket och kan aldrig helt fångas i ord. Språket snarast begränsar och förvränger erfarenheten.

När den diskursiva psykologin och socialkonstruktionismen lägger så stor vikt vid språket, uppfattar jag det som ett slags uppgivenhet. Som om svårigheterna att nå längre än språkets begränsningar innebär att där utanför ingenting finns.

Smith, Flowers och Larkin (2009) skriver om just detta:

Experience is itself tantalizing and elusive. In a sense, pure experience is never accessible; we witness it after the event. Therefore, when we speak of doing research which aims to get at experience, what we really mean is we are trying to do research which is ‘experience close’. Indeed, because IPA has a model of the person as a sense-making creature, the meaning which is bestowed by the participant on experience, as it becomes an experience, can be said to represent the experience itself. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009, s. 33)

Kanske skillnaden mellan diskursiv och fenomenologisk psykologi snarare är en fråga om filosofi än praktik?

---

Smith, J. A., Flowers, P., & Larkin, M. (2009). Interpretative phenomenological analysis: Theory, method and research. London: SAGE.
Stern, D. N. (2005). Ögonblickets psykologi: om tid och förändring i psykoterapi och vardagsliv. Stockholm: Natur och kultur.

Det enskilda som vägen till det allmänna

Som jag skrev här om dagen bygger tolkande fenomenologisk analys på fenomenologi, hermeneutik och idiografi. Det idiografiska inslaget innebär att man fokuserar det enskilda i all sin rikedom snarare än att genom statistisk inferens finna det allmänna och gemensamma. Det hela är dock inte så enkelt:

This emphasis on the particular (and the focus on grasping the meaning of something for a given person) cannot be conflated exactly with a focus on the individual – even though this may appear to provide a convenient shorthand for what idiography does. As we have seen earlier, the phenomenological view of experience is complex. On the one hand, experience is uniquely embodied, situated and perspectival. It is therefore amenable to an idiographic approach. On the other hand, it is also a worldly and relational phenomenon, which offers us a concept of the person which is not quite so discrete and contained as the typical understanding of an ‘individual’. Dasein is not the assemblage of dispersed and disparate personae commonly posited by social constructionism (e.g. see Gergen, 1991) – but is thoroughly immersed and embedded in a world of things and relationships. Because Dasein's experience is understood to be an in-relation-to phenomenon, it is not really a property of the individual per se. However, a given person can offer us a personally unique perspective on their relationship to, or involvement in, various phenomena of interest. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009, s. 29)

Om jag har förstått det rätt, innebär det två saker. För det första, det idiografiska perspektivet innebär inte att vi betraktar en individ såsom isolerad från sin livsvärld. Smith, Flowers och Larkin betonar att den fenomenologiska livsvärlden inte kan betraktas som en lös sammansättning av sociala konstruktioner. Livsvärlden är totaliteten av all möjlig mänsklig erfarenhet. Två människor som möts har det gemensamt att de är människor, och den livsvärld de relaterar till är den mänskliga livsvärlden – inte en separat inkarnation eller individuellt urval av möjliga sociala konstruktioner. I likhet med Daniel Stern (2005) tror jag att mänsklig inlevelse och förståelse är möjlig av det enkla skälet att vi är människor. Som Smith m.fl. skriver i citatet ovan, erfarenhet är inte en egenskap hos individen som sådan, men varje individ kan bidra med sitt unika perspektiv på fenomenet i fråga.

För det andra, att undersöka det enskilda innebär i någon mening att vi också undersöker det allmänna. Om vårt forskningsintresse är individens erfarenhet, kommer vi samtidigt att få veta någonting om mänsklig erfarenhet. Visserligen en unik relation till ett upplevt fenomen, men inte mer unikt än att det ryms inom totaliteten av möjlig mänsklig erfarenhet. Det är därför jag tror att förståelse och inlevelse är möjlig, och att denna förståelse inte bara handlar om att jag konstruerar ungefär detsamma som den andre konstruerar, utan att vi faktiskt delar denna förståelse, att det rör sig om en intersubjektiv process som sträcker sig bortom synen på det ”inkapslade subjektet”. Det är åtminstone så jag förstår Daniel Stern.

---

Gergen, K. J. (1991). The saturated self: Dilemmas of identity in contemporary life. New York: Basic Books.
Smith, J. A., Flowers, P., & Larkin, M. (2009). Interpretative phenomenological analysis: Theory, method and research. London: SAGE.
Stern, D. N. (2005). Ögonblickets psykologi: om tid och förändring i psykoterapi och vardagsliv. Stockholm: Natur och kultur.

Förförståelse och tolkning eller tolkning och förförståelse?

Vanligtvis brukar man betrakta förförståelse som ett problem vid tolkning. Förförståelsen är någonting som riskerar att grumla tolkningen, i värsta fall förvanska den; i ett sådant läge kanske man till och med kan tala om förutfattade meningar och fördomar.

Så tänkte åtminstone jag ända till jag läste Smith, Flowers och Larkin (2009). De redogör för Martin Heidegger och hans syn på tolkning, eller hermeneutik som vetenskapen om tolkning benämns med ett fint ord. Det kan nämligen vara tvärtom:

Thus the reader, analyst or listener brings their fore-conception (prior experiences, assumptions, preconceptions) to the encounter, and cannot help but look at any new stimulus in the light of their own prior experience. … The fore-structure is allways there, and it is in danger of presenting an obstacle to interpretation. In interpretation, priority should be given to the new object, rather than to one's preconceptions. And note the sequence [in the quote by Heidegger] – here the suggestion seems to be that one makes sense of these fore-structures in terms of the things themselves. In other words, while the existence of fore-structures may precede our encounters with new things, understanding may actually work the other way, from the thing to the fore-structure. For example, when encountering a text, I don't necessarily know which part of my fore-structure is relevant. Having engaged with the text, I may be in a better position to know what my preconceptions were. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009)

Smith, Flowers och Larkin fortsätter med att citera Hans-Georg Gadamer som skriver om det komplexa förhållandet mellan tolkaren och det tolkade:

It is necessary to keep one's gazes fixed on the things throughout all the constant distractions that originate in the interpreter himself. A person who is trying to understand a text is always projecting. He projects a meaning for the text as a whole as soon as some initial meaning emerges in the text … Working out this fore-projection which is constantly revised in terms of what emerges as he penetrates into the meaning, is understanding what is there. (Gadamer, 1967, citerad i Smith, Flowers, & Larkin, 2009)

Att läsa och förstå en text är som en dialog mellan något gammalt (förförståelse) och något nytt (texten i sig). I själva verket blir förförståelsen den bakgrund mot vilken texten visar sin annanhet. Smith, Flowers och Larkin skriver det inte, men steget härifrån till ett fenomenologiskt synsätt på tolkning verkar inte långt: texten utgör det fenomen som visar sig för medvetandet, i relation till förförståelsen, bakgrunden – en gestalt, en figur oupplösligt förenad med sin bakgrund. I sann fenomenologisk anda skriver de däremot att det är av största vikt att vara medveten om sin förförståelse, eftersom det är mot just denna förförståelse som texten visar sig.

---

Gadamer, H.-G. (1990). Truth and method (2:a utgåvan). New York: Crossroad. Original publicerat 1960.
Smith, J. A., Flowers, P., & Larkin, M. (2009). Interpretative phenomenological analysis: Theory, method and research. London: SAGE.

Tolkande fenomenologisk analys

I dag fick jag tag på ett exemplar av Jonathan Smiths bok om interpretative phenomenological analysis, vanligen förkortat IPA. Det är uppfriskande läsning:

IPA is a qualitative research approach committed to the examination of how people make sense of their major life experiences. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009, s. 1)

Boken inleds med en kärnfull, elegant formulering om vad IPA handlar om. Att läsa den här meningen var som att dra på en arbetshandske på handen och upptäcka att den sitter perfekt: detta är det verktyg jag behöver! Boken fortsätter med lika kärnfulla formuleringar:

At the most elemental level, we are constantly caught up, unselfconsciosly, in the everyday flow of experience. As soon as we become aware of what is happening we have the beginnings of what can be described as ‘an experience’ as opposed to just experience. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009, s. 2)

Ibland kan jag bli avundsjuk på alla som har engelska som modersmål. Vilket annat språk kan uppfinna ett så genialt uttryck som ”unselfconsciously”? Det är lika träffsäkert som omöjligt att översätta utan att använda åtminstone en halv mening.

Och så till det där med hermeneutisk hermeneutik:

It can be said that the IPA researcher is engaged in a double hermeneutic because the researcher is trying to make sense of the participant trying to make sense of what is happening to them. This captures the dual role of the researcher. He/she is employing the same mental and personal skills and capacities as the participant, with whom he/she shares a fundamental property – that of being a human being. At the same time, the researcher employs those skills more self-consciously and systematically. As such, the researcher's sense-making is second order; he/she only has access to the participant's experience through the participant's own account of it. (Smith, Flowers, & Larkin, 2009, s. 3)

Utgångspunkten är att människan är en meningsskapande varelse, och att detta meningsskapande är fundamentalt för hennes existens. Det forskaren gör är alltså att finna (eller skapa) mening i meningsskaparen, making sense of the sensemaker som jag läste någonstans men nu glömt var.

Vidare, IPA är idiografisk i den betydelsen att man intresserar sig för hur just den här informantens erfarenhet ser ut, med alla sina detaljer och nyanser. Man eftersträvar ett litet, homogent urval så att man kan skönja också subtila likheter och skillnader mellan deltagarna. Intervjuformen är vanligen semistrukturerad.

Som en sammanfattning av detta kärnfulla första avsnitt i boken skriver Smith, Flowers och Larkin att de centrala teoretiska utgångspunkterna är fenomenologi, hermeneutik och idiografi.

Som sagt, uppfriskande läsning.

---

Smith, J. A., Flowers, P., & Larkin, M. (2009). Interpretative phenomenological analysis: Theory, method and research. London: SAGE.

Feminism och illvilliga män

Under senare år har dock en oro och kritik framförts från feministiskt håll mot det ”nya” faderskapets innebörd för jämställdheten mellan könen. […] De konstaterade att männen endast lade beslag på de mer attraktiva delarna av föräldraskapet och lämnade de tråkiga åt kvinnorna. Utåt sett framstod männen som jämställda, men i det inre familjearbetet förändrades inte den grundläggande ojämlikheten mellan könen. (Plantin, 2001, s. 41–42)

Detta citat provocerar mig, av två skäl. För det första, det är normativt, vilket i och för sig ligger i jämställdhetsidealets natur: det bör vara på ett visst sätt. Men bakom den normativa föreställningen om jämställdhet – som för övrigt kan betyda många olika saker beroende på vem man frågar – ligger grundantagandet att det inte finns några essentiella skillnader mellan män och kvinnor. Det är en lika grundlös utgångspunkt som idén att det finns en av naturen given skillnad mellan män och kvinnor och att denna skillnad innebär olika roller för män respektive kvinnor. Eftersom frågan tenderar att landa i en fruktlös debatt om vad som egentligen är arv respektive miljö, är det till syvende och sist en fråga om tro. I dagens Sverige finns bara ett tillåtet sätt att tro.

Jag minns när jag under ett seminarium under psykologprogrammet ställde den förbjudna frågan: ”Vad är per definition problemet med könsroller?” Med roll i det här sammanhanget menas normer – kollektiva idéer om vilka beteenden som är tillåtna respektive icke tillåtna – som gäller för enskilda individer (Wheelan, 2005). Reaktionen på min fråga var häpnadsväckande. Det var som om jag hade svurit i kyrkan, ja, ännu värre, som om jag hade smädat krucifixet och pinkat i dopfunten. Frågan var helt enkelt en omöjlig fråga, och vittnade bara om min fundamentala okunskap, som om jag vore en övervintrad dinosaurie från äldre stenåldern.

Nog för att roller och stereotyper ställer till elände, nog för att det finns maktassymmetrier mellan könen (åt båda håll) – men jag har fortfarande inte fått svar på min fråga. Varför är könsroller i sig ett problem? Problemen som man talar om handlar ju snarast om hur könsrollerna är utformade och kollektivt förhandlade, eller hur man skall uttrycka det. Men, återigen, det kan ju vara min okunskap.

Och det får vara hur det vill med den manliga respektive kvinnliga essensen. Måhända är män och kvinnor, i likhet med hanar och honor hos mängder av djurarter, skapade för olika roller. Måhända finns inga generella skillnader att tala om. Däremot är jag konservativ i den meningen att jag tror att människor förändras långsamt, och att social ingenjörskonst i syfte att dana goda samhällsmedborgare minst sagt är vanskliga projekt.

För det andra – alltså det andra skälet till att citatet ovan provocerar mig – är hur det uttrycks. Jag har ingen anledning att betvivla själva sakfrågan, att kvinnor i större utsträckning står för det som man tänker sig är ”tråkiga” hushållsuppgifter och männen för de ”roliga”. Det bygger säkert på statistik (som, om man frågar Mark Twain, bara är en sofistikerad variant av lögn). Men sättet som det uttrycks på antyder också förklaringar till varför det är som det är. Männen gör bara det roliga för att de ”endast lade beslag på de mer attraktiva delarna av föräldraskapet”. Männens intentioner, deras själviska avsikter, var att bara kapa åt sig det roliga, och lämna de tråkiga uppgifterna åt kvinnorna.

Jag vill ogärna tro att alla män, eller män i allmänhet, är så illvilliga och självupptagna. Säkert är det bara för att jag själv är man, kanske till och med för att jag är en övervintrad dinosaurie från äldre stenåldern, men jag vill inte tro att det är så. Jag vill gärna ha högre tankar om människan och mannen.

---

Plantin, L. (2001). Män, familjeliv och föräldraskap. Umeå: Boréa.
Wheelan, S. A. (2005). Group processes: A developmental perspective. Boston: Allyn and Bacon .

Nyblivna föräldrar och stödet från far- och morföräldrar

Laura Hansen och Elizabeth Jacob (1992) intervjuade 86 nyblivna föräldrar om det stöd de fick från sina egna föräldrar i samband med föräldrablivandet. Det hela skedde inom ramen för ett projekt kallat Family circle vid Youth and family counseling i Libertyville, Illinois. Projektet startade för 25 år sedan, och artikeln har nästan 20 år på nacken, men resultatet är likväl intressant eftersom det är en av de mycket få artiklar jag hittat som berör min egen frågeställning.

Hansen och Jacob skriver att föräldrablivandet innebär stora förändringar för såväl föräldrar som far- och morföräldrar:

Major changes occur for the new parents in their relationship to each other and to their parents. The grandparents are also faced with changes when their children become parents. In most families, both generations must handle the revival of old issues. (Hansen & Jacob, 1992, s. 471)

De refererar till tidigare forskning om far- och morföräldrars relation till sina barnbarn, men få studier tar upp dynamiken över flera generationer (”intergenerational aspects”). Detta gällde 1992 när Hansen och Jacob skrev sin artikel, och det verkar fortfarande gälla – åtminstone om man ser till det magra resultat mina litteratursökningar ger.

Hansen och Jacob utgår från en stress–stöd–coping-modell, där tanken är att socialt stöd är nödvändigt för att för att individer och familjer skall kunna hantera den fullt normala stress som exempelvis ett föräldrablivande innebär. Brist på socialt stöd innebär ökad risk för dysfunktionalitet och annat elände.

Syftet med studien är i linje med min egen forskningsfråga, nämligen

[…] to gain knowledge about the transition to parenthood as it affects and is experienced by new parents and grandparents, with a focus on coping strategies and shifts in family relationships […] (Hansen & Jacob, 1992, s. 472)

Inom ramen för ett projekt som tydligen kallades the three generation project ville man samtidigt erbjuda stöd i form av bland annat intervjuer och samtalsgrupper för såväl föräldrar som far- och morföräldrar. De teoretiska perspektiven är utvecklingspsykologi, psykodynamisk personlighetspsykologi och systemteori.

Studien berör i stort sett bara vit, välutbildad medelklass med en medianålder kring 30 år. Dessutom boende i Illinois, USA, och jag förmodar att det rör sig om storstadsmiljö. Hansen och Jacob är dock medvetna om detta och gör inga försök att uttala sig om andra grupper. Tvärtom reflekterar de över vad som gäller i den aktuella kulturen, alltså vit, välutbildad, amerikansk medelklass, och de stötte också på familjer där far- och morföräldrar inte kunde acceptera varandra på grund av olika slags kulturskillnader.

Paren intervjuades både under graviditeten och efter födelsen, när barnet var 4–6 månader gammalt. Bland de 86 stadigvarande par som intervjuades var det hela 20% av de blivande mödrarna och 10% av de blivande männen som pratade om allvarliga konflikter inom sina respektive ursprungsfamiljer under graviditeten. Som jag förstår det, innebar det inte att de blivande föräldrarna var direkt indragna in konflikten, utan att det kunde röra sig om exempelvis de blivande far- eller morföräldrarnas egna skilsmässa.

Hur som helst, intervjuerna var semistrukturerade, och de frågor som Hansen och Jacob tar som exempel från intervjuguiden kan vara intressanta för mig:

During the first session, the couples were asked about their expectations of support from their parents […] How did their parents react to the announcement of the pregnancy? Who, if anybody, would come to help after the delivery? Did they expect support (tangible or emotional) from their parents? How available were their parents, considering the grandparents' health, geographic distance, social circumstances, and the history of family relationships? During the second session, interviewers explored the couples' experiences of support after the birth and the status of parent–grandparent relationships. Who actualy helped, in what way, and what, if anything, was helpful from grandparents? […] What were the new parents' current feelings regarding their parents? (Hansen & Jacob, 1992, s. 473)

Under projektets gång samlade man också in data från samtalsgrupperna.

Studiens största brist förefaller vara den analysmetod som användes:

From all of these sources, we developed ideas about the transition process, its challenges, opportunities for growth, and risks, which are presented below with a focus on intergenerational features of support. We believe that our exploratory approach and our findings are significant and helpful for practitioners who work with families during life transitions. (Hansen & Jacob, 1992, s. 474, min kursivering)

Vad denna ”upptäckande attityd” egentligen består av, är oklart. Det är också oklart hur de nämnda teorierna – utvecklingspsykologi, psykodynamisk teori och systemteori – förhåller sig till denna ”upptäckande attityd”.

Hansen och Jacob insåg att de måste betrakta stöd ur tre olika perspektiv: (1) Vad betyder egentligen stöd för de nyblivna föräldrarna? (2) Hur förhåller sig detta till återuppväckandet olösta problem hos individer eller inom familjer? (3) Vilka förväntningar har de nyblivna föräldrarna på sig själva, och vad förväntar de sig av sina egna föräldrar i egenskap av far- och morföräldrar?

Hansen och Jacob undersökte också stöd utifrån de nyblivna far- och morföräldrarnas perspektiv: (1) Vilka förväntningar har de på sig själva? (2) Hur påverkar de egna övergångarna i livet, till exempel bli pensionerad, möjligheterna att ge stöd? (3) Vilka aspekter av de nyblivna föräldrarnas instabila och sköra tillstånd – till exempel motsägelsefulla behov och krav försvårar givandet och mottagandet av stöd?

Hansen och Jacob delar in resultatet i fem punkter:

1. Utveckling och förändring hos nyblivna föräldrar samt far- och morföräldrar: Detta avsnitt veckar utgå mycket från psykodynamisk utvecklingspsykologi. Tanken är att den egna barndomen aktualiseras i samband med föräldrablivandet:

   Many parents look upon parenthood as a chance to do some things differently with their own children—often the hope and intent is to do better than their parents did. However, because of unforeseen events during pregnancy, delivery , and the postpartum period, many of the essentially mature and well-settled new parents that we talked to were jolted out of the illusion that they were in full control of their lives. (Hansen & Jacobs, 1992, s. 474)

   Uppenbart, åtminstone för Hansen och Jacob, var de nyblivna föräldrarnas medvetna eller omedvetna fantasi att på något sätt få ta del av det perfekta föräldraskap som de själva inte fick.
   
   Innan förlossningen tänkte sig den blivande föräldrarna att de först ville ta det lugnt och ”become a family” innan far- och morföräldrar involverades. De ville inte ha någon hjälp utifrån (vilket Hansen och Jacob mycket riktigt påpekar hänger samman med en kulturell föreställning om familjen som enbart kärnfamilj med mamma–pappa–barn). Efter några skriknätter ringde de i alla fall till mormor eller farmor (men inte morfar eller farfar).


2. Förändrade relationer: De föräldrar som upplevde att de blev betraktade som mer mogna och vuxna tyckte också att relationen till de egna föräldrarna fördjupades:

   A father said, “They no longer see me as a little boy,” and a mother stated, “They have more respect for me as an adult and a parent.” Another mother said, “I judge them less as parents—I am more accepting of them as people.” Several new fathers talked of bringing “pleasure” to their parents. A man described himself as a “link” between his father and his son. (Hansen & Jacob, 1992, s. 475)

   Å andra sidan, det fanns också besvikelse:

   “I know they must have felt about me the way I do about my child, so it really mystifies me that my feelings are disregarded so often by them.” Parents commented on feeling excluded, neglected, or ignored because of their parents' preoccupation with the baby. Others expressed great anger about their parents' chronic self-involvement. (Hansen & Jacob, 1992, s. 475)



3. Erfarenheter av stöd, besvikelser och familjernas coping-förmåga: Hur man uppfattar det stöd som ges beror mycket på vilka förväntningar man har. Detta var uppenbart i studien, både vad gäller de nyblivna föräldrarnas uppfattning av vad stöd innebär, och de nyblivna far- och morföräldrarna. Till exempel, mormodern som tröstar det skrikande barnet kan till exempel upplevas som både stöd och kritik av de nyblivna föräldrarna. Hansen och Jacob skriver:

   We were struck by the high incidence of stressors during this period for an apparently stable middle-class population with very few known significant high-risk factors. The stressors included slight and serious health problems for babies, parents, and grandparents; losses of grandparents by death; job losses of fathers; mothers' return to work within weeks of delivery; and even crib death.
   
   Among our 86 couples, 65% of the mothers and 37% of the fathers reported that the first month of their baby's life was more difficult than they had expected. (Hansen & Jacob, 1992, s. 476)

4. Far- och morföräldrarnas perspektiv: Ofta krockar de nyblivna föräldrarnas behov med far- och morföräldrarnas egna. Det kan röra sig om pension, flytt, dödsfall, sjukdom, sviktande hälsa och trötthet. De skulle behöva stöd från sina barn, men nyblivna föräldrar är av naturliga själ upptagna med sig själva och sin nya familjemedlem.


5. Kultur och traditioner: Många far- och morföräldrar beklagade att de på grund av bristande hälsa eller stora geografiska avstånd inte kunde engagera sig i den nya familjen. Större betydelse hade dock kultur och tradition:

   More important than geographic distance are the discontinuities of cultures and traditions that exist in many modern families, which arise in case of couples whose family-of-origin backgrounds are widely divergent ethnically, religiously, or socioeconomically. Those couples who were unable to integrate divergencies chose either the maternal or the paternal family for support, often accentuating conflict with the other branch. (Hansen & Jacob, 1992, s. 477)

   Intressant nog knöt den nyblivna modern ofta an till sin svärmor om den egna modern inte var tillgänglig:

   In our study population, several new mothers who had lost their mothers or who had severely dysfunctional parents developed close or even idealized attachments to the father's parents, which supplied them with the necessary support. Overall, we found that both men and women had more contact with their parents once they became parents. (Hansen & Jacob, 1992, s. 477)

   Hansen och Jacob gör också en del intressanta iakttagelser när det gäller farföräldrarna:

   In contrast with some cultures, American paternal grandparents frequently consider themselves secondary to the maternal grandparents. Less seem to be expected of them by new parents, and initially they may be less involved. […] Several [grandfathers] expressed great peasure in their sons' fatherhood and involvement with the baby, coupled with regrets about their own early distance from their children, based on economic pressure and different expectations of men at that time. […] Interestingly, the degree of support received by new fathers from their parents related positively to the support the fathers gave to the new mothers and was associated with a smoother adjustment for the new parents. (Hansen & Jacob, 1992, s. 477–478)

   Hansen och Jacob berör dessutom det som jag själv tror att jag kommer att finna när jag intervjuar nyblivna föräldrar:

   Among the families in this study, the women relied heavily on peers and other sources of support outside the family. The men did not have such a richly developed social network, though some obtained support at the workplace. (Hansen & Jacob, 1992, s. 478)

   Konflikter inom och mellan familjer accentuerades i samband med ledigheter och högtider. Detta upplevdes mest som kravfyllt och besvärligt av de nya familjerna.

Summa summarum, vad är intressant för mig i den snart 20 år gamla artikeln? Jag noterar flera saker:

• Den har en frågeställning som ligger nära min egen.
• Den är 20 år gammal och berör amerikansk, vit medelklass. Det ger mig anledning att fråga hur det ser ut i dagens Sverige?
• Vad som menas med stöd är subjektivt och beror bland annat på egna erfarenheter och förväntningar. Det är riskabelt att fråga folk om ”stöd” eller ”relation” och tro att vi menar samma sak.
• Kvinnorna i studien hade ett större socialt nätverk än männen. Enligt Hansen och Jacob verkar det också som om kvinnorna behöver en ”mormor” – om inte den egna dög fick hon ta svärmor.
• Om det finns konflikter och olösta problem i ursprungsfamiljen aktualiseras de i samband med föräldrablivandet.
• Studien redovisar inte någon särskild analysmetod, inte mer än upprepade genomläsningar, samtal i forskargruppen och en ”explorativ attityd”. Här finns utrymme för en mer systematisk och dokumenterbar analysmetod.

---

Hansen, L. B. & Jacob, E. (1992). Intergenerational support during the transition to parenthood: Issues for new parents and grandparents. Families in Society, 73(8), 471-479. doi: 10.1606/1044-3894.1735

Glen Stamp om övergången till föräldraskap

Glen Stamp har skrivit en liten artikeln om »transition to parenthood« för Marriage and Family encyclopedia. Artikeln är helt sönderhackad av reklam och felaktiga länkar, men nedan kommer de i rätt ordning:

1. Parenthood as crisis versus transition to parenthood
2. Changes in the marital relationship
3. Theoretical assumptions
4. Alternative/multicultural findings
5. Conclusion

Artikeln är inte särskilt omfattande, men litteraturlistan i sista avsnittet kan vara användbar.

Fenomenologi

Jag känner mig hemma i fenomenologin, särskilt den existentiella inriktningen av fenomenologi. Jag ids inte skriva någon längre text om fenomenologi här, men anför några punkter från The Indo-Pacific Journal of Phenomenology:

1. Phenomenologists tend to oppose the acceptance of unobservable matters and grand systems erected in speculative thinking;
2. Phenomenologists tend to oppose naturalism (also known as objectivism and positivism) which is the worldview growing from modern natural science and technology that has been spreading from Northern Europe since the Renaissance;
3. Phenomenologists tend to justify cognition with reference to what Edmund Husserl called Evidenz, which is awareness of a matter itself as disclosed in the most clear, distinct, and adequate way for something of its kind;
4. Phenomenologists tend to believe that not only objects in the natural and cultural worlds, but also ideal objects, such as numbers, and even conscious life itself can be made evident and thus known;
5. Phenomenologists tend to hold that inquiry ought to focus upon what might be called »encountering« as it is directed at objects and, correlatively, upon »objects as they are encountered« (this terminology is not widely shared, but the emphasis on a dual problematics and the reflective approach it requires is);
6. Phenomenologists tend to recognise the role of description in universal, a priori, or »eidetic« terms as prior to explanation by means of causes, purposes, or grounds; and
7. Phenomenologists tend to debate whether what Husserl calls the transcendental phenomenological epochê and reduction is useful or even possible.

Ett citat från Willig (2001) kan också vara passande:

… it is important to differentiate between phenomenological contemplation of an object or event as it presents itself to the researcher, and phenomenological analysis of an account of a particular experience as presented by a research participant. the former requires introspective attention to one's own experience, whereas the altter involves an attempt to ›get inside‹ someone else's experience on the basis of their description of it. In phenomenological psychological research, the research participant's account becomes the phenomenon with which the researcher engages. (Willig, 2001, s. 53)

Willig, C. (2001). Introducing qualitative research in psychology: Adventures in theory and method. Maidenhead, Berkshire, UK: Open University Press.

Förvånade fäder

Lesley Barclay och Deborah Lupton (1999) gjorde under andra halvan av 90-talet en studie som i mångt och mycket anknyter till mitt eget intresseområde. De följde ett antal familjer under lång tid i samband med att de blev förstagångsföräldrar. Artikeln redovisar upprepade intervjuer med 15 män kring deras erfarenheter i samband med att de blev fäder. Intervjuerna har analyserats ur ett diskurspsykologiskt perspektiv.

Det mest påfallande bland dessa mäns erfarenheter, skriver Barclay och Lupton, är hur de upplevde sig marginalserade från föräldraskapet, åtminstone de första sex månaderna. Det faktum att modern och barnet tack vare amningen hade en speciell emotionell relation som uteslöt fadern, var både oväntat och svårt att hantera.

Männen försökte leva upp till ett »nytt faderskapsideal« –»att finnas där«, »engagerat faderskap«, »anknytning« – diskursen om den »nya tidens man«, som Barclay och Lupton uttrycker det:

The expectations associated with these discourses proved, for most men we interviewed, to be unrealistic and were not achieved with the requirements of the workforce and their ›provider‹ status. Nearly all our participants found fatherhood, in the beginning at least, to be disappointing and frustrating. Most of the group expected to be more ›involved‹ than they actually were. Clearly the ›absent father‹ the men said they had experienced with their own father as children was no longer acceptable to this generation of men, but many were replicating this through force of curcumstance rather than choice. (Barclay & Lupton, 1999, s. 1019)

Männen ville vara annorlunda än sina egna fäder, men i brist på riktlinjer, ideal och rollmodeller visste de inte på vilket sätt de skulle vara annorlunda.

Artikeln är intressant för att den berör det område jag själv är intresserad av. Men studien är gjort i Australien, och det australienska samhället skiljer sig från det svenska, särskilt när det gäller syne på faderskap, pappaledighet och sådana saker.

Dessutom berör inte artikeln min kärnfråga, nämligen de nyblivna föräldrarnas relation till sina egna föräldrar. Sökandet fortsätter…

Barclay, L. & Lupton, D. (1999). The experiences of new fatherhood: A socio-cultural analysis. Journal of Advanced Nursing, 29(4), 1013-1020. doi: 10.1046/j.1365-2648.1999.00978.x

Att bli en familj

C. P. Cowan, Cowan, Heming och Miller (1991) hävdar att det är en påfrestning när ett par blir föräldrar, ibland till och med värt att kalla »kris«: föräldrar är mindre nöjda med äktenskapet under de år de får och uppfostrar barn, föräldrar är mindre nöjda med äktenskapet under första barnets första år än under graviditeten, och risken för psykos, depression och »blues« ökar hos nyblivna föräldrar.

C. P. Cowan m. fl. formulerar tre hypoteser:

1. Övergången till föräldraskap, som upplevs av 90% av alla gifta par (i amerika på 80talet) innebär ökade risker för mannen, kvinnan och äktenskapet.
2. Påfrestningar i äktenskapet under barnets första år innebär en mindre optimal relation mellan barn och föräldrar med en försämrad kognitiv och social utveckling som följd.
3. Med tanke på riskerna förknippade med att blir föräldrar, borde det finnas statliga preventiva program.

C. P. Cowan m. fl. samlade in data från 72 par i San Fransiscoregionen som väntade barn. De fick besvara ett helt batteri av formulär av allehanda slag, och kom fram till följande:

• Självbild: »Mamma« och »pappa« får större utrymme i de nyblivna föräldrarnas beskrivningar av sig själva, medan utrymmet för »make/maka/partner« minskar. Hos kvinnan blir andelen »arbetare« eller »student« mindre, men inte hos män.
• Roller och kommunikation: När paren blev föräldrar var det kvinnan som tog ett större ansvar för hushållet. De traditionella könsrollerna förstärktes. Förändringen var större än paren hade förutsett innan barnets födelse. Paren var mindre nöjda med äktenskapet och det var mer meningsskiljaktigheter och konflikter. Det vanligaste konfliktämnet var hur hushållsarbetet skulle fördelas.
• Relation mellan barn och föräldrar: Föräldrarnas uppfattning om föräldraskapet och relationen till barnet förändras från fantasier innan barnets födelse till handgriplig erfarenhet efter födelsen. Såväl mödrar som fäder blir mer barncentrerade. Mödrar till 18 månader gamla barn är övertygade om att föräldrarna är de bästa vårdnadshavarna, men fäderna är inte lika övertygade. Denna ideologiska skillnad lägger grunden för ytterligare konflikt mellan föräldrarna.
• Relationer över generationer: Nyblivna mödrar och fäders relation till sina egna föräldrar förändras. För en del innebar det en fördjupad relation till de egna föräldrarna, medan för andra innebar det ett återuppväckande av gamla spänningar och konflikter. (Detta är intressant. Mer intressant är att jag inte kan hitta någon litteratur som berör det på djupet.)
• Stress, socialt stöd, arbete: Kopplingen mellan kärnfamiljen och världen utanför förändras drastiskt för nyblivna föräldrar, mest påtagligt för modern som i de flesta fall (i den här studien) stannar hemma med barnet. Hälften av mödrarna i Cowans och hennes medarbetares studie var fortfarande hemma 18 månader efter födelsen. För fäder var det snarast motsatsen: »their involvement in paid work tended to increase.«

En intressant fråga är när övergången till föräldraskap egentligen inträffar. Om man utgår från Philip Cowans definition av transitioner, behöver det inte vara så att själva övergången tidsmässigt hänger ihop med själva födelsen av barnet. För en del föräldrar började förändringsprocessen långt innan kvinnan blev gravid, andra hade inte riktigt fått kläm på det där med föräldraskap när barnen började »kindergarten«. Hur föräldrarna själva ser på sin övergång från man eller kvinna till far eller mor varierar med andra ord väldigt mycket.

Fortsättningen av artikeln handlar om olika uppföljningar av paren, den senaste tre och ett halvt år efter barnets födelse. Även om artikeln kanske är viktig, intresserar den mig inte. Den handlar om mätning, mätning och åter mätning och modellering av kausala modeller. Det blir för mycket för mig att tvinga in familjer i prediktiva modeller.

Cowan, C. P., Cowan, P. A., Heming, G. &Miller, N. B. (1991). Becoming a family: Marriage, parenting, and child development. I P. A. Cowan & M. Hetherington (red.), Family transitions (s. 79–109). Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum.

Statistisk modellering

Statistik inom psykologi handlar ofta om att försöka passa en matematisk modell till sina observationer. Joseph Lee Rodgers (2010) skriver om hur fokus successivt flyttats från den klassiska hypotesprövande statistiken till statistisk modellering. Centrum i den hypotesprövande statistiken är nollhypotesen, denna utsaga om verkligheten som vi, likt ett domstolsförfarande, oftast vill bevisa vara »oskyldig bortom allt rimligt tvivel«. Det finns fem stora problem med en traditionella statistiska hypotesprövningen:

1. Alla nollhypoteser kan avvisas bara stickprovet är tillräckligt stort. Eller för att använda sig av domstolsmetaforen: alla nollhypoteser kan befinnas oskyldiga bara vi har tillräckligt många vittnen – oavsett vad dessa vittnen säger.
2. Traditionell hypotesprövning bygger på att en alternativhypotes ställs mot nollhypotesen. Att avvisa nollhypotesen betyder inte att vi automatiskt får stöd för alternativhypotesen.
3. Att behålla nollhypotesen betyder inte att vi har bevisat att den är sann. Eller med andra ord, nollhypotesen kan aldrig befinnas »oskyldig bortom allt rimligt tvivel«.
4. Hela resonemanget vid statistisk hypotesprövning är bakvänt, eftersom vi undersöker sannolikheten att erhålla givna data förutsatt att nollhypotesen är sann – inte sannolikheten att nollhypotesen är sann förutsatt givna data, vilket vore mera rimligt.
5. Bara för att något är statistiskt signifikant behöver det inte betyda att det är relevant. Eller som Jacob Cohen uttryckte det: »The earth is round (p<0.05).«

Detta betyder dock inte att traditionell statistisk hypotesprövning är värdelös, men man måste ha det ovanstående i minnet när man tillämpar olika metoder för statistisk hypotesprövning – något som det är värre med bland såväl forskare som studenter. Den traditionella hypotesprövningen inbjuder till ett dikotomt antingen–eller-tänkande (signifikant eller icke-signifikant) som egentligen är främmande för vetenskapen. Dessutom sätts fokus på den i själva verket ointressanta nollhypotesen och det är lätt att glömma bort vad det var man egentligen hade för fråga när man väl sitter där med sitt beräknade p-värde.

Matematiska modeller är, precis som alla modeller, förenklade avbildningar av verkligheten som i vissa viktiga aspekter överensstämmer med denna. Ett modellflygplan, till exempel, kan utseendemässigt stämma in i minsta detalj med det verkliga flygplanet – men det kan inte flyga. Detsamma gäller för matematiska, statistiska modeller. De matematiska relationer som modellen uttrycker motsvarar i någon mening de verkliga fenomen som observerats, men utgör alltid mer eller mindre grova förenklingar av den verklighet som man vill beskriva.

Däremot kan man undersöka hur väl en modell passar jämfört med en annan modell. En mer komplex modell förklarar mer än en enkel modell, men en komplex modell är bara bättre än en enkel modell om den faktiskt passar verkligheten bättre, dvs. om en mer komplex modell bättre passar de observationer man gjort.

Rodgers (2010) argumenterar för att vi i stället för traditionell hypotesprövning bör tänka i termer av modeller och hur väl dessa passar våra observationer. Detta för tillbaka fokus till den fråga som i själva verket är intressant, nämligen hur väl våra hypoteser och teorier beskriver verkligheten – till skillnad från statistisk hypotesprövning där fokus alltså ligger på att behålla eller avvisa nollhypotesen.

Enkla medelvärdesjämförelser med exempelvis t-test kan beskrivas som matematiska modeller. Faktum är att såväl t-test som de olika varianterna av ANOVA kan betraktas som specialfall av linjär regression, eller om man så vill, generella linjära modeller (GLM). Även enkla begrepp såsom medelvärde och standardavvikelse kan betraktas som modeller.

Rodgers sätter ord på det jag själv tänkt en längre tid, nämligen att minska fokus på den traditionella hypotesprövningen och i stället fokusera den beskrivande statistiken, inklusive beskrivning av linjära samband (linjär regression). Att att undervisa statistik som en form av modellering av verkligheten tror jag underlättar såväl pedagogiken som förståelsen av statistiken.

Rodgers, J. L. (2010). The epistemology of mathematical and statistical modeling: A quiet methodological revolution. American Psychologist, 65(1), 1-12. doi: 10.1037/a0018326

Kvinnor får skylla sig själva

Elder (1991) påpekar att familjeforskning fram till nu (slutet på 80-talet) fokuserat på livshändelser i termer av om de inträffat eller inte:

These and other studies must necessarily begin with the question of whether a specified event or transition has been experienced. Occurence represents the first and most basic property of a transition. In family surveys, we collect this information by merely asking the respondent whether they ever married, had a child, or divorced. Clearly, some potentially important facts are ignored by focusing solely on the occurence of an event. In the case of divorce, we do not know how long the person has been divorced, whether it was the first or second divorce, or whether the event occurred immediately after marriage or many years later. No information is collected on the context of the divorce, economic or otherwise. Despite this incomplete accound, a number of studies continue to rely on it. (Elder, 1991, s. 33–34)

Elders huvudpoäng är att transitioner, eller övergångar i livet, är komplexa företeelser som inte kan reduceras i ett dikotomt inträffat eller inte inträffat. Han exemplifierar det med unwed motherhood, ogifta ensamstående kvinnor med barn. Övergången från ogift, ung kvinna till ogift mamma inbegriper ett antal val:

Another example is unwed motherhood, a life course punctuated by ordered choicepoints and their pathways. An illegitimate birth represents one aspect of a multiphace career. At each point, young women have a choice among options, such as premarital sex or abstention and the use of birth control or not. Different factors influence decision making at each choice point. (Elder, 1991, s. 53)

Det som slår mig är Elders fokus på kvinnans val i kombination med en total avsaknad av perspektiv på kön, klass och etnicitet. Vilka valmöjligheter har en ung, svart kvinna som blivit gravid (vilket hon förstås inte borde ha blivit från första början)? Visserligen kan det där med kön, klass och enticitet räknas in i det som Elder lite svepande kallar för ”different factors”, men med den utgångspunkt han har är det sak samma: antingen är kvinnan ett offer för omständigheterna, eller också får hon skylla sig själv.

Elder, G. H., Jr. (1991). Family transitions, cycles, and social change. I P. A. Cowan & M. Hetherington (red.), Family transitions (s. 31–57). Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum.

Gaffatejp mot vårtor

Pojken min har en vårta på foten, och varje morgon och kväll penslar vi på vårtmedel som stinker något alldeles förfärligt. Men kanske gaffatejp går lika bra? Det visar i alla fall en amerikansk studie av Dean Focht III, Carole Spicer och Mary Fairchok, The efficacy of duct tape vs cryotherapy in the treatment of verruca vulgaris (the common wart).

Civilstånd som faktor

Inte sällan samlar man in information om civilstånd – ogift, gift, frånskild, änka/änkling, etc – i hopp om att kännedom om detta skall kunna bidra till förståelsen av exempelvis behandlingsutfall av psykoterapi. När sålunda blir dags för analys av resultatet, är det vanliga att lägga in civilstånd (i form av dummy-kodade variabler) i en linjär matematisk modell för att predicera utfallet av behandlingen, mätt med lämpligt psykometriskt instrument.

Hur meningsfullt detta är insåg man för mer än 20 år sedan:

Occurence represents the first and most basic property of a transition. In family surveys, we collect this information by merely asking the respondent whether they ever married, had a child, or divorced. Clearly, some potentially important facts are ignored by focusing solely on the occurence of an event. In the case of divorce, we do not know how long the person has been divorced, wheter it was the first or second divorce, or whether the event occured immediately after marriage or many years later. No information is collected on the context of the divorce, economic or otherwise. Despite this incomplete account, a number of studies continue to rely on it. (Elder, 1991, s. 33–34)

Elder, G. H. (1991). Family transitions, cycles, and social change. I P. A. Cowan & M. Hetherington (red.), Family transitions (s. 31–57). Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum.

Familjer i förändring

Det engelska ordet transition betyder ”övergång, förflyttning; förändring, omvandling”. Det är ett begrepp som ofta används när man vill undersöka omvälvande förändringar hos individer (komma i puberteten, bli arbetslös, gå i pension, förlust av anhörig, drabbas av naturkatastrofer, etc) och familjer (giftemål, bli föräldrar, skilsmässa, etc). Men kan man verkligen säga att alla de händelser och processer som man kallar ”transitioner” handlar om samma sak?

Philip Cowan (1991) gör en viktig distinktion mellan normativa transitioner, övergångar som alla individer och familjer förväntas göra, och icke-normativa transitioner som är oväntade bara en del genomgår. Utvecklingspsykologin utgör ett exempel på det förstnämnda, där barnet förväntas ta sig igenom ett antal nödvändiga utvecklingsstadier. Exempel på icke-normativa transitioner är giftemål och jordbävningar, som naturligtvis inte kan förväntas inträffa för alla.

Cowan betonar att det inte räcker med att något hänt för att det skall betraktas som en fullbordad livsförändring, utan det krävs någon form av kvalitativ förändring:

For a life change to be designated as transitional, it must involve a qualitative shift from the inside looking out (how the individual understands and feels about the self and the world) and from the outside looking in (reorganization of the individual's or family's level of personal competence, role arrangements, and relationships with significant others). Passing a life marker (e.g., entering school) or changing one's identity (e.g., becoming a husband or father) does not in itself signify that a transition has been completed. (Cowan, 1991, s. 5)

Cowan skiljer mellan transitionens process och struktur. Process beskriver Cowan som den dynamik eller de ”mekanismer” som driver på en transition, vilken ”väg” som individen eller familjen tar genom transitionen och vilken grad av anpassning som uppnås efteråt. Med struktur menar Cowan hur de olika delarna i systemet hänger ihop, summerat som självbilder, roller och relationer.

Cowan betraktar transitionens struktur ur två perspektiv, dels inifrån och hur individen (eller familjen) ser på sig själv och sin omvärld, dels utifrån och hur individen (eller familjen) förändrar sina roller och förmågor att hantera den nya situationen.

Om man utgår från inifrånperspektivet, finns det någon form av upplevd diskontinuitet, det finns ett före och efter transitionen:

There is a perceived discontinuity between the way it was and the way it seems to be now, and, usually, this change is accompanied by some emotional turmoil.

Diskontinuiteten gäller individens självbild (”sense of self”), antaganden om världen (”assumptive world”) och affektreglering (”affect regulation”) i form av intrapsykiska copingstrategier. För alla tre aspekterna ger Cowan exempel på hur detta kan appliceras på individier, familjer och samhällen; Cowan gör anspråk på att definiera transitioner på ett sådant sätt att de kan användas på flera analysnivåer (implicit tycks hans sätt att resonera kring jämvikt och delarnas ömsesidiga beroende av helheten ha en systemteoretisk utgångspunkt). Vidare menar han att det måste ske en kvalitativ förändring i alla tre av dessa aspekter för att vi skall tala om en transition i egentlig bemärkelse.

När det gäller utifrånperspektivet räknar Cowan upp rollförändringar (”role reorganization”), förändrad personlig kompetens (”restructuring personal competence”), förändrade relationer (”reorganization of relationships”) samt affektreglering (”affect regulation”) i termer av interpersonella copingstrategier.

Cowan resonerar en del kring sårbarhets- och skyddsfaktorer (en del familjer klarar förändringar, andra inte) och nämner tre tänkbara faktorer: situationens krav, individens (eller familjens) resurser samt individens (eller familjens) tolkning av tituationen. Slutligen problematiserar Cowan sin egen definition med att det inte alltid är så enkelt att urskilja var en förändring börjar och var den slutar:

Given the fact that two or more transitions can be simultaneous (fatherhood, job change), overlapping (late adolescence, career choice), or sequential (marriage, parenthood, or vice versa), it would seem difficult to find two periods of stability that a transition is supposed to bridge. My tentative conclusion is that stability and change are relative terms. […] We need to integrate the views of the subjects we follow longitudinally; their responses to interviews and questionnaires may inform us about how they mark off periods of stability and change as they move from the past, through the present, toward the future. (Cowan, 1991, s. 25)

Cowan, P. A. (1991). Individual and family life transitions: A proposal for a new definition. I P. A. Cowan & M. Hetherington (red.), Family transitions (s. 3–30). Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum.

Ett dåligt exempel på användning av siffror

Lennart Sjöberg skriver om kvinnliga chefer och balans i livet. Utan att bestrida riktigheten i att kvinnliga chefer har svårare än män att finna balans i livet, är inlägget ett exempel på hur man inte skall göra med siffror.

För det första, vad betyder siffrorna? Sjöberg skriver att det är ”data som samlats in med UPP-testet”, men den genomsnittlige läsaren vet förmodligen inte vad det är (jag vet det exempelvis inte).

För det andra, skalan på stapeldiagrammet börjar på 2,5 i stället för 0. Det innebär att den relativa skillnaden mellan såväl chefer och icke-chefer som män och kvinnor överdrivs. Kvinnliga chefer ser ut att skatta ungefär en tredjedel av de manliga chefernas poäng på UPP-testet, medan det i själva verket rör sig om tre fjärdedelar. Förhållandet mellan manliga och kvinnliga chefers skattningar är alltså inte 3:1, som diagrammet vill påskina, utan 4:3.

Man kan tycka att en professor i psykologi skulle vara mer noggrann med siffror, även i populärvetenskapliga sammanhang.

Om att gå vilse bland siffror

Once upon a time, statisticans only explored. Then they learned to confirm exactly—to confirm a few things exactly, each under very specific circumstances. As they emphasized exact confirmation, their techniques with past insights became less flexible. The connection of the most used techniques with past insights was weakened. Anything to which a confirmatory procedure was not explicitly attached was decried as “mere descriptive statistics”, no matter how much we had learned from it.

(John Wilder Tukey, Explorative Data Analysis, 1977)

Livet som lärare

Livet som lärare är nog inte för mig, trots allt. Denna och föregående vecka har jag ägnat kvällarna åt undervisningsförberedelser. Mellan klockan 21 och 24, ibland senare, sitter jag och försöker få ihop material till föreläsningar och gruppövningar. Och listan med administrativa uppgifter bara växer och kollegor frågar efter studenternas rapporter. Det där som jag inte har tid att göra eftersom varje dag är fylld av undervisning och nätterna alltså måste ägnas åt förberedelser.

Kanske är jag för ambitiös, vad vet jag? Det kanske inte är rimligt att förvänta sig att jag skall göra ett bra jobb och att studenterna skall få god, genomtänkt undervisning? Jag läste en gång en blogg (tyvärr har jag glömt vem som skrivit och var bloggen fanns) om den luttrade docenten som för länge sedan gett upp sina ambitioner att vara en bra lärare. Det betalar sig inte.

Universitetet som organisation belönar inte ambitiösa lärare. Belöningen som finns att hämta är studenterna uppskattning. Det kan förstås räcka långt, men det räcker inte för att kompensera alla dessa kvällar med undervisningsförberedelser och uteblivet familjeliv.

Som adjunkt befinner jag mig dessutom längst ned i näringskedjan. Jag bedriver ingen forskning, utan undervisar heltid. Jag blir instoppad på på lite timmar här och där på allehanda kurser. Huruvida jag kan ämnet eller är inläst på det spelar mindre roll. Vad säger det om universitetets ambition att bedriva undervisning med hög kvalitet och kompetenta lärare? Finns den alls?

Hur ser man egentligen på undervisning? Förr i tiden, för många hundra år sedan, var universitetet till för att utveckla hela människan. Nu förefaller universitetet mest vara till för sin egen skull. Studenter är ett nödvändigt ont som behövs för att universitetet skall få statliga anslag för sin verksamhet.

Eller också har jag bara en riktigt dålig dag, en sådan där dag man får efter att inte ha sovit ordentligt på två veckor.

Ordlista statistik och forskningsmetodik

Studenterna på kursen i forskningsmetodik och statistik är frustrerade över den rådande begreppsförvirringen. De har en engelsk bok i forskningsmetodik och en svensk statistikbok. Det blir en salig röra av engelska och svenska termer för samma sak, och studenterna har svårt att få ihop det.

Jag kan inte gärna klandra dem. Jag upplevde samma sak när jag läste kursen 2003. Men nog måste det gå att finna en ordlista på nätet? International Statistical Institute har en ordlista, men den är helt omöjlig att söka i. Någon gång har jag hittat ett dokument som består av ett sammandrag från ISI, men jag kan inte hitta det nu. Svenska statistikersamfundet har gjort en sammanställning, men Excel-arket skulle behöva en del vidare bearbetning.

Hur det än är, saknas en ordentlig ordlista för översättning av forskningsmetodologiska begrepp mellan engelska och svenska. Eftersom engelskan är ett mer ordrikt språk är det förstås många begrepp som saknar svenska motsvarigheter, men det betyder inte att man skall ge upp försöken att översätta termerna till svenska.

PASW?

Av någon anledning fick SPSS Inc. för sig att de skulle byta namn på sin huvudprodukt, SPSS, till PASW, ''Predictive Analytics Software''. Det var tydligen inget bra drag; några månader senare köpte IBM hela rasket.

Jag undrar vilken korkad marknadsanalytiker som kom på något så dumt. Om man nu byter namn på en produkt, så borde man väl åtminstone byta namn till något som går att uttala? Akademiker har talat om ”ässpeässäss” i 40 år, och nu skulle de plötsligt börja säga ”passwöh”?